Plan och marknad – central och lokal
Central planering har under många år i den politiska debatten uppfattats som något förlegat, något som gick i graven med Sovjetstatens kollaps och att järnridån öppnades mot slutet av 1980-talet.
För att nå frihetens rike gäller det att köra på med ytterligare avregleringar, privatiseringar, minska statens ekonomi med skattesänkningar och utförsäljningar av gemensam egendom. I den nyliberala drömmen är det den driftiga entreprenören som är räddaren i nöden. Hotet kommer från den statliga byråkratin. Blir vi bara av med den kan vi bygga upp ett samhälle som ”Åt alla bär”.
Genom att se till att staternas ekonomi är så tunn som möjligt minskar byråkratin och politikernas osunda roll och istället ökar konsumentmakten. Demokratin – med en politisk valprocess – blir mindre relevant när vi istället kan använda vår valfrihet och köpa de varor och tjänster vi behöver. Det är som konsumenter vi är kungar och drottningar.
Den central planering som finns kvar ses av somliga nyliberala kämpar som en kvarleva av ett centralistiskt tänkande som är en av orsakerna till de framväxande sociala, ekonomiska och ekologiska hot vi ser i horisonten?
Hos andra nyliberala tänkare ses de ekologiska hoten som överdrivna och i hög grad konstruerade för att politiker återigen ska hitta en anledning att lägga sig i den ekonomiska spelplanen och därigenom förorsaka mer elände.Låt marknaden istället ta hand om detta.
Ekonomiska kriser – Kriser vilka kriser?
I boken ”Världens Springnota” skriver nationalekonomen Stefan de Vylder klokt om ett ämne som han, enligt egen utsago, hyst en smått masochistisk dragning till. Han har ägnat 25 år av sitt liv till att studera olika typer av ekonomiska och finansiella kriser. Boken skrev 2009. [1]
Den vanliga uppfattningen hos många människor, även ekonomer, är att kriser är ett onormalt tillstånd och att de beror på att enskilda länder beter sig på ett felaktigt sätt. Stefan de Vylder ser snarast bubblor och finanskriser som normaltillståndet. Första hälften av 1900-talet präglades av den ena finanskrisen efter den andra och blev som mest akut på 1930-talet.
Perioden 1975-2009 har också kännetecknats av kriser och bubblor. Den period som sticker ut som den gyllne epoken mellan 1947 och 1971 brukar kallas Bretton Woods-epoken, uppkallad efter en stad i USA där en konferens hölls 1944, i andra världskrigets slutskede. John Maynard Keynes var den mest namnkunniga och inflytelserika på konferensen.
Efter krigsslutet skapades Världsbanken och IMF (engelska; IMF, International Monetary Fund) svenska Internationella valutafonden) som ofta kallas Bretton Woods institutioner. Ankaret i Bretton Woods systemet var dollarn, vars värde i guld garanterades av USA. Systemet baserades på i princip fasta växelkurser mellan alla ledande västvalutor. Valutakontroller ingick i spelet för att se till att inte enskilda stater använde sig av devalveringar eller andra för landet konkurrensfördelaktiga knep. Systemet fungerade bra så länge det rådde hög och jämn tillväxt hos alla viktiga aktörerna inom valutasystemet.
Mot slutet av1960-talet urholkades Bretton Woods systemet på grund av att USA:s budget och bytesbalansunderskott, som i sin tur i hög grad berodde på USA:s kostnader för Vietnamkriget. Kopplingen mellan guldet och dollarn avskaffades. Nu blev det istället avregleringen och rörliga valutor som gällde. Under 1970-talet uppstod en dollarkris och oljekrisen, hög inflation och allmän ekonomisk oro. [2] Dessutom var det svag lönsamhet och tillväxt i västvärlden.
För att få bukt med detta började på 1980 talet Milton Friedmans och Chicagoskolans tankar praktiseras med stöd av IMF och Världsbanken för att få fart på tillväxten. Genom att öppna upp för fria kapitalrörelser kunde kapitalet styras till de områden som kunde erbjuda bäst riskjusterad avkastning. Avregleringar och privatiseringar möjliggjorde för finanskapitalet att hitta nya lukrativa placeringar. De Vylder konstaterar att med hjälp av avregleringar och modern teknik rör sig kapitalet med elektronisk hastighet. För politikerna gäller det att hålla sig väl med nyckfulla och nervösa finansmarknader. I både rika och fattiga länder har beroendet av finansmarknaderna ökat. [3]
[1] Stefan de Vylder, Världens springnota, omslaget på baksidan.
[2] Stefan de Vylder, Världens springnota, sid 16ff.
[3] Stefan de Vylder, Världens springnota, sid 18f.
Men det är inte lätt för de enskilda nationalstaterna att behaga finansmarknaderna. I boken Depression Economics and crisis of 2008 behandlar nobelpristataren i ekonomi Paul Krugman (2008) ett antal kriser som svept över Latinamerika (México 1994-1995, Brasilien 1999, Argentina 2001-2002), Sydostasien (1997) , Ryssland (1998) och Japans stagnation (1990-2005), för att till slut drabba kapitalismens hjärta det amerikanska banksystemet. Hans slutsats blir att bubblor och kriser är mycket svåra att förutse. när de ska brisera. Det räcker heller inte att följa de råd som IMF och Världsbanken ger om avregleringar, nedskärning i den offentliga sektorn, privatiseringar och skapa ett investeringsvänligt klimat för att locka till sig utländska investeringar. Trots att de flesta länder gjort sin hemläxa och följt IMF och Världsbanken rekommendationer drabbades de med av bubblor som spricker med förödande effekter för ekonomin och befolkningen. Paul Krugman menar att ledande amerikanska ekonomer borde tagit dessa bubblor som varningssignaler och korrigerat de ekonomiska modellerna efter de lärdomar som borde dragits av kriserna. ”But the warning was ignored”, menar Paul Krugman. Kriser är svåra att undvika. Då gäller det istället att ha krisberedskap.” [1]
När frågor om ekonomiska kriser kommer upp på¨agendan är det få ekonomer som idag 2012, törs uttala sig med samma tvärsäkerhet som för 15 år sedan om att läget är under kontroll, med andra ord att det skulle finnas ekonomiska verktyg att förhindra kriser, bubblor och obalanser i världsekonomin.
Kinas ofantliga budgetöverskott och många länder i väst med USA i spetsen har under ett antal år motsvarande budgetunderskott. Denna obalansen speglar de globala grundläggande ekonomiska förändringsströmmar som borde vara fokus i den ekonomiska debatten. Vad beror det på? Är det överhuvud taget önskvärt att mildra dessa obalanser? Är det inte bra att Asiens ekonomier växer mer i ekonomierna i väst? Är inte detta ett steg mot en globalt mer jämlik värld? Är det verkligen något som vi ska missunna dem?
Men vi måste även fråga oss om vilka konsekvenser det globala skiftet från väst till öst och syd får för världsekonomin. Hur kommer det gå för Europa i detta skifte? Hur kommer maktrelationerna mellan Kina och USA att förändras?
Istället för att ta upp den ekonomiska och politisk debatten på global nivå, har den ekonomiska mediadebatten infantiliserats och hög i grad handlat om att slösaktiga sydeuropéer och irländare får skylla sig själva att de drabbats av skuldkris. Bristen på analys är både förvånande och skrämmande.
Vår internationellt hyllade finansminister Anders Borg har varit med och spridit denna naiva bild, importerad från Angela Merkels Tyskland, istället för att fokusera på de mer grund läggande underströmmarna av globaliseringen.
S och Magdalena Andersson (ekonomiskt politisk taleskvinna) har inte på något sätt lyckats med att producera en annan och mer kvalitativ analys av världsekonomin. Här är det i stort ”tystnad tagning” som gäller. Förhoppningsvis pågår det i det tysta en genomgripande analys av det globala ekonomiska läget som i sin tur kan leda till en ny framtida strategi på det ekonomiska området.
François Hollande har signalerat en mer tillväxtorienterad politik i Frankrike och för EU i sin helhet. Det går inte att att bara spara sig ur krisen. Det här är även något som DN och
Sparandet måste balanseras med investeringar. Väst måste investera sig ur krisen. Kina och andra tillväxtländer konsumera för att råda bot på den ekonomiska obalanserna. Jag återkommer till detta.
[1] Paul Krugman, Depression Economics, sid 32.
Social kriser och social hållbarhet
De ekonomiska kriserna i väst leder även till sociala kriser runt om i Europa. I nedskärningarnas spår skapas sociala spänningar. Det ser vi idag runt om i Europa. Men det är inte bara i Europa som det uppstår sociala spänningar. Klyftorna i USA är dramatiska. I Kina råder idag starka sociala spänningar mellan stora marginaliserade grupper på landsbygden och bland städernas gästarbetare å ena sidan och en allt mer välmående över – och medelklass. Det kinesiska ekonomiska undret har skapat en formidabel tillväxt men även gigantiska klyftor. Den kinesiska ledningen har förklarat att det är en mycket prioriterad uppgift att mildra dessa klyftor.
Runt om i världen i dag växer det upp ett allt mer ekonomiskt gynnat övre skikt. Det är denna grupp som uppfattas som tillväxtens motor. Betydelsen av de undre skiktens arbete tycks från eliternas sida ses som mer begränsad. Fattigdomsbekämpning tycks vara ett projekt som FN får kämpa med. Det är över och medelklasserna runt om i världen som ligger i fokus. Det är dessa köpstarka grupper som företag i alla länder vill nå med sitt kommersiella budskap.
I Indien ökar antalet miljardärer. De får sällskap med en växande medelklass som lever på västerländsk ekonomisk standard. De övre skikten har dessutom en extra fördel av att det finns så många fattiga som fungerar som billig arbetskraft till över och medelklassen. Med en hel kader av tjänstefolk är det lättare för medelklassindiern att få livspusslet att gå ihop.
Drivkraften från över – och medelklassen att förbättra för de lägre klasserna och kasterna är måttlig. Billig arbetskraft är en mycket gynnsam egenskap som även medelinkomsttagare med liberal grundsyn ser positivt på i det det indiska samhället konstaterades i ”Godmorgon Sverige” idag söndagen den 15 juli 2012.
I Indien spelar kastsystemet en viktig roll. Men behovet av billig arbetskraft för över – och medelklassen finns överallt i världen. För eliterna sparas mycket tid genom att ha marktjänsten fixad av en billig och ständigt växande servicesektorsklass. Det innebär även att jämställdheten inom eliterna kan utvecklas i gynnsam riktning. Eliternas män och kvinnor kan båda självförverkligas när det finns många som i bakgrunden gör marktjänsten.
Även i Sverige har vi tagit några avgörande steg i riktning mot den tudelade arbetsmarknaden. De olika eliterna har även här stort behov av att köpa billig arbetskraft för att lösa livspusslet. Om båda föräldrarna ska kunna ge allt i den alltmer uppskruvade globala konkurrensen, krävs det en hjälpande hand från släktingar och servicesektorn. Med hjälp av en växande RUT-sektor ökar servicesektor och allt fler kan hitta lösningar för att få livspusslet att gå ihop. Med ett fas 3 tänk har arbetsmarknaden blivit allt mer fragmenterad. Vad människor som fasats ut från den ordinarie arbetsmarknaden ska göra råder det för närvarande osäkerhet om.
Ska man i fas 3 arbeta med arbetsuppgifter som är meningsfulla är det svårt att förstå att dessa inte konkurrerar med ordinarie arbetsmarknad. Om man i fas 3 inte ska arbeta med meningsfulla arbetsuppgifter utan att det istället mer är en typ av förvar av ,människor som är svårplacerade på den ordinarie arbetsmarknaden, så är det svårt att förstå varför inte de svårplacerade får möjlighet att utveckla sina talanger för att ge sig själv en möjlighet till att omskola sig till något annat så att människors resurser tas tillvara av samhället. .Om inte fas 3 längre ska finnas: Vad ska vi byta ut det till? För att svara på det borde vi sätta igång formulera en helt ny modell för arbete. Att bara planlöst skapa jobb lite hit och dit hjälper inte om vi ska ha ett långsiktigt hållbart samhälle som målbild. Ett långslitigt hållbart samhälle kräver ett socialt stabilt samhälle, där människor inte sliter ut sig i förtid och inte heller
Bevattningsmodellen
Den konventionella visdomen bland ekonomer har länge präglats av idén att om de rika blir rikare och en medelklass växer upp i tredje världen, kommer det även gynna de lägre skikten i samhället. Ju mer vi vattnar på de rika desto mer pengar rinner det även ner på de fattiga. Alla är vinnare på denna modell. Därför ska vi inte vara avundsjuka på de rika. Det är dessa hjältar som skapar vårt välstånd. Det är även det argumentet som skymtar fram när vi ser på globaliseringen idag. Det är även den modell som används i USA för att få fart på jobben.
Tänka så många människor som i Kina, Indien och Brasilien med flera länder som lyfts upp från svält och armod. Det har skett en utjämning mellan rika och fattiga länder de senaste 30 åren. Men trots att vår civilisation, inte minst med en enastående teknikutveckling, lyckats med att höja världens samlade ekonomiska tillgångar på ett enastående sätt, lever fortfarande en miljard människor på svältgränsen. Det är svårt att känna sig helt tillfreds med livet när vi börjar tänka i dessa banor. Skulle det inte vara en självklarhet för en så rik civilisation som vår att för länge sedan utrotat fattigdomen på en global nivå?
Bristen på ekonomisk och ekologisk hållbarhet
Ser vi på ”bevattningsmodellen ” från ett ekologiskt perspektiv inser vi att den inte är långsiktigt hållbar. Vi skulle behöva ett antal jordklot för att avskaffa fattigdomen med denna modell. Om en förutsättning för att bekämpa fattigdomen är att de rika måste bli ännu mycket rikare – och därmed har möjlighet att konsumera och investera än mer – för att det ska spilla ner lite resurser till de fattiga kommer vår civilisation att gå mot en kollaps., antagligen i närtid.
Det är även denna modell som skapar ett allt större finanskapital som i sig – åtminstone med dagens utformning – bidrar till att skapa bubblor och instabilitet på jorden. Inventeringarna styrs till de områden på jorden där den högsta riskjusterade avkastningen kan åstadkommas. När det finns säkrare och mer lönsamma områden på jordklotet att investera i flyttar finanskapitalet blicken från de tidigare så lönsamma områdena. Då uppstår kriser som får mycket allvarliga konsekvenser för de människor som inte kan med elektronisk snabbhet flytta från de nu ratade områdena. Här skapas den ekonomiska instabiliteten som inte är långsiktigt hållbar.
Bristen på intresse från finanskapitalet att investera i att bygga upp det hållbara samhället hotar även vår ekologiska stabilitet. Allt hänger ihop. Många av de investeringar som vår civilisation nu måste göra för att klara klimatomställningen är helt enkelt inte kortsiktigt lönsamma. Då finns det andra områden som finanskapitalet investerar i. Marknaden klarar inte detta på egen hand. Här behövs det att nationalstaterna går in med pengar. Men om nationalstaterna blir alltmer anorektiska , enligt en nyliberal agenda. Hur ska då nationalstaterna har råd att gå in med stimulanser? Här krockar olika modeller med varandra. De relativt svagare nationalstaterna har inte längre råd med att satsa på välfärd och den för näringslivet så viktiga infrastrukturen. Det blir ett glapp som någon måste fylla.
Filantropen och välgörenhet blir räddaren i nöden
I den anglosaxiska världen dyker den välmenande filantropen in med en hjälpande hand. Det är antagligen den utvecklingen som vi får vänja oss med även i Europa och i andra länder runt om i världen. Men om superrikta filantroper ska gå in och göra jobbet när nationalstaten inte längre räcker till, då gäller det att filantroperna verkligen har förstått vilka stora utmaningar vår civilisation står inför och satsar pengarna på rätt saker. När nationalstaten krymper och filantroperna kommer in istället minskar demokratins betydelse. Hur vi än röstar så är det filantropernas välvilja som kommer att styra det praktiska samhällsarbetet. Politikernas roll reduceras alltmer till att vara ute och jaga sponsorer för olika behjärtansvärda projekt.
När samhället inte längre har resurser att gå in och förvalta och vidareutveckla välfärdssamhället kommer för utom de superrika filantroperna in på banan. Kyrkan och andra ideella organisationer tar över där samhället inte längre räcker till. Med är detta verkligen en långsiktigt hållbar lösning. Vad händer den dagen när de frivilliga krafterna inte längre vill vara med utan vill göra annat. Då kommer stora delar av välfärdsstaten att rämna.
Bristen på långsiktig planering
Är det bristen på en övergripande ”Masterplan” som gör att det är så svårt för vår civilisation att hitta lösningar på vår tids stora utmaningar?
Vi möter debattörer som ser att dagens problemen ligger i att vi planerar och reglerar för mycket och inte hyser tillräcklig tillit till marknaden. Skulle bara marknaden släppas helt fri skulle problemen bli självreglerade och framstå som ickeproblem. Det är klåfingriga politiker som är det stora hotet mot vår civilisation.
Men den här modellen har nu prövats sedan början av 1980-talet. Istället för att marknaden skulle skapa stabilitet och förbättringar för alla människor, har visserligen stora grupper lyfts ur fattigdom, men skapat mycket stora obalanser såväl ekonomiska,sociala och ekologiska. Vi behöver nya modeller för att hitta nya lösningar inför framtiden.
Helhetstänkande har heller inte varit på modet de senaste 30 åren. Bättre att skaffa delplaner och få någonting gjort än att fastna på övergripande totalplaner som kräver ett helhetstänkande. Behöver vi överhuvud taget delplaner? Är det inte bättre med ständiga förbättringar än att försöka skapa planer , som ändå inte realiseras. Men hur ska vi överhuvud taget kunna styra utvecklingen utan planering, frågar sig andra?
Så här har debatten böljat debatten fram och tillbaka. Men behöver det vara ett antingen eller? Går det inte förena en global helhetsvision med ständiga förbättringar? Är det inte just en kombination av plan och marknad som kan leda oss framåt? Frågan är bara hur denna mix ska se ut? En mix där demokratin alltmer tappar sitt innehåll tror jag uppfattas som mindre lockande för de flesta människor i demokratiska länder. Med bristande resurser hjälper det inte hur välvilliga politiker vi än väljer fram. De måste ändå få det ekonomiska stödet från filantroperna och de ideella organisationerna. I ett alltmer filantropstyrt samhälle kommer även själva planeringsprocessen att i allt högre utsträckning utföras av ägarna, med andra ord filantroperna. Vilka andra vet vad filantroperna är villiga att satsa på?
En annan fråga som debatteras när det gäller central planering är: Går det över huvud taget att kommendera fram ett helhetstänkande uppifrån? Det globala samhällsbyggandet är idag alltför komplext för att de ska fungera med en kapten som ger order till lägre instans vad som behöver göras. Nästa instans ger vidare order till närmast lägre instans till dess vi till slut kommer ner till de personer som verkligen ska utföra jobbet. Är den här modellen verkligen effektiv?
Idag sker beslutsprocessen ofta mer nätverksbaserat i en ständig interaktion mellan massor med olika aktörer på olika nivåer. Internet och sociala medier är exempel på detta. Marknadsmekanismerna spelar här en viktig roll. Utan reklamintäkter stannar internet och stora delar av sociala medierna tvärt. Kvar blir den idealistiska filantropen på vars axlar ansvaret vilar tungt. Men utan ett fungerande globalt nätverk försvinner arenan för såväl Spotify och Facebook- entreprenörer som för ideella Wikipediaskapare. Bakom gratisluncher finns det i slutändan någon som måste betalar notan. Den notan betalas genom reklammedel.
Vår position i de globala nätverken är en annan viktig roll som påverkar vår möjlighet till inflytande i beslutsprocessen. Det är inte bara vad som sägs utan vem det är som säger något som avgör genomslagskraften i budskapet. Om Zlatan IIbrahimović eller Anja Pärson uttalar sig lyssnar människor även om det handlar om helt andra saker än deras kompetensområden sportens värld. Om du och jag som läser detta uttalar oss blir genomslagskraften så där. Alla har inte samma genomslagskraft trots att de social medierna i stort står fria för var och en att använda sig av för att göra sina röster hörda.
Inom företagsvärlden och i stora projekt är det vanligt att just ta fram masterplaner och dela upp dessa i delplaner. Projektgrupper, styrgrupper och referensgrupper ser med gemensam kraft till att masterplanen implementeras och utfallet följs hela tiden upp av styrgrupper till planen är genomförd. Det här fungerar i en företagsvärld där den hierarkiska ansvarsfördelningen på förhand är given. Ytterst är det ägarna som beslutar. Då blir det inte så mycket tjafs. Demokrati i all ära men en kraftfull ledning som pekar med hela handen är effektivare.
FN:s roll
För att klara av de gigantiska utmaningar vår civilisation står inför idag och imorgon skulle det på många sätt vara önskvärt att världssamfundet skaffade sig en masterplan och delade upp den i ett antal ”subplaner”. Kanske är det också så vår civilisation till slut lyckas mota de globala hot vi ser i horisonten.
Men då gäller det att den globala styrgruppen kommer överens om färdriktningen. FN kan aldrig få en större betydelse än vad de tunga medlemsstaterna ger FN, som Jan Eliasson konstaterade på ett möte som Maria-Södra Stations S-förening anordnade på skottdagen onsdagen den 29 februari 2012.
FN kan komma med hur väl bearbetade och väl underbyggda masterplaner som helst. Men om någon tung global aktör inte vill ha den fastnar den i ett veto och handlingsförlamning utbryter. Det ser vi ju inte minst i det tragiska som händer i Syrien.
Miljö – och klimatfrågor är andra sådana frågor där FN:s makt och myndighet inte tillåts vara större än den för närvarande är.
Att inte världssamfundet lyckas ta sig samman och hitta en gemensam rörelseriktning för att skapa långsiktigt socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbara samhällen är mycket oroande. Vår tids och vår civilisations största globala utmaning! Vi måste börja springa åt samma håll om vi ska nå fram i tid.
Global , regional och lokal som hänger ihop -hållbarhet
Mitt perspektiv är globalt. För mig är inte civilisationens viktigaste fråga att S i Sverige vinner valen 2014. Det hjälper inte heller att något annat parti vinner val i Sverige om de inte har en framåtsyftande politik för långsiktig hållbarhet. För mig gäller det vår civilisations överlevnad. Här skulle det verkligen behövas en masterplan. I mitt globala perspektiv ser jag även att frågor av delprojekttyp måste hänga ihop med en samlad global vision om hur morgondagens värld ska gestalta sig.
Här kommer frågor in om hur vi européer vill att Europa och därmed Sverige ska utvecklas i framtiden. Här kommer relationen stad och land in. Likaså kommer frågan om hur vi vill att Stockholm och vårt – i mitt fall – kära Södermalm ska utvecklas i framtiden. Vinster i välfärden måste också ses i ett globalt perspektiv. Hur hänger privatiseringsfrågan ihop med de mer övergripande idéströmningarna som varit gällande de senaste 40 åren? Här måste även internationella jämförande studier göras.
Arbetarrörelsen hade aldrig blivit den kraft och fått den betydelse den fick på 1900-talet om den fastnat i en offerroll eller klasshat. Det var med konstruktiva och alternativa lösningar som arbetarrörelsen lyckades vara en samhällsförändrande kraft. Det tycker jag är den är den viktigaste lärdomen vi kan lära oss av 1900-talet.
Nu är vi inne i ett nytt millennium. Nya utmaningar och nya möjligheter väntar nu på att vecklas ut och forma en ny framtid där vi, i bästa fall, har många underbara dagar framför oss. Vilka rörelser som kommer att vara tongivande imorgon bestämmer vi gemensamt idag. Vad väntar vi på?
Begreppet hållbar utveckling
Lester Brown skapade begreppet ”Hållbar utveckling” http://sv.wikipedia.org/wiki/Lester_R._Brown. Begreppet blev sedan än mer känt när FN-rapporten ”Vår gemensamma framtid” (1987), kallad Brundtlandrapporten presenterades.
Bland annat på grund av kopplingen till Gro Harlem Brundtland, har begreppen social, ekonomisk och social hållbarhet, ofta kopplats ihop med S. MP har historiskt mer fokuserat på den ekologiska och gröna aspekten av hållbarhet, även om MP på senare år även stegvis börjar omfatta det totala hållbarhetsbegreppet. Men bristen på helhetstänkande finns i alla partier. Frågan långsiktig hållbarhet är alltför stor för att fastna i ett partipolitiskt taktiserande. Alla partier, organisationer och företag som vill se sig själv som viktiga framtida aktörer, måste vara med och bidra för att skapa förutsättningar för en framtida hållbar värld.
Hur går vi från prat till verkstad?
Att sopa problemen under mattan duger inte. Gör vi inte tillräckligt nu kommer framtiden bli en dyster plats att vistas på. Det gäller att ändra färdriktning nu för att gå en lyckligare framtid till mötes. Nedan följer några källor för vidare studier:
Lester Brown har gett ut boken Plan B – Uppdrag: Rädda civilisationen.
Den går att ladda ner gratis på följande adress: http://www.svenskaplanb.se/PB4.html
Klas Eklunds artikel i DN Kapitalism 4.0 är också en bra utgångspunkt för ett vidare samtal: http://www.dn.se/debatt/vi-behover-en-ny-kapitalism-som-ar-mer-ansvarstagande
Klas Eklund är inte längre Socialdemokrat. Ett faktum eventuellt som kan skrämma några S-trogna. Han är med i regeringens framtidskommission. Jag tycker att han i artikeln bättre än de flesta formulerat en kort och koncist analys av den situation vi befinner oss i idag:
”Kapitalism 4.0. Mot bakgrund av finans- och skuldkriserna och klimathotet framträder en kapitalism som inte tar långsiktigt ansvar och som lämnar alltför många vid sidan av – i arbetslöshet eller utan möjlighet att delta i de rikas standardhöjning. Den västliga kapitalismen är inte hotad som system, men hur ser nästa fas ut? Den måste försöka stabilisera finansmarknaderna för att undvika nya krascher och bli mer uthållig, miljövänlig, ansvarstagande och inkluderande, skriver Klas Eklund.”
Vi behöver en stabilare kapitalism som är mer uthållig, miljövänlig, ansvarstagande och inkluderande. Frågan är bara hur det ska går till. Är det överhuvud taget möjligt? Om inte vad händer då med vår civilisation? Något nytt och fräscht alternativt system finns inte på kartan konstaterar Klas Eklund pragmatiskt. Vem vill argumentera mot det påståendet? Vi måste helt enkelt hitta nya modeller inom de ramar kapitalismen sätter upp. Att hoppas på något annat känns i dagsläget lite upp i det blå. Men kapitalismen är ett flexibelt system som kan anta många olika skepnader. Här finns möjligheter för nytänkande och kreativitet.
Hur vill vi ha den nya kapitalismen 4.0?
Det finns fler mycket viktiga artiklar i ämnet: Chefekonom Global utmaning Sandro Scocco skriver: Nyliberalismen har haft fel på punkt efter punkt:
http://programkommissionen.wordpress.com/2012/06/26/sandro-scocco-nyliberalismen-har-haft-fel-pa-punkt-efter-punkt/
Kajsa Borgnäs är socialdemokrat och blir till hösten doktorand inom ämnet ”grön tillväxt” vid Potsdam Universität, Tyskland.
http://programkommissionen.wordpress.com/2012/05/29/kajsa-borgnas-klimatfragan-kraver-ett-nytt-socialdemokratiskt-tankande-del-1/
Assar Lindbäck skriver om Europas politik: http://www.dn.se/debatt/jag-tvivlar-pa-overstatlig-finanspolitik-i-europa
Johan Rockström, chef för Stockholm Environment Institute och László Szombatfalvy, grundare av Stiftelsen Vår Tids Utmaningar och tidigare finansanalytiker. De skriver om mediernas roll i klimatpolitiken: http://www.dn.se/debatt/om-medierna-prioriterar-klimatet-lyssnar-politikerna
Klas Eklund och Johan Rockström, som båda är med i regeringens framtidskommission, skriver om att ambitionsnivån har blivit lägre när det gäller miljö och klimat: http://www.dn.se/debatt/varlden-har-backat-fran-ambitionerna-for-40-ar-sen
Åsa Romson (MP) skriver om att det behövs en klimatlag: http://www.dn.se/debatt/ny-klimatlag-behovs-for-att-klara-sveriges-utslappsmal
Tim Jackson ha skrivit en uppmärksammad bok om: Välfärd utan tillväxt – så skapar vi ett hållbart samhälle. Han går att lyssna till och se på: http://abflive.vivius.se/videos/video/91/
Att tänka i helhetstermer
En av de viktigaste böcker som getts ut de senaste åren att
Wilkensson&Pickes Jämlikhetsanden. Om boken kan vi läsa:
”Det har alltid funnits de som intuitivt förstått att ojämlikhet är socialt nedbrytande. Men det är först på senare år som man i detalj har kunnat mäta dess effekter. Den bild som då framträder är både chockerande och överraskande.
Chockerande eftersom skadeverkningarna visar sig vara långt större än vad man hade trott. Ojämlikheten är en avgörande faktor bakom en rad centrala sociala och hälsorelaterade problem.
Överraskande eftersom ojämlikheten visar sig drabba inte bara de fattiga utan alla. Även de rika får betala ett högt pris i form av sämre hälsa och kortare liv.
Jämlikhetsanden presenterar en omfattande forskning och statistik från 21 rika länder – däribland Sverige – som visar hur graden av ojämlikhet i ett samhälle påverkar hur vi mår både fysiskt och psykiskt; hur länge vi lever; hur vi lyckas med våra studier; hur vanliga tonårsfödslar är; hur utbredd fetman är; hur mycket kriminalitet och våld som finns; hur stor den sociala rörligheten är, med mera.
Trots den förfärande verklighet som synliggörs har boken ett hoppfullt budskap. De nya kunskaper som ges om hur våra moderna samhällen fungerar är kraftfulla verktyg som kan användas för att vända den negativa spiral av ökande samhällsproblem, misstro och social oro som präglat västvärlden i flera decennier. Budskapet är att stora sociala förbättringar går att åstadkomma – för alla grupper i hela samhället – om politiken inriktas på det mest väsentliga: att minska ojämlikheten. ”
Eländeslistan:
Jämlikhetsanden läser jag ständigt om och får ständigt nya uppslag och idéer. Det är många som inte förstått helheten i budskapet. Jämlikhetsanden handlar inte bara om sociala frågor. Den handlar inte bara om jämlikhet, den handlar inte bara om eländeslistan se ovan. Den handlar om helhet; såväl social, ekonomisk och ekologisk hållbarhet från ett hälsoperspektiv.
Men helhet är det vi har svårast för att ta till oss i vår specialiserade tidsanda. Det finns ingen expert att hänvisa till när vi talar i helhetstermer. Ett faktum som ofta bekymrar just experter som vill göra avgränsningar. Utan avgränsningar uppfattar specialisten boken eller ämnet som diffust och flummigt. Men helheten är större än de olika enskilda delarna ,det vi kallar för synergi, och alla delarna behöver samverka. Det är ett faktum som specialisten inte alltid uppskattar.
Eftersom dagens politiker också är så specialiserade inom sina områden har de lika svårt att ta till sig ett helhetsbudskap. Inom den politiska sfären talar vi mestadels om en fråga i taget utifrån en dimension.
Hela den mediala dramaturgin bygger på av vi ska tala om väl avgränsade områden när samhällsfrågor diskuteras. Två experter bjuds in och ämnet avgränsas så att det inte ska ”flumma ut”. En expert A tycker på sätt A och expert B tycker på sätt B.
På det här sättet försvann den ekologiska dimensionen i val debatten 2010. Den reducerades till ett praktgräl mellan Maria Wetterstrand och Maud Olofsson om någon liten detalj som jag inte tror att någon kommer ihåg vid det här laget. en ekologiska dimensionen skulle naturligtvis varit med vid diskussion om varje fråga. Alla tre dimensionerna måste behandlas samordnat.
När vi talar talar om jobb, kan vi inte bara se det som en social fråga, inte heller bara en ekonomisk fråga utan en fråga som ska innefatta alla tre dimensionerna. Vilka jobb ska skapas får att uppnå ett långsiktigt hållbart samhälle såväl , socialt, ekonomiskt och ekologiskt. Lämnas en dimension utanför analysen skapas obalans.
De olika dimensionerna; sociala, ekonomiska och ekologiska behöver alla ingå när vi talar om att bygga mer bostäder, bygga ut infrastruktur och när vi talar om välfärden. Helhetssynen måste ingå när vi talar om vilken typ av FoU vi behöver. Helhetssyn måste ingå när vi talar om hur välfärden ska organiseras. Helhetssynen måste ingå när vi talar om Sveriges relation med EU och övriga världen. Helhetssynen måste ingå när vi talar om vårt behov av ett försvar och vad det ska användas till. Då måste vi även behandla de konflikter som uppkommer mellan ekonomisk tillväxt och miljö och klimat frågor.
När vi talar om att hitta lösningar för en åldrande befolkning, måste vi ta in alla dimensionerna och se till vad som är långsiktigt hållbart.
Det är också så jag vill se dina var för sig mycket konstruktiva förslag Iréne Karlsson Sjöström. Vi är helt enkelt inte tränade att se till helheter. I skolan har vi olika ämnen som varje lärare håller styvt på att det här är min domän säger lärare X inte din lärare Y. I yrkeslivet fortsätter vi att hålla på vår roll som expert. Vi kan var expert inom matlagning, snickeri, laga bilar,trädgård, finansiell analys eller som i mitt fall verksamhetsutveckling och som projektledare. Vi tillfrågas i våra expertroller mycket sällan efterfrågas vi som helhetsvarelser. För att rädda civilisationen från kommande katastrofer måste vi tänka om på den punkten. Vi måste börja tänka och agera som helhetsvarelser.
Andra tänkvärda S- källor
Slutligen tar jag upp tre källor som alla behandlar Sverige och S:
Anders Nilsson, statssekreterare i kommunstyrelsen i Göteborg, har skrivit rapporten ”Underbara dagar framför oss ” . Jfr Henrik Berggrens Olof Palmebibliografi. Anders Nilssons rapport finns för nedladdning:
Isobel Hadley-Kamptz, frilandsjournalist frågar sig: Har S glömt reformismen?
http://programkommissionen.wordpress.com/2012/06/13/isobel-hadley-kamptz-har-s-glomt-reformismen/
Med ett nutidshistoriskt perspektiv på frågan blir svaret:
Efter år av anpassningar till EU, avregleringar, utförsäljning av gemensamma tillgångar, privatiseringar, skattesänkningar och anpassning till en nyliberal tidsanda finns det inte inte mycket resurser kvar att bedriva social reformpolitik med. Istället har S slagit in på M:s väg att människor ska arbeta så många timmar som möjligt för att kunna åtminstone rädda en del av den välfärdsstat som S varit med att bygga upp och under de senaste 20 åren varit med om att montera ner.
Kjell-Olof Feldt (fd finansminister och författare till bland annat “En kritisk betraktelse: om socialdemokratins seger och kris”). Boken är mycket läsvärd och jag återkommer senare med en reflektion kring den.
Han säger bland annat att S måste börja sätta fokus på analys och minska ner PR-konsulternas roll. Det är en rimlig bedömning om S vill ha en roll i morgondagens samhälle. Självklart är det viktigt med paketring av budskapet, men det förutsätter att det finns något innehåll att paketera. Det måste till en mycket skicklig marknadsföringsapparat för att kunna sälja konserverad gröt. Och vad hjälper det om politikerna skickligt säljer sina budskap om det inte leder till lösningar på dagens .och morgondagens utmaningar?
Hans bidrag till debatten är att ställa frågan: Klarar S den generella välfärden i framtiden? Svaret blir nej om vi inte hittar andra lösningar idag för finansieringen.
Här tar jag fram ett avsnitt ur artikeln som väl belyser hur svårt S kommer att ha för att hitta medel för att klara av att behålla den generella välfärden:
” Även här har verkligheten ändrat politikens förutsättningar. Gamla pålitliga skattebaser har visat sig ha vingar. Det gäller framför allt kapitalet men i växande grad även arbetet och konsumtionen. Skattepolitiken har fått anpassa sig. Sverige har inte längre några tillgångsskatter: arvs-, förmögenhets- och fastighetsskatterna är alla borta. Skatten på arbete, både den direkta och indirekta, har sänkts i ett antal omgångar. Och den andra stora skattebasen, privat konsumtion, har eroderats genom en lång rad undantag från den enhetliga momsen, som en gång sattes till 25 procent.
Men alla dessa skattesänkningar går inte att motivera som anpassning till globaliseringens villkor. Sverige är ett av de ytterst få utvecklade länder som inte beskattar större arv. Fastighetsskatten försvann därför att den var avskydd i röststarka storstadsområden, medan ränteavdragen finns kvar som statens subvention av boende i villor och bostadsrätter (eller av annan lånefinansierad konsumtion). Den halverade momsen på mat köpt i butik (som lett till halverad moms på krogmat) har inget annat motiv än att den en gång infördes i en politisk köpslagan. Om en del andra selektiva reduktioner av konsumtionsbeskattningen kan egentligen bara sägas att de är resultatet av skicklig lobbyism.
En sammanfattning av socialdemokratins läge tycker jag kan se ut så här. Ambitionerna för den generella välfärdspolitiken är oförändrade vad gäller välfärdstjänsterna och har höjts för socialförsäkringarna: fler ska ha inkomsttrygghet vid arbetslöshet och sjukdom liksom efter arbetslivets slut. Mot dessa ambitioner står att partiet i sin praktiska politik under de senaste 20 åren genomfört eller accepterat betydande skattesänkningar, framför allt på tillgångar och privat konsumtion. Min slutsats blir att Sverige numera har ett skatteuttag som inte klarar av att finansiera en generell välfärdspolitik byggd på socialdemokratins värderingar.”
Här har dagens S-ledning lite att bita i. Politik är inte bara att vilja. Det gäller att se till att det finns resurser för det man vill genomföra också. Jag rekommenderar alla att läsa KO Feldts tänkvärda artikel och bok.
http://programkommissionen.wordpress.com/2012/06/07/kjell-olof-feldt-klarar-s-den-generella-valfarden-i-framtiden/
Listan kan bli lång på intressant läsning men jag sätter streck här.
Epilog
För varje företag som vill ha en framtid krävs en vision om framtiden. En tillräckligt viktig fråga för företagets överlevnad lyfts upp av ledningen med högsta prioritet. Ledningen pekar ut färdriktningen med hela handen och styr manskapet i utpekad riktning. Behovet av genomgripande analys och planering är en förutsättning och en kritisk framgångsfaktor för ett framgångsrikt förändringsprojekt. Men utan en lednings styrförmåga hjälper det inte hur bra analyser och planeringar än är. Ledningen är beroende av personalens lyhördhet inför betydelsen av förändringsarbetet.
En ledning med en oengagerad och omotiverad personal kommer inte att gå i mål med det som ledningen föresatt sig. Om delar av personalen inte är villig att satsa i tillräcklig utsträckning kommer de frivilligt att lämna företaget eller får sparken.
Analogin med hur ett företag styrs haltar naturligtvis när vi ser till hur ett samhälle planeras och styrs. Det går inte att ge medborgare som inte är villiga att satsa sparken ut landet. Däremot kan medborgarna välja att rösta med fötterna och av fri vilja hitta en annan plats på globen.
I kristider när det råder ett allmän krisinsikt är det lättare för samhällets styrgrupp – politikerna – att peka med hela handen och se till att en masterplan utarbetas och genomförs. Trots alla de globala ekonomiska, sociala och ekologiska hot vi står inför idag finns inte denna krismedvetandet hos den breda allmänheten.
Det är i år 100 år sedan Titanic sjönk.
Vi sitter idag bildligt talat på Titanic och känner oss trygga i världens mest osänkbara skepp. Några av oss har hittat en plats i solen på övre däck, andra får trängas längre ner i båten. När några på övre däck ropar att de ser en fara i horisonten. För att undvika faran, isberget krävs en kursändring. Men den stora frågan är: Hur villiga är vi att vidtaga de åtgärder som krävs för att göra kursändringen möjlig? Går det med demokratiska medel eller krävs det att kaptenen pekar med hela handen?
Att det ska gå att göra en snabb kursändring bara genom ett nerifrån upp perspektiv eller att marknaden i sig själv ska klara kursändringen, är ungefär lika troligt som att finna en nål i en höstack. Om ett fotbollslag ska ändra strategi efter ett antal misslyckade matcher räcker det inte bara med att förbättra e individuella soloprestationerna. Det behövs även en lagledare som kan hålla samman laget så att laget strävar åt samma håll. Då behövs en masterplan eller en plan B som Lester Brown talar om, se ovan. Men en masterplan måste ha koppling på alla nivåer, global, nationell, regional och lokal för att kunna implementeras. Det behövs både individuella soloprestationer och en planering för att klara uppdraget – rädda civilisationen.
Globaliseringen 3.0 