Ett hot mot vår civilisation

I ett samtal i gruppen ”En ny ekonomi för en bättre värld”  svarar jag på ett inlägg från en bloggmedlem. Hans inlägg först. Jag kommenterar sedan.

”Avslutningsvis: ”För att vi ska klara av övergången till ett hållbart samhälle måste den centrala planen finnas som styr mot övergripande mål.” Visst. Idag är den planen anarkoparasitär: ett överförande av storföretagens multinationella vinstmaximerings plan på nationella och internationella stater och organisationer. Ett allt fullständigare avlägsnande från allt vad folkdemokrati kan tänkas innebära och in i allt hemligare statsföretagsliga generaldirektörsrum …

Början till lösningarna torde vara att söka och finna i den motsatt riktningen: öppen demokratisering ända dithän att ekonomisk och statlig makt planeras och utövas av vanligt folk?”

Min kommentar:

Idag är den globala demokratin så avlägsen så att den är svår att räkna med i det korta perspektivet. Vi styrts av ett gäng plutokratier USA, Kina, Det Saudiska Kungahuset, Ryssland, EU. I Indien ökar antalet miljardär. Demokratin där är väl så där. Brasilien rustar så det knakar för att ta in de andras försprång.

Ingen skulle vara gladare om detta bistra faktum ändrade sig.

Reformist som jag är, ser jag att vi ändå måste göra vad vi kan inom systemens ramar. Vi hinner inte vänta på att någon äkta demokrati ska infinna sig. Står valet mellan att hitta lösningar inom systemet eller duka under som civilisation är valet lätt. Det är mitt synnerligen pragmatiska svar. Det kan självklart tyckas fullständigt ”idealiskt” och upp i det blå att tro att de ovan uppräknade aktörerna plötsligt skulle bli fromma som lamm och inse att vi alla sitter i samma båt.

Tyvärr tror jag idag att valda delar av dessa maktspelare måste med om vi ska kunna vända skutan åt rätt håll, annars bär det käpprätt åt …

Min tro som gör att jag fortfarande inte tappat hoppet är att bakom klasser och prägling har vi ändå en djupare gemenskap. Vi är människor. När hela vår art hotas måste vi verka just för att vårt art-  medvetande vaknar upp.

E Fromm ser riskerna med vår utrotning av oss själva redan på 1960 och 1970- talet. Hans strategi blir då att vädja till människan som art.

Gör vi idag bokslut blir resultatet föga inspirerande för E Fromms strategi. Vara-människan finns mitt bland oss i mångfald, trots samhällets prägling. Men det är inte den typen som vi hör om i media. Mer än undantagsvis. Det är inte heller Vara-människan som intar toppositioner i samhället. Det är på något sätt inte rätt inriktning för Vara-människan.

Lika illa har det gått för klasskampen som Pål Steigan och du tror på. Gör vi bokslut är det ingen rolig historia vi kan följa. Den sovjetiska revolutionen, östblocket, Sovjetsatens kollaps och nu med Putin. Såväl Ryssland som Kina har utvecklats till jättekoncerner som ser hela deras politik som affärer. ”Whats in i for me?”. Sydafrikas befrielsekamp har lett till att ANC blivit en ny förtryckargrupp. Iran blev av med Shahen men drabbades av Sharialagar istället. Gerorge Orwells ”Djurfarmen”  framstår som ett mästerverk att inte bara beskriva samtiden – Sovjetunionen. Lika träffsäker är boken för att påvisa att makt korrumperar.  http://sv.wikipedia.org/wiki/George_Orwell

Vad som kommer att hända i norra Afrika är för tidigt att säga. Den förhoppning som av några hade om att revolutionen skulle sprida sig har hittills inte besannats.  Men det sista som överger människan är hoppet.

Jag håller med dig om arbetets betydelse. Men att man per automatik är beredd eller kapabel att kasta av sig oket från kapitalismen finns det dessvärre mycket lite som talar för idag. Då blir min strategi istället ”if you can´t beat them join them.”

Det var den läxan som arbetarrörelsen i Sverige tvingades erfara vid  Storstrejken 1909. Denna minnesbeta har påverkat S och LO allt sedan dess. Kapitalismen var redan då en allt för stark motståndare. Idag är det 100 resor värre. Om makteliterna verkligen skulle känna sig hotade idag kan följden bli en masslakt av aldrig tidigare skådad omfattning.

Efter en sådan match är det inte alls säkert att de 99 procenten kommer att gå segrande. De resterande 1 procenten har mäktiga bundsförvanter.

Någon person som jag talade med härförleden, sa att oddsen är större att kapitalismen tar kål på hela mänskligheten, än att de 99 procenten ska lyckas kasta av sig den ynkliga 1 procentaren.

Detta faktum påverkar även min syn på blogginlägget ”Ett nytt paradigm”. Som jag hoppas att vi även kan behandla från ett Socialdemokratisk perspektiv.

Med detta tackar jag för mig och ser fram mot nya spännande
samtal där jag förhoppningsvis kan bidra med lite mera optimistiska tongångar.

Det stora globala skiftet – ekonomi och befolkningsprogoser

Mycket av dagens debatter och politiska och ekonomiska samtal handlar om händelser i Sverige och Europa. För politiker år siktet inställd på valet 2014. Att ta upp ett internationellt bedöms inte som valvinnande. Men även om det inte är valvinnande borde samtalet om framtiden handla om det stora globala skiftet som fortgått sedan många år. Redan på 1960-talet började det Japanska undret att göra sig gällande på den globala scenen. Sedan kom Sydkorea och fler asiatiska länder upp på den ekonomiska agendan .

När jag samtalar med människor från näringslivet är bilden en helt annan. För företag är det idag en överlevnadsstrategi att ha koll på vad som händer i världen.  Här några fakta för oss att förhålla sig till.

Ekonomiskt tyngdpunktsförskjutning

EU startade november 1993 och sedan dess har Europa, tvärt emot de intentioner som fanns med EU-projektet, haft en lägre tillväxt än någon annan världsdel. En sådan utveckling får naturligtvis konsekvenser. Idag är det bara några få stater som har en hygglig ekonomi i Europa. De nordiska länderna, Nederländerna och Tyskland tillhör de lyckligt lottade. Men när nu krisen i resten av Europa verkar att fördjupas kan dessa länder inte lätt stå emot krisen. USA måste även börja betala av på sitt skuldberg.

Kapitalismens hopp står idag till helt andra länder. Vi är nu mitt inne i den stora vändpunkten där tillväxtländer som Kina, Indien, Brasilien, Ryssland, Sydkorea, Indonesien m.fl. kommer att få en allt större betydelse för vår civilisations fortsatta utveckling. Inom en 15 års period kommer med stor sannolikhet Asien vara världens ekonomiska nav. Kinas ekonomi beräknas vara lika stor som USA:s 2016. År 2025 beräknas den vara dubbelt så stor som USA:s. På andra plats USA, trea Indien och fyra är Japan. Den asiatiska ekonomiska dominansen är tydlig och förstärks av Sydkorea, Taiwan, Singapore och Indonesien, Vietnam m.fl.

Till det kommer att flera afrikanska länder har nu ligger i topp i den ekonomiska tillväxtligan. USA och Europa kommer i motsvarande grad att få en minskad relativ betydelse för den internationella ekonomin: http://sv.wikipedia.org/wiki/Europeiska_unionen

Befolkningsmässig tyngdpunktsförskjutning

Befolkningsmässigt tillhör väst redan idag en minoritet av världens befolkning. Om antal människor var normen för var FN ska befinna sig borde det ligga i Kina eller Indien, världens idag folkrikaste nationer. Om demokrati – antal människor – skulle gälla globalt borde Asien och Afrika ha ett mycket större inflytande över FN:

Asien bor drygt 4.050 miljoner människor (2008) – över 60 procent av världens befolkning. Där finns sex av de tio folkrikaste staterna: Kina, Indien, Indonesien, Pakistan, Japan och Bangladesh. I Östasien, inräknat Kina, ökar befolkningen med 1,2 procent per år medan siffran för södra Asien, inklusive Indien, är 2,5 och för västra Asien 2,6 procent. I slutet av 90-talet fanns omkring 125 miljon- städer i Asien. Där finns flera av de största sammanhängande stadsområden: Tokyo/Yokohama, Seoul, Manila, Shanghai, Bombay och Jakarta, alla med 12–15 miljoner invånare.
Källa: Nationalencyclopedin[1]

8 miljarder människor

År 2025 beräknas jordens befolkning ha ökat med ytterligare 1 miljard människor uppgå till 8 miljarder. Naturen, redan hårt belastad för att kunna livnära dagens folkmängd, kommer att vara satt under mycket hård press. Mat och vatten kommer antagligen att vara bristvaror i än högre grad än idag. Trots att vi tömmer havet på mat och förbrukar grundvattendepåer för att klara av att effektivisera jordbruket, klarar vi inte av att hålla svälten borta för de 7 miljarder som nu befolkar jorden. En ytterligare miljard människor gör inte saken lättare. Klimatförändringarna riskerar att försvåra situationen ytterligare.

I miljard människor till på jorden påskyndar dessutom klimatförändringarna.

 

Befolkningsmässigt tillhör väst redan idag en minoritet av världens befolkning. Om antal människor var normen för var FN ska befinna sig borde det ligga i Kina eller Indien, världens idag folkrikaste nationer. Om demokrati – antal människor – skulle gälla globalt borde Asien och Afrika ha ett mycket större inflytande över FN:

 

Asien bor drygt 4.050 miljoner människor (2008) – över 60 procent av världens befolkning. Där finns sex av de tio folkrikaste staterna: Kina, Indien, Indonesien, Pakistan, Japan och Bangladesh. I Östasien, inräknat Kina, ökar befolkningen med 1,2 procent per år medan siffran för södra Asien, inklusive Indien, är 2,5 och för västra Asien 2,6 procent. I slutet av 90-talet fanns omkring 125 miljon- städer i Asien. Där finns flera av de största sammanhängande stadsområden: Tokyo/Yokohama, Seoul, Manila, Shanghai, Bombay och Jakarta, alla med 12–15 miljoner invånare.
Källa: Nationalencyclopedin[1]

Värdens  befolkning idag och imorgon

Om vi skulle resonera i demokratiska termer borde Asien kunna ha absolut majoritet i FN med sina 60 procent av världens befolkning. Det är en infallsvinkel som vi västerlänningar sällan tänker på när vi stolt talar om vår demokratiska tradition, som vi så gärna vill se som en exportvara. Lika stolt värnar vi om globaliseringen, åtminstone så länge väst tjänar på den. Globaliseringen borde väl mänskligt sett betyda att inflytandet över vad som sker i världen skulle ha med befolkningens storlek att göra.

I DN kan vi läsa om att FN har tagit fram en ny prognos om befolkningsutvecklingen. Av den framgår att jordens befolkning inte alls kommer att stabiliseras runt 9 miljarder människor runt 2050 som hittills varit den kända sanningen. Den nya prognosen visar att ökningen fortsätter och att vi kommer att vara 10 miljarder år 2100. Mest oroande är trenden i Afrika:

Världsdel/land, folkmängd 2010, folkmängd 2100

Asien, 4,1 miljarder, 4,6 miljarder.

Afrika, 1 miljard, 3,6 miljarder

Latinamerika, 590 miljoner, 687 miljoner

Europa, 738 miljoner, 675 miljoner[2]

Ser vi till befolkningen idag har Europa och USA ett oproportionerligt stort inflytande i FN och på de övriga internationella arenorna. Afrika med en miljard innevånare redan nu, har inte alls det inflytande som de befolkningsmässigt förtjänar. Ska vi ha ett framtidsperspektiv och se till global demokrati kommer det att vara Asien och Afrika som kommer att vara de befolkningsmässigt stora tillväxtdrakarna. Det borde ge dem motsvarande betydelse ekonomiskt, politiskt och kulturellt. Europas befolkningsmässiga betydelse kommer att minska inte bara relativt sett utan även i absoluta tal. Det är något som vi européer borde ta till oss. Europa blir allt mer marginaliserade i den globala dansen. Ser vi till ländernas befolkningsutveckling ser siffrorna ut så här:

Länder folkmängd 2010, folkmängd 2100:

Kina, 1,34 miljarder, 941 miljoner

Indien, 1,22 miljarder, 1,55 miljarder

Nigeria, 158 miljoner, 729 miljoner

Brasilien, 195 miljoner, 177 miljoner

USA, 310 miljoner, 478 miljoner

Ryssland, 143 miljoner, 111 miljoner

Tyskland, 82 miljoner, 70 miljoner

Frankrike, 63 miljoner, 80 miljoner.

Källa: FN Population Division. (TT)

Prognosen har tagits fram av FN och bygger på nya uppskattningar av födelse- och dödstalen i olika delar av världen. [3]

Den avslöjar att man underskattat den framtida folkökningen, framför allt i Afrika. Där beräknas befolkningen stiga från 1 miljard i dag till hisnande 3,6 miljarder inom loppet av 90 år.

För vissa av länderna söder om Sahara är siffrorna näst intill ofattbara.

Nigerias befolkning kommer att öka från dagens 158 miljoner till 729 miljoner, Kenyas från 40 till 160 miljoner, och Tanzanias från 45 till 316 miljoner. Relativt sett kanske Zambia är värst, med en ökning från 13 till 140 miljoner. Hur alla dessa människorska kunna födas på den fattigaste av alla kontinenter finns det inget svar på. FN påpekar att de inte tagit sådana problem i beaktande i arbetet. [4]

Det är Afrika som växer så det knakar. Länderna söder om Sahara står för en gigantisk utmaning som de inte kommer att klara upp på egen hand i världens fattigaste kontinent. Råvarumässigt är Afrika allt annat än fattig. Men det gäller att råvarutillgångarna verkligen kommer befolkningen till del.

Syd och öst kommer i med all säkerhet i högre grad att ta naturens resurser i anspråk. Det innebär att den globala konkurrensen om alla olika sorters råvaror kommer att öka och belastningen på naturen likaså. Framtiden blir vad vi idag gör den till brukar vi säga. Gör inte människan tillräckligt nu när det gäller befolkningsfrågan, fattigdomsbekämpningen och på miljö – och klimatområdet kommer 2025 att vara en dyster tid att leva i. Ju mer jag har arbetat med projektet, desto mer övertygad har jag blivit att frågan om hur vi hanterar dessa frågor kommer att bli helt avgörande för hur 2025 kommer att gestalta sig. Allt det jag skriver i de föregående blogginläggen om Globaliseringen 3.0, kan helt eller delvis omkullkastas om vi inte löser hållbarhetsproblematiken.

 

 

Mitt arbetssätt: nulägesanalys – nylägesvision – mål/medelanalys

I tidigare inlägg har jag beskrivit den metod som jag arbetat med för att utveckla verksamheten på mina arbetsplatser. I mars 2011 gick jag i avtalspension och har sedan dess använt samma metod för att undersöka hur vi ska kunna rädda vår civilisation.

Nulägesanalysen 

Steg 1: Första steget är nulägesanalysen: Den måste både vara så vid och dessutom djuplodad att vi inser att något verkligt radikalt måste göras för att vår civilisation ska gå att rädda. Den behöver vara så vid och djup att den känns ända in i ryggmärgen. Det är dags att börja vakna upp ur vår Törnrosasömn, resa på oss och ändra färdriktning. Hur ska vi göra det? Utmaningarna är ju så kollossala. När vi känner så kanske vi tycker att det är bättre att harva på som tidigare. Men då är vi inte med och drar vårt strå till stacken för att rädda vår civilisation.

En analys igår – idag – imorgon, med en trendframskrivning är det som behöver göras i

steg 1. Utan ett historiskt perspektiv blir det svårt att fånga de trender som präglar nuläget.

Från nuläget kan vi sedan göra trendframskrivningar – Vad händer om utvecklingen fortskrider efter nuvarande utvecklingskurva? Då vet vi även i ett senare skede i steg 3, hur vi ska kunna hitta anternativa utvecklingsvägar för oss själva, för samhället och för världen.
Nedan följer några inlägg som beskriver nuläget:

 

Johan Lindkvist , i Facebook-gruppen ”En ny ekonomi för en bättre värld”, gör

följande analys:

 

”Kooperativa företag, kommuner, stat kan agera på en marknad där reglerna sätts upp i demokratisk ordning – detta är inte kapitalism. ”Demokratin” är nyckelordet här. Alla människor ska med demokratiska beslut på lika villkor kunna vara med och bestämma över hur världen ska utvecklas.

 

Johan Lindkvist beskriver även vad som inte är förenligt med demokrati:

 

Kapitalism är INTE förenligt med demokrati och kommer ALDRIG skapa ett socialt, ekologiskt eller ekonomiskt hållbart samhälle. Kapitalism förutsätter nämligen att det finns kapitalister vilkas enda uppgift är att förränta kapital. Denna förräntning (eller exponentiellt växande kapitalackumulation) kräver ett av följande:

1) Man får sin avkastning genom att dränera övriga på deras kapital – ej socialt hållbart!

2) Kapitalet tillåts växa exponentiellt, dvs tillväxt vilket kräver exponentiellt ökande resursförbrukning, ökad befolkning, ökat antal arbetade timmar osv – detta är varken klimatmässigt eller ekologiskt hållbart!

 

Nej det samhällssystem – kapitalism – vi idag finns med i och är präglade av, är varken ekonomiskt, socialt eller ekologiskt hållbart. Det börjar gå upp för allt fler.

 

Näringslivets glada matadorer verkar inte alltid så väl uppdaterade på hur allvarlig situationen är för vår civilisation: http://www.dagensarena.se/redaktionen/naringslivets-diskreta-charm/

 

Man kan även beskriva dagens situation på detta sätt:

 

”Lena Nockert: Du ställer en mycket viktig fråga: ”Är marknadsekonomi och kapitalism alltid samma sak?”

Mitt svar: Marknaden är ett distributionssystem som i sig är helt neutralt. Marknadsplatsen hanterar köp/säljtransaktioner. Om vi besöker en marknad ute på landet någonstans där det erbjuds olika lokalt producerad mat får vi själva grundbilden av hur marknaden såg ut när Adam Smith lyfte upp marknaden som lyckobringare.

Kapitalism är det samhällssystem som totalt dominerar världen idag.

Kapitalism innefattar den maktstruktur där de som äger kapital i vilken form som helst, har ett övertag gentemot de som äger mindre eller inte äger något alls.

På grund av den kapital ackumulation (koncentration) som idag har gått mycket långt, domineras vår glob fullständigt av kanske en promille av världens befolkning.

De beslut som de mäktiga tar får oerhörda konsekvenser för den resterande 99 procenten av världens befolkning.

FN och andra internationella organisationer får den betydelse som den mäktiga procenten ger den. Det är det bistra faktum vi måste förhålla oss till.

Samma sak gäller nationalstaten. Den får det inflytande som de mäktiga bestämmer att den ska ha. Sedan får svenska folket säga vad vi vill. Att näringslivets behov måste tillgodoses av staten blir i denna belysning helt förståeligt. Vi klarar oss inte utan ett väl fungerande näringsliv i ett kapitalistiskt samhälle.

Utan ett fungerande näringsliv har nationalstaten inte ha råd med välfärd eller nödvändig grön omställning av ekonomin. Därför är vi helt beroende av näringslivet, vilket vi vill det eller inte.

 

Kapitalismen är en mycket flexibel företeelse som kan ta sig mycket olika skepnader. Den klassiska, den nyliberala, den blandekonomiska, den fascistiska, den nazistiska, den statskapitalistiska som under ”kommunismen” i Sovjet och Öststaterna och sist men inte minst i dagens Kina.

Det är hela tiden frågan om en kapitalackumulation som ägs och behärskas av en liten minoritet i samhället och från den maktpositionen styr de landet med hjälp av politiker eller mha militärapparaten som i flera länder.

Det är alla olika former av kapitalism.

 

Vad är då vår civilisations största utmaning?

 

Johan Lindkvist svarar på följande sätt:

 

”Att inse att det system som hjälpt oss växa oss starka på bekostnad av sammanhållning, ekologi och klimat är ett passerat stadium i vår arts utveckling – dags att röra oss framåt till det hållbara samhället!” Jag kan bara instämma.

 

Vi har även gjort ett antal historiska tillbakablickar och sett i vilken utsträckning de idag påverkar vår samtid.

 

Men! Ju mer vi fastnar i eländes elände, orättvisor, girighet, falska människor som utnyttjar de system vi har byggt upp till bristningsgränsen, klassklyftorna växer inom nationalstaterna och skapar en grogrund för instabiliteter och konvulsioner, en miljard människor svälter, andra lever under människoovärdiga förhållanden. Egoism, girighet och konsumtionshets råder och vi håller i rask takt på att expandera arten homo sapiens på alla andra djurarters bekostnad.  Vi håller även med stormsteg på att underminera förutsättningarna för vår civilisations exestens. Ja det är inte svårt att hålla sig för skratt när vi börjar inse vilka utmaningar mänskligheten står inför. Det är verkligen ett eländens elände.

 

 

Men för att ha kraft och mod att försöka göra någonting åt denna eländeslista, gäller det att inte fastna i nuläget. Om vi fastnar i eländesproblematiken blir vi istället en del av problemet.

För att ta det kvantsprång som människan behöver behövs en mer genomgripande förändring. Det räcker då inte med att beskriva ett krackelerande system som är helt ohållbart, såväl ekonomiskt, socialt som ekologiskt.

 

Vi måste komma vidare.

 

Då räcker det inte med lite duttande i kanten. Det går inte att använda en tandborste för att borsta bort den snömängd som nu omger oss. Det är helt enkelt fel verktyg för ändamålet. Vi måste alla börja inse allvaret av de utmaningar som vi tillsammans står inför.

En framtida vision – Ett nyläge
Steg 2 När vi börjar vakna upp från vår Törnrosasömn och börjar inse att de utmaningar vi står inför är av den digniteten att vi måste vara beredda på att ta ett kvantsprång i utvecklingen. Vi måste våga ta ställning. Vi måste våga agera.

 

Hur ser vår vision ut om en framtida jord ut?

Var vill vi komma? Hur ser vårt önskade samhälle ut? Ju bättre och tydligare vi kan formulera det önskade nyläget – målet för vår strävan desto lättare är det att veta vilken väg vi behöver gå för att nå dit.

Min framtidstro bygger på en ren intuitiv förnimmelse att det måste gå att hitta nya lösningar för att få vår civilisation på rätt köl. Det är NU vi skapar framtiden.

 

Det är NU vi kan skapa en annorlunda Värld, en ny värld, ett ”Paradis” på jorden som bygger på Samarbete, Empati, Kärlek, Tillit, Kreativitet, Frihet och Generositet.

 

Upplysningsfilosoferna budord: frihet, jämlikhet och broderskap duger gott till två tredjedelar. Den sista delen känns lite 1700-tal och behöver uppdateras med begreppet ”syskonskap” eller ”solidaritet”.

Hållbarhetsbegreppet är även helt centralt för civilisationens överlevnad. Målet en långsiktig hållbar civilisation – ekonomiskt, socialt och ekologiskt – är ett övergripande mål som täcker in mycket.
Men för att tydliggöra vad vi menar med våra mål och våra visioner är det viktigt att vara så konkret som möjligt. Kan vi visualisera våra mål? Kan vi se oss själva vandra omkring efter måluppfyllelsen? Vilken lyckokänsla får vi når vi ser målet framför oss? Hur kan vi ytterligare konkretisera målet?

 

Vi lever idag i en trist och tråkig politisk miljö där det mesta handlar om att vi ska få lite mer pengar i plånboken och hur de olika politiska partierna taktiserar för att nå målet – att vinna valet 2014. Vi måste ha högre ambitioner än så.

 

För mig är ekonomi ett medel för att uppnå mål. Det är dessa mål vi måste visualisera för oss själva och vilket samhälle vi vill leva i. Ett annat mål för mig är lycka. All kunskap säger oss idag att vi inte blir så mycket lyckligare, på lite längre sikt, av lite mer pengar om vi redan har så vi klarar oss. Skillnad är om vi svälter.  Lycka är för mig ett naturligt mål att sikta på att få mer av till skillnad för mer prylar.

Mål – medelanalys  

 

Steg 3: Mål – medel analys. Hur ska vi ta oss från ruta 1 till ruta 2? Vilka hinder ser vi och vilka strategier ska vi formulera för att gå runt hindren? Om detta återkommer jag.

Vilka är det som styr världen?

Jag, Roger Dahl,  hänvisar till det Benjamin Gustafsson skriver i en samma tråd som jag tidigare relaterat till i gruppen ”En ny ekonomi för en bättre värld. ”

http://www.facebook.com/groups/nyekonomi/

”Vilka tycker du Roger det är som styr världen? Var ligger makten enligt dig? Jag har sannolikt överstuderat ämnet så att jag nuförtiden låter som att jag inte är beredd att lyssna på nya idéer. Men jag är öppen för input. Vill poängtera detta.”

Mitt svar är:

De som idag styr världen är en synnerligen liten elit bestående av en liten grupp superrika människor och deras allierade i världen över.

De amerikanska eliterna har varit så gott som ohotade efter Sovjetstatens kollaps på 1990-talet,  har sedan dess varit de totalt dominerande krafterna i världen. De har även i högsta grad varit med och bidragit till nationalstaten Kinas enorma ekonomiska framgångar.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Sovjetunionens_fall

Inom makteliterna i USA – har det militärindustriella komplexet, finanssektorn och energisektorn extra viktiga maktpositioner.

Stora multinationella företag delar ,tillsammans med eliter i olika nationalstater, upp naturresurserna och konsumtionsmarknader mellan sig. Det gäller såväl produktions företag (ex General Electric, Ericsson) och konsumtionsföretag ( ex MC Donalds Unilever). http://sv.wikipedia.org/wiki/Unilever

Dessa grupper är dessutom helt integrerade med finanskapitalet genom korsvis ägande, styrt av Goldman Sachs, JP Morgan och andra mastodontbanker. Dessa banker har konflikter med –  men även inflytande med övriga banker i världen. En annan mycket viktig finansiell aktör är HSBC. http://en.wikipedia.org/wiki/HSBC

De här grupperna har ytterligare stärkt sina ställningar efter finanskris och skuldkriser.

De amerikanska eliterna har idag både konkurrens från, men integreras även i, andra maktcentra i världen. Kinas som idag drivs som en jättekoncern där kommunistpartiet har samlat de samlade eliterna i Kina; den politiska, finansiell, ekonomiska, militära, kulturella, och den mediala makten är samlad inom denna jättekoncern. Det finns mycket lite som talar för att denna centralistiska modell inte ska få ett ytterligare starkare inflytande över världens affärer.

Kina (läs koncernen) beräknas gå om USA som det ekonomiska centret redan om några år. Kina har etablerat starka relationer med den tredje världen och hotar redan idag USA: s världshegemoni.

Indien kommer att bli världens folkrikaste nation och därmed allt intressantare marknad för de multinationella företagen. Eliterna i Indien är såväl i konflikt med motsvarande i Kina men samverkar också. Kina och Indien är viktiga handelsparters.

Rysslands eliter fungerar också i stort sett som en jättekoncern där statsmakten och kapitalet är helt sammankopplat. Hur Ryssland kommer att ställa sig i förhållande till USA och Kina kommer att spela roll för den globala scenen.

Eliterna i tillväxtländerna i Asien, Latinamerikan och Afrika spelar idag ett dubbelspel, dels med USA och Europa (även om Europa håller på att tappa i inflytande) och dels med Kina.

Utöver dessa finns eliterna i hela den islamiska världen som också agerar och positionerar sig mellan de olika maktcentra som finns.

Saudiarabien är lierad med amerikanska-elitintressen. Eliterna i Turkiet kommer att få en växande betydelse. Eliterna i Iran kommer också troligen att spela en allt större roll på den globala scenen. Inom eliterna inom den islamska världen finns såväl såväl konflikter som konsensus. Idag är det mycket svårbedömt enligt mitt sätt att se på den globala maktkartan hur den islamiska världens eliter kommer att ställa sig till en växande konflikt mellan eliterna i Kina och USA.

Sedan finns naturligtvis eliterna i Japan världens tredje störta ekonomi som inte går att räkna bort.

Eliterna i de växande staterna Indonesien och Malaysia är också viktiga maktspelare.

Jag tror att vi måste koppla ihop våra kunskaper om spelen ”Monopol” och ”Finans” med det militära strategispelet ”Risk” som jag också spelade i unga år.

Framtida scenarier är mycket dystra.

Kommer vår framtid att ha ett krig mellan Kina och USA i sitt sköte. Ett krig om världshegemonin. Ett krig om mark, råvaror och expanderande produktions – och konsumtionsmarknader. De finansiella marknadsaktörerna kommer självklart även att vara mycket viktiga spelare. Detta i en befolkningsmässigt växande värld där det kommer att råda brist på det mesta redan i närtid.

Eller kommer eliterna i USA och Kina att liera sig med varandra. Devisen lyder: ”If you can´t beat them join them”? Härmed skulle dessa makteliter kunna ha en total kontroll över världens totala resurser och över våra liv.

Eller finns det fortfarande en möjlighet för att demokratin ska göra sig gällande? Eftersom hoppet är det sista som överger människan hoppas jag – kanske mot alla odds – att människan kan hitta mer fredliga samlevnadsformer och där vi även tar hänsyn till att vi är en art på jorden och inser att vi måste leva med naturen och inte mot den. Då kommer naturen förr eller senare slå tillbaka.

Här är kortfattat min bild av den globala maktscenen.

Titanic, hållbarhet och Lester Brown – Nu räcker det! Ett upprop mot de ökade klyftorna

Notiser

I Gruppen ”Nu räcker det! Ett upprop mot de ökade klyftorna” utspann sig följande dialog torsdagen den 2 augusti 2012.

Jag skrev: För att skapa en bättre värld, med mindre klyftor måste vi försöka hitta fram till ett mer solidariskt sätt att se på tillvaron. Om vi vänder på begreppen och ser till motsatsen till ” stora klyftor” så är väl budskapet i denna grupp att vi vill ha ett samhälle som håller ihop. Vi vill skapa ett samhälle där alla ska kunna känna att det finns en solsida i våra liv. För att det ska bli möjligt måste fler människor börja tänka i solidariska banor så att en kritisk massa uppstår så att den solidaritet åter börjar komma på agendan.

Om inte så kommer de två tredjedelarna av Sveriges befolkning som är tämligen nöjda med vårt samhälle att fortsätta styra samhället i en riktning mot större klyftor som varit en trend i Sverige i hela västvärlden sedan 1980-talet.

Bland de två tredjedelarna finns det många som vill se fler jobbskatteavdrag, fler som vi se att Rut-avdragen kan utvecklas till att gälla diverse olika tjänster, många småföretagare som vill ha mindre ”krångel med momsen” – läs mindre kostnader för momsbeskattning. Många vill även ha lägre arbetsgivaravgifter för att ha råd att anställa fler. Att många människor vill så här är ju helt naturligt från deras perspektiv. Var och en ser till sitt. Men det drabbar den tredjedel som har det sämst ställt i samhället.

Som avtalspensionär har jag ingenting att vinna privatekonomiskt på en mer solidarisk politik med de fattigaste tredjedelen av Sveriges befolkning. När jag går i riktigt pension om några år kommer jag inte tillhöra gruppen fattigpensionärer som jag av solidaritetsskäl tycker ska få lite mer av den gemensamma kakan, än den grupp jag representerar.

Om vi höjer försörjningsstöd och hittar mer solidariska lösningar än FAS-3, kommer jag inte personligen ha någon glädje av det. Det finns egentligen ingenting som min privatekonomi skulle vinna på med en mer solidarisk politik. Antagligen skulle jag rent privatekonomiskt förlora på en solidarisk politik.

Ändå drivs jag av en start vilja att vara med och förändra samhället i solidarisk riktning. Vi som har det lite bättre måste helt enkelt vilja vara med och dela med oss till den sämst ställda, annars kommer det inte bli någon förändring. Sådan är demokratins spelregler.

Vi måste helt enkelt hitta metoder och strategier för att solidaritet med de mest utsatta grupperna i samhället åter ska bli någonting som en välmående medelklass börjar ge högre prioritet till. Lyckas vi inte med det kommer det inte att bli någon avgörande förändring även om S, V och MP tar över rodret 2014. Folkmajoritet vill helt enkelt inte dela med sig.

Om vi ska ha någon möjlighet att påverka andra i solidarisk riktning måste vi själva försöka hitta fram till vår solidariska ådra. Det gäller naturligtvis även de som känner sig befinna sig på samhällets skuggsida.

Det är förvisso så att de människor jag träffar och umgås med tycks leva en synnerligen behagligt liv. Kom precis hem från en underbar tangokväll i utomhusmiljö. Här planerar man sina resor till Buenos Aires – tangons Mecka – och till andra ställen på jorden där tangon står i centrum. Solidariteten med andra människor tycks ligga lågt ner i prioritet. Livet är kort det gäller att göra det bästa av det. Jobbskatteavdragen har för många inom denna grupp varit en riktig hit.

Nu sitter jag och skriver i denna Facebookgrupp där stämningen inte riktigt är på topp. Jag frågar mig: Varför är jag med i denna grupp? Varför är jag politiskt engagerad lokalt inom S? Varför vill jag vara med och skapa ett mer solidarisk samhälle? Varför tänker jag inte bara på att tillfredsställa mina egna lustar och njutningar? Hur ska vi lyckas med att nå fram med vårt solidariska budskap till den välmående medelklassen? Det här är själva kärnfrågan för oss.

Att visa på hur eländigt och orättvist samhället har blivit biter ju inte på vinnarna. De som i och för sig ser att klyftorna har ökat, men befinner sig på den vinnande sidan, sitter ju nöjda i båten.

Att skälla ut Fredrik Reinfeldt eller Anders Borg eller den välmående medelklassen biter inte. Vi måste gemensamt hitta en annan framgångsstrategi. Frågan är bara hur?

Som svar fick jag:

Anita Lindblad Jag tror du är något på spåren, Roger, visst måste man påvisa orättvisor, men sedan? Själv har jag kommit fram till att jag inte tror att en förändring mot solidaritet är möjlig förrän vi får ett globalt systemskifte. Med det menar jag att nyliberalismen går mot sin egen undergång, sakta men säkert. Det kommer att sammanfalla med att klimatförändringar kommer att tvinga oss människor att bli solidariska igen (alternativt gå under som art). Naturtillgångar som vatten och mineraler kommer att bli bristvaror. På många håll i världen ser man redan följderna av att vi så länge levt över våra tillgångar. Men här i Sverige tycks 2/3 av befolkningen tro att de är utvalda till att alltid ha det bra. Så länge de kan leva i den villfarelsen tror jag tyvärr inte att de går att väcka till att känna empati med de sämre lottade i samhället, lika litet som de är solidariska med människor i andra världsdelar. De reagerar nog inte förrän de själva är drabbade. Det kan låta dystert, speciellt som ett systemskifte nog ligger tio, kanske tjugo år fram i tiden. Men människan i den rika världen har fått utveckla sin egoistiska ådra så länge nu, det är ju den som prioriteras i vårt samhälle, och de som är unga idag känner inte till något annat sätt. Men vad ska vi göra under tiden, det är frågan?

Här kommer min kommentar:

Det du skriver är en mycket dyster men dessvärre synnerligen realistisk framtidsbild. Det är just på grund av att vår civilisation håller på att gå en mycket dyster framtid till mötes som jag engagerar mig på Facebook och lokalt i politiken för att dra mitt strå till stacken.

Det osänkbara Titanic drabbades för 100 år sedan av en katastrof. Det har vi blivit påminda om i år. Symboliken med Titanic är skrämmande. Vi sitter alla i samma båt. Några sitter på övre däck och njuter av livets goda. Andra trängs längre ner i båten. Allt fler börjar komma till insikt om att den färdriktning vår civilisation valt kommer att leda till katastrofer, antagligen redan i närtid.

http://sv.wikipedia.org/wiki/RMS_Titanic

Men vad ska vi göra? Vad betyder det att lilla jag engagerar mig? Det är ändå andra krafter som bestämmer. Det gäller att ledande personer i USA, Kina och Indien tar sitt ansvar. Vad vi gör här i lilla Sverige har ändå ingen betydelse. Än mindre betydelse har det vad vi några stycken i en Facebook-grupp skriver. Vem bryr sig?

Lester Brown skapade begreppet hållbarhet.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Lester_R._Brown

Begreppet består av den sociala, ekonomiska och ekologiska hållbarheten. För att vår civilisation ska klara av att styra bort från de annalkande farorna måste vi byta kurs. Det gäller för vår civilisation att byta kurs såväl socialt, ekonomiskt och ekologiskt. Begreppen hör ihop.

Mer jämlika samhällen har lättare att skapa de förutsättningar som behövs för att bygga upp ett hållbart samhälle. Det beskrives i den utmärkta boken ”Jämlikhetsanden” som vi talat om i en annan tråd. http://karnevalforlag.se/bocker/jamlikhetsanden

Det är lätt att hitta skäl för att inte engagera sig i stora avgörande frågor för vår civilisation. Det här är för stort. Någon annan får ta hand om det. Men om någon annan har fullt upp med annat: Vem ska då göra jobbet?

Politikerna har fullt upp med att hitta strategier för att vinna valet 2014. Näringslivets kämpar har fullt upp med att se till att företagen genererar avkastning till ägarna och klarar sig i en hårdnande global konkurrens.

Det måste bildas gräsrotsrörelser runt om i världen som ser att det är en hållbar värld som är svaret på dagens utmaningar. Dessutom måste människor på övre däck väckas ur sin törnrosasömn innan det är för sent. Lyckas vi inte med det kommer det gå mycket illa för vår civilisation.

Är det här verkligen rätt grupp att ta upp dessa gigantiska globala frågor. Ja det borde vara det. Ökande klyftor är ett hot mot hållbarheten och leder till social och ekonomisk instabilitet. Detta i sin tur leder till att det ekologiska samhället mest blir en pratprodukt som det talas om i Köpenhamn och nu senast i Rio + 20.

Genom att fokusera på hållbarheten når vi en större grupp människor än den tredjedel som är mest utsatta i Sverige idag.

Frågan om en långsikt hållbar civilisation är viktigare än någon annan fråga idag. Om det råder det idag konsensus bland svenska politiker. Trots det görs helt otillräckligt såväl på det ekonomiska, sociala som det ekologiska området. Då är det viktigt att börja engagera sig. Det är mycket prat och lite verkstad.

Hållbarhet är för viktig för att sopas under mattan. Den är för viktig för att någon annan ska göra jobbet.

sv.wikipedia.org

RMS Titanic (Royal Mail Steamer Titanic) (Kungliga postångaren Titanic) var en o…See More

Anita Lindblad svarar:

Anita Lindblad Roger, efter att ha läst David Jonstads Kollaps – livet vid civilisationens slut, så har min syn förändrats. Tidigare var jag bara förtvivlad och bedrövad över sakernas tillstånd. Jag tror nämligen inte att det går att vända den här skutan som vi alla sitter fast på hur vi än anstränger oss. Vi lever just nu den här civilisationens sista dödsryckningar. Men – en kollaps kan också vara början till något nytt! Så jag tror vi ska koncentrera oss på att skapa förutsättningar för ett annat sätt att leva. Ett exempel: Nu pratas det infrastruktur och satsingar på höghastighetståg. Jag tror det är att sitta fast i ett gammalt sätt att tänka. Jag tror vi ska satsa på ROBUSTA tåg, som kanske inte är så snabba, men som klarar att ta sig fram, trots temperaturhöjningar. Att prata höghastighetståg är lika fel som att prata kärnkraftverk – dessa tillhör inte framtiden! Vi kommer nämligen inte att kunna leva som vi gör nu (i västvärlden, ska jag tillägga), verkligheten kommer att komma i fatt oss fortare än vi anar.

Jag svarar Anita Lindblad

För att vara medskapare till en långsiktigt hållbar civilisation krävs mer än en välformulerad ”one liner” i Facebook. För att vara medskapare till en långsiktig hållbar civilisation krävs bildning.

På samma sätt som arbetarrörelsen på 1900-talet kunde göra skillnad genom att inse att det inte räcker med att kritisera kapitalismens avigsidor, på samma sätt måste vi bygga upp våra kunskaper för att skapa trovärdiga alternativ. På 1900-talet bildades ABF. på 2000-talet behöver nya folkrörelser tränga fram i rampljuset och peka ut en framkomlig väg för att rädda civilisationen.

I det arbetet har alla en viktig roll att spela.

Nej jag tror och hoppas att du och jag inte hamnat utanför den här gruppens avsikter. Det vi gör är att vi drar ut konsekvenserna av att klyftorna tillåts fortsätta växa. Det kommer sannolikt att leda till katastrofer och kollapser där stora delar av vårcivilisation kan gå under. Lester Brown skildrar detta i Plan B – Att rädda civilisationen. Den går att ladda ner gratis.

Till skillnad från dig Anita, är jag mycket mer pessimistiskt när det gäller hur vår civilisation kommer att fungera efter upprepade kollapser. Om vi tittar på de stater som idag är på kollapsens rand är det ingen uppbygglig syn. I Mexiko har kriminella ligor mer eller mindre tagit över kontrollen av samhället. I Kongo är situationen liknande. Irak och Afghanistan är även exempel på mer eller mindre kollapsade stater. Det finns tragiskt nog fler exempel. Se Lester Brown – Plan B.

Jag har svårt att tro att det skulle bli bättre om dessa stater ytterligare gick mot kollapsens rand. När de uppbyggliga krafterna mer och mer marginaliseras eller utplånas i landet: Vilka ska då ta hand om återuppbyggnaden?

Drömmen om att något nytt och bättre ska resa sig ur askan, likt fågel Fenix, har funnits i såväl religioner och i politiskt revolutionära rörelser i människans historia.

Om religionerna håller vad det lovar om livet efter döden vet vi ingenting om. Kanske är det då finnas möjligheter att uppleva den rättvisa som saknas i vår värld idag. Vad vet vi?

Men det vi vet är hur det gått för stater som kollapsat och revolutioner förändrat bilden i dessa stater. Det är en skrämmande läsning. Såväl i det före detta Sovjetunionen som i Kina har människor behandlats på det mest bestialiska sätt. Nazismen kom som ett svar på ett Tyskland i kollaps. En sådan utveckling är det nog få av oss som vill ha.

Risken för en Eco- fascism är uppenbar när vårt ekologiska system börjar krackelera. Då är det den starke som styr och ställer och de svagas rätt till ett drägligt liv är nog antagligen ett minne blott.

Det är den här skrämmande framtidsbilden vi nu måste hitta alternativ till. Det hastar.

Socialdemokratins dubbla roller och behovet av en anständig kapitalism – Klas Eklunds kapitalism 4.0

Historik

Den reformistiska socialdemokrati som vi idag känner har i hög grad präglats av händelserna  från storstrejken 1909. http://www.arbark.se/2009/07/storstrejken-1909/.

När den dåvarande fackföreningsrörelsen gick upp till kamp mot kapitalet höll de på att bli fullständigt krossade av en övermäktig makt.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Storstrejken_i_Sverige_1909

Av denna för LO-facket tragiska händelse lärde man sig en historisk läxa. Det är bättre att samarbeta än att nära nog bli tillintetgjorda.  Denna läxa har sedan präglat S och LO- fackets agerande mot näringslivet sedan dess. Samarbetsandan utvecklades till den så kallade Saltsjöbadsandan, där fack och näringsliv förhandlade och i samverkan gjorde upp om lönebildning och en hel del övriga frågor som hade med arbetslivet att göra.

http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/495DFA6D70DD47CFC12574C8004D1901

Arbetarrörelsen lärde sig att det i ett kapitalistiskt system är det kapitalet som är överbestämmande. Förhandlingarna måste inpassas i de ramar som det kapitalistiska samhället kräver. Med ett lite modernare språkbruk är det näringslivet som bestämmer agendan. Om näringslivet tjänar på uppgörelsen kan det uppstå en vinna – vinna situation där båda parter  vinner på uppgörelsen. Arbetsfreden var just en sådan uppgörelse.  Om näringslivet  inte tjänar på uppgörelsen kommer det inte att bli något avtal. Det är den starkes makt och rätt som gäller.

Ända sedan Hjalmar Brantings dagar har Socialdemokraterna har påtagit sig två helt olika och svårförenliga roller.

Socialdemokrater som samhällsförändrare

Den ena rollen som S har är att vara samhällsförändrande. Under de gyllene åren efter andra världskriget och fram till 1970-talet gick det bra att utvidga välfärdsstaten och skapa en balans mellan arbete och kapital. Ett pensionssystem byggdes upp och kvinnorna kom ut på arbetsmarknaden. Dagis och fritidshem byggdes ut för att möjliggöra kvinnans frigörelse.

Breda utbildningssatsningar påbörjades på 1960-talet. Underliggande ekonomiska orsaker var att samhället och näringslivet behövde fler och utbildade människor i arbete. Näringsliv och samhälle behövde även en förbättrad rörlighet på arbetsmarknaden. På fackligt eller gemensamt initiativ byggdes trygghetssystem upp för att underlätta för individer vid omställningar mellan olika arbeten. Den underliggande ekonomiska orsaken var att näringsliv och samhälle behövde mer rörlig arbetskraft. De företag och branscher som inte längre var konkurrenskraftiga lades ner och för samhället gällde det att hjälpa till med omställningen och slussa arbetskraften till de företag och branscher som hade framtiden framför sig. Den österrikiska ekonomen Joseph Schumpeter, myntade begreppet kreativ förstörelse. http://sv.wikipedia.org/wiki/Joseph_Schumpeter

Samarbetet mellan staten och kapitalet var hårt kritiserat av vänstern på 1970-talet.  Staten och kapitalet sitter i samma båt. Klassamarbetet var ingenting som dåtidens vänster hyllade:

http://www.youtube.com/watch?v=sTAvm_Fk09M

Den blandekonomiska modellen kritiserades även hårt från höger. Den framställdes som korporativistisk. http://sv.wikipedia.org/wiki/Korporativism

Men klassamarbetet var en konsekvens av den pragmatiska inställning  som LO och SAP lärt sig under storstrejken 1909. Bättre att söka samförstånd än att stånga pannan blodig mot en övermäktig motståndare. Bättre att samverka än att krossas.  Sverige lyckades på grund av detta samarbete hålla nere antalet strejkande timmar på ett för näringslivet gynnsamt sätt. Det tjänade även nationalstaten Sverige på.

Trots att Saltsjöbadsavtal och klassamarbete utsattes för kritik från såväl vänster som höger visade det sig att den var synnerligen  ekonomiskt effektiv:

I Sverige har vi många framgångssagor, där staten och kapitalet samverkat. Ellemtel är ett exempel på framgångsrikt samarbete, mellan LM Ericsson och Televerket. ABB hade inte varit vad det är idag utan samverkan mellan dåvarande Asea och Vattenfallsverket. Läkemedelsindustrin är ett annat exempel. Samverkan mellan staten och näringslivet har varit en förutsättning för Astra och Pharmacias framgångar. Den svenska blandekonomiska modellen var mycket effektiv under många år.

Den svenska modellen, starkt influerad av John Maynard Keynes  teorier framstod som en ekonomisk mycket framgångsrik modell. Under 1960-talet blev Sverige ett av världens rikaste länder. I boken Vår Ekonomi  beskriver Klas Eklund situationen:

”Under åren efter andra världskriget började en lång rad ekonomiskt framgångsrika år för svensk ekonomi. Sverige, som inte blev drabbat av världskrig på samma sätt som övriga europeiska stater, kunde snabbt ställa om sin industri och bidra till återuppbyggnaden av Europa. Trots att Sverige inte var så drabbad av världskrig fick Sverige ändå tillgång till medel från den amerikanska Marshall-planen, som användes för att bygga upp Europa. Hela uppbyggnaden av den svenska modellen, skedde under år av god ekonomisk tillväxt. Under 1960-talet var Sverige ett av världens rikaste länder (mätt som BNP per innevånare). Man talade om rekordåren.” [1]

Men under 1970- talet började det komma grus i tillväxtmaskineriet. Klas Eklund fortsätter:

”Vi drabbas av stagflation, ekonomisk stagnation och hög inflation på samma gång. Oljekrisen var en av orsakerna, som slog hårt mot svensk exportindustri. Hårdnande konkurrens från Japans nya stålverk, snabbväxande brasilianska skogar och dagbrott i Australien, var även bidragande. De svenska företagen stod inför stora lönsamhetsproblem. ” [2]

En stagnerande ekonomi drabbade inte bara Sverige utan hela västvärlden. Internationell konkurrens var då liksom nu en bidragande orsak. Inbyggt i vårt ekonomiska system ligger ökad tillväxt för såväl företag som nationalstat. Stagnation skapar därför en mycket ogynnsam situation. John Maynard Keynes lösningar som fungerat väl i en situation med snabb tillväxt, visade sig mindre effektiva i en stagnerad ekonomi.

Lösningen på krisen blev istället att företag behövde hjälp för att expandera över nationsgränserna och därigenom öka sin kundbas och volymer. För att möjliggöra denna expansion behövdes avreglering av marknaderna samt fria kapitalflöden, friare arbetsmarknad och fri handel med varor och tjänster var verktygen som skulle få fart på ekonomin igen. Privatisering av gamla stela statsmonopol var ännu ett verktyg för att stimulera internationellt företagande och för att få fart på ekonomin.

Med detta paket av åtgärder lades grunden till det vi idag ofta menar med globalisering. Milton Friedman (1912-2006), och Chicagoskolan står som symbol för denna utveckling som har kännetecknat den moderna kapitalismen sedan mitten på 1970-talet. Washington Consensus är den politiska term som använts för Chicagoskolans ekonomiska politik. Om Friedman kan man läsa:

”När han fick nobelpriset år 1976 fick hans Nobelföreläsning på Handelshögskolan i Stockholm skyddas av polis mot demonstranter som protesterade mot att Friedman, som de uppfattade det, hade varit inspiratör för den då styrande chilenska militärjuntans ekonomiska politik. Friedman besvarade kritiken med att han gav råd till alla som behövde, även om de var osympatiska. Han  hade också hållit föreläsningar för den kommunistiska regimen i Kina.[3]

Friedmans huvudtes är att marknaden fungerar bäst om den lämnas ifred. I sin bok Monetary History of the United States målar han upp en helt annan bild av orsakerna till depressionen på 1930-talet, än den vedertagna Keyneska. Friedman menade att 1930-talskrisen inte var följden av marknadsekonomins instabilitet, utan av dålig penningpolitik. I stället för att föra en stram penningpolitik med höjda räntor och dra in pengar, borde den amerikanska centralbanken ha motverkat depressionstrycket genom att låta penningmängden växa enligt en viss förutbestämd bana. Inflationsbekämpningen som centralbankens huvudsakliga mål, är inspirerad av Friedmans tänkande. [4]

Milton Friedmans tankegods har varit mycket inflytelserik på den politik som förts sedan 1980-talet och fram till idag. Nu har det återigen kommit grus i maskineriet för kapitalismen. Nu behövs återigen nya reformer för att få fart på en i västvärlden krisande kapitalism.


[1] Klas Eklund, Vår ekonomi, sid 389.

[2] Ibid.

[3] Ibid sid 241.

[4] Ibid, 24ff.

Socialdemokratin och globaliseringen

Näringslivet som tidigare sett samarbetet mellan stat och kapital som en viktig hörnsten för att vidareutveckla kapitalismen (Saltsjöbadsandan) blev nu mindre intresserade av samarbetet. Nu ville kapitalet ”go global”. Nationalstatens betydelse för de multinationella företagen minskande. Mot ett näringsliv som inte längre på samma sätt såg staten och kapitalet som en framgångssaga, hade S och fackföreningsrörelsen mycket lite att sätta emot. Under 30 års tid fram till finanskrisen 2008 har nyliberalismen varit den helt förhärskande idéströmningen globalt sett. Om nyliberalismen se Folkpartiets hemsida:

http://www.folkpartiet.se/Folkpartiet-nara-dig/Norra-Alvsborg/Kommuner/kommun/Trollhattan/Liberal-ideologi/Nyliberalism-/

De socialliberala krafterna har antagit en mer defensiv roll och försökt att rädda vad som räddas kan av välfärdsstaten. Om socialliberalismen läser vi på Folkpartiets hemsida:

http://www.folkpartiet.se/Folkpartiet-nara-dig/Norra-Alvsborg/Kommuner/kommun/Trollhattan/Liberal-ideologi/Socialliberalism-/

Huvudfåran inom S har inga som helst ambitioner att socialisera privat verksamhet. Tvärtom har de varit med och sålt ut statlig och kommunal verksamhet till privata aktörer. S har i allt väsentligt blivit ett socialliberalt parti, som ibland motsträvigt fått se samhället utvecklats i en mer nyliberal anda än de själva skulle vilja ha.

SAP fick under 1980-talet ta itu med de förbättringar som svenskt näringslivet krävde  för att inte tappa konkurrenskraft mot övriga länders näringsliv. Det reformistiskt inriktade SAP hade inga andra möjligheter än att följa de krav som svenskt näringsliv ställde på S. Alternativet skulle vara att svenskt näringsliv skulle tappa i konkurrenskraft  och då sannolikt lämna landet. !980-talets reformagenda bestod inte riktigt av de reformer som vi unga socialdemokrater på 1970-talet hade tänkt oss.

Socialdemokratin som samhällsbärare

Den andra rollen som S iklätt sig är att vara ett trovärdig samhällsbärande parti och vara beredda ta ansvar om hela nationalstaten. S hade naturligtvis kunnat avsäga sig ansvaret att vara regeringsbildande på 1980-talet och tvingas implementera en nyliberal agenda helt skild från den som John Maynard Keynes var inspiratör till och  som kännetecknade de gyllene åren fram till mitten på 1970-talet. Men att ta ansvar för samhället i sin helhet oavsett vad som krävs av uppoffringar ligger djupt i den socialdemokratiska själen.

SAP har därför förutom att man varit med och implementerat nyliberalism i Sverige dessutom varit med och under hela 1990-talet städat upp från de problem som avregleringarna – inte minst av bank och kreditmarknaden 1986 ställde till med. Den agenda som användes för uppstädningen var på många sätt påtvingade av långivarna. Parallellen med dagens skuldsanering i Sydeuropa är slående.

Nuläget och fram till valet 2014    

Vid en eventuell valseger måste S visa sig trovärdig att ta ansvar för hela nationalstatens väl och ve. En god relation med näringslivet är enligt beprövat mönster ett måste. I ett kapitalistiskt samhälle går det inte att regera i konflikt med näringslivet. Nationalstaten är beroende av hur näringslivet utvecklar sig för att klara av att kunna ha kvar en välfärdsstat och få ihop.resurser för infrastrukturella satsningar (exempelvis vägar, järnvägar  och bostadsbyggande).

Dessutom måste S sträva efter att skapa blocköverskridande överenskommelser för att skapa långsiktiga överenskommelser som bär över valperioderna. Långsiktiga spelregler är viktiga för att skapa trygghet i nationalstaten. Långsiktiga spelregler är även ett måste när näringslivet ska planera framtida investeringar och affärsutveckling.

Vid en valseger 2014 måste S, för att vara ett trovärdigt regeringsalternativ, även ta hänsyn till den borgerliga minoritetens uppfattningar. Det innebär att S kan uppfattas som mycket otydliga. Vad vill socialdemokraterna?

Jan Björklund har uppenbarligen en poäng när han säger att S för alliansens politik med något års fördröjning. Jobbskatteavdragen som var så otroligt orättvisa och mest gynnade de redan rika enligt S, är nu inte varken möjliga eller önskvärda att mer än marginellt ändra på. Trots att mindre pengar i statskassan drabbar de mest utsatta i samhället.

Nu står S inför en svår uppgift att hitta en långsiktigt hållbar politik som inte ändras i grunden vid en valförlust. S måste hitta en kärna baserad på honnörsorden frihet, jämlikhet, solidaritet och hållbarhet och inte baseras på diverse utspel och taktiska utspel. Politik är alltid föränderlig materia, men dess kärna måste ha en större beständighet än några år. Annans blir politiken diffus och otydlig för såväl medlemmar som väljare. Är S budskap enbart ren färskvara? S vet också att den hållbara politiken måste vara djupt förankrad i Svenskt Näringsliv. Vi lever i en kapitalistisk värld. Då är det nödvändigt att hitta en politik som gynnar Svenskt Näringsliv. Allt annat är att såga på den gren som vi sitter på. Då bär det utför för konungariket Sverige.

Privatisering av välfärden

Den tysta överenskommelse som tidigare funnits mellan näringsliv och S har varit en arbetsfördelning, där arbetsmarknadens parter gör upp om spelreglerna inom den privata sektorn och staten, landsting och kommuner som arbetsgivare gör upp med fackföreningsavgiften  om den offentliga lönebildningen och arbetsvillkoren. Men i den nyliberala agendan fanns även ett krav att få access till tidigare gemensamt ägda domäner.

Den borgerliga regeringen Bildt påbörjade denna nyordning för att modernisera den gemensamma sektorn i början av 1990-talet .När S- vann valet 1994 fortsatte S denna linje helt i linje med Svenskt Näringslivs intentioner. Det går inte att regera utan att ha Svenskt Näringsliv på sin sida. Under S regeringsinnehav från 1994 och fram till 2006 blev  privatiseringar och utförsäljning av statliga och kommunala bolag vardagsmat. Under alliansens era från 2006 och fram till idag har denna tendens ytterligare accelererat. Sverige har nu en topplats i Europa i privatiseringsligan. Idag är det många inom S som yrvaket frågar sig: Hur kunde det gå så här?

Skillnaden mellan S privatiseringspolitik och alliansens är enligt S att alliansen privatiserar av ideologiska skäl? Men då finns det åtminstone något skäl för privatiseringen. Alliansen drivs av en stark tilltro till att privata initiativ skulle ha en välgörande effekt på välfärdssektorn. Genom att konkurrensutsätta välfärdssektorn blir den effektivare och kvalitén ökar. Det är vad gängse ekonomiskt teoribildning säger i andra sammanhang. Varför skulle det vara annorlunda inom välfärdssektorn?  Det är ju samma tro på det privata initiativets överlägsenhet som har drivit S.

När nu Stefan Löfven säger att det inte går att ändra politiken i denna fråga följer han en tradition från med influens från storstrejken 2009. Det är näringslivet som bestämmer konungariket Sveriges väl och ve. S har lovat dyrt och heligt att inte konfiskera näringslivets egendomar utan istället hitta samförståndslösningar. Det vet Stefan Löfven bättre än de flesta andra från sin fackliga roll. Det stora undantaget var löntagarfondsdebatten som jag återkommer till längre fram.

Men den stora skillnaden mellan att överta Ikea eller H&M är att i välfärdssektorn är det skattebetalarnas pengar. Då borde andra spelregler gälla.

Bilden av att näringslivet sköter välfärdssektorn bättre än den gemensamt ägda har varit så stark hos såväl allians, näringsliv och S att den inte ens har behövts utvärderas.

Så kom då SNS rapport om konkurrensens konsekvenser: http://www.sns.se/forlag/konkurrensens-konsekvenser-vad-hander-med-svensk-valfard. 

Den visade att det inte finns det något som tyder på att de högt ställda förväntningarna skulle infrias.

” Förhoppningarna var stora från början: Byråkratin skulle minska, liksom de effektivitetsproblem som plågade den offentligt tillhandahållna välfärden. Vidare skulle kvaliteten och demokratin stärkas tack vare ökad valfrihet för medborgarna. Vår övergripande slutsats är att det råder en anmärkningsvärd brist på kunskap om effekterna av konkurrens i välfärdssektorn. Vi kan inte hitta några vetenskapliga belägg för att de högt ställda förhoppningarna har infriats, skriver SNS forskningschef Laura Hartman.”  Se vidare:

http://www.dn.se/debatt/privatiseringar-i-valfarden-har-inte-okat-effektiviteten

se även:

https://rogerdahl.wordpress.com/2012/04/03/sns-och-valfarden/

I rapporten påvisas att motsvarande resultat finns att hitta i internationella studier. Plötsligt faller hela den tjusiga bild som omgärdat privatiseringstankegångarna. Jag som skattebetalare och därigenom delägare skulle inte tycka att det var så märkvärdigt att ta ut vinst i välfärden om det var en fördel för väl konsumenter som ägarna – skattebetalarna. Men om inte nyttan överskrider kostnaden är det en ren förlustaffär för ägarna -skattebetalarna.  Att under sådana premisser betala ut hög avkastning till underleverantörer (exempelvis Carema, Attendo, John Bauer och Kunskapsskolan) skulle vara helt otänkbart inom näringslivet. Hur kan ett sådant hybridsystem överhuvud taget få förekomma? Det bryter mot all logik inom affärsvärlden. Ingen ägare skulle komma på tanken att satsa riskvilligt kapital under sådana premisser. Men det är det skattebetalarna gör. Skattebetalarnas förening borde agera i frågan. Det här missgynnar ju alla skattebetalare.

Hur kan Svenskt Näringsliv ställa upp på denna modell som gynnar en mindre del av näringslivet, men så uppenbart missgynnar den stora gruppen företag som Svenskt Näringsliv representerar? Genom att brandskatta nationalstaten blir det mindre pengar kvar till exempelvis sänkning av kapitalskatten eller en momsskattesänkning. Pengarna skulle alternativt även kunna användas till FoU för att stärka Svenskt Näringslivs konkurrenskraft globalt.

Konsekvensen av S dubbla roller

Lena Sommestad sitter som kvinnoförbundets ordförande i S verkställande utskott. Hon har en mycket klar bild av vad som behöver göras.

http://www.aftonbladet.se/ledare/gastkronika/lenasommestad/article14617728.ab

När vi tänker på de två rollerna som S har är det mindre svårt att förstå att det råder så olika uppfattningar inom S. Det skulle förvåna mig om Lena Sommestad blir erbjuden ett guldkantat uppdrag av näringslivet. Hon har antagligen ”fel” åsikt. Men osvuret är bäst. En satsning på hållbarhet från en S-ledd regering 2014,  skulle kunna göra även henne till ett lockande aktör inom det privata näringslivet.

Mindre förvånande är att Klas Eklund, Björn Rosengren, Erik Åsbrink, Per Nuder, Göran Persson, Stefan Stern och Tomas Östros och många fler kan vandra från S och in i näringslivet. Kunskaper från att hantera frågor som samhällsbärande parti är uppenbarligen efterfrågade hos näringslivet. Men den delen av S som driver fram reformer för att förbättra välfärden och trygghetssystem måste ses i ett prisma som näringslivet sätter upp ramverk för. Driver S frågor som inte passar in i detta prisma är man inte ett samhällsbärande alternativ. Det blir en konsekvens av Socialdemokratins dubbla roller. Men finns det alternativ för S till dessa dubbla roller?

Vad är alternativet?

På vilket sätt ska S annars stegvis förändra samhället? S behöver experter för att kunna vara samhällsbärande och styra samhället i regeringsställning. Då behövs experter redan idag i opposition. Vad är en expert i ett kapitalistiskt samhälle som är beroende av ett väl fungerande näringsliv?

Svaret är naturligtvis att en expert på att leda Sverige, är en expert på att veta hur näringslivet fungerar och sätta in rätt politik för att stimulera näringslivet så att välfärden kan behållas och vidareutvecklas i nationalstaten. Det förstod Ernst Wigforss, det förstod Gunnar Sträng, det förstod Kjell Olof Feldt, Allan Larsson, Erik Åsbrink och det förstod Göran Persson.

Välfärden skapas inte i ett vakuum. Den skapas i samspel med näringslivet. Staten och kapitalet sitter i samma båt. Ett väl fungerande  näringsliv är en en förutsättning för välfärdsstatens existens. Men näringslivet är även beroende av en väl fungerande nationalstat. Näringslivet kräver god infrastruktur (kommunikationer, bostäder mm). Näringslivet är även beroende av en väl fungerande skola som levererar arbetskraft med rätt av – näringslivet – efterfrågad utbildning.

De nödvändiga investeringar som nu måste göras för vår civilisations överlevnad kräver återigen samverkan mellan staten och kapitalet. Då är en S-regering en bra medspelare för Svenskt Näringsliv när den nyliberala agendan har sett sina bästa dagar.

Det som är bra för Volvo är bra för hela Sverige sa Gunnar Sträng på 1970-talet. Tiderna har förändrats. Volvo är idag kinesiskt. Men grundprincipen ligger fortfarande fast. Det som är bra för svenskt näringsliv är bra för hela nationalstaten Sverige. Sådan är kapitalismen.

Det förstår även Stefan Löfven och Magdalena Andersson. Sverige är beroende av ett väl fungerande näringsliv. Det är därför Stefan Löfven inte förstår hur näringslivet kan vara ett särintresse. Om det går illa för svenskt näringsliv går det även illa för hela Sverige. Sådana är spelreglerna i ett kapitalistiskt samhälle.

Men den svenska näringslivet är inte en homogen grupp. Det finns många olika intressen att ta hänsyn till. Här har politikerna en viktig roll att spela. Vilka  delar av näringslivet ska politikerna fokusera på? Det är huvudfrågan i den näringspolitik som ska bära in i framtiden.

Om det skulle vara förbjudet för S högre företrädare att ta arbete i näringslivet efter avslutat arbete inom politiken, då skulle det inte finnas så många platser att söka sig till. Den gemensamma sektorn och folkrörelseföretagen som Anders Lago HSB, skulle vara alternativen.http://sv.wikipedia.org/wiki/Anders_Lago. 

Anders Sundström Folksam http://sv.wikipedia.org/wiki/Anders_Sundstr%C3%B6m

Möjligen som vice VD i Fjärde AP-fondens fastighetsbolag Dombron AB, som Ilija Batljan. http://sv.wikipedia.org/wiki/Ilija_Batljan

Det skulle då vara svårare att få tag i de bästa förmågorna för S som behövs för att driva ett samhälle. Men visst kan det kännas lite konstigt när före detta ledande socialdemokrater nu ägnar sig åt detta:

Tomas Östros, som bara för några år sedan var ekonomisk politisk talesperson för S och dessutom var en tung partiledarkandidat numer är VD för bankföreningen. ”I maj lämnade Östros Socialdemokraterna och politiken och blev VD för bankernas intresseorganisation Bankföreningen[1]. Övergången ansågs som kontroversiell[2]. då han bland annat endast ett år tidigare kritiserat bankerna för deras lönebonusar i en debattartikel i Dagens Industri. ” .http://sv.wikipedia.org/wiki/Thomas_%C3%96stros

Per Nuder: ” är rådgivare i riskkapitalbolaget EQThttp://sv.wikipedia.org/wiki/P%C3%A4r_Nuder

Göran Persson: ”är rådgivare hos pr-byrån JKLhttp://sv.wikipedia.org/wiki/G%C3%B6ran_Persson

Erik Åsbrink: ” Åsbrink går till Goldman Sachs. Tidigare finansministern Erik Åsbrink har fått nytt jobb som rådgivare hos USA:s största investmentbank”. https://www.google.se/search?q=erik+%C3%A5sbrink+goldman+sachs&ie=utf-8&oe=utf-8&aq=t&rls=org.mozilla:sv-SE:official&client=firefox-a

Jens Henriksson: ”Stockholmsbörsens får en ny chef imorgon.
Jens Henriksson, tidigare Sveriges representant i Internationella valutafonden, blir ny vd.
– Jag blev lite paff när de frågade mig, men magen sa ja direkt.”

”I den politiska sfären är han blytung. Det är en person som gång på gång pekas ut som påläggskalv och som tänkbar framtida finansminister vid en rödgrön regeringsbildning. Han har varit statssekreterare åt såväl Göran Persson, som Erik Åsbrink och Pär Nuder. ”

Det faktum att den nuvarande regeringen utsåg honom till ny direktör vid den nordisk-baltiska valkretsen i Internationella valutafonden, IMF, i maj 2007 visar att även de politiska motståndarna respekterar hans kunnande. Finansminister Anders Borg och Jens Henriksson känner för övrigt varandra väl sedan studietiden.” http://www.svd.se/naringsliv/stockholmsborsens-nye-vd-ar-utsedd_5646273.svd

Praktik och retorik

I praktiken har Socialdemokratin varit ett socialliberalt parti åtminstone sedan Per Albin Hansson och Ernst Wigforss dagar. John Maynard Keynes teorier som påverkade liberaler och socialdemokrater efter 1930-talskrisen syftade till att stabilisera kapitalismen, inte avskaffa den.

http://sv.wikipedia.org/wiki/John_Maynard_Keynes

I retoriken har det däremot funnits en helt andra tongångar. Olof Palme talade om en demokratisk socialism och Göran Greider längtar tillbaka till den tiden när Socialdemokraterna var riktiga socialister. Men Socialdemokraterna har aldrig fört en socialistisk politik. Socialdemokraterna har inte sen urminnes tider varit socialistiska i bemärkelsen att vilja ändra på ägarförhållanden så att makten ska ligga i hela folkets händer.

Per Albin Hanssons folkhem var hämtat från den tyska kristna idétraditionen och hade inte några ambitioner att avskaffa kapitalismen. Ernst Wigforss som finansminister, hade heller ingen ambition att avskaffa kapitalismen. På idéplanet var han starkt influerad av Gillessocialismen. http://sv.wikipedia.org/wiki/Gillesocialism. Något som jag själv har en stark dragning till. Men detta intresse satte föga spår på den praktiska politiken.

Det enda undantaget som bekräftar regeln, att inte gå upp till kamp mot näringslivet, var löntagarfondsdebatten under sent 1970-tal och 1980-talet. Den här frågan drevs från LO. Ledande politiker inom S var inte på något sätt överförtjust över idén.

Av löntagarfonder blev ett så urvattnat förslag att ingen kände sig särskilt nöjd med slutresultatet. Inom näringslivet fanns det en stark skepsis även mot det urvattnade resultatet. Varför samla kapital i gemensam ägo? Varför inte låta pengarna finnas i privat ägo och generera avkastning? Idag är det få socialdemokrater som vill minnas löntagarfondsdebatten. Den bröt mot hela samarbetsandan.

En klok före detta  fackföreningsman sa vid en intervju som jag hade med honom förra sommaren 2011: Om man biter katten i svansen kommer katten naturligtvis inte sitta kvar och bli uppäten. Katten kommer hitta säkrare jaktmarker. Analogin med hur företagen skulle agerat är uppenbar. I en globaliserad värld hade självklart företagen flytt ut ur Sverige illa kvickt. Vi skulle inte haft någon exportindustri kvar idag. Det skulle medfört förödande konsekvenser.

Om vi ser S som ett socialliberalt parti som idémässigt ligger mycket nära Folkpartiet är det mindre konstigt att så många ledande socialdemokrater anses vara så värdefulla för näringslivet. När nyliberalismen minskat i dragningskraft ska det bli intressant att se vilka skillnader som utkristalliserar sig mellan S och FP.  Kommer FP att närma sig en socialliberalism som Bertil Ohlin stod för kommer skillnaden mellan S och FP att vara hårfin. Det öppnar upp för nya politiska konstellationer.

Ett miljöparti inspirerad av den gamla liberalen Karl Staaff http://sv.wikipedia.org/wiki/Karl_Staaff passar väl in i denna  konstellation. Här kan vi få en ny mittenarena.

Miljöpartiet måste lära sig spelreglerna i ett kapitalistiskt samhälle även om de inte ens förstår vad det innebär. De vill inte se samhället utifrån den skärningen. Men spelplanen finns där ändå oavsett vad Miljöpartiet vill eller inte. Det går inte att ställa krav som går stick i stäv med  viktiga näringslivsintressen. Då kommer förslagen per automatik att hamna i papperskorgen. Däremot kan man hitta förslag som det går att få andra grupper inom näringslivet med på finns en klar möjlighet.

Samma sak gäller för Vänsterpartiet., Ska V vara en trovärdig aktör i ett kapitalistiskt samhälle gäller det att förstå den spelplan som gäller. Den revolutionära möjligheten är idag beprövad och anses väl inte särskilt attraktiv. Den reformistiska vägen kräver en lyhördhet för de mest inflytelserika delarna av näringslivet. Annars går det inte att förbättra Sverige.

Det finns en inneboende tröghet i detta. Vem ska vara advokat för morgondagens framväxande näringsliv. Hur ska man redan idag få med sig åtminstone delar av näringslivet på att skapa det långsiktigt socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbara samhället som är nödvändigt för vår civilisations överlevnad.  Sverige skulle kunna skapa modeller som skulle kunna fungera som spjutspetsar för andra länder. Se exemplet Hammarby Sjöstad och Norra Djurgårdsstaden. Denna fråga och många andra måste ventileras med alla berörda aktörer. Vi sitter idag i samma båt, även om positionerna är lite olika. Då gäller det att få till ett samverkande projekt för att rädda civilisationen från annalkande katastrofer.

En anständig kapitalism

Efter finanskris och de statskriser som nu flera europeiska stater står inför börjar alltfler röster tala om att det behövs något nytt. Någon demokratisk socialism står inte att finna någonstans i världen,även om vi använder förstoringsglas. Inte ens antydningar. Däremot finns det många som talar om en ny ”anständig kapitalism”.

På World Economic Forum i Davos där världens elit träffas har det redan innan finanskrisen talats om obalanser i dagens ekonomi som kan få oönskade sociala konsekvenser. Den ekologiska faran har även behandlats. Nu krävs handling från eliterna som styr världen för att undvika katastrofer.Näringslivet måste börja ta ansvar  för världens totala situation. Till det krävs ett helhetstänkande.

Det är i det perspektivet vi kan se exempelvis Folksams strategi med ansvarsfulla placeringar. http://www.dagensarena.se/nyheter/folksam-saljer-hela-aktieinnehavet-i-lundin/

Det är också i sökandet efter en anständig kapitalism  som vi kan se Klas Eklunds DN:artikel Kapitalism 4.0

http://www.dn.se/debatt/vi-behover-en-ny-kapitalism-som-ar-mer-ansvarstagande

Även om Klas Eklund inte längre är Socialdemokrat tycker jag att han i artikeln bättre än det flesta formulerat en kort och koncist analys över den situation vi befinner oss i:

”Kapitalism 4.0”. Mot bakgrund av finans- och skuldkriserna och klimathotet fram­träder en kapitalism som inte tar långsiktigt ansvar och som lämnar alltför många vid sidan av – i arbetslöshet eller utan möjlighet att delta i de rikas standardhöjning. Den västliga kapitalismen är inte hotad som system, men hur ser nästa fas ut? Den måste försöka stabilisera finansmarknaderna för att undvika nya krascher och bli mer uthållig, miljövänlig, ansvarstagande och inkluderande, skriver Klas Eklund.”

Den här analysen borde ingå som utgångspunkt, som ett av flera dokument som underlag för fortsatt samtal om att skapa en relevant politik för framtiden.Vi skulle kunna formulera om Klas Eklunds ord till att vi ska skapa ett långsiktigt hållbart  ekonomiskt, socialt och ekonomiskt hållbart samhälle.

Klas Eklund ger också en idé var vi ska rikta blicken när det gäller att genomföra de förändringar som är nödvändigt:

 Företagen måste ta ett utökat samhällsansvar. Ska de förtjäna vårt förtroende måste de visa att de är goda samhällsmedborgare. När marknadsekonomin segrat måste segraren ta ansvar; eller som Pippi och Bamse säger: ”Den som är mycket stark måste också vara mycket snäll”. Ett bra företag strävar inte bara efter aktieägarvärde utan gör det också möjligt för de anställda att förkovras och utvecklas; det tar ansvar för sin sociala närmiljö, skapar nya instegsjobb, driver på teknisk utveckling, energieffektivisering och långsiktigt miljöarbete.”

I och med att globaliseringen fortgår kommer kapitalackumulationen att fortsätta med oförminskad styrka. Det gör även att makten kommer att vara koncentrerad på allt färre händer. Det innebär i sin tur att de som sitter inne på makt inte längre kan sitta på läktaren och invänta resultat av politiker som inte har den makt som behövs. De som har makt måste bli snällare. Det finns idag en grupp som går i bräschen för ett aktivt deltagande. Bill Gates och Warren Buffert är två exempel. Det behövs mer från de superrika om vi ska få till stånd den förändring som krävs.

Ett annat material är Left Behind:

I programmet  ”Left behind” på CBC (Kanadas motsvarighet till BBC, public service radio/teve) beskrevs den ekonomiska utvecklingen i USA och Kanada från 1950-talet och fram till idag. Ojämlikheten har sedan 1980-talet ökat i Tyskland, Sverige, México och Japan. Epicentrum för den ojämlika utvecklingen finns dock i USA. De rikaste 400 personerna i USA äger mer än 150 miljoner människor tillsammans. Genomsnittslönerna i USA har stagnerat sedan 1970-talet. Sedan 2001 har åtminstone 50 procent av befolkningen, inflationsjusterat, haft stagnerade eller minskade inkomster i USA. Den rikaste procenten tjänade på 1970-talet omkring 9 procent av den totala nationalinkomsten i USA. Nu tar den rikaste procenten in mer än 20 procent av BNP. Mitt i recessionen under finanskrisen 2007, tog den rikaste procenten in 23.5 procent av den totala nationella inkomsten. Enligt Robert Reich har vi inte sett så stora inkomstskillnader sedan 1928 året innan den stora finanskrisen på 1930-talet. Detta skapar obalanser i en amerikanska ekonomin hävdar han. http://en.wikipedia.org/wiki/Robert_Reich

Se vidare:

https://rogerdahl.wordpress.com/2012/06/09/left-behind-kalla-cbs-kanandas-motsvarighet-till-bbc/

Prat och verkstad

Skillnaden mellan S retorik och praktik har under många år varit häpnadsväckande stor. S talar om ökad jämlikhet och full sysselsättning men för en politik som leder i motsatt riktning. Jämlikheten har minskat och de ekonomiska och sociala klyftorna har ökat i Sverige sedan 1980-talet. S har suttit i regeringsställning under större delen av den tiden. Trots det talar S gärna om ökad jämlikhet, rättvisa och solidaritet med de svaga.

S talar även om full sysselsättning. Det är ett honnörsord för alla inom S och fackföreningsrörelsen. Trots det har vi haft en hög arbetslöshet i Sverige sedan början av 1990-talet. S har suttit i regeringsställning från 1994 fram till 2006.

S har på ett förunderligt sätt lyckats med att skylla på borgerliga politiker för att S drivit en praktisk politik som inte alls överensstämmer med retoriken. Idag har gapet mellan fagra löften och praktisk politik blivit så stor att det svårt att med retorisk skicklighet kunna dölja detta gap. Det visade sig med övertydlighet när Håkan Juholts skickliga retorik skulle omsättas i praktisk politik i skuggbudgeten hösten 2011. Gapet blev för stort. Besvikelsen stor inom S medlemmar och medierna såg genast en inkonsekvens att fokusera på.

Människor är idag alltför kunniga och förstår samhällsfenomen bättre än tidigare generationer. Det går inte i längden att vinna väljarnas förtroende med fagra löften utan att ha en praktisk politik som stöttar pratet.

För att S ska framstå som ett trovärdigt alternativ måste det finnas en koppling mellan idé och verklighet. Kjell-Olof Feldt beskriver detta på et utmärkt sätt i boken: ”En kritisk betraktelse, om socialdemokratins seger och kris”.Bonniers förlag.

Om vi skrapar bort retoriska luftbubblor och pratpastejer så blir det lättare att hitta fram till en debatt om framtiden. Hur vill vi att framtidens Sverige i en internationaliserad värld ska se ut?  Nästa fråga blir: Hur ska vi agera för att komma dit?


Reinfeldts värld vitt skild från många andras

Citat

De ungdomar som inte har kommit in på arbetsmarknaden vid 30 års ålder blir de stora förlorarna i ett system med generellt höjd pensionsålder. Risken är att Sverige kommer att skapa riktig fattigdom, utan att lösa problemet med integriteten och ungdomsarbetslösheten. Det skriver författaren och journalisten Roger Älmeberg. Se artikel Reinfeldts värld. 

Hur gammal är man man är 25 år? Se 75 procent av lönen för yngre.

Hur gammal är man man är 75 år? Se arbeta till 75 år.

SEB, Svenskt Näringsliv , Skatter, Tobinskatt mm

Arbetslinjen är långt ifrån fullbordad.Arbetsmarknadspolitiken har allt mer börjat likna en traditionellt socialdemokratisk med kraftigt ökade anslag till Arbetsförmedlingen. Den växande uppgivenhet bland arbetslösa är ett problem även för arbetsgivare. Det skriver Stefan Fölster och Björn Lindgren, Svenskt Näringsliv.

Allt annat än smickrande för EU-kommissionen

EU-kommissionären Algirdas Šemeta argumenterar på Brännpunkt (6/2) för att Sverige inte bör motsätta sig den skatt på finansiella transaktioner som EU-kommissionen vill införa i alla medlemsländer inom EU. Han hävdar att Tobinskatten innebär en ekonomisk kostnad men att kostnaden är låg och motiverad. Han hävdar dessutom att vi kan bortse från effekten för vanliga medborgare och företag. Urban Bäckström. 

Urban Bäckström

februari 2012 kl 06:40, uppdaterad: 9 februari 2012 kl 10:26 REPLIK | TRANSAKTIONSSKATT. Den artikel Urban Bäckström reagerar mot är avliva myterna om ny EU-skatt.

Avliva myterna om ny EU-skatt

EU-kommissionen förstår den svenska tveksamheten inför en skatt på finansiella transaktioner, men debatten måste baseras på fakta och inte myter. Skatten kan bli en stor inkomstkälla och omfördelar skattebördan, skriver EU-kommissionären Algirdas Šemeta.

Vad gäller saken?

EU-kommissionen föreslog i september förra året att en skatt på affärer med aktier och obligationer på 0,1 procent och på derivatkontrakt på 0,01 procent införs i Europa. Skatten ska gälla från den 1 januari 2014 och finansiella transaktioner mellan finansiella institutioner då åtminstone ena parten befinner sig i EU omfattas. Detta utgör 85 procent av transaktionerna.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/avliva-myterna-om-ny-eu-skatt_6825797.svd.

Avliva myterna om ny EU-skatt

EU-kommissionen förstår den svenska tveksamheten inför en skatt på finansiella transaktioner, men debatten måste baseras på fakta och inte myter. Skatten kan bli en stor inkomstkälla och omfördelar skattebördan, skriver EU-kommissionären Algirdas Šemeta.

De som attackerar skatten på finansiella transaktioner bör också tänka på alternativen. Många medlemsstater börjar nå gränsen för ytterligare åtstramningsåtgärder, skriver Algirdas Šemeta, EU-kommissionär med ansvar för skatter.

6 februari 2012 kl 04:47, uppdaterad: 7 februari 2012 kl 12:45