Stad, land och resiliens

Idag bor det fler personer på jorden i städer än på landsbygden. Urbanisering och globalisering går hand i hand som ett förälskat par.  Få politiker ifrågasätter idag denna utveckling. Istället tycks den istället snarast var ödesbestämd.

En släkting som bor i Kanada sa att han läst i en tidning att Toronto skulle klara sig några dagar om mattillförseln skulle strypas. Sedan skulle det uppstå massvält. Hur stor motståndskraft/resiliens Stockholm har vet jag inte. Men det är troligt att läget är snarligt situationen i Toronto. Trots detta gör varken politiker eller andra beslutsfattare någon åt den prekära situationen.  Från maktens män och kvinnor verkar det istället vara den allmänna inställningen att köra så det ryker, så länge det håller. Det går inte att stå emot utvecklingen, hur allvarliga konsekvenserna än kan bli.

Det finns undersökningar som pekar på att en tredjedel av Stockholms befolkning skulle kunna tänka sig att bosätta sig någon annan stans om de kunde hitta ett jobb. Det skulle kunna ge plats för andra som inget hellre önskar sig än att få tag i ett boende i Stockholm.

På 1970-talet talades det om att ”Hela Sverige ska leva”. Genom modern teknik skulle människor i framtiden kunna välja var de ville bo, arbetet skulle inte längre vara geografiskt bundet. Nu i efterhand kan vi konstatera att de som spanade in i framtiden på 1970-talet inte fick helt rätt i sina profetior. Det finns förvisso möjligheter att enkelt kommunicera med med människor från världens alla hörn. Men vad hjälper det. Glesbygden avfolkas och ”hela Sverige ska leva” är en tom fras.

Efter samtal med Kjell-Olof Feldt – Ett steg på vägen mot ökad hållbarhet

Tisdag den 19 februari 2013

 Samtal med Kjell-Olof Feldt

Igår, tisdagen den 19 februari, var jag hemma hos Kjell-Olof Feldt (KOF) och följde upp ett möte onsdagen den 6:e februari 2013 på Södergården, som Maria Södra Stations S-förening anordnade.

Rod och KOF

KOF bor i i en av Stockholms ­äld­sta trädgårdsstäder i Storängen vid Saltsjö­banan.  Vårt samtal kom att handla om ekonomisk politik igår, idag och imorgon. Det var för mig ett mycket givande samtal, där vi var omgivna av västgötaspetsarna Ruben, Valle och Alex.

Samtalet kokade ner till den ekonomiska politikens kärna. Hur få ihop resurser för att kunna finansiera kommande behov i den offentliga sektorn. Hur få balans mellan inkomster och utgifter? Skattepolitiken är då den helt avgörande faktorn. Jag fick med mig hem underlagsrapport nr 27 till Globaliseringsrådet: Mot en ny skattereform globaliseringen och den svenska välfärden, skriven av Kjell-Olof Feldt år 2009.

I ett tidigare blogginlägg diskuterar jag svårigheten med att hantera ekonomisk tillväxt på en ändlig planet. https://rogerdahl.wordpress.com/2013/02/08/inlagg-2-kjell-olof-feldt-bankerna/

Vår civilisation lever som om vi hade 3 jordklot till vårt förfogande. Det är inte hållbart konstaterade Jan Eliasson på ett möte 29 februari 2012 på Maria Magdalena församlingshus, Ragvaldsgatan 10 på Södermalm, som Maria Södra Stations S-förening ordnade.

Jan Eliasson

Lika svårt är det att ekonomiskt hantera 0-tillväxt. Det är lätt att inse vilka påfrestningar vårt samhällssystem skulle drabbas av om vi skulle försöka nå 0-tillväxt. Hur ska aktiebolag kunna hantera 0-tillväxt? Vilka vill vara aktieägare i sådana företag? Hur ska försäkringsbolag klara sin affärsmodell, som bygger på att kapitalet förräntar sig mellan insättningar och uttag? Hur ska ett samhälle klara sig utan tillväxt? En allt mindre yrkesverksam befolkning ska försörja allt fler som studerar allt längre och blir allt äldre. Till detta krävs att den yrkesverksamma levererar mer pengar till statskassan. Hur ska detta kunna kombineras med 0-tillväxt?

Ett steg på vägen mot ökad hållbarhet

I den ovan nämnda rapporten hittar vi ett avsnitt som behandlar hur vi med skatten som styrinstrument kan öka kostnaderna för varor och i motsvarande grad minska kostnaderna för tjänster. Även om det primära syftet är samhällsekonomisk effektivitet blir konsekvensen även att detta angreppssätt styr mot hållbarhet. Detta faktum ser jag som extra intressant eftersom vår civilisations största utmaning idag består i av hitta vägar för att uppnå en mer långsiktigt hållbar – ekonomisk, social och ekologisk värld.

Under avsnittet ”differentierad moms” hänvisar KOF till ett PM ”Tjänstesektorn och skattepolitiken” av Jan Owen Jansson. Där åberopar Jansson teorin om ”optimal konsumtionsbeskattning”, som i sin tur innebär att momsen blir högre för mer prisokänsliga varor som inte kan ersättas inom hushållens ram. Däremot sänks skatt på sådana priskänsliga tjänster som hushållen själva (eller obeskattad arbetskraft) utför.

Genom att höja momsen på varor och sänka arbetsgivaravgifterna för kommuner och landsting, kan välfärdstjänster som skola, vård och omsorg stimuleras. På så sätt skulle det finnas möjlighet att öka personaltätheten och höja kompetensen inom hela välfärdssektorn. (sidan 62ff).

Detta synsätt är inte helt oproblematiskt, konstaterar KOF. ”Kraftigt höjd skatt på varor, varav en stor del importeras, i syfte att stödja inhemsk tjänsteproduktion torde komma att uppfattas som en protektionistisk attack mot grundbulten i EU:s etik: handelns fria rörlighet över gränserna. ” (sidan 64)

Trassel med EU är inte det enda problematiska med att med skatt styra en omfördelning av konsumtion från varor till tjänster. Om man i stort sett ska befria alla priskänsliga konsumenttjänster från mervärdesskatt kommer det i så fall att kräva drastiska höjningar av skatten på varor. (Tjänstebeskattningsutredningen undvek detta problem genom att konstatera att det förutsatte en sänkning av den svenska skattekvoten till cirka 40 procent).

Om skattekvot se: http://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_l%C3%A4nder_efter_skattekvot

Se även dessa debattartiklar: http://www.dagensarena.se/redaktionen/chefsekonomer-spekulerar/

http://www.dn.se/debatt/utvecklad-blandekonomi-ar-svaret-pa-den-globala-krisen?rm=print

Se även detta samarrangemang mellan Arena Idé och Timbro. http://www.timbro.se/bokhandel/pdf/9175667737.pdf

Kjell-Olof Feldt tar inte upp hållbarhetsaspekten med förslaget. Det var inte syftet med rapporten. Men själva angreppssättet kan användas för att styra mot hållbarhet. Ska vi kunna fortsätta att öka vår konsumtion på ett hållbart sätt måste vi tänka i nya banor. Då gäller det att styra över vår konsumtion från varor till tjänster.

Rog och KOF 2

Att spinna vidare på samma tråd mot hållbarhet

På samma sätt som ovanstående förslag skulle vi kunna använda differentierad skatt för att styra mot angelägna samhällsmål som att återanvända varor, friskvård och balansera  skillnad mellan stad och land.

Även om vi styr över från varuproducerad konsumtion, kommer det naturligtvis finnas ett stort behov av varor även i framtiden. Genom att skattesubventionera de varor som är tillverkad genom återanvändning skulle vi kunna styra ett ytterligare steg mot ett mer hållbart samhälle.

Genom en förbättrad sophantering skulle vissa incitament eventuellt kunna byggas in för att öka konsumenternas motivation för återvinning.

En åldrande frisk befolkning ger helt andra möjligheter än en åldrande sjuk befolkning. Att skattesubventionera friskvård borde vara en mycket god framtidsinvestering. Friskvården ska vända sig till alla åldersgrupper. Ju tidigare den sätts in desto mer effekt kommer den få. Även här skulle skatten kunna användas som styrmedel. Det kommer med all säkerhet uppstå gränsdragningsproblem med vad som är friskvård och vad som inte ska ingå i begreppet och därmed inte bli skattesubventionerat. Men det borde inte vara omöjligt att  hitta tydliga gränsdragningar därvidlag.

Att höja moms på onödiga saker som socker och skräpmat och istället sänka moms på grönsaker och andra nyttigheter skulle kunna få en positiv effekt på vår hälsa.

Globaliseringen och urbaniseringen har gått hand i hand som ett förälskat par. Den allmänna visdomen har varit att denna utveckling mestadels har varit av godo. Ser vi på denna utveckling från ett ekologiskt perspektiv måste vi nu hitta nya former för global tillväxt.

Om vi betraktar relationen stad och land bor nu mer än halva jordens befolkning i storstäder. Megastäderna växer så det knakar. http://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_v%C3%A4rldens_st%C3%B6rsta_storstadsomr%C3%A5den

Stockholm ligger idag på 8:e plats i BNP-toppen i världsrankingen. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14254683.ab

Stockholm står för 30 procent av Sveriges BNP. Även om detta enligt artikeln får positiva effekter för övriga landet skapas obalans i Sverige som helhet.  http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5195056

Den stolta parollen från förr: ”Hela Sverige ska leva” hörs allt mer sällan. Stora delar av Sverige avfolkas och utgörs i allt högre grad av en äldre befolkning.

Om vi åter vill väcka liv i drömmen om att hela Sverige ska leva skulle vi kunna använda skattevapnet för att öka landsbygdens attraktionskraft.

Det här är några exempel på att det finns möjligheter om det bara finns politisk vilja, mod och beslutsamhet att skapa ett mer hållbart och motståndskraftigt samhälle där hela Sverige ska leva. Ett sätt att agera politiskt är att använda skatteinstrumentet som styrmedel.

I Kjell-Olof Feldts bok: ”En kritisk betraktelse. Om socialdemokratins seger och kris” använder KOF en motion riksdagsgruppen lade fram i oktober 2011. (sidan 124).

Hur partiet ser på prioriteringen stad land belyses tydligt av att 1 miljard ska satsas på urban tillväxt, till standardhöjning av transportsystem och byggnation av hyreshus och studentbostäder. Glesbygden får 50 miljoner för subvention av ”grundläggande kommersiell service” (sidan 136).

I nästa blogginlägg kommer jag behandla välfärden. Vi står för en mycket stor utmaning för att klara av att behålla välfärdsstaten. Den demografiska utmaningen är minst sagt bekymmersam. Mer om detta i nästa inlägg.

En julklapp från Södermalm till alla som behöver bostäder

Martin Engman, ordförande Maria-Södra stations S-förening, skriver följande, den 21-12-2012:”Bostadsbristen i Stockholm är stor, vilket påverkar enskilda och samhället negativt. Den borgerliga majoriteten står handfallen inför bostadskrisen. Även Söder kan och bör bidra för att minska bostadsbristen. Vår julklapp är därför tre byggprojekt. Dessa gör samtidigt vår stadsdel tryggare och snyggare.

– Kvarteret Tygeln (fd Grimman): Komplettering med ca 150 lägenheter utöver kommunens pågående arbete, förlängd Torkel Knutssonsg med bostäder på västra sidan, rivet ”Mariapol” och kulturdäck & -vägg vid förkastningen.
– Kv Ögonmåttet/Linjalen: Komplettering med 400 lägenheter utöver kommunens pågående arbete, förlängd Swedenborgsg och Åsög, med kvartershus på båda sidor, lokaler i bottenvåningarna, högt hus, utvidgning av Rosenlundsparken över Hallandsg.
– Komplettera miljonprogrammets platta tak med lägenheter. Fullt utbyggt kan det i hela Stockholm ge 10 000 bostäder.
God jul önskar Maria-Södra stations S-förening”
Lucka # 22</p><br /><br />
<p>Bostadsbristen i Stockholm är stor, vilket påverkar enskilda och samhället negativt. Den borgerliga majoriteten står handfallen inför bostadskrisen. Även Söder kan och bör bidra för att minska bostadsbristen. Vår julklapp är därför tre byggprojekt. Dessa gör samtidigt vår stadsdel tryggare och snyggare.<br /><br /><br />
- Kvarteret Tygeln (fd Grimman): Komplettering med ca 150 lägenheter utöver kommunens pågående arbete, förlängd Torkel Knutssonsg med bostäder på västra sidan, rivet ”Mariapol” och kulturdäck & -vägg vid förkastningen.<br /><br /><br />
- Kv Ögonmåttet/Linjalen: Komplettering med 400 lägenheter utöver kommunens pågående arbete, förlängd Swedenborgsg och Åsög, med kvartershus på båda sidor, lokaler i bottenvåningarna, högt hus, utvidgning av Rosenlundsparken över Hallandsg.<br /><br /><br />
- Komplettera miljonprogrammets platta tak med lägenheter. Fullt utbyggt kan det i hela Stockholm ge 10 000 bostäder.<br /><br /><br />
God jul önskar Maria-Södra stations S-förening

Konstgräs till folket och en alternativ vision

Konstgräs till folket och en alternativ vision

Konstgräs till ”kiddsen”, konstgräs till folket! Vilken valparoll inför 2014! Vilken pang-grej. En straffspark mot öppet mål.

Medan den urbana medelklassen tar sina bilar ut från stan för att ta sin golfrunda – och njuter av lukten av nyklippt gräs – eller till sina omhuldade fritidshus med den vackert klippta gräsmattan, då erbjuder S storstilat konstgräs till folket. De som inte har fritidshus att åka iväg till på helgerna, de får hålla till godo med konstgräs. Men det är ju det ”kiddsen” vill ha.
Ska vi kanske fortsätta detta kreativa grepp och erbjuda konstgräs även till de gröna områden som finns kvar på Södermalm. Varför inte mer konstgräs i resten av de få gröna plättarna som finns kvar i Skånegläntan, Rosenlundsparken, Vitabergsparken , eller de små gräsområden som är till bristningsgränsen fulla med solande och grillande människor på sommaren och som stökar till det ner mot koloniområdet mot Årstaviken. Det skapar en mer urban och stadsliknande miljö. Inget tjafs och oordning som stör den urbana miljön. Konstgräs är tidens melodi. Det vill ”kiddsen” ha.

Vad vi skulle kunna tjäna in pengar! Inga gräsmattor som behöver omvårdnad. Om vi tröttnar på den gröna färgen är det bara att måla om till en lite modernare blå nyans. Det kan man inte göra med det bångstyriga gräset. Konstgräs skapar valfrihet.Fram för mer konstgräs till folket.

En alternativ vision

Som en alternativ vision skulle man kunna tänka sig följande bångstyriga och ostrukturerade förslag:

En Facebookvän skrev följande om en vision för staden. Här är det inte konstgräset som är huvudbudskapet:

” Jag skulle vilja önska mig en stadsmiljö där gränsen mellan naturen och stadskulturen inte är så skarp. Särskilt i de centrala delarna skulle jag vilja att träden slapp stå på led och i truppformationer, utan kunde leva mer fritt och lekfullt som en motkraft till de linjära och statiska kvarters-, torg- och husformerna.

När vi ställer dem i strikta formationer annonserar de naturens förslavning under människan och blir passiva redskap i maktdemonstrationens tjänst så som i barockens alléer. Mera lössläppta som solitärer, grupper och dungar kan de på ett helt annat sätt bryta effektivitetens fartblindhet, bromsa de jäktade stegen och bli samlande vårdträd och kontemplativa lundmiljöer i miniformat. Där möjlighet ges, bör trädens följeslagare i form av buskar, klätterväxter och örtmattor bjudas in, vattnade av dagvattensystemens bäckar.

Då kan koltrasten som sjunger från hustaken intill hitta goda häckningsplatser och mat till sina ungar. Storstadsbon som stannat kan för ett ögonblick tro sig förflyttad till barndomens by norr om Kristianstad, Belgrad, Damaskus, Hongkong eller Auckland.”

Tänk så olika våra visioner för en stad kan vara.

Plats för nyansering

Nu har jag i princip ingenting emot konstgräs. Om det nu är någon som tolkar mig så. Konstgräs pryder golvet på mitt inglasade soldäck. I brist på bra ”putting-gren”  med naturligt gräs, kan jag träna närspel inne på soldäck som även fungerar som växthus. Så konstgräs kan naturligtvis ha sin naturliga roll. Självklart även inom fotbollens underbara värld. Fråga Elfsborg.

I Wikipedia läser vi om konstgräs:
”   Konstgräs är ett underlag för bland annat sportutövning. Vanligast idag är på fotbollsplaner, amerikansk fotboll, baseboll och landhockeyplaner. Konstgräs förekommer också allt oftare även på golfbanor, tennisbanor och i andra anläggningar som trädgårdar, altaner, terrasser, lekplatser med mera. Den stora fördelen med konstgräs är en mycket högre utnyttjandegrad, speciellt på nordliga breddgrader där naturgräset inte kan användas alls under vintern. ”

Vidare kan vi läsa i Wikipedia läsa att:

”Många golfklubbar och Pay and play-banor i Sverige satsar idag på att anlägga tees med konstgräs för att minska kostnader och skötseltid. En sådan nyanlagd golfbana som investerat i konstgräs är till exempel Rotebro Golf i Sollentuna utanför Stockholm.

Även greener och träningsanläggningar byggs med konstgräs, ett sådant exempel är Oxie GK utanför Malmö som invigdes 2009.”

Även den klubb jag tog grönt kort för många år sedan Ljusterö GK har nu greenerna i konstgräs. Det gör att de blir starkare och håller bättre. Ett inte oviktigt argument.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Konstgr%C3%A4s#Konstgr.C3.A4s_f.C3.B6r_golfbanor

Det är bara symboliken som blir så tydlig och så komisk och jag gillar komik.

Alternantivt synsätt – samma andas barn

Bernt Gullberg lyfter fram en alternativ idé:
Vad tycker vi i det här forumet om Ideen jag tidigare presenterade och skrev om i forumet ”Ingen bilväg genom Rosenlundsparken”:

I tidningen ”Mitt i Södermalm” läste jag Marie Domeijs tankar som jag tycker är värda att reflektera kring.

Södermalm skulle kunna få ny promenad

2012-09-25 –
Mitt i Södermalm
”Gör ett promenadstråk över Söder. Låt inte Rosenlundsparken byggas igen. Söder kan få en ny sammanhängande grön promenad från Vita bergen till Drakenbergsparken invid Tantolunden.
Riv barriären vid Magnus ladulåsgatan där gångar mellan husen kapslar in parken. Öppna en gångväg från Rosenlundsparken till passagen mittemot in i Timmermansparken. Lägg övergångsstället där. Behåll passagen vid solstolarna över Västgötagatan mot Vartoftagatan. Gör gågata igen förbi Åsö gymnasium och Anna Lindhs plats. Då får vi endast ett fåtal övergångsställen mellan Drakenbergsparken och Greta Garbos torg.
Gör flera förslag för att förbättra den gröna promenaden ned mot Hammarby sjöstad via Malmgårdsvägen.

En lugn promenadväg skulle uppskattas av många. Det finns ett flertal daghem, skolor och äldreboenden i anslutning till denna väg. Promenaden borde ha ett namn och skyltas. Den kunde till exempel få namn efter Anna Lindh. Hennes plats har ju trängts undan av en onödig gatstump.

Skånegatan ned mot Katarina Bangata har också förutsättningar att fungera bättre som gågata. Tillgänglighet för de som bor här borde prioriteras mot biltrafik. ”

Diverse hus som proppar igen parker verkar vara det enda som fantasilösa byggplanerare kan föreslå.

De frågor som dessa inlägg väcker är:

Vilken stad vill vi bo i? Hur ser vår vision om framtidens stad ut?      .

Ett paradis för investerare med ett långsiktigt perspektiv

För mig är landsskatten ett nytt sätt att se på tillvaron. Men om den skulle bli verklighet den tydligen är i delar av USA, så skulle det kanske ge mig en mycket god affärsmöjlighet. I en artikel i ”Pennsylvania’s Success with Local Property Tax Reform” läser vi följande:
”Opting for the so-called ‘two-rate’ or ‘split-rate’ property tax, these cities are lowering taxes on buildings, thereby encouraging improvements and renovations, while raising the tax on land values, thus discouraging land speculation. The resulting infill development as indicated by increased building permits means downtown jobs, efficient use of urban infrastructure, an improved housing stock, and less urban sprawl.

Cities in other states are poised to follow Pennsylvania’s example.”

Se vidare:
http://www.earthrights.net/docs/success.html

Eftersom det finns många som är  mer insatta i frågan än mig vill jag få ett gott affärsråd av er kunniga så att jag är förberedd inför det som komma skall.  I  och med att skatten på land väsentligt kommer att öka medan däremot fasthetsskatten kommer att minska borde jag då ha stora möjligheter att skapa en ny affärsidé till mitt enmansföretag som nu är inriktad på massage och att att publicera skrivet material.

Eftersom massage är en arbetsintensiv verksamhet är det svårt att höja produktivitet i verksamheten. Om jag skulle höja tempot 50 procent under massagen skulle  med all säkerhet mina kunder rösta med fötterna och hitta andra mer rogivande massageutövare.

Lika svårt är det att få någon lönsamhet i att skriva och publicera material. Det är tidskonsumerande verksamhet och det är hård konkurrens om att få artiklar och böcker publicerade.

Min nya affärsidé som utgår från en skatteväxling som beskrivs i artikeln ovan. Jag har nu en fritidstomt på 2000 kvadratmeter en liten bit utanför Stockholm. Idag är taxeringsvärdet på tomten avsevärt mycket högre än själva byggnaden som är ett äldre fritids från 1970-talet. Taxeringsvärdet på tomten är 1,3 miljoner kronor och huset bara 300.000 kronor.  Om jag har förstått er som förstår skatten på landsskatt rätt, kommer jag att få betala landskatt på min tomt först vid försäljningen. Har jag uppfattat er rätt?  Mitt första antagande är att så är fallet.

För att hitta en bra affärsmöjlighet är det därför inte lönsamt att stycka av tomten och dela upp den i exempelvis 4 delar och sälja dessa. Då utlyses skatten. Istället väljer jag att med hjälp av rotavdrag i kombination med svart arbetskraft, bygga 2 nya hus på tomten. Pengarna lånar jag med tomten och mitt nuvarande hus som säkerhet. Därigenom kan jag få en låg ränta av banken. När husen är färdigbyggda inom ett år hyr jag ut dessa för 15.000 kronor in månaden. Närheten till Stockholms innerstad i kombination med det sjönära läget och den vackra naturen i området gör att det säkert skulle gå att få mer i hyra. Men jag är inte sniken.

Pengarna använder jag till att investera i ett ytterligare hus på tomten. På grund av att de två nya husen på tomten är av avsevärt mycket högre klass än mitt gamla fritidshus har mitt taxeringsvärde nu ökat till 10 miljoner kronor. Tomten däremot har rasat i värde. Den är nu bara värd i bästa fall 300.000 i och med att den kommer att beskattas vid försäljning.

Nu använder jag det nya taxeringsvärdet 10 miljoner kronor för att ta ett lån och bygger nu en riktigt exklusivt hotelliknande byggnad på de resterande 500 kvadratmetrarna. Även här är det svart arbetskraft och lite rot-avdrag som gör jobbet.  När den nya byggnaden är klar har mitt taxeringsvärde ökat till 30 miljoner kronor. Jag hyr ut det nya minihotellet till 4 familjer till en hyra om vardera 10.000 kr i månaden. Även här ligger jag lite lågt. Vem vill vara girig?

Här kommer nu antagande nr 2. Skatten kommer bara drabba marken inte själva bostadsrätten. Men eftersom bostadsrättsinnehavarna drabbas av landsskatt vid eventuell försäljning av tomten där huset står på har värdet på bostadsrätter väsentligt dalat. Ni får hjälpa mig och korrigera mitt antagande.  Med det nya taxeringsvärdet på 30 miljoner kronor kan jag nu köpa bostadsrätter i Stockholms innerstad. Jag börjar småskaligt och köper 2 bostadsrätter. Dessa passar jag på att lyxsanera med samma strategi som tidigare, rot och svart arbetskraft.  Även om borätterna inte går upp så mycket i värde på grund av hotande landskatt vid försäljningen gör de attraktiva lägena att det går att ta ut 20.000 i månaden i hyra. Kunderna är främst företag och lyxsaneringen gör det extra attraktiva för företagens elitspelare.

De pengar som nu stadigt börjar flyta in vill jag naturligtvis behålla så mycket som möjligt av i sann entreprenöriell anda. Jag skapar tillsammans med några grannar, som kom på samma idé som mig och har sett till att få snurr på affärerna med deras vilande tomter, ett företag i något skatteparadis. Med vår gemensamma tillgångar lånar vi nu upp pengar på marknaden som startkapital.  Pengarna används sedan till att vidare låna ut till våra företag i Sverige. Räntan på pengarna i vårt riskkapitalföretag i skatteparadiset sätter vi till 10 procent. Vi kunde ta ut högre ränta, men vi är inte giriga och vi kan trösta oss med att pengarna är skattefria.

Våra svenska företag vill vi naturligtvis inte att de ska gå med vinst. Även om bolagskatten har justerats ner i Sverige är det ändå mer lönsamt att ta ut vinsten i vårt gemensamt ägda företag i skatteparadiset. Med hjälp av räntekostnaden till moderbolaget i skatteparadiset samt  investeringskostnader för nyinköp och upprustning och lyxsanering av fritidshus, som konverteras till villor, och bostadsrätter är våra inkomster av kapital helt skattefria.

Vi investerar även vårt kapital i aktier, mestadels inom välfärdssektorn som genererar mycket god riskjusterad avkastning. Här börjar vi känna en viss oro för att klåfingriga politiker ska komma in och förstöra våra goda investeringsmöjligheter. Såväl MP som LO börjar att ifrågasätta ”vinsterna i välfärdssektorn”.  Det visar bara hur okunniga politiker är när det gäller att göra affärer. Och: Vad vet LO om affärer?

Politiker borde helt hållas utanför affärsverksamheten om de börjar hindra oss från att använda vår entreprenöriella läggning till kreativ bokföring och andra smarta affärsupplägg. Vår verksamhet är jobbskapande. Även om vi företrädesvis av avkastningsskäl väljer svart arbetskraft, kommer den nya skatteväxlingen från skatt på inkomst/kapital till skatt på land att även ha en effekt på vår vilja att anställa människor vitt.

I och med att skatten på arbete minskar går det att pressa lönekostnaderna för oss företagare. Globaliseringen hjälper även till när vi kan välja att anställa människor från hela världen.  Då kan vi vraka och välja  och se till att få den arbetskraft som pris/prestandamässigt gör mest nytta för vår affärsidé.

Men om vi inte längre får möjlighet att satsa pengar i välfärdssektorn  finns det andra säkra placeringslag som vi kan investera i. Med en ständigt ökande befolkning på jorden är vete, majs, soja något som har framtiden för sig.  Med en hotande ”peak oil” är olja något som också säkert kommer att ge god avkastning på sikt även om oljan på kort och kanske medellång sikt kan vara överköpt. Men det är inte bara oljan som kan bli en bristvara. Råvaror av alla slag är attraktiva får oss långsiktiga placerare som inte bara är ute för att göra snabba klipp.  En annan sektor som har framtiden för sig är det militärindustriella komplexet. Här växer militärutgifterna globalt sett med lavinartat fart. Att äga en korg av företag som har sin försörjning inom denna framtidssektor kommer med all säkerhet även vara ett vinnarkoncept om vi tänker långsiktigt.

Vi kan trösta oss med att vi inte längre är några smågrevar och baroner som parasiterar och skor oss på att äga land. Nu har vi istället satt våra tillgångar i arbete och den riskjusterade avkastningen har väsentligt förbättrats.

”Om åtta år är Stockholm  och Oslo de snabbast växande städerna i vår del av världen. Fram till 2020 väntas Storstockholmsregionen ha ökat med ett helt Oslo, cirka 600.000 nya innevånare.  ”

DN Stockholm Torsdag den 10 maj 2012,  sid 10.

Att satsa pengar på Stockholms befolkningstillväxt är därför en annan intressant bransch för oss investerare. Av miljöskäl är det bättre att komprimera människor på en mindre yta. Det råder det stor samstämmighet omkring. Åtminstone hos oss som tänker oss att gå in och göra samhällsnyttiga inventeringar för att stötta en kompaktering av Stockholm.

En storstad är dessutom bättre för att skapa ett effektivt sätt att investera i infrastruktur. Det finns fler människor att sprida kostnaderna på. Det är helt enkelt samhällsekonomiskt lönsamt att se till att människor flyttar till storstadsområdena. Kompakta storstäder skapar möjlighet för oss investerare att tjäna pengar på att investera i höghusbyggen. För att ta emot 600.000 nya invånare är höghus det bästa sättet att hysa in människor. 500 höghus i Stockholms innerstad skulle vara en bra start på projekt kompaktering. Då utnyttjas marken effektivt och rationellt. Vi investerare kan även trösta oss med att vi ökat jämlikheten i samhället

Anders Nilsson om Göteborg men med ett global vidvinkelperspektiv

Roger Dahl

Under rubriken intensifierad urbanisering skriver Anders Nilsson i rapporten ”Underbara dagar framför oss”:
En av de starkaste trenderna i världssamfundets utveckling under de senaste

50 åren är en omfattande folkvandring från land till stad. Sedan år 2007 lever för första gången en majoritet av jordens folk i städer. År 2050 beräknas två tredjedelar göra det. Överallt är det stora städer som växer snabbast och mest (UN-HABITAT 2008).
Den intensifierade globala urbaniseringen ställer världssamfundet inför stora utmaningar. År 1987 underströk Världskommissionen för miljö och utveckling under ledning av Gro
Harlem Brundtland att utvecklingen måste bli hållbar i tre dimensioner – ekologiskt, ekonomiskt och socialt. Begreppet ”Hållbar utveckling” hade hämtats från den amerikanske agronomen och författaren Lester R. Brown. I Brundtlandkommissionens rapport definierades det som ”utveckling som tillgodoser dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov” (FN 1987).
De tre dimensionerna handlar om ämnesomsättningen mellan samhället och naturen, om hur bytesrelationerna mellan människor tar form i denna ämnesomsättning och om hur samhällets institutioner påverkar och omfördelar utfallet av dessa byten.
Allt hänger samman. Om inte ekonomiska framgångar är ekologiskt hållbara så kommer de förr eller senare att vändas till sin
7
motsats. Samtidigt är uthållighet i den ekonomiska utvecklingen en förutsättning för social stabilitet, vilket i sin tur är en förutsättning för full mobilisering av vårt samhälles mänskliga resurser. Kan vi hålla en hög sysselsättning ger det ekonomiskt utrymme för den fördelning som behövs för att finansiera både en välfärdspolitik med högt ställda ambitioner och de gemensamma investeringar som fordras för omställningen till ett ekologiskt hållbart kretsloppssamhälle.I utvecklingsländerna har den accelererande urbaniseringen skapat megastäder som Jakarta, Lagos, Mexico City och Bombay. I
Europa har gamla metropoler som Paris, London och Berlin gått in
i en ny tillväxtfas. I Nordamerika smälter en gigantisk sammanhängande storstadsbygd ihop från Boston i New England över New York, New Jersey och Philadelphia ner till Washington DC. Vi lever i en tid då människan över hela jorden blir Homo Urbanus.
Även om vad vi i Sverige kallar storstäder är små i internationell jämförelse, så är trenden i full kraft också hos oss. Statistik från Eurostat visar att Sverige är det EU-land
som just nu upplever den snabbaste urbaniseringen. 85 procent av befolkningen lever på 1,3 procent av landets yta (SCB). Mer än var femte svensk är bosatt i våra tre största tätorterStockholm, Göteborg och Malmö. Men det är inte hela sanningen.
Den stora staden är mer än sin tätort. Den består av kärna och omland som hänger samman genom människors pendling till tätortens utbud av arbetstillfällen, varor, tjänster,
utbildning, kultur och nöjen. Storstaden närs på så sätt av sin omgivning – som i sin tur närs av storstaden. En mångtusenårig kultur av land och stad ger vika för en ny konstellation av kärna och omland. I själva verket lever ungefär hälften av Sveriges befolkning i de tre storstadsregionerna som de bestäms
8
av pendling och de lokala marknadernas utbredning – och denna andel tilltar snabbt (SCB). ” (sid 6ff)

Det är just från ett sådant helhetsgrepp som vi kan börja tala om regionala och lokala frågeställningar.När vi inser att hållbarhetsbegreppet , social, ekonomiskt och ekologiskt måste vara det övergripande målet för S-politiken på alla nivåer, tillsammans med andra honnörsord som frihet, jämlikhet och solidaritet, så måste politiken bedömas och prioriteras från denna utgångspunkt. Av det följer logiskt att det är från ett hållbarhetsperspektiv som vi ska forma vår Stockholmspolitik. Om globala ambitioner stannar i Rio +20 och andra konferenser blir det mycket prat och lite verkstad.

Anders Nilssons rapport är ett intressant inlägg i den helhetsdebatten. Den har som utgångspunkt Göteborg men begränsar sig inte i detta snäva perspektiv. Allt hänger ihop.

http://www.tankeverksamheten.se/2012/07/underbara-dagar-framfor-oss-om-sociala.html

Behovet av en global masterplan

Plan och marknad – central och lokal

Central planering har under många år i den politiska debatten uppfattats som något förlegat, något som gick i graven med Sovjetstatens kollaps och att järnridån öppnades mot slutet av 1980-talet.

För att nå frihetens rike gäller det att köra på med ytterligare avregleringar, privatiseringar, minska statens ekonomi med skattesänkningar och utförsäljningar av gemensam egendom. I den nyliberala drömmen är det den driftiga entreprenören som är räddaren i nöden. Hotet kommer från den statliga byråkratin. Blir vi bara av med den kan vi bygga upp ett samhälle som ”Åt alla bär”.

Genom att se till att staternas ekonomi är så tunn som möjligt minskar byråkratin och   politikernas osunda roll och istället ökar konsumentmakten. Demokratin – med en politisk valprocess – blir mindre relevant när vi istället kan använda vår valfrihet och köpa de varor och tjänster vi behöver. Det är som konsumenter vi är kungar och drottningar.

Den central planering som finns kvar ses av somliga nyliberala kämpar som en  kvarleva av ett centralistiskt tänkande som är en av orsakerna till de framväxande sociala, ekonomiska och ekologiska hot vi ser i horisonten?

Hos andra nyliberala tänkare ses de ekologiska hoten som överdrivna och i hög grad konstruerade för att politiker återigen ska hitta en anledning att lägga sig i den ekonomiska spelplanen och därigenom förorsaka mer elände.Låt marknaden istället ta hand om detta.

Ekonomiska kriser – Kriser vilka kriser?

I boken ”Världens Springnota” skriver nationalekonomen Stefan de Vylder klokt om ett ämne som han, enligt egen utsago,  hyst en smått masochistisk dragning till. Han har ägnat 25 år av sitt liv till att studera olika typer av ekonomiska och finansiella kriser. Boken skrev 2009. [1]

Den vanliga uppfattningen hos många människor, även ekonomer, är att kriser är ett onormalt tillstånd och att de beror på att enskilda länder beter sig på ett felaktigt sätt. Stefan de Vylder ser snarast bubblor och finanskriser som normaltillståndet. Första hälften av 1900-talet präglades av den ena finanskrisen efter den andra och blev som mest akut på 1930-talet.

Perioden 1975-2009 har också kännetecknats av kriser och bubblor. Den period som sticker ut som den gyllne epoken mellan 1947 och 1971 brukar kallas Bretton Woods-epoken, uppkallad efter en stad i USA där en konferens hölls 1944, i andra världskrigets slutskede. John Maynard Keynes var den mest namnkunniga och inflytelserika på konferensen.

Efter krigsslutet skapades Världsbanken och IMF (engelska; IMF, International Monetary Fund) svenska Internationella valutafonden) som ofta kallas Bretton Woods institutioner. Ankaret i Bretton Woods systemet var dollarn, vars värde i guld garanterades av USA. Systemet baserades på i princip fasta växelkurser mellan alla ledande västvalutor.  Valutakontroller ingick i spelet för att se till att inte enskilda stater använde sig av devalveringar eller andra för landet konkurrensfördelaktiga knep. Systemet fungerade bra så länge det rådde hög och jämn tillväxt hos alla viktiga aktörerna inom valutasystemet.

Mot slutet av1960-talet urholkades Bretton Woods systemet på grund av att USA:s budget och bytesbalansunderskott, som i sin tur i hög grad berodde på USA:s kostnader för Vietnamkriget. Kopplingen mellan guldet och dollarn avskaffades. Nu blev det istället avregleringen och rörliga valutor som gällde. Under 1970-talet uppstod en dollarkris och oljekrisen, hög inflation och allmän ekonomisk oro. [2]  Dessutom var det svag lönsamhet och tillväxt i västvärlden.

För att få bukt med detta började på 1980 talet Milton Friedmans och Chicagoskolans tankar praktiseras med stöd av IMF och Världsbanken för att få fart på tillväxten. Genom att öppna upp för fria kapitalrörelser kunde kapitalet styras till de områden som kunde erbjuda bäst riskjusterad avkastning. Avregleringar och privatiseringar möjliggjorde för finanskapitalet att hitta nya lukrativa placeringar. De Vylder konstaterar att med hjälp av avregleringar och modern teknik rör sig kapitalet med elektronisk hastighet. För politikerna gäller det att hålla sig väl med nyckfulla och nervösa finansmarknader. I både rika och fattiga länder har beroendet av finansmarknaderna ökat. [3]


[1] Stefan de Vylder, Världens springnota, omslaget på baksidan.

[2] Stefan de Vylder, Världens springnota, sid 16ff.

[3] Stefan de Vylder, Världens springnota, sid 18f.

Men det är inte lätt för de enskilda nationalstaterna att behaga finansmarknaderna. I boken Depression Economics and crisis of 2008 behandlar nobelpristataren i ekonomi Paul Krugman (2008) ett antal kriser som svept över Latinamerika (México 1994-1995, Brasilien 1999, Argentina 2001-2002), Sydostasien (1997) , Ryssland (1998) och Japans stagnation (1990-2005), för att till slut drabba kapitalismens hjärta det amerikanska banksystemet. Hans slutsats blir att bubblor och kriser är mycket svåra att förutse. när de ska brisera.   Det räcker heller inte att följa de råd som IMF och Världsbanken ger om avregleringar, nedskärning i den offentliga sektorn, privatiseringar och skapa ett investeringsvänligt klimat för att locka till sig utländska investeringar. Trots att de flesta länder gjort sin hemläxa och följt IMF och Världsbanken rekommendationer drabbades de med av bubblor som spricker med förödande effekter för ekonomin och befolkningen. Paul Krugman menar att ledande amerikanska ekonomer borde tagit dessa bubblor som varningssignaler och korrigerat de ekonomiska modellerna efter de lärdomar som borde dragits av kriserna. ”But the warning was ignored”, menar Paul Krugman. Kriser är svåra att undvika. Då gäller det istället att ha krisberedskap.”  [1]

När frågor om ekonomiska kriser kommer upp på¨agendan är det få ekonomer som idag 2012, törs uttala sig med samma tvärsäkerhet som  för 15 år sedan om att läget är under kontroll, med andra ord att det skulle finnas ekonomiska verktyg att förhindra kriser, bubblor och obalanser i världsekonomin.

Kinas ofantliga budgetöverskott och många länder i väst med USA i spetsen har under ett antal år motsvarande budgetunderskott. Denna obalansen speglar de globala grundläggande ekonomiska förändringsströmmar som borde vara fokus i den ekonomiska debatten. Vad beror det på?  Är det överhuvud taget önskvärt att mildra dessa obalanser?  Är det inte bra att Asiens ekonomier växer mer i ekonomierna i väst?  Är inte detta ett steg mot en globalt mer jämlik värld? Är det verkligen något som vi ska missunna dem?
Men vi måste även fråga oss om vilka konsekvenser det globala skiftet från väst till öst och syd får för världsekonomin. Hur kommer det gå för Europa i detta skifte? Hur kommer maktrelationerna mellan Kina och USA att förändras?
Istället för att ta upp den ekonomiska och politisk debatten på global nivå,  har den ekonomiska mediadebatten infantiliserats och hög i grad handlat om att slösaktiga sydeuropéer och irländare får skylla sig själva att de drabbats av skuldkris. Bristen på analys är både förvånande och skrämmande.
Vår internationellt hyllade finansminister Anders Borg har varit med och spridit denna naiva bild, importerad från Angela Merkels Tyskland, istället för att fokusera på de mer grund läggande underströmmarna av globaliseringen.
S och Magdalena Andersson (ekonomiskt politisk taleskvinna) har inte på något sätt lyckats med att producera en annan och mer kvalitativ analys av världsekonomin. Här är det i stort ”tystnad tagning” som gäller. Förhoppningsvis pågår det i det tysta en genomgripande analys av det globala ekonomiska läget som i sin tur kan leda till en ny framtida strategi på det ekonomiska området.
François Hollande har signalerat en mer tillväxtorienterad politik i Frankrike och för EU i sin helhet. Det går inte att att bara spara sig ur krisen. Det här är även något som DN och
Peter Wolodarski kommit till insikt om. Han är i gott sällskap. IMF har skissat en motsvarande handlingsstrategi. Se https://rogerdahl.wordpress.com/2012/07/17/imf-hostprognos-2012-2/
Sparandet måste balanseras med investeringar.  Väst måste investera sig ur krisen. Kina och andra tillväxtländer konsumera för att råda bot på den ekonomiska obalanserna. Jag återkommer till detta.

[1] Paul Krugman, Depression Economics, sid 32.

Social kriser och social hållbarhet

De ekonomiska kriserna i väst leder även till sociala kriser runt om i Europa. I nedskärningarnas spår skapas sociala spänningar. Det ser vi idag runt om i Europa. Men det är inte bara i Europa som det uppstår sociala spänningar. Klyftorna i USA är dramatiska. I Kina råder idag starka sociala spänningar mellan stora marginaliserade grupper på landsbygden och bland städernas gästarbetare å ena sidan och en allt mer välmående över –  och medelklass. Det kinesiska ekonomiska undret har skapat en formidabel tillväxt men även gigantiska klyftor. Den kinesiska ledningen har förklarat att det är en mycket prioriterad uppgift att mildra dessa klyftor.

Runt om i världen i dag växer det upp ett allt mer ekonomiskt gynnat övre skikt. Det är denna grupp som uppfattas som tillväxtens motor. Betydelsen av de undre skiktens arbete tycks från eliternas sida ses som mer begränsad. Fattigdomsbekämpning tycks vara ett projekt som FN får kämpa med. Det är över och medelklasserna runt om i världen som ligger i fokus. Det är dessa köpstarka grupper som företag i alla länder vill nå med sitt kommersiella budskap.

I Indien ökar antalet miljardärer. De får sällskap med en växande medelklass som lever på västerländsk ekonomisk standard. De övre skikten har dessutom en extra fördel av att det finns så många fattiga som fungerar som billig arbetskraft till över och medelklassen. Med en hel kader av tjänstefolk är det lättare för medelklassindiern att få livspusslet att gå ihop.

Drivkraften från över – och medelklassen att förbättra för de lägre klasserna och kasterna är måttlig. Billig arbetskraft är en mycket gynnsam egenskap som även medelinkomsttagare med liberal grundsyn ser positivt  på i det det indiska samhället konstaterades i ”Godmorgon Sverige” idag söndagen den 15 juli 2012.

I Indien  spelar kastsystemet en viktig roll. Men behovet av billig arbetskraft för över – och medelklassen finns överallt i världen. För eliterna sparas mycket tid genom att ha marktjänsten fixad av en billig och ständigt växande servicesektorsklass. Det innebär även att jämställdheten inom eliterna kan utvecklas i gynnsam riktning. Eliternas män och kvinnor kan båda självförverkligas när det finns många som i bakgrunden gör marktjänsten.

Även i Sverige har vi tagit några avgörande steg i riktning mot den tudelade  arbetsmarknaden. De olika eliterna har även här stort behov av att köpa billig arbetskraft för att lösa livspusslet. Om båda föräldrarna ska kunna ge allt i den alltmer uppskruvade globala konkurrensen, krävs det en hjälpande hand från släktingar och servicesektorn. Med hjälp av en växande RUT-sektor ökar servicesektor och allt fler kan hitta lösningar för att få livspusslet att gå ihop. Med ett fas 3 tänk har arbetsmarknaden blivit allt mer fragmenterad. Vad människor  som fasats ut från den ordinarie arbetsmarknaden ska göra råder det för närvarande osäkerhet om.

Ska man i fas 3 arbeta med arbetsuppgifter som är meningsfulla är det svårt att förstå att dessa inte konkurrerar med ordinarie arbetsmarknad. Om man i fas 3 inte ska arbeta  med meningsfulla arbetsuppgifter utan att det istället mer är en typ av förvar av ,människor som är svårplacerade på den ordinarie arbetsmarknaden, så är det svårt att förstå varför inte de svårplacerade får möjlighet att utveckla sina talanger för att ge sig själv en möjlighet till att omskola sig till något annat så att människors resurser tas tillvara av samhället. .Om inte fas 3 längre ska finnas: Vad ska vi byta ut det till? För att svara på det borde vi sätta igång formulera en helt ny modell för arbete. Att bara planlöst skapa jobb lite hit och dit hjälper inte om vi ska ha ett långsiktigt hållbart samhälle som målbild. Ett långslitigt hållbart samhälle kräver ett socialt stabilt samhälle, där människor inte sliter ut sig i förtid och inte heller

Bevattningsmodellen

Den konventionella visdomen bland ekonomer har länge präglats av idén att om de rika blir rikare och en medelklass växer upp i tredje världen, kommer det även gynna de lägre skikten i samhället. Ju mer vi vattnar på de rika desto mer pengar rinner det även ner på de fattiga. Alla är vinnare på denna modell. Därför ska vi inte vara avundsjuka på de rika. Det är dessa hjältar som skapar vårt välstånd. Det är även det argumentet som skymtar fram när vi ser på globaliseringen idag. Det är även den modell som används i USA för att få fart på jobben.

Tänka så många människor som i Kina, Indien och Brasilien med flera länder som lyfts upp från svält och armod. Det har skett en utjämning mellan rika och fattiga länder de senaste 30 åren. Men trots att vår civilisation, inte minst med en enastående teknikutveckling, lyckats med att höja världens samlade ekonomiska tillgångar på ett enastående sätt, lever fortfarande en miljard människor på svältgränsen. Det är svårt att känna sig helt tillfreds med livet när vi börjar tänka i dessa banor. Skulle det inte vara en självklarhet för en så rik civilisation som vår att för länge sedan utrotat fattigdomen på en global nivå?

Bristen på ekonomisk och ekologisk hållbarhet

Ser vi på ”bevattningsmodellen ”  från ett ekologiskt perspektiv inser vi att den inte är långsiktigt  hållbar. Vi skulle behöva  ett antal jordklot för att avskaffa fattigdomen med denna modell. Om en förutsättning för att bekämpa fattigdomen är att de rika måste bli ännu mycket rikare – och därmed har möjlighet att konsumera och investera än mer – för att det ska spilla ner lite resurser till de fattiga kommer vår civilisation att gå mot en kollaps., antagligen i närtid.

Det är även denna modell som skapar ett allt större finanskapital som i sig – åtminstone med dagens utformning –  bidrar till att skapa bubblor och instabilitet på jorden. Inventeringarna styrs till de områden på jorden där den högsta riskjusterade avkastningen kan åstadkommas. När det finns säkrare och mer lönsamma områden på jordklotet att investera i flyttar finanskapitalet blicken från de tidigare så lönsamma områdena. Då uppstår kriser som får mycket allvarliga konsekvenser för de människor som inte kan med elektronisk snabbhet flytta från de nu ratade områdena. Här skapas den ekonomiska instabiliteten som inte är långsiktigt hållbar.

Bristen på intresse från finanskapitalet att investera i att bygga upp det hållbara samhället hotar även vår ekologiska stabilitet. Allt hänger ihop. Många av de investeringar som vår civilisation nu måste göra för att klara klimatomställningen är helt enkelt inte kortsiktigt lönsamma. Då finns det andra områden som finanskapitalet investerar i. Marknaden klarar inte detta på egen hand. Här behövs det att nationalstaterna går in med pengar. Men om nationalstaterna blir alltmer anorektiska , enligt en nyliberal agenda. Hur ska då nationalstaterna har råd att gå in med stimulanser?  Här krockar olika modeller med varandra. De relativt svagare  nationalstaterna har inte längre råd med att satsa på välfärd och den för näringslivet så viktiga infrastrukturen. Det blir ett glapp som någon måste fylla.

Filantropen och välgörenhet blir räddaren i nöden

I den anglosaxiska världen dyker den välmenande filantropen in med en hjälpande hand. Det är antagligen den utvecklingen som vi får vänja oss med även i Europa och i andra länder runt om i världen.  Men om superrikta filantroper ska gå in och göra jobbet när nationalstaten inte längre räcker till, då gäller det att filantroperna verkligen har förstått vilka stora utmaningar vår civilisation står inför och satsar pengarna  på rätt saker. När nationalstaten krymper och filantroperna kommer in istället minskar demokratins betydelse. Hur vi än röstar så är det filantropernas välvilja som kommer att styra det  praktiska samhällsarbetet. Politikernas roll reduceras alltmer till att vara ute och jaga sponsorer för olika behjärtansvärda projekt.

När samhället inte längre har resurser att gå in och förvalta och vidareutveckla välfärdssamhället kommer för utom de superrika filantroperna in på banan. Kyrkan och andra ideella organisationer tar över där samhället inte längre räcker till. Med är detta verkligen en långsiktigt hållbar lösning. Vad händer den dagen när de frivilliga krafterna inte längre vill vara med utan vill göra annat. Då kommer stora delar av välfärdsstaten att rämna.

Bristen på långsiktig planering

Är det bristen på en övergripande ”Masterplan” som gör att det är så svårt för vår civilisation att hitta lösningar på vår tids stora utmaningar?

Vi möter debattörer som ser att dagens problemen ligger i att vi planerar och reglerar för mycket och inte hyser tillräcklig tillit till marknaden. Skulle bara marknaden släppas helt fri skulle problemen bli självreglerade och framstå som ickeproblem. Det är klåfingriga politiker som är det stora hotet mot vår civilisation.

Men den här modellen har nu prövats sedan början av 1980-talet. Istället för att marknaden skulle skapa stabilitet och förbättringar för alla människor,  har visserligen stora grupper lyfts ur fattigdom, men skapat mycket stora obalanser såväl ekonomiska,sociala och ekologiska. Vi behöver nya modeller för att hitta nya lösningar inför framtiden.

Helhetstänkande har heller inte varit på modet de senaste 30 åren. Bättre att skaffa delplaner och få någonting gjort än att fastna på övergripande totalplaner som kräver ett helhetstänkande. Behöver vi överhuvud taget delplaner? Är det inte bättre med ständiga förbättringar än att försöka skapa planer , som ändå inte realiseras. Men hur ska vi överhuvud taget kunna styra utvecklingen utan planering, frågar sig andra?

Så här har debatten böljat debatten fram och tillbaka. Men behöver det vara ett antingen eller? Går det inte förena en global helhetsvision med ständiga förbättringar? Är det inte just en kombination av plan och marknad som kan leda oss framåt? Frågan är bara hur denna mix ska se ut? En mix där demokratin alltmer tappar sitt innehåll tror jag uppfattas som mindre lockande för de flesta människor i demokratiska länder. Med bristande resurser hjälper det inte hur välvilliga politiker vi än väljer fram. De måste ändå få det ekonomiska stödet från filantroperna och de ideella organisationerna. I ett alltmer filantropstyrt samhälle kommer även själva planeringsprocessen att i allt högre utsträckning utföras av ägarna, med andra ord filantroperna. Vilka andra vet vad filantroperna är villiga att satsa på?

En annan fråga som debatteras när det gäller  central planering är: Går det över huvud taget att kommendera fram ett helhetstänkande uppifrån? Det globala samhällsbyggandet är idag alltför komplext för att de ska fungera med en kapten som ger order till lägre instans vad som behöver göras. Nästa instans ger vidare order till närmast lägre instans till dess vi till slut kommer ner till de personer som verkligen ska utföra jobbet. Är den här modellen verkligen effektiv?

Idag sker beslutsprocessen ofta mer nätverksbaserat i en ständig interaktion mellan massor med olika aktörer på olika nivåer. Internet och sociala medier är exempel på detta. Marknadsmekanismerna spelar här en viktig roll. Utan reklamintäkter stannar internet och stora delar av sociala medierna tvärt. Kvar blir den idealistiska filantropen på vars axlar ansvaret  vilar tungt.  Men utan ett fungerande globalt nätverk försvinner arenan för såväl Spotify och Facebook- entreprenörer som för ideella Wikipediaskapare. Bakom gratisluncher finns det i slutändan någon som måste betalar notan. Den notan betalas genom reklammedel.

Vår position i de globala nätverken är en annan viktig roll som påverkar vår möjlighet till inflytande i beslutsprocessen. Det är inte bara vad som sägs utan vem det är som säger något som avgör genomslagskraften i budskapet. Om Zlatan IIbrahimović eller Anja Pärson uttalar sig lyssnar människor även om det handlar om helt andra saker än deras kompetensområden sportens värld. Om du och jag som läser detta uttalar oss blir genomslagskraften så där. Alla har inte samma genomslagskraft trots att  de social medierna i stort står fria för var och en att använda sig av för att göra sina röster hörda.

Inom företagsvärlden och i stora projekt är det vanligt att just ta fram masterplaner och dela upp dessa i delplaner. Projektgrupper, styrgrupper och referensgrupper ser med gemensam kraft till att masterplanen implementeras och utfallet följs hela tiden upp av styrgrupper till planen är genomförd. Det här fungerar i en företagsvärld där den hierarkiska ansvarsfördelningen på förhand är given. Ytterst är det ägarna som beslutar. Då blir det inte så mycket tjafs. Demokrati i all ära men en kraftfull ledning som pekar med hela handen är effektivare.

FN:s roll

För att klara av de gigantiska utmaningar vår civilisation står inför idag och imorgon skulle det på många sätt vara önskvärt att världssamfundet skaffade sig en masterplan och delade upp den i ett antal ”subplaner”. Kanske är det också så vår civilisation till slut lyckas mota de globala hot vi ser i horisonten.

Men då gäller det att den globala styrgruppen kommer överens om färdriktningen. FN kan aldrig få en större betydelse än vad de tunga medlemsstaterna ger FN, som Jan Eliasson konstaterade på ett möte som Maria-Södra Stations S-förening anordnade på skottdagen onsdagen den 29 februari 2012.

FN kan komma med hur väl bearbetade och väl underbyggda masterplaner som helst. Men om någon tung global aktör inte vill ha den fastnar den i ett veto och handlingsförlamning utbryter. Det ser vi ju inte minst i det tragiska som händer i Syrien.

Miljö – och klimatfrågor är andra sådana frågor där FN:s makt och myndighet inte tillåts vara större än den för närvarande är.

Att inte världssamfundet lyckas ta sig samman och hitta en gemensam rörelseriktning för att skapa långsiktigt socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbara samhällen är mycket oroande. Vår tids och vår civilisations största globala utmaning! Vi måste börja springa åt samma håll om vi ska nå fram i tid.

Global , regional och lokal som hänger ihop -hållbarhet

Mitt perspektiv är globalt. För mig är inte civilisationens viktigaste fråga att S i Sverige vinner valen 2014. Det hjälper inte heller att något annat parti vinner val i Sverige om de inte har en framåtsyftande politik för långsiktig hållbarhet. För mig gäller det vår civilisations överlevnad. Här skulle det verkligen behövas en masterplan.  I mitt globala perspektiv ser jag även att frågor av delprojekttyp måste hänga ihop med en samlad global vision om hur morgondagens värld ska gestalta sig.

Här kommer frågor in om hur vi européer vill att Europa och därmed Sverige ska utvecklas i framtiden. Här kommer relationen stad och land in. Likaså kommer frågan om hur vi vill att Stockholm och vårt – i mitt fall –  kära Södermalm ska utvecklas i framtiden. Vinster i välfärden måste också ses i ett globalt perspektiv. Hur hänger privatiseringsfrågan ihop med de mer övergripande idéströmningarna som varit gällande de senaste 40 åren? Här måste även internationella jämförande studier göras.

Arbetarrörelsen hade aldrig blivit den kraft och fått den betydelse den fick på 1900-talet om den fastnat i en offerroll eller klasshat. Det var med konstruktiva och alternativa lösningar som arbetarrörelsen lyckades vara en samhällsförändrande kraft. Det tycker jag är den är den viktigaste lärdomen vi kan lära oss av 1900-talet.

Nu är vi inne i ett nytt millennium. Nya utmaningar och nya möjligheter väntar nu på att vecklas ut och forma en ny framtid där vi, i bästa fall, har många underbara dagar framför oss. Vilka rörelser som kommer att vara tongivande imorgon bestämmer vi gemensamt idag. Vad väntar vi på?

Begreppet hållbar utveckling

Lester Brown skapade begreppet ”Hållbar utveckling” http://sv.wikipedia.org/wiki/Lester_R._BrownBegreppet blev sedan än mer känt när FN-rapporten ”Vår gemensamma framtid” (1987), kallad Brundtlandrapporten presenterades.

Bland annat på grund av kopplingen till Gro Harlem Brundtland, har begreppen social, ekonomisk och social  hållbarhet,  ofta kopplats ihop med S. MP har historiskt mer fokuserat på den ekologiska och gröna aspekten av hållbarhet, även om MP på senare år även stegvis börjar omfatta det totala hållbarhetsbegreppet. Men bristen på helhetstänkande finns i alla partier. Frågan långsiktig hållbarhet är alltför stor för att fastna i ett partipolitiskt taktiserande. Alla partier, organisationer och företag som vill se sig själv som viktiga framtida aktörer, måste vara med och bidra för att skapa förutsättningar för en framtida hållbar värld.

Hur går vi från prat till verkstad?

Att sopa problemen under mattan duger inte. Gör vi inte tillräckligt nu kommer framtiden bli en dyster plats att vistas på. Det gäller att ändra färdriktning nu för att gå en lyckligare framtid till mötes. Nedan följer några källor för vidare studier:

Lester Brown har gett ut boken Plan B – Uppdrag: Rädda civilisationen.

Den går att ladda ner gratis på följande adress: http://www.svenskaplanb.se/PB4.html

Klas Eklunds artikel i DN Kapitalism 4.0 är också en bra utgångspunkt för ett vidare samtal: http://www.dn.se/debatt/vi-behover-en-ny-kapitalism-som-ar-mer-ansvarstagande

Klas Eklund är inte längre Socialdemokrat. Ett faktum eventuellt som kan skrämma några S-trogna. Han är med i regeringens framtidskommission. Jag tycker att han i artikeln bättre än de flesta formulerat en kort och koncist analys av den situation vi befinner oss i idag:

”Kapitalism 4.0. Mot bakgrund av finans- och skuldkriserna och klimathotet fram­träder en kapitalism som inte tar långsiktigt ansvar och som lämnar alltför många vid sidan av – i arbetslöshet eller utan möjlighet att delta i de rikas standardhöjning. Den västliga kapitalismen är inte hotad som system, men hur ser nästa fas ut? Den måste försöka stabilisera finansmarknaderna för att undvika nya krascher och bli mer uthållig, miljövänlig, ansvarstagande och inkluderande, skriver Klas Eklund.”

Vi behöver en stabilare kapitalism som är mer uthållig, miljövänlig, ansvarstagande och inkluderande. Frågan är bara hur det ska går till. Är det överhuvud taget möjligt?  Om inte vad händer då med vår civilisation? Något nytt och fräscht alternativt system finns inte på kartan konstaterar Klas Eklund pragmatiskt. Vem vill argumentera mot det påståendet?  Vi måste helt enkelt hitta nya modeller inom de ramar kapitalismen sätter upp. Att hoppas på något annat känns i dagsläget lite upp i det blå. Men kapitalismen är ett flexibelt system som kan anta många olika skepnader. Här finns möjligheter för nytänkande och kreativitet.

Hur vill vi ha den nya kapitalismen 4.0?

Det finns fler mycket viktiga artiklar i ämnet: Chefekonom Global utmaning Sandro Scocco skriver:  Nyliberalismen har haft fel på punkt efter punkt:

http://programkommissionen.wordpress.com/2012/06/26/sandro-scocco-nyliberalismen-har-haft-fel-pa-punkt-efter-punkt/

Kajsa Borgnäs är socialdemokrat och blir till hösten doktorand inom ämnet ”grön tillväxt” vid Potsdam Universität, Tyskland.

http://programkommissionen.wordpress.com/2012/05/29/kajsa-borgnas-klimatfragan-kraver-ett-nytt-socialdemokratiskt-tankande-del-1/

Assar Lindbäck skriver om Europas politik: http://www.dn.se/debatt/jag-tvivlar-pa-overstatlig-finanspolitik-i-europa

Johan Rockström, chef för Stockholm Environment Institute och László Szombatfalvy, grundare av Stiftelsen Vår Tids Utmaningar och tidigare finansanalytiker. De skriver om mediernas roll i klimatpolitiken: http://www.dn.se/debatt/om-medierna-prioriterar-klimatet-lyssnar-politikerna

Klas Eklund och Johan Rockström, som båda är med i regeringens framtidskommission, skriver om att ambitionsnivån har blivit lägre när det gäller miljö och klimat: http://www.dn.se/debatt/varlden-har-backat-fran-ambitionerna-for-40-ar-sen

Åsa Romson (MP) skriver om att det behövs en klimatlag: http://www.dn.se/debatt/ny-klimatlag-behovs-for-att-klara-sveriges-utslappsmal

Tim Jackson ha skrivit en uppmärksammad bok om: Välfärd utan tillväxt – så skapar vi ett hållbart samhälle.  Han går att lyssna till och se på: http://abflive.vivius.se/videos/video/91/

Att tänka i helhetstermer

En av de viktigaste böcker som getts ut de senaste åren att

Wilkensson&Pickes  Jämlikhetsanden. Om boken kan vi läsa:

”Det har alltid funnits de som intuitivt förstått att ojäm­likhet är socialt nedbrytande. Men det är först på senare år som man i detalj har kunnat mäta dess effekter. Den bild som då fram­träder är både chockerande och överraskande.

Chockerande eftersom skadeverkningarna visar sig vara långt större än vad man hade trott. Ojämlik­heten är en avgörande ­faktor bakom en rad centrala sociala och hälso­relaterade problem.

Överraskande eftersom ojämlikheten visar sig drabba inte bara de fattiga utan alla. Även de rika får betala ett högt pris i form av sämre hälsa och kortare liv.

Jämlikhetsanden presenterar en omfattande forskning och ­statistik från 21 rika länder – däribland Sverige – som visar hur graden av ojämlikhet i ett samhälle påverkar hur vi mår både fysiskt och psykiskt; hur länge vi lever; hur vi lyckas med våra studier; hur vanliga tonårsfödslar är; hur utbredd fetman är; hur mycket kriminalitet och våld som finns; hur stor den sociala rörligheten är, med mera.

Trots den förfärande verklighet som synliggörs har boken ett hoppfullt budskap. De nya kunskaper som ges om hur våra ­moderna samhällen fungerar är kraftfulla ­verktyg som kan användas för att vända den negativa ­spiral av ökande ­samhällsproblem, misstro och social oro som ­präglat västvärlden i ­flera decennier. Budskapet är att stora sociala förbättringar går att åstadkomma – för alla grupper i hela samhället – om ­politiken ­inriktas på det mest väsentliga: att minska ojämlik­heten. ”

Eländeslistan:

 

 

Jämlikhetsanden läser jag ständigt om och får ständigt nya uppslag och idéer. Det är många som inte förstått helheten i budskapet. Jämlikhetsanden handlar inte bara om sociala frågor. Den handlar inte bara om jämlikhet, den handlar inte bara om eländeslistan se ovan. Den handlar om helhet; såväl social, ekonomisk och ekologisk hållbarhet från ett hälsoperspektiv.

Men helhet är det vi har svårast för att ta till oss i vår specialiserade tidsanda. Det finns ingen expert att hänvisa till när vi talar i helhetstermer. Ett faktum som ofta bekymrar just experter som vill göra avgränsningar. Utan avgränsningar uppfattar specialisten boken eller ämnet som diffust och flummigt. Men helheten är större än de olika enskilda delarna ,det vi kallar för synergi, och alla delarna behöver samverka. Det är ett faktum som specialisten inte alltid uppskattar.

Eftersom dagens politiker också är så specialiserade inom sina områden har de lika svårt att ta till sig ett helhetsbudskap. Inom den politiska sfären talar vi mestadels om en fråga i taget utifrån en dimension.

Hela den mediala dramaturgin bygger på av vi ska tala om väl avgränsade områden när samhällsfrågor diskuteras. Två experter bjuds in och ämnet avgränsas så att det inte ska ”flumma ut”. En expert A tycker på sätt A och expert B tycker på sätt B.

På det här sättet försvann den ekologiska dimensionen i val debatten 2010. Den reducerades till ett praktgräl mellan Maria Wetterstrand och Maud Olofsson om någon liten detalj som jag inte tror att någon kommer ihåg vid det här laget. en ekologiska dimensionen skulle naturligtvis varit med vid diskussion om varje fråga. Alla tre dimensionerna måste behandlas samordnat.

När vi talar talar om jobb, kan vi inte bara se det som en social fråga, inte heller bara en ekonomisk fråga utan en fråga som ska innefatta alla tre dimensionerna. Vilka jobb ska skapas får att uppnå ett långsiktigt hållbart samhälle såväl , socialt, ekonomiskt och ekologiskt. Lämnas en dimension utanför analysen skapas obalans.

De olika dimensionerna; sociala, ekonomiska och ekologiska behöver alla ingå när vi talar om att bygga mer bostäder, bygga ut infrastruktur och när vi talar om välfärden. Helhetssynen måste ingå när vi talar om vilken typ av FoU vi behöver. Helhetssyn måste ingå när vi talar om hur välfärden ska organiseras. Helhetssynen måste ingå när vi talar om Sveriges relation med EU och övriga världen. Helhetssynen måste ingå när vi talar om vårt behov av ett försvar och vad det ska användas till. Då måste vi även behandla de konflikter som uppkommer mellan ekonomisk tillväxt och miljö och klimat frågor.

När vi talar om att hitta lösningar för en åldrande befolkning, måste vi ta in alla dimensionerna och se till vad som är långsiktigt hållbart.

Det är också så jag vill se dina var för sig mycket konstruktiva förslag Iréne Karlsson Sjöström. Vi är helt enkelt inte tränade att se till helheter. I skolan har vi olika ämnen som varje lärare håller styvt på att det här är min domän säger lärare X inte din lärare Y. I yrkeslivet fortsätter vi att hålla på vår roll som expert. Vi kan var expert inom matlagning, snickeri, laga bilar,trädgård, finansiell analys eller som i mitt fall verksamhetsutveckling och som projektledare. Vi tillfrågas i våra expertroller mycket sällan efterfrågas vi som helhetsvarelser. För att rädda civilisationen från kommande katastrofer måste vi tänka om på den punkten. Vi måste börja tänka och agera som helhetsvarelser.

Andra tänkvärda S- källor

Slutligen tar jag upp tre källor som alla behandlar Sverige och S:

Anders Nilsson, statssekreterare i kommunstyrelsen i Göteborg, har skrivit rapporten ”Underbara dagar framför oss ” . Jfr Henrik Berggrens Olof Palmebibliografi. Anders Nilssons rapport finns för nedladdning:

https://www.dropbox.com/s/erl97rpbzw7byy4/Storstad%20120625.pdf

Isobel Hadley-Kamptz, frilandsjournalist frågar sig: Har S glömt reformismen?

http://programkommissionen.wordpress.com/2012/06/13/isobel-hadley-kamptz-har-s-glomt-reformismen/

Med ett nutidshistoriskt perspektiv på frågan blir svaret:

Efter år av anpassningar till EU, avregleringar, utförsäljning av gemensamma tillgångar, privatiseringar, skattesänkningar och anpassning till en nyliberal tidsanda finns det inte inte mycket resurser kvar att bedriva social reformpolitik med. Istället har S slagit in på M:s väg att människor ska arbeta så många timmar som möjligt för att kunna åtminstone rädda  en del av den välfärdsstat som S varit med att bygga upp och under de senaste 20 åren varit med om att montera ner.

Kjell-Olof Feldt (fd finansminister och författare till bland annat “En kritisk betraktelse: om socialdemokratins seger och kris”). Boken är mycket läsvärd och jag återkommer senare med en reflektion kring den.

Han säger bland annat att S måste börja sätta fokus på analys och minska ner PR-konsulternas roll. Det är en rimlig bedömning om S vill ha en roll i morgondagens samhälle. Självklart är det viktigt med paketring  av budskapet, men det förutsätter att det finns något innehåll att paketera. Det måste till en mycket skicklig marknadsföringsapparat för att kunna sälja konserverad gröt. Och vad hjälper det om politikerna skickligt säljer sina budskap om det inte leder till lösningar på dagens .och morgondagens utmaningar?

Hans bidrag till debatten är att ställa frågan: Klarar S den generella välfärden i framtiden? Svaret blir nej om vi inte hittar andra lösningar idag för finansieringen.

Här tar jag fram ett avsnitt ur artikeln som väl belyser hur svårt S kommer att ha för att hitta medel för att klara av att behålla den generella välfärden:

” Även här har verkligheten ändrat politikens förutsättningar. Gamla pålitliga skattebaser har visat sig ha vingar. Det gäller framför allt kapitalet men i växande grad även arbetet och konsumtionen. Skattepolitiken har fått anpassa sig. Sverige har inte längre några tillgångsskatter: arvs-, förmögenhets- och fastighetsskatterna är alla borta. Skatten på arbete, både den direkta och indirekta, har sänkts i ett antal omgångar. Och den andra stora skattebasen, privat konsumtion, har eroderats genom en lång rad undantag från den enhetliga momsen, som en gång sattes till 25 procent.

Men alla dessa skattesänkningar går inte att motivera som anpassning till globaliseringens villkor. Sverige är ett av de ytterst få utvecklade länder som inte beskattar större arv. Fastighetsskatten försvann därför att den var avskydd i röststarka storstadsområden, medan ränteavdragen finns kvar som statens subvention av boende i villor och bostadsrätter (eller av annan lånefinansierad konsumtion). Den halverade momsen på mat köpt i butik (som lett till halverad moms på krogmat) har inget annat motiv än att den en gång infördes i en politisk köpslagan. Om en del andra selektiva reduktioner av konsumtionsbeskattningen kan egentligen bara sägas att de är resultatet av skicklig lobbyism.

En sammanfattning av socialdemokratins läge tycker jag kan se ut så här. Ambitionerna för den generella välfärdspolitiken är oförändrade vad gäller välfärdstjänsterna och har höjts för socialförsäkringarna: fler ska ha inkomsttrygghet vid arbetslöshet och sjukdom liksom efter arbetslivets slut. Mot dessa ambitioner står att partiet i sin praktiska politik under de senaste 20 åren genomfört eller accepterat betydande skattesänkningar, framför allt på tillgångar och privat konsumtion. Min slutsats blir att Sverige numera har ett skatteuttag som inte klarar av att finansiera en generell välfärdspolitik byggd på socialdemokratins värderingar.”

Här har dagens S-ledning lite att bita i. Politik är inte bara att vilja. Det gäller att se till att det finns resurser för det man vill genomföra också. Jag rekommenderar alla att läsa KO Feldts tänkvärda artikel och bok.

http://programkommissionen.wordpress.com/2012/06/07/kjell-olof-feldt-klarar-s-den-generella-valfarden-i-framtiden/

Listan kan bli lång på intressant läsning men jag sätter streck här.

Epilog

För varje företag som vill ha en framtid krävs en vision om framtiden. En tillräckligt viktig  fråga för  företagets överlevnad lyfts upp av ledningen med högsta prioritet. Ledningen pekar ut färdriktningen med hela handen och styr manskapet i utpekad riktning. Behovet av genomgripande analys och planering är en förutsättning och en kritisk framgångsfaktor för ett framgångsrikt förändringsprojekt. Men utan en lednings styrförmåga hjälper det inte hur bra analyser och planeringar än är.  Ledningen är beroende av personalens lyhördhet inför betydelsen av förändringsarbetet.

En ledning med en oengagerad och omotiverad personal kommer inte att gå i mål med det som ledningen föresatt sig. Om delar av personalen inte är villig att satsa i tillräcklig utsträckning kommer de frivilligt att lämna företaget eller får sparken.

Analogin med hur ett företag styrs haltar naturligtvis när vi ser till hur ett samhälle planeras och styrs. Det går inte att ge medborgare som inte är villiga att satsa sparken ut landet. Däremot kan medborgarna välja att rösta med fötterna och av fri vilja hitta en annan plats på globen.

I kristider när det råder ett allmän krisinsikt är det lättare för samhällets styrgrupp – politikerna – att peka med hela handen och se till att en masterplan utarbetas och genomförs. Trots alla de globala ekonomiska, sociala och ekologiska hot vi står inför idag finns inte denna krismedvetandet hos den breda allmänheten.

Det är i år 100 år sedan Titanic sjönk.

Vi sitter idag bildligt talat på Titanic och känner oss trygga i världens mest osänkbara skepp. Några av oss har hittat en plats i solen på övre däck, andra får trängas längre ner i båten. När några på övre däck ropar att de ser en fara i horisonten. För att undvika faran, isberget  krävs en kursändring. Men den stora frågan är: Hur villiga är vi att vidtaga de åtgärder som krävs för att göra kursändringen möjlig? Går det med demokratiska medel eller krävs det att kaptenen pekar med hela handen?

Att det ska gå att göra en snabb kursändring bara genom ett nerifrån upp perspektiv eller att marknaden i sig själv ska klara kursändringen, är ungefär lika troligt som att finna en nål i en höstack. Om ett fotbollslag ska ändra strategi efter ett antal misslyckade matcher räcker det inte bara med att förbättra e individuella soloprestationerna. Det behövs även en lagledare som kan hålla samman laget  så att laget strävar åt samma håll. Då behövs en masterplan eller en plan B som Lester Brown talar om, se ovan. Men en masterplan måste ha koppling på alla nivåer, global, nationell, regional och lokal för att kunna implementeras.  Det behövs både individuella soloprestationer och en planering för att klara uppdraget – rädda civilisationen.

Vilket Stockholm vill vi ha?

Under 62 år har jag levt i en stad som jag bara blir mer och mer fascinerad av. Jag upptäcker ständigt nya vackra och intressanta ställen. Nu senast var vi några stycken som promenerade  från Hammarbysjöstad och runt Sikla Sjö. En synnerligen naturskön upplevelse.Den här sträckan hade jag aldrig gått tidigare. När jag efteråt kollar upp området är det bara några kilometer ifrån Hammarbyhöjden, där jag gick i skolan under hela högstadiet.

Många tycks dela min kärlek för Stockholm. Stockholm i mitt hjärta sjunger vi på Skansen. Vatten stan är full av vatten, sjöng Robert Broberg. Stockholm är verkligen en vacker stad:

När jag nu som avtalspensionär har tid leker jag gärna turist i min hemstad:

Idag diskuteras hur Stockholm ska planeras inför framtiden. Frågan är: Vilket Stockholm vill vi ha om 10-15 år?

Vill vi ha ett förtätat Stockholm där varje liten grön fläck ses som en potentiell möjlighet att bygga bostäder och kommersiell service på. Till detta behöver vi bygga mer offentligt finansierad verksamhet för att möta de nya behov som nya boenden kräver. Med bostäder följer även parkeringsgarage och ökad bilism i innerstaden. Det finns fler argument som talar för denna utveckling.

Ett argument tycks vara att den som ger sig in i leken får leken tåla. Bor man i en stad får man räkna med att den per automatik måste förtätas. Så är det att bo i en stad. Allt annat är bakåtsträvande romantik och brist på verklighetsförankring. Om lokala opinioner protesterar blir de genast stämplade som egoistiska särintressen som inte förstår helheten. Vad är då helheten?

Ofta hänvisas till prognoser som talar om att år 2020 väntas Storstockholm ha utökats med ett helt Oslo ca 600 000 nya innevånare. [1] Ofta uppfattas prognoser av detta slag som näst intill naturlagar som det inte går att ifrågasätta. Politiker som i andra sammanhang brukar framhålla hur viktigt det är med politisk styrning, tycks ge sig fullständigt hän åt dessa prognoser.  Vi som politiker måste se till att leverera bostäder och infrastruktur till de områden där människor vill bo.

Hur kommer Storstockholm att se ut i detta perspektiv? Det är åtminstone för mig inte rimligt att alla dessa människor främst ska trängas in i Stockholms innerstad. Inte heller är det realistiskt att tro att förorterna räcker till.

Jag tror att det kommer att väcka starka reaktioner hos de boende i Stockholm, om vi börjar använda de grönområden som idag är sparade för att bygga på. Det finns förvisso områden som skulle kunna användas för bostäder. På Södermalm har vi hela Tantområdet, kolonistugeområdet ner mot Årstaviken och Vitabergsparken att ta av. Men är det ett verkligen ett sånt framtida Södermalm vi vill ha?

Långholmen, Skeppsholmen, Djurgården och Gärdet är även områden som är mycket glest befolkade idag. Humlegården, Kungsträdgården, Rålambshovsparken och Fredhällsparken är andra områden som skulle kunna ge plats för nya bostäder. Utanför tullarna har vi Nackareservatet och Tyresta nationalpark som skulle kunna användas. Men samma fråga gäller här: Är det verkligen ett sådant Storstockholm vi vill ha?

För att skapa ett mer realistiskt alternativ finns idéer att bygga ut regionala kärnor i kranskommunerna runt staden och se till att det finns god infrastruktur inom och mellan dessa kärnor och mellan kärnorna och innerstaden.

Ett alternativ till detta är att bygga ut regionala kärnor runt om i Sverige och se till att det finns ett allsidigt utbud av bostäder, sysselsättning, gemensamt offentlig och privat service såväl som kommersiell service. Det kommer jag återkomma till i en separat artikel.

Det finns ingen naturlag som säger hur en storstad ska se ut. Det finns ingen naturlag som säger att 600 000 personer ska trängas i Storstockholm. Tror vi på demokrati är det en politisk fråga hur vi vill att Sverige ska se ut i framtiden.  Då är det viktigt att framtidsdebatten påbörjas skyndsamt. Hur vill vi att Sverige ska se ut exempelvis 2025? Hur vill vi att relationen stad och land ska se ut?  Hur ska Sveriges infrastruktur se ut 2025?

Det enda vi vet om framtiden är att vi inte vet hur den kommer att gestalta sig. Trots det måste vi idag göra diverse antaganden om hur samhället kommer att se ut i framtiden. När vi planerar för utbildning gör vi antaganden hur samhället kommer att se ut i framtiden.  Eleverna ska utbildas för ett framtida samhälle. Samma sak gäller för FoU. Vi gör antaganden om vilka forskningsresultat som kommer att behövas i framtiden. När vi bygger ut vägnät och järnvägar måste dessa investeringar vara baserade på en tro om framtiden.  Är det rätt att satsa just här och nu?

Hur kommer Sverige att interagera med övriga världen? Hur kommer internationella scenförändringar påverka nationalstaten Sverige? Hur ska den globala scenförändringen vägas in i planerna för en nationell planering? Vilka möjligheter har nationella politiker idag att agera? Vad är nationella och lokala politikers roll i en globaliserad värld? Hur kommer detta att ändras i framtiden?  Hur kommer allt detta påverka det framtida Stockholm? Här är några av de framtidsfrågor som vi borde börja diskutera idag.


[1] DN Torsdag 10 maj 2012, Stockholms tillväxt toppar Europa – men det räcker inte. Mia Tottmar