Med utgångspunkt från Anna Dahlbergs artikel ” Högern måste sluta att spela dum i vinstfrågan”,, http://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/hogern-maste-sluta-att-spela-dum-i-vinstfragan/, skriver Hans Kilsved följande :
” Detta är ett välkommet inlägg om vinster i välfärden som kan bidra till en mer konstruktiv diskussion. Artikeln problematiserar sådant som många allianspolitiker förbigått med ett väsande om offentliga monopol. Hon talar mycket träffande om hur Allmega-högern tilläts kidnappa alliansen, de drev privatisering som ett sätt att vidga marknaderna för sina medlemsföretag. Vad hade hänt om alliansen använt ett annat perspektiv, värnat om myndighetsutövning, sett betydelsen av en offentlig infrastruktur och sett privata producenter som ett inslag bland flera för att främja förnyelse. För det var ju brister i det personliga bemötandet, tröga system och låsningar som ibland på ett fatalt sätt hindrade utveckling. Vad hade hänt om de sagt att att var tredje år ska vi utmönstra de 20 procent av utförararna som presterat sämst? När man öppnade för privata utförare hade det väl varit högst rimligt att det inte bara fanns en ingång på denna ”marknad” utan även en dörr dit man hänvisade dem som inte ansträngde sig tillräckligt. Vad hade hänt om alliansen brytt sig det allra minsta om konsumentskyddsfrågor på de marknader de skapat? Det får vi inte veta. Liksom vi heller inte får veta vad som hänt ifall socialdemokratin lyssnat till dem som drev frågor om självförvaltning och egenmakt – Göran Greider var inte ombud på den avgörande partikongressen, men lyckades ändå få rundnätt talartid (var han ett kulturinslag?) vilket ledde till att han begick karaktärsmord på Tomas Eneroth, Karl-Petter Thorwaldson och Tomas Rudin. Ingen tordes sedan ta i frågan ens med tång. Den helt nödvändiga debatten om hur medborgarnas värdighet och delaktighet kunde värnas inom offentligt finansierad verksamhet uteblev. Vi backade tjugo år och diskuterade sedan skillnaden mellan kund och medborgare, istället för att föra vår egen debatt om skillnaden mellan välfärdsstat och överhet, mellan medborgare och undersåte. Från ett seminarium som vi ordnade i Göttingen minns jag särskilt en replik från Wolfgang M. Hannel. Han menade att vårt långa regeringsinnehav givit oss en oreflekterat positiv syn på staten. Idag inser jag fuller väl innebörden i det han sa. Den starka staten har tvångsmakten i garderoben. När som helst kan en borgerlig regering välja att införa regler för utförsäkring i sjukförsäkringen, höja kraven för att man ska kunna kvalificera sig till arbetslöshetskassan och införa absurda och förnedrande krav på arbetslösas deltagande i fas 3 eller terapikurser. Aningslöst har socialdemokratin avstått från att värna a-kassans självständighet, försäkringskassans möjlighet att i socialförsäkringsnämnder förankra pragmatiska lösningar, allmänt missat betydelsen av ett starkt civilsamhälle med lokala folkrörelsestrukturer, lokal insyn och lokalt inflytande över offentlig myndighetsutövning. Stadsdelsnämnder har avlövats och lagts ner på fler platser än Stockholm och även om socialdemokraterna inte varit drivande har man inte visat någon påtaglig sorg. De har avvecklats under rop om likformig behandling och professionalism. På köpet har tilliten eroderats. Var det värt priset?
I ett annat forum skriver Hans Kilsved att han antar att han räknas till de vinstbegränsningsljumma – inte på grund av avsikten utan för att han misstror att resultatet ska vara möjligt att uppnå.
Min kommentar:
Jag börjar med det sistnämnda och tror också att det kommer att bli mycket svårt att i praktiken begränsa vinsterna, hur gärna vi än vill. Det finns tusen och ett sätt att kringgå begränsningar för skickliga skattejurister, som de stora företagen inom välfärdssektorn har råd att anlita. Risken med begränsningsstrategin är att det blir några välformulerade meningar i någon avsiktsförklaring och i avtal, men som i praktiken kommer att tjäna som rundningsmärken.
Det kommer dessutom sannolikt att uppstå en juridik diskussion om en vinstbegränsning verkligen är lagligt?
En bättre strategi för att uppnå bättre kvalité, effektivitet, och dessutom värna om en högre grad av valfrihet och mångfald än dagens system, är att skattebetalarnas representanter – beställarna – ställer högre krav på underleverantörerna. Jag kommer här begränsa mig till utbildningsområdet som jag känner till bäst. Men tänket är med all säkerhet även tillämpligt på andra områden.
Dessa krav ska naturligtvis gälla alla aktörer. Exempel på sådana krav inom utbildningsområdet är: bemanning, utbildningsnivå på personalen, verksamhetsidé, lokaler, skolmat, arbetsmiljö mm. De krav som beställarna ställer måste vara enkla att följa upp annars är risken att vi skapar en tung och kostsam byråkratisk kontrollapparat. De underleverantörer som inte levererar enligt avtal måste snabbt gå att ersätta med alternativ. Avtalshanteringen måste skärpas så att de mindre lämpliga aktörerna sållas ut redan på ett tidigt skede. När kontrollen görs i efterhand är ju skadan redan skedd. De mindre aktörerna måste också få hjälp vid avtals- hanteringen. Annars riskerar de att slås ut, oavsett hur bra verksamheten är. det kostar att hantera avtalsprocessen.
Mångfald borde även stimuleras. De stora privata aktörerna inom utbildningssektorn använder samma strategi som stora aktörer inom övrig affärsverksamhet. Genom stordriftsfördelar kan de vinna marknadsandelar på bekostnad av de mindre aktörerna. Stordriftsfördelar förutsätter likformighet. När vi går in på Ikea, H&M , Ica eller Coop möts vi av nära nog identiskt upplägg. För Ikea och H&M gäller detta även globalt, med vissa små individuella avvikelser. På så sätt kan kostnaderna hållas nere. Men är det verkligen den bästa lösningen för skolor. Är det inte istället viktigt att skolorna får möjlighet att variera sitt arbetssätt inom de ramar som beställarna sätter?
Då kommer jag in på den ideella sektorn. Här är det en verksamhetsidé som styr verksamheten. Med hjälp av den ideella sektorn skulle verklig mångfald – inom givna beställarramar – och större valfrihet kunna skapas. Detta system tillämpas idag runt om i Europa och har enligt mitt synsätt stora fördelar. Den idebundna verksamheten möjliggör en större delaktighet från alla parter. Men det finns naturligtvis risker med detta. Det gäller att balansera skolans mål om en enhetlig skola med de ideella aktörernas mål om att verksamheten ska drivas av mål som de själva brinner för.
Det experiment som pågått sedan början av 1980-talet har uppenbarligen inte varit så framgångsrikt för Sverige. Under denna tid fram till idag har resultatet fallit i den svenska skolan i internationell jämförelse. Då behövs det nytänkande. Den ideella sektorn har måhända något mer att tillföra.
Men jag saknar årliga utvärderingar av hela organisationen av välfärden. Hur ska vi veta hur vi ska förändra om vi inte har något rimligt underlag. Den stora undersökning som SNS utförde för några år sedan var ju inte så uppmuntrande.
”Privata alternativ och konkurrensutsättning inom välfärdssektorn har inte blivit den mirakelmedicin som många hoppades på. För första gången har nu en grupp av Sveriges ledande välfärdsforskare studerat följderna av de senaste 20 årens privatiseringspolitik. Förhoppningarna var stora från början: Byråkratin skulle minska, liksom de effektivitetsproblem som plågade den offentligt tillhandahållna välfärden. Vidare skulle kvaliteten och demokratin stärkas tack vare ökad valfrihet för medborgarna. Vår övergripande slutsats är att det råder en anmärkningsvärd brist på kunskap om effekterna av konkurrens i välfärdssektorn. Vi kan inte hitta några vetenskapliga belägg för att de högt ställda förhoppningarna har infriats, skriver SNS forskningschef Laura Hartman. ”
http://www.dn.se/debatt/privatiseringar-i-valfarden-har-inte-okat-effektiviteten/
Hela rapporten finns här:
http://www.sns.se/sites/default/files/konkurrensens_konsekvenser_pod_2.pdf
Globaliseringen 3.0 