Vilka har vunnit mest på ökad produktivitet?

Lars Sundström du skriver: ”I den globala ekonomin och med teknologin som ständigt driver produktiviteten, men minskar arbetet, har kapitalägarna fått en allt större andel av värdet som skapas. I politiken saknas idéer och vilja att ta den fördelningskonflikt, som blir allt allvarligare. Wijkman uppmärksammar detta förtjänstfullt och frågan är; var är våra politiker???”

Mitt svar är: Ja det är ju precis det som har inträffat. När frågan om teknikens utveckling och vad detta skulle föra med sig för samhället diskuterades på 1970-talet, var det många som trodde att vi inte skulle behöva arbeta mer än max halvtid år 2000.  Med facit i hand ser vi att det inte gick som framtidsforskarna trodde. Trots att produktiviteten ökad dramatiskt sedan 1970-talet, är nu politiker från de flesta läger nu överens om att det gäller att att arbeta flera timmar för att ha råd med välfärden. Orsaken till detta är naturligtvis det du Lars Sundström skriver ovan.

Vi har fått ett nytt samhälle, en finanskapitalism, där andelen multimiljardärer ökar och dessutom blir allt rikare. Det är denna grupp som är de riktigt stora vinnarna i den globala teknikdansen. Det överskott som den teknologiska utvecklingen skapat, har helt enkelt fördelats synnerligen ojämnt. Detta är den globala trenden. Detta innebär att vi får finna oss i att vi måste arbeta flera timmar för att ha råd med välfärden.

Swedbank: Då stärks den privata konsumtionen

Swedbank: Då stärks den privata konsumtionen

Den tydliga nedgången i svensk ekonomi i slutet av fjolåret bromsades upp i början av 2012.

Hushållens temperament förbättras mer tydligt när arbetslösheten börjar vända nedåt nästa år, vilket stärker den privata konsumtionen.

Det skriver Swedbank i sin konjunkturprognos på tisdagen.

BNP väntas öka med 0,2 procent i år och 2,2 procent 2013, icke kalenderkorrigerat. I föregående prognos, i januari, väntades en BNP-tillväxt på 0,3 procent 2012 och 1,8 procent 2013.

”Även om situationen i euroområdet nu ser ut att stabiliseras kommer skuldsaneringen att ta tid och den svaga tillväxten i euroländerna försämrar även långsiktigt utsikterna för svensk ekonomi”, säger Cecilia Hermansson, chefekonom på Swedbank, i en kommentar.

Riksbanken väntas behålla styrräntan på nuvarande nivå för att därefter höja den två gånger under nästa år. Samtidigt är finanspolitiken mer restriktiv.

Riksbankens styrränta väntas ligga på 1,50 procent i slutet av 2012 och 2,00 procent i slutet av 2013.

Se vidare:
http://www.affarsvarlden.se/hem/nyheter/article3462688.ece?service=mobile

Nobelpristagare ekonomi 2013

Hämtat från blogg: http://larspsyll.wordpress.com/

Bostadsbubblan och ekonomipristagarna

16 December, 2013 at 10:00 | Posted in Economics, Politics & Society | 1 Comment

Kultur-Kielos_1080852cDet är svårt att tänka sig att Nobelpriset i fysik skulle delas mellan en forskare som hävdar att jorden är platt och en annan som hävdar att jorden är rund.
Men ungefär så kan årets mottagare av ekonomipriset beskrivas.
Robert Shiller, en av de tre ekonomer som i veckan tog emot Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne varnar för en bostadsbubbla i Sverige.
Men skulle man fråga Eugene Fama som Robert Shiller delar priset med skulle denne svara att han inte vet vad en bostadsbubbla är.
Eugene Fama erkänner inte bubblors existens. Eftersom de inte kan finnas.
Enligt Eugene Famas teorier.
Eugene Fama är känd för att hävda att marknaden är rationell.
Robert Shiller är känd för att hävda att marknaden är irrationell.
Robert Shiller är känd för att ha förutsagt it-kraschen samt den senaste amerikanska husbubblan.
Eugene Fama tror inte på bubblor över huvud taget.
Människan är ju rationell och marknaden har alltid rätt. Den kan inte övervärdera.
Marknaden vet allt.

När jag intervjuade Robert Shiller sa han att han inte begriper hur Eugene ­Fama drar sina slutsatser. Den typen av national-ekonomi liknar mer en ­reli­gion.
Den tredje pristagaren, stackars Lars Peter Hansen, är i sin tur väldigt trött på att besvara journalisters frågor om huruvida han håller med Eugene Fama eller Robert Shiller.
Det har varit en enda Nobelröra.
Enligt källor satt medlemmar i Robert Shillers familj och himlade med ögonen när Eugene Fama talade under Nobelbanketten.
”Dålig stämning”, som vi säger på svenska.
Men låt oss återgå till bostads­bubblan.
Den påstådda svenska bostads­bubblan.
Ekonomen Nouriel Roubini är mer känd för att han, när ingen lyssnade ­förutsade den globala finanskrisen. Och denne ekonomiska världskändis meddelade för två veckor sedan att den bostadsrättsägande svenska ­medelklassens existens är hotad.
Nouriel Roubini brukar kallas för Doktor Domedag. Elaka tungor säger att han har förutspått fem av de senaste tre lågkonjunkturerna. Han skrev en a­rtikel där han pekade ut ett antal ­länder med oroväckande utveckling på ­bostadsmarknaden. I västvärlden gällde det: Schweiz, Sverige, Norge, Finland, Frankrike, Tyskland, Kanada, Australien, Nya Zealand och Storbritannien.
Nobelpristagare Robert Shiller ­verkar hålla med honom gällande ­Sverige. Även den svenska riksbanken är orolig. Som Karin Pettersson skrev i Aftonbladet är det ett av de stora­­ s­kälen till att det stormat så mycket runt banken det senaste året.

Katrine Kielos/Aftonbladet

 

Nobelpristagarna talar:

http://larspsyll.wordpress.com/2013/12/19/robert-shillers-nobel-prize-lecture-2013/

Inlägg 3 Kjell-Olof Feldt – Välfärd,framtid och infrastruktur

Inlägg 3 Kjell Olof Feldt – Välfärden en valfråga?

Det här är det 3:e inlägget som speglar mina reflektioner efter ett möte med Kjell-Olof Feldt (KOF) som Maria Södra Stations S-förening anordnade på Södergården på Södermalm, onsdagen den 6:e februari 2013.

På mötet berättade KOF om sin bok ”En kritisk betraktelse om socialdemokratins seger och nederlag.”

Det första inlägget, som mestadels behandlar historik, hittar vi här: https://rogerdahl.wordpress.com/2013/02/07/mote-med-kjell-olof-feldt-pa-sodergarden-pa-sodermalm-historik/

Det andra inlägget behandlar bankerna: https://rogerdahl.wordpress.com/2013/02/08/inlagg-2-kjell-olof-feldt-bankerna/

Detta inlägg behandlar den sista delen kapitlet ”Vart går vi nu?” och sista del av mötet på Södergården på Södermalm.

Fokus kommer att ligga på välfärden och avslutas med infrastruktur.

Välfärden – en valfråga?

För KOF är välfärden den självklara huvudfrågan för S att gå till val på: Det finns en bred majoritet inom den svenska befolkningen som vill ha den generella välfärden kvar. Det är något som S borde ta fasta på, menade KOF.

Välfärden kan delas in i produktion av välfärdstjänster, där vård skola och omsorg ingår. Den andra delen är transfereringar som barnbidrag och pensioner. (sidan 101).

Under åren 1980-2005 ökade kostnaderna för välfärdstjänster med totalt 50 procent. Bara 20 procent kan förklaras med demografiska förhållanden. Resten får tillskrivas kvalitetsfaktorn.  Vi har med andra ord ett behov av förbättrade välfärdstjänster, åtminstone ser det så ut siffermässigt. Medborgarna har krävt mer och fått mer, säger KOF i boken. Kommun och landsting byggde ut och anställde mer personal. (Sidan 103)

Men statistik är en förrädisk vän. Det gäller att inta en kritisk attityd när vi läser siffror, det fick jag lära mig när jag läste statistik på 1970-talet. Tidningen Kommunalarbetaren har gjort en undersökning som täcker tiden från 1990-2009. Här kommer de fram till att: Välfärdsjobben – färre än 1990. http://ka.se/index.cfm?c=96247

KOF:s och Kommunalarbetarens bedömning görs från olika tidsintervall.

Välfärdsjobben

Befolkningen 1990-2009 = +750 000
Jobben i skola vård och omsorg 1990-2009 = -35 000

Trots att befolkningen har ökat så har antalet anställda minskat sedan 1990.  Om vi har en positiv läggning kan vi tolka siffrorna från 1990 – 2009 att produktiviteten  inom välfärdssektorn har ökat. Medborgarna har krävt och fått mer och kvalitetsfaktorn har ökat. På grund av de stora ansträngningarna som gjorts för att öka effektiviteten – privatiseringar, konkurrensutsättning och målstyrning – har antalet anställda ändå kunnat hållas i schack. Produktiviteten har med andra ord ökat (sidan 103).

Produktivitetsutveckling inom välfärdssektorn

Jag har ägnat mina sista 20 år av mitt yrkesverksamma liv till att arbeta med verksamhetsutveckling och processtyrning. Den samlade erfarenhet säger mig att det finns en viss rationaliseringspotential genom att processutveckla och förbättra de manuella rutinerna. Vi har arbetat med ständiga förbättringar på Folksam och Swedbank sedan tidigt 1990-tal.

Men dessa manuella förbättringar är ändå på marginalen i förhållande till den rationaliseringspotential som finns genom att ersätta arbete med ny teknik. Att förbättra verksamheten med hjälp av ny teknik har därför varit den självklara utgångspunkten. Att minska behovet av försäkringstjänstemän genom effektiva datorsystem, och bankpersonal genom att kunderna får tillgång till bankomat och webbaserade lösningar för att själva kunna utföra sina bankärenden, har varit mycket produktivitetsutvecklande.  Servicen till kunderna har därmed även ökat. För de kunder som ändå behöver bankservice finns bankkontor.

Det är också samma processutvecklingsmodell, som förresten kommer från industrin, som använts inom vård, skola och omsorg. Men här blir det svårare att effektivisera utan att kunderna/brukarna blir drabbade. Den här verksamheten är mycket arbetsintensiv. Att ersätta läkare, sjuksköterskor, lärare med datorbaserade system och robotar skulle nog skapa en viss förvåning hos oss som behöver dessa tjänster. Men visst finns det idéer och ansatser.

Självstudier: http://www.matteboken.se/lektioner/skolar-7-9/procent/procenten,-delen-och-det-hela#.URT1jLlE-UY.facebook  Inom vården finns denna möjlighet: http://www.dn.se/ekonomi/roboten-pa-frammarsch-i-varden

I väntan på att kunderna ska börja acceptera detta nytänkande har processutvecklingsmodellen istället använts för diverse kostnadsbesparingar genom att organisera arbetet på ett annat sätt och hålla tillbaka lönerna. Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén. http://www.dagensarena.se/innehall/lagre-lararloner-i-friskolor/

Kunskapsskolan

Min yngsta son, som nu är 21 år, började på Kunskapsskolan vid Sockenplan i Södra Stockholm för ett antal år sedan. Orsaken till skolvalet var att hans kompisar valde denna skola. Det var en mycket välskött och välfungerande skola och några ordningsproblem var det inte tal om.

Eftersom jag själv arbetat som lärare med ganska störiga elever på 1980-talet, frågade jag Tobias om det var stökigt i klassen ibland. Han tittade oförstående på mig, som om jag kom från en annan planet. Bland dessa väluppfostrade medelklassvillabarn fanns inte bråk och stök på kartan. Det är bara ”low life” som inte vet hur man ska bete sig som gör det, svarade han mig. Att vara ”low life” skulle innebära att blir totalt utfrusen i kompisgänget.

Kunskapsskolans styrka för de motiverade eleverna, var att det fanns mycket stora möjligheter för eleverna att arbeta självständigt och inte blir sinkade av mindre motiverade elever. Lärarna var också mycket skickliga på att fånga upp elevernas behov av stöd och vidareutveckling.

En stor del av undervisningen bedrevs som självstudier. Dessutom hade eleverna möjlighet att delta i storgruppseminarier. Jag tyckte att detta sätt var perfekt. Den här studieformen skulle passat mig tänkte jag då. Det påminde om mina universitetsstudier.

Nu blev inte Tobias skoltid i Kunskapsskolan bara en solskenshistoria. Han blev sjuk och  kom efter med skolarbetet. Den uppföljning som både elever och vi föräldrar kunde följa upp på datorn, blev nu en stressfaktor för honom. Han kunde hela tiden se att han inte lyckades följa de uppställda målen. Han kom in i en ond cirkel. Efter kurativ hjälp, där vi föräldrar även var med, kom han tillbaka och slutet blev gott.

När Tobias och jag efter flera år talat om hans skolår på Kunskapsskolan, har han frågat: Hur mogen var du när du gick i sexan?  Om jag skulle få gå om skolan nu skulle jag gjort helt annorlunda, sa han. Det visade sig att han ägnat en hel av den lärarfria tiden till att spela WoW, ”World of Warcraft” och gjort mycket annat än att ägna sig åt studier.

En viktig del av Kunskapsskolans koncept bygger på att eleverna tar ett personligt ansvar. På Kunskapsskolan var alla elever utrustade med dator och att söka information på egen hand ingick som en del av pedagogiken. På grund av självstudier behöver inte lärartätheten vara lika hög som i andra skolor. Eftersom personalkostnader är en mycket stor del av den totala  kostnaden, så finns det stora pengar att tjäna på det. En annan effektivitetshöjande åtgärd var att åka iväg en vecka till Falun och beta av hemkunskap och slöjd. På så vis sparade Kunskapsskolan in pengar på att slippa ha speciella lokaler för dessa ändamål. Det är så den riskjusterade avkastningen kan hållas på hög nivå.

Jag vet inte hur Kunskapsskolan fungerar idag. Men det jag tror mig veta är att det är mycket svårt att effektivisera verksamheten med hjälp av ytterligare processutveckling. Det gäller för verksamheten i alla skolor. Första gruppen som ställs ifråga är administratörer.  Idag känner sig lärarna nerlusade med administration och jag har hört skolor som nu istället funderar på att nyanställa administratörer för att förbättra lärarnas arbetssituation. Cirkeln blir då sluten.

Om skolan ytterligare ska kunna effektiviseras är det nog med hjälp av ytterligare självstudier: http://www.matteboken.se/lektioner/skolar-7-9/procent/procenten,-delen-och-det-hela#.URT1jLlE-UY.facebook

Ett annat sätt är att höja kvalitetskraven på underleverantörerna och därmed minska deras riskjusterade avkastning. Jag lägger inga ideologiska aspekter på att ha privata underleverantörer i välfärdssektorn. Min bedömning bygger på strikt ekonomiska överväganden. Om underleverantörer utför arbetet effektivare och med bättre kvalitet är det ju bara till fördel för samhället i sin helhet.

Välfärden i framtiden

KOF tar upp ett framtidsperspektiv på välfärden. Ett sådant angreppssätt borde vara välkommet för framtidspartiet Socialdemokraterna. Den stora utmaningen att allt färre ska försörja allt fler. Han hänvisar till den s k Välfärdsberedningen inom Sveriges kommuner och landsting (SKL) och dess långtidsutredning 2008 och samma departements Expertgupp för studier av offentlig ekonomi (ESO). (Sid 102).

”Utgår man från att kostnaden per elev, patient, omsorgstagare, ligger kvar på dagens nivå ökar utgifterna med knappt 1 procent om året. Det betyder framför allt oförändrad bemanning överlag, inga standardhöjningar vad gäller boende och tillgänglighet, ingen ny eller förbättrad service”. (sid 103).

SKL gör en historisk trendframskrivning och kommer fram till att med dagens skatteuttag på 46 procent av BNP och med oförändrad kostnadseffektivitet i välfärdstjänsterna uppstår ett finansieringsgap som år 2035 blir 200 miljarder i dagens penningvärde. Om det inte sker en kommunalskattehöjning kommer den offentliga sektorn ha ett underskott motsvarande 6-7 procent av BNP. Då har man inte räknat med ökade kostnader för andra samhällsåtaganden som infrastruktur, miljöpolitiken, rättsväsendet, forskning och högre utbildning. Så långt KOF. (sidan 104)

Min kommentar 

Ovanstående var en bister medicin. Inga förbättringar inom välfärdssektorn, trots detta ett mycket stort finansieringsgap. Alla förbättringsförslag kommer med andra ord att ytterligare öka finansieringsgapet. Av ovanstående siffror inser vi lätt att det kommer att bli motigt för lärare, sköterskor, poliser och all övrig personal inom den offentliga sektorn att få en god löneutveckling. En annan fråga som jag tänkte på var: Hur kommer det gå för mig och alla andra när vi ska få ut våra pensioner. Hur mycket kommer det att bli kvar till oss om ett antal år? Kommer det som står i det orange kuvertet verkligen gälla?

Vilka politiker vill ta upp välfärdsfrågan från detta dystra perspektiv?  Att föreslå skattehöjningar är inte heller någon automatisk valvinnarfråga, för att uttrycka mig milt. Det ska bli intressant om framtidspartiet S tar sig an denna fråga.

Organisation av välfärdssektorn

Hur bör välfärden organiseras? Hur ska vinstuttag begränsas? Det var frågor som inte oväntat dök upp från deltagare på Södergården. Med ett förflutet som ordförande i friskolornas riksförbund, var det väl inte helt otippat att KOF är positiv till att privata aktörer även fortsättningsvis ska komplettera de offentligt drivna verksamheterna och därmed erbjuda valfrihet.

Däremot ansåg han att vinstuttagen ska begränsas. Det är i själva inflödet av pengar i systemet som begränsningarna kan ske, menade han. KOF vet naturligtvis hur svårt det blir att i praktiken kunna reglera utflödet ur systemen. Det finns många sätt att bedriva kreativ bokföring för att gå runt regelsystem och skattelagstiftning.

Den konventionella visdomen kräver nu mer kontroll för att få bättre ordning och reda inom välfärdssektorn. Tomas Bodström, f d justitieminister, har varit engagerad i Pysslingen och är väl insatt i frågan. http://www.di.se/artiklar/2011/7/12/dagisforsaljning-ger-bodstrom-dryg-miljon/

Han skriver i boken ”Inifrån; Makten, myglet, politiken, Nordstedts, 2011:

”Jag anser att det är viktigt att skärpa kraven på alla skolor, kommunala såväl som friskolor. För att rensa upp i djungeln som finns av oseriösa aktörer gäller det att ha tydliga regler. Som exempel kan jag nämna följande:

  1. Resurser måste finnas för barn med funktionshinder.
  2. Friskolorna ska inte få ta ut avgifter från barnen för skolan.
  3. Utbildade lärare.
  4. Tillräckligt med personal i övrigt, t e x studievägledare på gymnasiet.
  5. Tillgång till bra hälsovård i form av läkare, skolsystrar och psykologer.
  6. Minimikrav på antal lärarledda timmar även i gymnasiet.
  7. Tillgång på bra bibliotek.
  8. Förbjud förvärv genom s.k avknoppning.
  9. Lunch ska serveras fem dagar i veckan.
  10. Meddelarfrihet ska gälla för alla anställa även på friskolor.

De som inte uppfyller kraven ska inte heller få driva skolor. Ny ägare ska också prövas när en friskola försäljs. Om någon har vinstutdelning ska särskild kontroll göras så att inte verksamheten drabbas. I korthet kan man säga att ju större kommersiella intressen det finns, desto hårdare måste samhällets kontroll vara. (Inifrån, sidan 177).

Inlägg 2 Kjell-Olof Feldt – Bankerna, euron och ekonomin

Inledning

Första inlägget Kjell-Olof Feldt på Södergården på Södermalm onsdagen den 6:e februari  2013 hittar vi här: https://rogerdahl.wordpress.com/2013/02/07/mote-med-kjell-olof-feldt-pa-sodergarden-pa-sodermalm-historik/

Detta inlägg behandlar den sista delen av Kjell-Olof Feldts (KOF:s) bok ”En kritisk betraktelse om socialdemokratins seger och nederlag” kapitlet ”Vart går vi nu?” Det behandlar även KOF:s sista del av mötet på Södergården på Södermalm. För att inte detta inlägg ska bli för långt lyfter jag ut avsnittet om välfärden till ett tredje inlägg.

Bankernas roll

Jag ställde en fråga om hur KOF ser på bankernas roll i dag. Jag hänvisade till att affärstidningarna har uppmärksammat KOF:s bok och inte minst bankernas roll:

1980-talets finansminister gjorde sig känd som den som 1985 avreglerade finansmarknaden, i den våg av internationell nyliberalism som avreglerade finansmarknader över hela världen. Den nya fria finansbranschen lyckades sedan blåsa upp den svenska ekonomin i en lånefinansierad konsumtionsfest som drabbades av en plågsam bakfylla i form av bankkrisen i början av 1990-talet.

”Det misstag vi gjorde var att inte släppa valutan samtidigt. Vi trodde dessutom att bankerna skulle vara redo för att leva i en fri marknadsmiljö, men det var de inte”, säger han och beskriver en lång rad problem med kreativ bokföring och överföring av risk mellan olika delar av banken.” http://www.di.se/artiklar/2012/4/21/sa-vill-kjell-olof-feldt-blasa-liv-i-s/

KOF är självkritisk och föreslår även en förändring. Andreas Cervenka skriver i SvD:

Vad är lösningen? Efter 30-talskraschen i USA förlorade finansindustrin all sin glamour. Det efterföljande halvseklet blev bankpalatsen ett sömnigt tillhåll för riskaverta pärmbärare med medelmåttiga löner. Som av en händelse sammanföll detta med en period som innebar makalösa ekonomiska framsteg för de flesta amerikaner. Internationellt har pendeln redan slagit tillbaka kraftigt. En hel bransch letar efter en ny identitet. Även i Sverige är kanske cirkeln på väg att slutas. För en tid sedan skrev Kjell-Olof Feldt en debattartikel där han uppmanade socialdemokraterna att skaffa sig en bankpolitik och att ”ta parti för den gamla tråkbanken”. Frågan är om någon lyssnar den här gången.

Andreas Cervenka är SvD Näringslivs krönikör.”

På min fråga svarade KOF att bankerna har blivit för stora för att tillåtas gå i konkurs skapar en osund situation. Det uppmanar till ett osunt risktagande. Ett sett att minska risken skulle kunna vara  att bankerna delas, så att själva kärnverksamheten in/utlåning skulle separeras från övrig mer vidlyftig hantering. http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/sverige/var-ar-trakbanken_7696104.svd

Min kommentar

Det som skapade kris för SEB och Swedbank i samband med finanskrisen år 2008 var just kärnverksamheten. Det hade varit en mycket lönsam affär för banken att låna ut pengar i de baltiska staterna och Ukraina innan finanskrisen. Det är det inte lätt att hålla på bromspedalen vid så gynnsamma omständigheter. När sedan krisen kom och det visade sig att bankerna varit alltför riskbenägna. Men då var bankerna för stora för att gå i konkurs, .eftersom det helt enkelt skulle alltför stora problem för samhället.

För att lösa detta måste det till någonting mer än att bara dela upp banken i en kärnverksamhet och resten, ”den riskfyllda delen”. Att politiker ska förbjuda banker att göra utlandsinvesteringar är inte rimligt. Vi lever i en globaliserad ekonomi och de svenska bankerna måste ha möjlighet att agera på den globala marknaden.

Idag tvingas bankerna att höja sin kapitaltäckningsgrad. Men vilken är en rimlig nivå för bankens kapitaltäckningsgrad? De flesta ekonomer är numer överens om att kapitalismen är ett instabilt system och nya finansiella bubblor och kriser kan dyka upp när som helst. Fortfarande, ett antal år efter finanskrisen 2008, finns det mycket instabilitet i systemen och få tror nog att världssamfundet har gjort tillräckligt för att verkligen stabilisera det globala finansiella ekonomiska systemet.

Västvärldens och Japans samlade skuldbörda tillsammans med Kinas enorma budgetöverskott är fortfarande är obalanser som fortfarande är en olöst riskfaktor.

Vad skulle idag hända vid en ny finansiell kris? Hur kommer då de svenska bankerna att klara sig? Vilka följdverkningar kommer en ny finanskris att få för den reala ekonomin?

För att verkligen närma sig problemet med banker som blivit för stora för att tillåtas att gå i konkurs, skulle de fyra storbankerna behöva klyvas. Det finns stordriftsfördelar med en större bank. Samtidigt kan vi konstatera att exempelvis Sparbanken Finn och Gripen har brutit sig ur Swedbank och ser ut att klara sig hyggligt. Det finns risker för en bank att vara av den mindre sorten. Det visade sig inte minst när H&Q Bank kom på obestånd. Då var  det aktieägarna som verkligen fick stå för risken. För KOF:s  resonemang om detta hänvisas till sid 144ff).

Tobinskatten

Ett sätt att komma åt det finansiella flödet som har diskuterats att ”Tobinskatten”. http://sv.wikipedia.org/wiki/Tobinskatt

Vid ett första påseende låter det rimligt att beskatta det allt mer gigantiska  finansiella kapitalet. Men när vi tar oss en liten extra funderare och ser på vilka konservens en transaktions skatt troligen kommer att föra med sig är reformen inte längre så given. Om Sverige eller några enskilda europeiska länder ensidigt skulle införa den, innebär det bara att det finansiella kapitalet  skulle söka sig nya vägar. De länder som inför Tobinskatt skulle då blir de stora ekonomiska förlorarna. Varje ekonomisk fråga och åtgärd måste idag betraktas med ett internationellt perspektiv.

Chicagoplanen

Ett annat spår som nyligen rönt stor uppmärksamhet är rapporten, med titeln The Chicago Plan Revisited. Den behandlades inte på mötet på Södergården men står för ett intressant nygammalt tänkande. Om denna läs: ”Överhängande risk för ny finanskris” http://www.dagensarena.se/innehall/overhangande-risk-for-ny-finanskris/
Här kan vi se en av IMF-författarna Michael Kumhof hos Global  Utmaning:  http://www.globalutmaning.se/?p=7280

Se vidare om detta: https://rogerdahl.wordpress.com/2013/02/05/har-svd-blivit-en-revolutionar-tidning/

Valutasamarbete och eurons roll

I det första inlägget behandlar jag devalveringarnas betydelse för svensk ekonomisk politik. KOF var tydlig med att devalveringsvapnet  för att få igång svensk industri har varit den helt avgörande ekonomiskt politiska strategin för S under årens lopp.

När vi nu tittar på eurosamarbetat så ser vi de problem som uppstår för länder på grund av att de är låsta av ett valutasamarbete. När Leif Pagrotsky besökte Södergården på Södermalm förra året påvisade han problemet med att så olika ekonomier som Tyskland, Finland, Grekland, Spanien, Italien, Irland och Frankrike är låsta inom samma valuta.Detta är det grundläggande problemet. Tyskland med en stark ekonomi skulle behöva en starkare valuta för att kyla ner ekonomin. Grekland, Spanien, Portugal, Frankrike och Irland skulle istället behöva en svagare valuta för att komma till rätta med sina problem. Det är inte möjligt inom euron ram.  Enda lösningen på problemet är en fiskal union. Men ett så vidlyftigt samarbete är inte medlemsstaterna beredda på ingå i.

Att idag lösa upp unionen skulle skapa konvulsioner på de finansiella marknaderna. Att å andra sidan ha valutaunionen kvar kommer att skapa en långvarig ekonomisk kris för hela Europa under mycket lång tid. Valet verkar stå mellan pest och kolera.

Sverige klarade finanskrisen tämligen bra just på grund av att den svenska kronan föll som en sten 2008. Det gjorde att svensk exportindustri fick en konkurrensfördel gentemot omvärlden. Det är lite paradoxalt att Anders Borg nu framstår som den kloka finansministern som håller ordning på vår ekonomi, när den grundläggande orsaken till att svensk ekonomin klarat sig så bra är just att vi inte är med i eurosamarbetet. Anders Borgs parti var mycket pådrivande Ja-anhängare i  euroomröstningen.

På en fråga från publiken varför Göran Persson fortfarande är så positiv till att vi ska gå med i eurosamarbetet, svarade Leif Pagrotsky att han kommer nog aldrig ändra uppfattning i denna fråga. På Leifs anletsdrag kunde vi läsa ut alla de samtal och diskussioner han och Göran har haft under årens lopp om fördelen för Sverige att deltaga  i den europeiska monetära unionen.

Idag är frågan om att vi ska gå med i eurosamarbetet lite dämpad. Nu när kronan har stärkts mot övriga valutor, så kan FP möjligen få efterföljare för att få en ny folkomröstning i frågan. Undrar var KOF står i denna fråga idag?

I Hammarby Sjöstad ställdes frågan till Leif Pagrotsky om inte S samlat i EU kunde agera.  Leif Pagrotsky gav ett lika dystert besked i denna fråga. Hans erfarenhet från EU-politiken var snarare att politikerna oavsett politisk färg agerade mycket nationalistiskt och mest såg till att se om sitt eget hus. Det var onekligen en besk medicin Leif Pagrotsky hade att servera oss.

Infrastruktursatsningar

På möten med Leif Pagrotsky på Södergården på Södermalm och i Hammarby Sjöstad diskuterade vi även frågan om infrastruktursatsningar. Det var flera i publiken som menade att det idag är mycket billigt för Sverige att låna på en öppna marknaden. Leif konstaterade att även om det är billigt att låna för Sverige idag, lånar vi av framtidens generation som måste betala tillbaka.Det är då viktigt vad vi satsar på.

Om vi ska låna ska det vara för att stärka Sveriges konkurrenskraft, men infrastruktursatsningar kommer inte att ge så mycket jobb på kort sikt. Innan det blir några järnvägar eller nya bostadsområden behöver dessa planeras. Under flera år framåt så  ger det arbete till en liten grupp arkitekter och samhällsplanerare. Det löser inte den omedelbara arbetslösheten.

Inte heller kommer satsningar inom utbildning eller sjukvård att ge några omedelbara effekter på sysselsättningen, om det inte går arbetslösa lärare, sjuksköterskor och läkare.  Annars tar det ett antal  innan dessa har utbildats och kan sättas in i produktionen. Vi skulle också eventuellt kunna lösa behovet med arbetskraftsinvandring. Men inte heller det löser problemen för de som idag är arbetslösa idag.

Men Leif Pagrotsky var inte motståndare till att göra framtidssatsningar. Det gäller bara att förstå att dessa inte mer ån marginellt löser den akuta sysselsättningsfrågan.

För att lösa den konstsiktiga sysselsättningen behövs mer riktade åtgärder som ger snabbt resultat, sa han. Vad dessa kortsiktiga satsningar skulle bestå av gick han inte in på.

En riktad stimulans till valda delar av näringslivet borde ge en kortsiktigt stimulerande effekt på sysselsättningen. Men det är just den vägen som alliansen försöker få ingången jobben. Sänkt restaurangmoms, rot/rut avdrag och lägre arbetsgivaravgift för unga upp till 26 år.

Hur ska en alternativ S sysselsättningspolitik för att kortsiktigt få ner arbetslösheten? Jag ställde denna fråga till Tommy Waidelich, då ekonomisk-politisk talesperson, på sommaren 2011 när han var i färd med att skapa en skuggbudget till hösten. http://sv.wikipedia.org/wiki/Tommy_Waidelich

För Tommy Waidelich var utbildning och FoU svaren. Vi kan inte acceptera en utveckling där det är låglönejobben som ökar. Vi måste satsa på high-tec och moderna jobb. Nästa punkt som Tommy tog upp var satsning på infrastruktur. Att ger mer pengar till FoU ger förvisso pengar till ett antal forskare, men lika lite som de andra satsningarna löser det den akuta sysselsättningen mer än på marginalen.

KOF för ett resonemang om detta i kapital 7 Ekonomin, (sidan 124 ff). Hela kapitlet är synnerligen intressant och beskriver komprimerat många viktiga nutidsekonomiska frågor.  För att begränsa detta inlägg och ge läsarna en anledning att skaffa boken, ska jag fokusera på en punkt. Den solidariska lönepolitiken eller Rehn/Meidermodellen gick ut på att höga löner skulle slå ut gammalmodig verksamhet som ersattes med ny mer effektiv och teknisk avancerad verksamhet. Kärt barn har många  namn. Österrikaren  Joseph Schupeter kallade denna företeelse för kreativ förstörelse. Se: http://sv.wikipedia.org/wiki/Joseph_Schumpeter

Den här modellen fungerade väl på 1950 – och 60-talet. Sedan kom det grus i maskineriet. Det gick att gå utomlands för att hitta billigare arbetskraft. Även om inte arbetskraften var lika välutbildad blev effekten ändå lönsam för företagen.

S har alltid varit positivt inställd till globaliseringen. Det har inte funnits något val för en liten exportberoende nation. Protektionism hade varit helt förödande. Men stora delar av S har inte velat acceptera det pris vi får betala för globaliseringen. Idag ser vi konsekvenserna av på gott och ont.

Globaliseringen 3.0 Akademikerna nästa ”rationaliseringsbranch”

Sedan jag gick i pension i mars 2011 har jag arbetat med ett projekt – en framtidsspaning fram till år 2025. Jag har intervjuat > hundra personer inom bank, försäkring och inom fack – och politik. Dessutom har jag samtalat  med vänner och bekanta som har olika kunskaper och infallsvinklar inom området. Från början hade jag en klar bild att ge ut min analys i bokform.

Men när jag började inse globaliserings troliga konsekvenser för Sverige och övriga västvärlden blev jag mer tveksam. Vem vill läsa en så dyster bok? Vilket förlag skulle vilja ge ut den om ingen vill läsa den? Förgäves har jag sökt efter någon som på ett trovärdigt sätt kan få mig ur min negativa bild. Jag är ju en positiv själ och vill inte framstå som en dysterkvist. Fakta sparkar sa Gunnar Myrdal. Jag hoppas fortfarande på att någon ska kunna hitta ett mer positivt scenario än det jag nu presenterar. .

Vad är då min dystra slutsats för Sverige och väst? Fram till år 2025 kommer akademikerna bli den hårdast globalt konkurrensutsatta gruppen i samhället. Statistiker, ekonomer, finansanalytiker, systemvetare, läkare, journalister, jurister, aktuarier, miljöanalytiker, civilingenjörer ja inom snart sagt alla akademikergrupper som utför sitt arbete via dator och internet kommer att bli globalt konkurrensutsatta.Ju bättre betalt de har desto mer blir det attraktivt för företag att hitta alternativa lösningar.

Jag fick mitt tips av flera personer som jag intervjuade som har erfarenhet av att använda denna speciella typ av ”offshoring”.  En jurist sitter i avtalsförhandling. När avtalet är nedtecknat i som en skiss skickas det över till jurister i Indien som gör det tunga ”bulkjobbet” som de intervjuade talade om. På detta sätt kan tidskillnaderna användas rationellt. I och med att den internationella lagstiftningen blir allt mer konform blir effekten av internationaliseringen än mer lönsam. När sedan avtalet kommer tillbaka i stort färdigt, är det bara för hemmaproffset att göra finliret och se till att svenska finansinspektionens krav tillgodoses. Ju färre skillnader desto större  förtjänst. Massor med tid tid och kostnader sparas in.

Samma princip gäller för exempelvis läkare som kan samverka över nationsgränserna.

Ett annat exempel från det verkliga livet är att kinesiska Huawei som är Ericssons värsta konkurrent. De har börjat värva spjutspetskompetens från Ericsson. De har råd att betala bra för att få över rätt personer. ”Bulkjobbarbetarna”, civilingenjörerna i Kina tjänar avsevärt mycket mindre än motsvarande svenska. Det man förlorar på gungorna tar man in på karusellen.

På grund av att det är så lätt att flytta internetarbete världen över kommer mycket akademiskt arbetet att i allt högre grad utföras där det är pris/prestandamässigt mest lönsamt. I och med att allt större del av världens stater börjar satsa på utbildning och FoU kommer det finnas en internationell kvalificerad växande skara konkurrenter. Hur ska vi då göra för att få behålla jobben i Sverige? Vår utbildning måste vara av bästa kvalité säger vi då.

Ja vi behöver ett antal Zlatan-liknande figurer som ”frontar” mot kund, så länge det finns kunder kvar i Sverige. Men resten av jobbet kommer läggas i andra länder trots att det finns hugade akademiska kandidater i Sverige. Vad ska vi göra åt det? Jag ställde frågan till Gunnar Wetterberg /(SACO)  och Roger Mörtvik (TCO).

Båda var av förståeliga skäl säkra på att den svenska kompetensen skulle räcka till. Dessutom är vi så kreativa till skillnad från kinesen som bara kopierar. Men kreativiteten kommer att krävas av Zlatan och hans elitteam som frontar mot hemmamarknaden. Men så har vi de akademiska ”bulkjobben” som kommer att i allt högre grad processtyras för att skapa ”just in time” lösningar. Det sa jag inte till de fackliga representanterna, utan jag accepterade förhoppning på den kreativa svenska andan i förhållande till kinesisk kadaverdisciplin. De har sina roller och måste ha flaggan högt i topp.

Om, det här skulle inträffa kan vi alla föreställa oss vilka konsekvenser det skulle få för löneutvecklingen, för klirret i statskassan och vår möjlighet att behålla vår välfärd.   .

Det kommer mera

Om nu inte detta skulle vara nog så finns det ytterligare hotbilder när vi spanar mot horisonten. De finans – och makro-analytiker jag talat med har talat om att Asiens frammarsch redan ligger inprisade i de långa obligationerna. Det finns naturligtvis bara en sak som vi med säkerhet kan säga om framtiden. Om framtiden vet vi inte.

Om ingenting dramatiskt händer på jorden så kommer Europas marknadsandel av den globala tillväxten att  krympa, bara av det enkla faktum att Europa står inför det faktum att vi får en stagnerande och åldrande befolkning. Asien och Afrika växer däremot befolkningarna så det knakar. Deras ekonomier beräknas göra det samma. http://en.wikipedia.org/wiki/Next_Eleven

Idag satsar alla stora svenska företag intensivt i tillväxtregionerna. Det är en överlevnadsfråga för företagen. Att basera tillväxt på en stagnerad Europeisk kontinent är inte en bra affärsstrategi. Vad finns det då som säger att företagen ska ha kvar sina huvudkontor i Europa?  Följ marknaden säger alla analytiker jag talat med. Några tycker att det är konstigt att detta inte har hänt i större grad redan. Det är nog bara en tidfråga innan de stora företagens HK och FoU följer marknaden och röstar med fötterna.

För några år sedan var jag på Avanzadagan på Globen. På scenen fanns Jakob Wallenberg. Han fick en fråga från publiken: Varför stannar du här i Sverige, när en allt större del av ditt ägande befinner sig på andra geografiska platser i världen.

Jakob Wallenberg svarade: De är här jag har mitt huvudsakliga kontaktnät, det är här jag kan göra affärer. Så länge det finns fler ägare som ser frågan så, finns det hopp om livet för nationalstaten Sverige. Men redan nu börjar styrelserna i de svenska  företagen – som blir allt mindre svenska, av människor från andra delar av världen.

Om flytten av HK och FoU skulle ske storskaligt behöver vi inte vara någon Einstein för att förstå vilka konsekvenser det skulle få på den hårt kämpande åldrande svenska nationalstaten.

Hur ska vi ändra på det här? Utan svenskt näringsliv blir ju du arbetslös, sa jag till Stefan Fölster, sommaren 2011. Jag hade redan fått en bok av en kollega till honom som visade  hur detta skulle fixas. Vi behöver ett bättre företagsklimat sa han. I boken ser du vad som behöver göras för att se till att företag stannar kvar i Sverige och att vi attraherar utländska företag.  http://sv.wikipedia.org/wiki/Stefan_F%C3%B6lster

I boken: ”Framtiden väntar inte” ,Ekerlids förlag 2011,. läser vi om de skattesänkningar som behöver vidtas för att Sverige ska bli konkurrenskraftigt.

Hur ska nationalstaten Svedala klara alla utgifter med alla de skattesänkningar som du föreslår, frågade jag. Motfrågan kom som skjuten ur en kanon. Hur ska Sverige klara välfärden om vi inte får behålla företagen och locka till oss företag från andra länder?

Så valet står i att minska vårt skatteuttag på kapital och spjutspetskompetens eller att företagen flyttar ut och utländska företag inte etablerar sig.

Får svenskt näringsliv däremot konkurrensnackdelar, genom olika pålagor exempelvis miljö/klimat så kommer företagen flytta på sig. En annan känslig fråga är kärnkraften. Vi vill väl inte byta ut kärnkraften mot ett oljeberoende?

Så vad har då S att komma med i en värld där de globala ramarna blir allt mer styrande, och handlingsutrymmet blir allt mindre. Halmstrået är att det kommer ske en global utjämning som stegvis gör löneskillnaderna .allt mindre. Det finns mycket som talar för det. Men eftersom löneklyftorna  idag fortfarande är stora så kommer det dröja innan det uppstår någon typ av balans. Under tiden finns det ett starkt hot att allt mer kunskapsintensiva och därigenom välbetalda arbeten försvinner till pris/prestandamässigt gynnsammare platser.

Om västvärden, för att mota detta hot, skulle bestämma sig för rejäla lönesänkningar:     Hur skulle det gå för samhällen som är helt uppbyggda på tillväxt. Redan en 0-tillväst någon år är mycket hotande för hela systemets stabilitet. Dessutom skulle fackföreningarna fullständigt tappa sin legitimitet om de gick med på generella lönesänkningar.

En långsiktigt hållbar värld

Lester Brown myntade begreppet hållbar utveckling: http://sv.wikipedia.org/wiki/Lester_R._Brown och den tidigare norska statsministern Gro Harlem Brundtland, gjorde begreppet känt för hela värdsamfundet. http://sv.wikipedia.org/wiki/Brundtlandrapporten

Hållbarhet är idag ett honnörsord som företag och politiker gärna vill förknippas med. Det tyder på ansvarsfullhet. Men även om den konventionella visdomen idag pekar på att en långsiktigt hållbar är en nödvändighet är det hittills mycket  prat och lite verkstad.

Om det senaste klimatmötet i Doha hittar vi denna artikel: http://www.dn.se/kultur-noje/bjorn-wiman-tongangarna-fran-30-talet-kanns-igen-i-dagens-stora-odesfraga

I regeringens framtidskommission är Johan Rockström och Klas Eklund med. I en artikel med detta dystra budskap beskriver den att ambitionerna har backat i förhållande tillför 40 år sedan. http://www.dn.se/debatt/varlden-har-backat-fran-ambitionerna-for-40-ar-sen

Med två så kloka medlemmar i regeringens framtidskommission är det bara att hoppas på att det ska komma ut mycket verkstad och mindre prat  från den. Från S är det mestadels tystnad tagning när det gäller hållbarhetsfrågan. När Stefan Löfven talat han om jobb, jobb och jobb saknas det en tydlig markering vad vi måste jobba med från ett hållbarhetsperspektiv.

Om S verkligen menar allvar med att leva upp till att skapa en hållbart samhälle, med dimensionerna – ekonomiskt, socialt och ekologiskt. – då måste S visa att det går att politiskt styra mot dessa mål. En ny grön ekonomi eller gröna folkhem vilket vi föredrar måste med nödvändighet in i den ekonomiska politiken. Det går inte längre att se hållbarhet som en liten sidonisch som vi ska ta hänsyn till när den ekonomiska politikens grundstomme redan är etablerad. Hållbarhetstänkandet måste genomsyra all verksamhet såväl lokalt, i kommuner och landsting samt i nationalstaten. Framtidssatsningar på infrastruktur måste ha hållbarhet i sina kalkyler på alla nivåer i samhället.

Om nu regeringen kommer med en kraftfullt förbättrad hållbarhetspolitik, inspirerad av bland annat Anders Wijkman, Johan Rockström och Klas Eklund: Vad har då S får kort i rockärmen? Vad ska S kontra med? Förhoppningsvis  finns det några strateger runt partiledningen som tänker i dessa banor. Det skulle vara förödande för S såväl internt som externt om S tvingas fungera släpankare till regeringens politik även i denna frågan. När det gäller den ekonomiska politiken har detta skett när det gäller jobbskatteavdragen och rut/rot.

Jan Eliasson och tre jordklot

Förra året var Jan Eliasson och besökte Maria Södra Stations-S förening på Södermalm. Det var innan  blev utsedd till vice generalsekreterare för FN den 1 juli 2012. Jag minns särskilt när han sa att vi inte kan ha ett ekonomiskt system som agerar som om vi hade 3 jordklot att ta resurser från. Man behöver inte vara vice generalsekreterare för att förstå att vi inte kan han en oändlig tillväxt på en ändlig planet. Det är något som varje medelbegåvat lågstadiebarn kan räkna ut. För företag, nationalekonomer och politiker världen över är detta hittills varit ett in i det närmaste olösligt problem. Ekonomi är att hushålla med knappa resurser.  http://sv.wikipedia.org/wiki/Ekonomi. 

Tim Jackson har blivit uppmärksammad för hans bok: Prosperity Without Growth: economics for a finite planet (2009). Om Tim Jackson se: http://en.wikipedia.org/wiki/Tim_Jackson_%28economist%29

Samma lågstadiebarn med ett rättvisepatos inser lätt att om det är brist på resurser så får vi fördela dem rättvist. Den miljard som lever på svältgränsen svältgränsen måste få mer av kakan och de superrika världen över får dela med sig av sitt överflöd. Det är lätt att säga tulipanaros men gör den ,sa min mormor. Hur ska en sådan omfördelning gå till?

Det finns idag exempel på välgörande filantroper. De mest kända är Bill Gates. http://en.wikipedia.org/wiki/Bill_Gates och  Warren Buffett http://sv.wikipedia.org/wiki/Warren_Buffett. Men det finns fler: http://www.commondreams.org/view/2013/01/21 En av de svenskar som gjort sig känd som välgörare är : http://sv.wikipedia.org/wiki/Percy_Barnevik#Biograf  

En annan filantrop är svenska BarbroSachs Osher som tillsammans med sin make Bernard Osher, bland annat donerat ”för utforskande och integrering av så kallad komplementärmedicin i vanlig skolmedicin — benämnt integrativ medicin — har hon vid Karolinska Institutet, Harvard University och University of California låtit skapa Osher Center för integrativ medicin[1]”  http://sv.wikipedia.org/wiki/Barbro_Sachs-Osher

”There’s Enough For Everyone’s Need, But Not For Anyone’s Greed” Om alla superrika skulle följa deras exempel så skulle vår civilisations utmaningar se lite mindre hotande ut. Nu ser det dystert ut. Vår civilisation är idag hårt belastad av ekonomiska obalanser som i sin tur leder till social instabilitet. Som  om inte detta skulle räcka finns hot om ett ”peak- everything” där vatten, mat , några nyckelmetaller oljan är några av de mest  problematiska bristvarorna. Till detta kommer klimathot.

Det globala finansiella kapitalet fylls på hela tiden. Ekonomi blir allt mer internationell. De nationella staterna kommer troligen att få allt mindre möjlighet att agera mot den globala trenderna. Hoppet står till de internationella institutionerna. Även fackföreningsrörelsen måste ”go global” för att kunna hantera det allt större internationaliseringen av kapitalet. .

Men hur ska nationalstaterna kunna klara en global utjämning? Hur överlyckliga skulle vi i Sverige bli om vi måste se en nolltillväxt, för att se till att de fattiga får en större del av kakan. Vilka politiker vill driva nolltillväxt och hur ska ett parti driva genom en sådan politik. Medborgarna måste förändra synsättet på vad som är ett gott liv. Annars blir det en garanterad flopp för det parti som driver 0-tillväxt.

Det är lätt att inse vilka påfrestningar vårt samhällssystem skulle drabbas av om vi skulle försöka nå  0-tillväxt. Hur ska aktiebolag kunna hantera 0-tillväxt? Vilka vill vara aktieägare i sådana företag? Hur ska försäkringsbolag klara sin affärsmodell, som bygger på att kapitalet förräntar sig mellan insättningar och uttag? Hur ska ett samhälle klara sig utan tillväxt? I nästa blogginlägg kommer jag behandla välfärden. Vi står för en mycket utmaning för att klara av att behålla välfärdsstaten. Den demografisk utmaningen är minst sagt bekymmersam. En allt mindre yrkesverksam befolkning ska försörja allt fler som studerar allt längre och blir allt äldre. Till detta krävs att den yrkesverksamma levererar mer pengar till statskassan. Hur ska detta kunna kombineras med 0-tillväxt?

Mer om detta i nästa inlägg.

Möte med Kjell-Olof Feldt på Södergården på Södermalm – Historik

Maria Södra Stations S-förening anordnade möte med Kjell-Olof Feldt på Södergården på Södermalm i Stockholm. Kjell-Olof Feldt (KOF) talade om sin bok. ”En kritisk betraktelse, om Socialdemokratins seger och kris.” Den bild av en mycket kunnig person som vi får när vi läser boken, fick vi bekräftad på mötet. Många var imponerade över hur påläst KOF verkade vara. Gammal är äldst. Inte bara kunnig han var rolig att lyssna på var det flera i publiken som sa efteråt.

Boken behandlar S från 1930- talet fram till idag. På fotot samtalar jag med Kjell-Olof Feldt efter mötet.

Historik

Boken inleds på 1930-talet och det var även där KOF började sin berättelse på Södergården. KOF tar avstamp från Per Albin Hansson och Ernst Wigforss. Eftersom KOF behandlar den ekonomiska politiken fokuserar han på Ernst Wigforss. Men för att göra berättelsen lite mer utförlig klipper jag in följande från http://www.socialdemokraterna.se/Vart-parti/Var-historia/:

” Per Albin Hansson fungerade som ordförande i partiets verkställande utskott efter Brantings död 1925. Vid partikongressen 1928 valdes han till ordförande i partiet. Året innan hade han valts till ordförande i den socialdemokratiska riksdagsgruppen. Samma år höll han också det välkända folkhemstalet. Efter att ha erinrat om att man i olika sammanhang gärna talade om samhället – staten och kommunen – som det gemensamma hemmet, folkhemmet, medborgarhemmet, ville han understryka att hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan: ”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på den andres bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda samhället råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.”

Efter att ha nämnt Per Albin Hansson går KOF in på den ekonomiska politiken på 1930-talet. Det han berättade om stämmer i stora drag med den beskrivning som vi hittar på: http://www.socialdemokraterna.se/Vart-parti/Var-historia/:

” Kampen mot arbetslösheten blev en huvuduppgift för den socialdemokratiska regeringen. Genom samverkan med Bondeförbundet i Riksdagen skapades underlag för ett nytt skede i svensk politik. Det bidrog också till att förstärka de demokratiska krafterna i landet och förhindra att nazismen fick fotfäste i Sverige.

Som finansminister blev Ernst Wigforss huvudman för en ny ekonomisk politik. Genom produktiva investeringar ökade sysselsättningen. Arbetslöshetspolitiken förändrades till både sin utformning och sitt innehåll.
De statliga insatserna mångdubblades. Bostadsfrågan lyftes samtidigt fram i centrum för målmedvetna samhällspolitiska åtgärder eftersom bostadsstandarden för arbetarhushåll, barnfamiljer och gamla var under all kritik. Över hälften av arbetarfamiljerna med barn bodde i lägenheter med högst ett rum och kök.”

Min kommentar  Avsnittet ovan är värt att reflektera över idag när starkt nationalistiska krafter växer sig allt starkare och arbetslösheten biter sig fast på oroande höga nivåer. Jag kommer att återkomma om behovet av infrastruktursatsningar i nästa inlägg. Det är viktigt att lära sig av historien. Samverkan över blockgränserna kan vara en framgångsrik väg för att hitta en långsiktig politik som bär in i framtiden.

Förra året såg exempelvis Peter Wolodarski (DN) i Hammarby Sjöstad –  S, FP och MP – som ett rimligt kommande regeringsalternativ.

KOF fortsätter

Ser vi på S historiskt framgångsrika ekonomiska politik, har den varit kantad av devalveringar av kronans värde. Härigenom har svensk exportindustri fått en förbättrad konkurrenskraft gentemot omvärlden. Genom att dessutom stundtals hålla tillbaka lönekraven ökade den svenska industrins konkurrentkraft ytterligare. Devalveringar var i högre grad än Keynes ekonomiska politik orsaken till att den goda ekonomiska utvecklingen, menade KOF. Om Keynes ekonomiska modell se: http://sv.wikipedia.org/wiki/John_Maynard_Keynes

Sverige hade under antal år från 1930-talet och fram till 1970-talet. Om devalveringar läs följande: http://www.internetional.se/wohlin15.htm. Om Lars Wohlin se följande:  http://sv.wikipedia.org/wiki/Lars_Wohlin

På grund av den höga tillväxten fram till 1970-talet, som drevs fram av ett framgångsrikt näringsliv, fanns det även pengar att ta in i skatt och därigenom kunde vi bygga upp det gemensamma välfärdssystemet som blivit S adelsmärke. Välfärdsstaten är även ett koncept som vi exporterat till andra länder. KOF talade om att det fanns olika uppfattning inom rörelsen om hur välfärden skulle hanteras. En åsikt var att välfärden främst skulle riktas till de sämst ställda i samhället. Den linje som segrade var att välfärdssystemet skulle omfatta alla och bäras av alla.

Under de goda åren fanns det pengar till reallöneökningar. Den svenska modellen då så hyllad, var bra för såväl näringsliv, löntagarna som staten. Det var med andra ord en vinna-vinna.vinna modell. Så långt KOF.

Min kommentar

Det Kjell-Olof Feldt inte sa, men som också är en viktigt faktor att ha med i beräkningen, är  att Sverige efter kriget dessutom var gynnad av att vi inte var med i andra världskriget, men ända fick vi vara med och få medel från den amerikanska Marschallplanen. Detta gav svensk ekonomi en ytterligare knuff i ryggen.

På 1970-talet kom det grus i systemet i hela västvärden orsakad inte minst av global konkurrens från Asien, Sydamerika och Australien. Löneläget i Sverige var helt enkelt för högt i förhållande till våra konkurrentländer. Svensk textilindustriklarade inte internationell konkurrens. Inte heller stål – och varvsindustrin. Se: Textilindustrikrisen:  http://www.konsumtionskoll.se/textilindustrin/svensk-textilindustri-uppgang-och-fall/ Varvskrisen: http://sv.wikipedia.org/wiki/Varvskrisen Stålkrisen:  http://sv.wikipedia.org/wiki/St%C3%A5lkrisen Oljekrisen hade också en viktigt finger med i spelet: http://sv.wikipedia.org/wiki/Oljekrisen_1973

KOF gick inte närmare in på detta mer än att konstatera att när han kom in i den politiska bilden på 1970-talet var var förutsättningar inte lika gynnsamma som tidigare. Det inses lätt om vi ser på det ovan uppräknade industrikriserna. Trots minskad internationell konkurrenskraft fortsatte löneökningarna på 1970-talet och gjorde att konkurrenskraften gentemot konkurrentländer fortsatte att försämras.

Sverige är ett litet exportberoende land. Ju bättre svenskt näringsliv klarar sig i den globala konkurrensen desto mer pengar finns det för att satsa på välfärd, infrastruktur och övergång till en grön ekonomi eller gröna folkhem vad vi nu vill kalla det. Kopplingen mellan svenskt näringslivs framgångar och vårt samhälles möjlighet att bevara och vidareutveckla välfärdsstaten kan inte nog ofta betonas. Det är tyvärr lätt att glömma bort detta enkla faktum, när vi funderar på vilken roll S ska kunna spela som ett framtidsparti.

Från ökad jämlikhet till ökad ojämlikhet

Jag hade skickat några frågor till KOF i förväg för att han skulle vara förberedd och eventuellt kunna väva in dessa i sin inledande berättelse. När jag gick med i SAP på 1970-talet var ”ökad jämlikhet” den stora parollen. Klyftorna i samhället hade då minskat under ett antal år. På 1980-talet vände denna utveckling, inte bara i Sverige, utan globalt. Jag önskade att KOF skulle reflektera över detta för S så dystra faktum. En rörelse som har jämlikhet som ett honnörsord kan ju inte känna sig helt nöjd med den utvecklingen.

KOF svarar att globaliseringen och de fria kapitalmarknaderna är en stor del av svaret. Förmögenhetsskatten fungerade inte när det gick att flytta pengarna utomlands. Den skatt man istället skulle kunna behållit var arvskatten. Den fungerar som en utjämnade faktor. Helt otippat menade KOF att det var Lars Ohly (V) som valde att ta bort arvskatten istället för förmögenhetsskatten. Nu blev det till slut varken förmögenhetsskatt eller arvsskatt.

Min kommentar

Inom S inser de flesta att det inte går att säga nej till globaliseringen. En liten exportberoende nation som Sverige kan inte föra en protektionistiskt politik. Men globaliseringen har ett pris. Med finansmarknadernas  tillväxt och globaliseringen skapades ökade klyftor i samhället. Det är en global tendens som Sverige inte är ensam om att få uppleva. KOF försökte sig inte på något konstgrepp för att hitta lösningar, som alla praktiskt sinnade Socialdemokrater måste erkänna att vi hittills gått bet på. Hur koppla ett bejakande av globaliseringen med en mer jämlikhetsinriktad politik? Är det över huvud taget möjligt idag? Frågorna måste ställas.

Alla de negativa faktorer som har framtonat med lönedumpning och svart arbetskraft som konkurrerar ut de hederliga företagen är några exempel. Arbetslösheten har varit hög i hela Europa sedan slutet på 1980-talet. I Sverige kom den höga arbetslösheten med fördröjning i samband med bostads/finans och valutakris på 1990-talet. Kapitalet har stärkt sin ställning på arbetets bekostnad. Finns det idag någon möjlighet att vända eller åtminstone mildra denna utveckling?

Detta är lätt att se den socialdemokratiska politiken under 1980-talet som ett svek mot idealen. Var tog de vackra orden om demokratisk socialism och ökad jämlikhet vägen?
Anne-Marie Lindgren http://sv.wikipedia.org/wiki/Anne-Marie_Lindgren brukar tala om att S tappade självförtroendet under denna tid. Efter att ha läst KOF:s bok flera gånger har jag alltmer börjat fundera på: Vad skulle S istället kunna ha gjort? Var fanns de realistiska alternativen?

För er som minns Yuppie-eran med unga kostymprydda män med mobiltelefon och lyxbil som attribut, kan nog förstå att tidsandan inte riktigt matchade S grundläggande värderingar. Var det verkligen möjligt för Sverige att driva en helt annan politik än övriga världen? Hur stort utrymme finns det i globaliseringens tidevarv att driva en helt annan politik än den som den rådande tidsandan medger?

Frågan är lika aktuell idag som på 1980-talet. Det är denna fråga som har sysselsatt mig i snart 2 år när jag i mars år 2011 gick i avtalspension från Swedbank. Det är även den frågan som jag mycket gärna skulle vilja ha ett samtal med KOF om. Jag tror att det är få personer som är bättre lämpade att reflektera över detta. Till det behövs både historiska kunskaper och förståelse om en förståelse om vad vi står idag. Denna kunskap är idag en bristvara. De nu aktiva ekonomiskt inriktade personer har oftast nog med att hantera de dagsaktuella frågeställningarna såväl inom näringsrik som i politiken. Ja har intervjuat ett  antal personer, före detta arbetskamrater och politiskt engagerade, för att få deras syn om framtiden 2025 som jag haft som perspektiv.  Det enda vi med säkerhet kan säga om framtiden är att vi ingenting vet. Trots det måste vi försöka att med trendanalyser göra en så god bedömning som möjligt. Viktiga frågor som utbildning, infrastruktur och demografi kräver att vi idag vidtar åtgärder för att kunna hantera dessa i framtiden.

I förbifarten tog KOF upp löntagarfonderna. Jag var med och diskuterade ekonomisk demokrati på 1970-talet i partiet. Olof Palme talade om en trestegsraket: Först den politiska demokratin, sedan kom välfärdsstaten och nu stod vi inför nästa steg, den ekonomiska demokratin. Globaliseringen var ingenting som jag minns att vi diskuterade på 1970-talet. I backspegeln kan vi nog konstatera att vi såg frågan utifrån nationalstaten utan att ta hänsyn till en allt mer globaliserad ekonomi. När vi talade internationella frågor var det mer Olof Palmes solidaritet med 3:e världen som stod i fokus.

Jag talade med en klok före detta fackföreningsman sommaren 2011. När vi kom in på  löntagarfonderna sa han att motparten brukar säga att: Om man biter en katt i svansen så sitter inte katten kvar och låter sig bli uppäten. Vi skulle sannolikt inte haft så mycket  exportindustri kvar i Sverige om löntagarfonderna hade fått den inriktning som var LO:s ursprungliga förslag. Hur skulle vi då ha råd till välfärd och infrastruktursatsningar?

Det är idag mycket svårt för människor att förstå sig på globaliseringen. Alla de som fortfarande ser S politik i allmänhet och ”kanslihushögerns” i synnerhet på 1980-talet som ett svek, borde ställa sig frågan: Fanns det några realistiska alternativ?

Det är lätt att säga tulipanaros men gör den, brukade min mormor säga. Det är lätt att lova guld och gröna skogar, men i slutändan är det några personer som har ansvar för att se till att den ekonomiska politiken fungerar. Vad fanns det för möjliga alternativ i en globaliserad värld?  Frågan är viktig att undersöka från ett historisk perspektiv. Många ser att det var under denna tid det började gå snett inom S. Då är det väl viktigt att försöka förstå sig på vilka förutsättningar som fanns?

Mycket av det som idag kännetecknas som ”vänster” och ”höger”  såväl inom S som utanför, verkar gå att härleda till frågan om ekonomi. Vänstern vill ha mer reformer och förbättringar av diverse olika slag. Högern uppfattas som en bromskloss som bara håller emot. Men det finns ju ett skäl till att de ekonomiskt ansvariga måste se till att reformer måste vara finansierade.

Många inom och utanför S menar att dagens politik brister när det gäller visioner. Det ligger säkert en hel del i det. Men bristen på ett ekonomiskt tänkande hos ”vänstern” och alltför många socialdemokrater på lokal nivå ser jag som ett demokratiskt problem.

När jag blev politiskt aktiv igen efter valförlusten 2006 blev jag involverade i ett rådslagsarbete för att formulera en ny politik för S. För mig som verksamhetsutvecklare och projektledare var jag van att vid uppstart ha en ”brainstorming”. Då gäller det att låta ”1000 blommor få blomma”. Rådslaget av den karaktären och.det är bra. Låt kreativiteten flöda,

Nästa steg i en projektgrupp, och i slutändan i styrgruppen, är att börja prioritera mellan alla de, var för sig, behjärtansvärda förbättringsidéerna. Prioriteringen inom politiken överlämnas till andra lite högre upp i organisationen. På detta sätt lär sig inte politiskt aktiva på lokal nivå att prioritera. Sedan uppstår besvikelse på lokal nivå att inte just våra  hjärtefrågor fått tillräcklig prioritet.

Politik är att vilja sa Olof Palme på 1960-talet. Det är en första grundförutsättning. Utan vilja och engagemang händer det inte så mycket inom politiken. Men vilja är inte tillräckligt. Politik är också att prioritera. En folkbildning i grundläggande ekonomi borde vara en synnerligen prioriterad fråga för ett folkrörelseparti.

I kapitlet ”Kommunikatörerna tar över” resonerar Kjell Olof Feldt om bristen på ekonomiskt intresse och engagemang inom S. På sidan 81f belyser han hur ordet ”ekonomism”  har börjat användas nedsättande.

KOF tar inte upp 1990-talets nödvändiga besparingsprogram som jag tror är en huvudorsak till den ekonomitrötthet som har infunnit sig. Ekonomi handlar om att hushålla med begränsade resurser. Efter 1990-talets stålbad har ekonomin kommit att enbart förknippats med besparingar och inte med nya möjligheter.
Det fanns ett behov av att förnya det politiska samtalet till andra politikområden än ekonomismen. Invandrarnas integration och bevarad kulturell mångfald, feminism och sexuella minoriteters rättigheter har satts högt upp på agendan. Dessa frågor är alla viktiga. Men jag instämmer helt i KOF:s bedömning att för att vinna väljarnas stöd i de mjuka frågorna krävs även ett förtroende i de hårda frågorna som ekonomin representerar.

Eftervalsanalysen efter 2010 års val talade ett tydligt språk.S hade ett stort förtroende i välfärdsfrågor, men ett mycket svagt förtroende i frågor om jobb och ekonomi. När det gäller jobbfrågan har Stefan Löfven och övrig partiledning tagit ett kraftfullt grepp. Men jobb och ekonomi hänger intimt ihop. På samma sätt som välfärden är helt beroende av att så många människor är i arbete som möjligt, är jobbpolitiken beroende av den ekonomiska politiken. Bristen på ett intresse inom S för att föra en ekonomisk debatt som behandlar såväl lokal, nationellt och lokal ekonomi är lite bekymmersamt för ett parti som vill förknippas med  att vara ett framtidsparti.

Vad är möjligt  att göra i en globaliserad värld?

Om S skulle komma i regeringsställning år 2014: Vad är då möjligt att göra? Globaliseringen och EU medlemskap sätter uppenbara ramar för vilka möjligheter nationalstaten har att agera självständigt. Det är inom dessa ramarna som det finns möjligheter att driva olika politiska frågor.

Men hur ska S lyckas med att skapa en sammanhållen ekonomisk politik inom dessa ramar? En politik som inte spretar åt alla håll och som vill vara alla grupper till lags. Om det återkommer jag i ett kommande blogginlägg. Då behandlar jag även den sista delen av KOF:s bok och de frågor och kommentarer som dök upp på Södergården i Södermalm.

.

Välfärdens organisation och exempelt Serafen

Exemplet Serafen

Detta är ett utdrag ur ett längre blogginlägg: https://rogerdahl.wordpress.com/2012/12/27/den-fjarde-vagen-en-demokratisk-socialism-en-anstandig-kapitalism-och-ett-langsiktigt-hallbart-samhalle/

Det är i den praktiska politiken som idéerna kan realiseras. Om vi tar ett exempel som berör många Stockholmare läser vi i Dagens Arena:

”Den omstridda försäljningen av vårdcentralen Serafen kommer inte att leda till att några pengar betalas tillbaka till landstinget. Det rapporterar Ekot på onsdagsmorgonen.

Det var i början av 2012 som det avslöjades att Serafen, som 2007 såldes av den borgerliga majoriteten i Stockholms läns landsting (SLL) för knappt 700 000 kronor, hade sålts vidare till vårdföretaget Capio för åtminstone 20 miljoner kronor. Det framkom också att landstingsrådet Lars Joakim Lundquist personligen känner en av läkarna som Serafen såldes till.” http://www.dagensarena.se/innehall/landstinget-far-inte-tillbaka-pengar-for-serafen/

Till saken hör att Serafen var synnerligen välskött innan och hade ett mycket gott rykte och nöjda brukare/kunder. ”Varumärket” Serafen var starkt för att tala i näringslivstermer. Affären var så gott som riskfri. Däremot fanns en mycket stor uppsida i affären, vilket också nu visat sig efter försäljningen.

Privatisera av ideologiska eller praktiska skäl

Inom S hör jag ofta att skillnaden mellan S och M i privatiseringsfrågan är att M privatiserar av ideologiska skäl. S är mer pragmatiska och använder privatiseringar av rent praktiska skäl.

När det är bättre för medborgarna såväl i rollen som brukare och som ägare – skattebetalare – då är inte S främmande för privata aktörer. Som socialdemokrat är även  jag av den uppfattningen. Jag har ingenting principiellt emot att det finns privata alternativ som vi finansierar med gemensamma medel. Här gäller det ekonomisk effektivitet. Gör pengarna bättre nytta med privata underleverantörer, kommer det ju alla tillgodo. Vi får helt enkelt mer pengar kvar att använda till gemensamma nyttigheter.

Varför har ingen utvärdering gjort av S tidigare?

Men skulle S ha haft en så pragmatisk syn på privatiseringen och utförsäljningen av gemensamma medel, är det märkligt att S inte kontinuerligt följt upp hela privatiseringsprojektet i sin helhet, kanske på årlig basis. En så stor satsning borde i rimlighetens namn följas upp av en utvärdering.

Om ett företag satsar på något nytt är det självklart att det nya kontinuerligt följs upp för att få koll på att nyheten håller vad den lovat. Detta har inte S gjort i regeringsställning. Vi kan verkligen ställa oss frågan: Hur har S kunnat vara så oansvariga med skattebetalarnas pengar? Hur står det till med S ”varumärke”?

Borde inte skattebetalarnas pengar vårdas bättre än så. Vi kan naturligtvis ställa samma fråga till alliansen. Varför har inte alliansen medverkat till att utvärdering gjorts?

Ett svar på frågan är då naturligt att de borgerliga ser på frågan om privatisering och utförsäljningar som en ideologisk fråga, som därför har värden i sig, och då inte behöver utvärderas. Men vad är då skälet att S inte har tagit initiativ till en utvärdering av resultat och konsekvenser av privatiseringen? Kan det även hos S ha funnits en ideologisk övertro till den marknadsliberala mekanismens positiva självreglerande effekt? Faktum kvarstår: Någon utvärdering initierat av ansvariga politiker har inte gjorts.

SNS-rapporten

Så kom då äntligen en utvärdering: SNS (Stiftelsen Näringsliv och samhälle) presenterar sin rapport: Konkurrensens konsekvenser. Vad händer med svensk välfärd? ”

Medverkade i rapporten gjorde:

Laura Hartman, Anders Anell, Eva Mörk, Jonas Vlachos, Kajsa Hanspers, Martin Lundin, Marta Szebehely, Stefan Wiklund.

Vi läser:

”Stort kunskapsgap:

Den viktigaste slutsatsen av studien är att det råder en anmärkningsvärd brist på kunskap om effekterna av konkurrens i den svenska välfärdssektorn. Utifrån befintlig forskning går det inte att hitta belägg för att reformeringen av offentlig sektor medfört de stora kvalitets- och effektivitetsvinster som man hoppades på. ”

Se vidare: http://www.sns.se/forlag/konkurrensens-konsekvenser-vad-hander-med-svensk-valfard

Rapporten konstaterar något som alla någorlunda insatta i frågan redan visste. Det råder en anmärkningsvärd brist på kunskap om effekterna av konkurrens i den svenska välfärdssektorn.

När det nu finns kunskaper konstateras: ” Utifrån befintlig forskning går det inte att hitta belägg för att reformeringen av offentlig sektor medfört de stora kvalitets- och effektivitetsvinster som man hoppades på.”

I DN presenterar Laura Hartman rapporten: http://www.dn.se/debatt/privatiseringar-i-valfarden-har-inte-okat-effektiviteten

Artikeln avslutas:

”I brist på offentliga initiativ för att förbättra beslutsunderlaget för välfärdspolitiken kommer SNS nu att genomföra fortsatta studier om hur den svenska valfrihetsmodellen kan förbättras.

Vi kommer att samla ledande företrädare för kommuner, landsting och privata utförare som i dialog med framstående välfärdsforskare får möjlighet att definiera var behovet av beslutsunderlag är störst. Forskarna kommer sedan att ta fram konkreta policyrekommendationer utifrån ett objektivt och vetenskapligt förhållningssätt.

På detta sätt vill SNS bidra till en mer saklig debatt om den svenska välfärdsmodellen, utan ideologiska skygglappar. ”

Det mest anmärkningsvärda är ”bristen på offentliga initiativ”. Varför är såväl S som alliansen så ovilliga att göra en rimlig utvärdering? Varför måste SNS gå in och göra detta arbete istället för på initiativ från våra valda ombud, politikerna? Det verkar som det har funnits en klockartro på att privatiseringen är bra och behöver därför inte utvärderas från alla större partier. Då är det inte lätt att få till en saklig granskning. Då är det heller inte lätt för väljarna att genom val hitta alternativ politik. Hur ska någon politiskt kunna ställas till svars i ett sådant läge?

Svenskt näringslivs inställning

Svenskt näringsliv som i andra sammanhang brukar välkomna forskning och utveckling, blev inte överförtjust över rapporten. Urban Bäckström skrev en kommentar om rapporten under rubriken: ” En bedrövlig SNS-rapport”.

Den kan ni läsa i sin helhet här:

https://rogerdahl.wordpress.com/2012/01/23/sns-rapport-forsattning/

eller direkt:

http://www.svensktnaringsliv.se/nyhetsbrev/ud/en-bedrovlig-sns-rapport_139258.html

I Urban Bäckströms inlägg läser vi:

”Många företag inom skola, vård och omsorg är medlemmar i Svenskt Näringsliv. Jag har själv sett exempel på hur väl fungerande verksamheter bidrar till att utveckla välfärden. Det är ett perspektiv vi inte får glömma bort. Vi välkomnar forskning, utvärdering och granskning av såväl offentligt som privat drivna verksamheter. ”

Urban Bäckströms reaktion är förståelig. En rapport som ifrågasätter Svenskt Näringslivs klienters leveransförmåga, när det gäller effektivitet och kvalité, är väl inte det Urban Bäckström hade hoppats på från SNS, vars verksamhet delvis finansieras med medel från näringslivet.

Om ett företag X, år ut och år in, köper tjänster av ett valt antal underleverantörer utan att göra kontinuerlig uppföljning och kontroll av alla utförarna och därmed ta ett helhetsgrepp, är det synnerligen dålig business. Det kan ju efteråt visa sig att de valda underleverantörerna inte alls håller måttet.

Det kan även visa sig att det finns andra underleverantörer som bättre utför jobbet än de som nu valts. Ett företag som har så dålig kontroll över affärsverksamheten kommer antagligen inte bli så långlivat på marknaden.

Allt annat lika – skulle mer förutseende företag komma att kunna ta marknadsandelar från företag X. Inom den politiska sfären går inte samhället i KK så lätt.  Men det är ju ett förödande slöseri med skattebetalarnas pengar att inte göra en utvärdering av en så stor ekonomisk satsning.

”Många företag inom skola, vård och omsorg är medlemmar i Svenskt Näringsliv. Jag har själv sett exempel på hur väl fungerande verksamheter bidrar till att utveckla välfärden. Det är ett perspektiv vi inte får glömma bort. Vi välkomnar forskning, utvärdering och granskning av såväl offentligt som privat drivna verksamheter. ” http://www.svensktnaringsliv.se/nyhetsbrev/ud/en-bedrovlig-sns-rapport_139258.html

Även Svenskt Näringsliv är med andra ord kritiska till att granskningen är så svag och välkomnar FoU på området. Här borde det en bred samsyn i det svenska samhället om bättre uppföljning av hela projektet att konkurrensutsätta välfärden. Det ska naturligtvis gälla samtliga utförare. Var sker denna uppföljning nu? Är det någon som vet? Hoppas på en fortsatt livlig debatt i frågan.

 Vad händer efter SNS-rapporten?

Gjort är gjort, sa den som försvor sig. Det går inte att göra det gjorda ogjort. Kanske är det bäst att ”vända blad och gå vidare” för att använda Kungens numer smått bevingade uttryck.

Frågan är då: Har SNS följt de rekommendationer som SNS- rapporten föreslog, se ovan? Görs det nu kontinuerliga utvärderingar om privatiseringens effekter från samhällets sida av alla berörda parter? Se de förslag som rapporten rekommenderade:

Vi kommer att samla ledande företrädare för kommuner, landsting och privata utförare som i dialog med framstående välfärdsforskare får möjlighet att definiera var behovet av beslutsunderlag är störst. Forskarna kommer sedan att ta fram konkreta policyrekommendationer utifrån ett objektivt och vetenskapligt förhållningssätt.

På detta sätt vill SNS bidra till en mer saklig debatt om den svenska välfärdsmodellen, utan ideologiska skygglappar. ” http://www.dn.se/debatt/privatiseringar-i-valfarden-har-inte-okat-effektiviteten

Av debatten att döma har den genomgripande fortsatta utvärdering och policyförändringar som borde bli följden av SNS-rapporten hittills uteblivit. Men ni får gärna rätta mig om jag har missuppfattat samhällets och politikers intresse av att ta till sig av SNS-rapportens resultat. Var ser vi politiskt nytänkande om att hela privatiseringens effekter på välfärdssektorn kontinuerligt måste utvärderas?

Jag vill påpeka att jag inte har några principiella eller ideologiska invändningar mot att privata aktörer anlitas för pengar som vi gemensamt finansierar via skattsedeln. Men det ska ju vara en bra affär för oss så att vi får mer pengar till gemensamma behov. Om det inte är någon bra affär är det ju rent resursslöseri. Det kan väl knappast vara att använda våra skattepengar på ett effektivt sett?

Urban Bäckström säger:

”Kontraktsvillkor inklusive mätbara relevanta mål och sanktioner för de som inte når målen har ofta varit bristfälligt utformade från beställarnas sida. Detta leder till att potentialen av konkurrensutsättning och förnyelsepotentialen hos privata utförare inte tagits till vara tillräckligt. ” http://www.svensktnaringsliv.se/nyhetsbrev/ud/en-bedrovlig-sns-rapport_139258.html

Slutsatsen blir att beställningsprocessen måste förstärkas. Det är även den uppfattning som delas av många andra debattörer idag.

Tomas Bodström skriver i boken Inifrån , makten myglet och politiken, Nordstedts förlag, om vad som händer när välfärden privatiseras. Han är väl insatt i frågan.

I Dagens industri kunde vi läsa:

”Thomas Bodström, deckarförfattare och tidigare socialdemokratisk minister, får en dryg miljon när friskoleföretaget Academedia köper Pysslingen.

Som ordförande och styrelseledamot i Pysslingen fick Thomas Bodström i slutet av förra året köpa 1,6 promille av förskolebolagets aktier.

När Academedia, som driver gymnasiefriskolor, på måndagen meddelade att man köper Pysslingen för 686 miljoner kronor rasslar det till på Bodströms konto.

Den förre justitieministerns andel värderas till 1.097.600 kronor.

2009 värderades Pysslingen till 400 Mkr, men Bodström har till tidningen Expressen sagt att han inte vill säga vad han betalade för aktierna. Därmed går det inte att räkna ut hans förtjänst vid försäljningen.

”Jag hoppas att Pysslingen inte säljs”, sa Tomas Bodström till Expressen så sent som i maj i år. ”

Uppdaterad 2011-07-12 10:52 http://www.di.se/artiklar/2011/7/12/dagisforsaljning-ger-bodstrom-dryg-miljon/

Så Tomas Bodström kan frågan om privatiseringen inifrån. Han skriver:

”I korthet kan man säga att ju större kommersiella intressen det finns, desto hårdare måste samhällets kontroll vara. (Inifrån, sid 177).

I media har diverse beslutsfattare uttalat sig i samma riktning. Det är en förstärkt beställarorganisation och bättre uppföljning och kontroll som är lösningen.

Beställarprocessen

Under årens lopp har jag varit med om flera stora och omfattande upphandlingar. För att upphandlingen inte ska ske slumpartat, krävs en kompetent beställarorganisation:

Till detta krävs dessa olika roller:

Kravanalytiker, verksamhetsutvecklare, verksamhetsexperter, ekonomer med specialistinriktning mot investeringskalkyler, jurister och projektledare. I mindre upphandlingar kan en person spela flera av dessa roller.

De upphandlingar jag varit inblandad i har de skett i projektform eftersom de varit av de större formaten. I investeringskalkylen tas alla kostnader för själva projektet upp. När sedan investeringen sjösätts finns en intäktssida – när vinsterna av satsningen ska hämtas in. Men det finns även löpande kostnader som måste tas med i beräkningen. En av dessa kostnadsposter är den kontroll som behöver göras för att följa upp resultatet av satsningen.

För att skapa tillräckligt distinkta uppföljningsbara krav krävs ett avancerat förarbete innan avtal skrivs. Att hålla sig med en beställarorganisation av den här kalibern är inte gratis. Vi bör även ha Tomas Bodstöms ord i åtanke: ”I korthet kan man säga att ju större kommersiella intressen det finns, desto hårdare måste samhällets kontroll vara.”

Det kommer med andra ord krävas en större och mer kostsam kontrollapparat för att se till att det som är avtalat också efterlevs. Det här leder till att en inte oväsentlig del av de gemensamma resurserna går till beställning/uppföljning.

Mer pengar till byråkrati och mindre pengar kärnverksamheten, som Thomas Ihregard och Timbro brukar uttrycka saken. Är det den här utvecklingen som Timbro avsåg när man på 1980-talade om den ”ofantliga sektorn” som bara växte och växte. Det blev bara fler och fler byråkrater inom den offentliga sektorn. Vad gör de egentligen, frågade många in Timbro på den tiden. Fler privata inslag och marknadsstyrning skulle leda till mindre byråkrati och inte mer. Det var själva huvudbudskapet i Timbros argumentation då. Nu håller den ökade privatiseringen istället just på att leda till ökad byråkrati och mindre resurser till kärnverksamheterna, lärare, läkare och sköterskor. Det är ju dessa resurser som bär upp hela verksamheten.

Allt detta måste tas med i beräkningen när vi diskuterar nyttan med upphandlingar såväl generellt sett, som de som sker inom den gemensamma sektorn. Nyttan måste vara större än de kostnader som hela beställnings/kontrollapparaten medför.

När SNS-rapportens ser att det varken går att belägga att några effektivitetsvinster eller kvalitetsförbättringar går att härleda från privatiseringen. Då blir det svårt att få investeringskalkylen att gå ihop.

Om kostnaderna överstiger intäkterna: Vem ska stå för fiolerna? Svar: skattebetalarna. Det blir dyrt för oss få mångfalden att blomma. Dessutom tycks mångfalden inte innebära större nytänkande inom pedagogik och bättre och mer kvalitativa vårdformer. Nytänkandet och kreativiteten verkar vara begränsad till kreativ bokföring och andra affärsstrategiska manövers från de växande välfärdsföretagen.

Vem bär ansvaret, individen, företagen eller politikerna?

Vi vet inte om Tomas Bodström har tjänat pengar på sitt aktieinnehav. DI-fick inget svar från honom om anskaffningsvärdet på hans aktieinnehav. Men han är inte den enda S-personen som engagerat sig inom de privata sfärerna inom välfärdssektorn. Per Nuder verksam i Wallenberg riskkapitalbolag EQT och Stefan Stern, Magnoliakoncernen, tidigare rådgivare till Göran Persson och Mona Sahlin, är två andra exempel på personer som antagligen inte bara har ett helhjärtat intresse för själva frågan. De arbetar nog inte helt ideellt för dessa frågor de brinner för.

Men ska vi verkligen peka finger åt de individer som har kunnat göra sig en rejäl hacka på grund av att systemet är så fördelaktigt riggat av våra politiker, för skattebetalarnas underleverantörer?

Den goda riskjusterade avkastningen lockar såväl företag som investerare av våra fond – och pensionspengar att med liv och lust gå in i välfärdssektorn. Affärer är affärer. Företag och investerare som håller sig inom det ramverk som politiker skapar kan väl knappast betraktas som oansvariga, eller?  Det skulle snarast vara oansvarigt mot fondsparare och pensionärer om inte investerarna går in i välfärdssektorn och därmed förbättrar den riskjusterade avkastningen.

Politikerna måste ta på sig hela ansvaret för det ramverk de har skapat. Ska vi få till stånd en förändring, måste nuvarande politiker ta sitt ansvar och ändra på det ramverk under vilket företag och investerare verkar inom. Vill politiker göra allvar av att demokratin ska bädda in marknaden, får våra valda ombud visa handlingskraft och skapa instrument för att ändra ramverket. Annars blir ”inbäddningen” bara ett annat tomt begrepp. Om inte kommer människor efterfråga andra politiska partier eller helt enkelt vända politiken ryggen.

Det är det en hel del människor som lyckats bli förmögna på grund av det nuvarande ramverket. Skattebetalarna landar med svartepetterkorten. Men återigen, vill vi ha en förändring måste politikerna ta ansvaret och se till att ramverken förändras. Det är den enda rimliga slutsats jag kan komma fram till.

Men vem ska politiskt ställas till svars för detta ekonomiska slöseri? Det var förvisso den borgerliga regeringen Bildt som tog initiativet i frågan om att konkurrensutsätta välfärden. Men S kan rimligen inte skylla på M att S inte tillsatte en utvärdering av detta kostsamma experiment. Under S regeringshav, 1994- 2006, måste S bära ansvaret för att ingen saklig utvärdering utan ”ideologiska skygglappar” gjorts. Detta för att använda Laura Hartmans ord när hon presenterade SNS-rapporten i DN. Se ovan.

Självkritik brukar inte vara S favoritgren. För att vara trovärdiga måste S kunna stå för den politik som förts och våga erkänna att den byggt på en övertro på konkurrensens välgörande medicin. Tron har varit så stark att ingen utvärdering har ansetts behövas. S har varit lika goda kålsupare som alliansen när det gäller denna klockartro. Det blir som om den ena åsnan kallar den andra för långöra, som min mormor brukade säga. Vem har de längsta öronen?

Efter två valförluster i rad och fortfarande historiskt mycket låga tal i opinionsundersökningar, tycks S ha mycket svårt att avlägsna sig från den nyliberala tilltron till marknadens självreglerande funktion, trots att det i retoriken stundtals kan låta annorlunda.

Jag hör fortfarande röster inom S som menar att det inte är politiken det är fel på. Problemet är av ren kommunikativ art. Det som behövs är en tydligare kommunikativ strategi. Jag skulle önska en tydligare och mer nytänkande politik. Sedan kan någon kommunikationsexpert komma in och sätta den sista lilla kryddan till en redan god anrättning. Men en aldrig så god kryddning har svårt att ändra själva grundförutsättningarna i soppan.

Nu när SNS-presenterat den första utvärderingen från ett helhetsperspektiv av hela privatiseringssatsningen är det ännu mer förunderligt att inte S agerar för att byta spår. Varför inte nu kräva kontinuerliga uppföljningar på årlig basis av hela projektet? Det behövs mer forskning. Den utgångspunkt som SNS-rapporten hade. Detta kostar antagligen bara en bråkdel av de pengar som samhället nu dräneras på.

Den kontrollapparat som nu istället samhället måste bygga upp kommer att bli mycket kostsam. Varje enhet behöver detaljgranskas för att se om den enskilde skolan, vårdinrättningen och äldreboendet etc. följer det som är avtalat. Ju mer kraven detaljeras, desto mer kommer uppföljningen på detaljnivå att kosta.

Dessutom: Var det verkligen en detaljstyrning av de lokala välfärdsinrättningarna som var syftet med att konkurrensutsätta välfärden? Var det inte meningen att ”tusen blommor skulle få blomstra” och vidareutveckla och förbättra verksamheten med olika lokala initiativ?

All denna kontrollapparat kommer ytterligare att ta resurser från välfärdens kärnverksamhet. För utom att det kostar ”byråkrater” för att använda Timbrosvenska, så är det ju själva kärntrupperna i välfärden som kommer att engageras i att fylla i diverse elektroniska utvärderings – och kontrolldokument. Allt fler lärare klagar idag att administration redan idag tar en allt större del av deras arbetsdagar. Det här skapar inte ett bättre klimat för lärarna att ägan sig åt just utbildningen.

Valfriheten

Om nu varken effektiviteten eller kvalitén förbättras på grund av konkurrensutsättningen inom välfärdssektorn: Vad är då argumentet att fortsätta denna gigantiska satsning?

Jag vill återigen konstatera att jag inte har några principiella eller ideologiska invändningar mot att privata aktörer anlitas för pengar som vi gemensamt finansierar via skattsedeln. Men det ska ju vara en bra affär för oss så att vi får mer pengar till gemensamma behov. Om det inte är någon bra affär är det ju rent resursslöseri. Det kan väl knappast vara att använda våra skattepengar på ett effektivt sett?

Än en gång vill jag framhålla hur ett rationellt företag skulle agerat efter att en motsvarande SNS-rapport presenterats om företagets underleverantörer. En genomgripande översyn av nuvarande upphandlingspolicy skulle vara det självklara sättet att agera och de nuvarande underleverantörerna skulle säkert få sina fiskar varma. Men i politiken råder uppenbarligen en annan rationalitet.

Förhoppningsvis kommer S nytänkande när nu S introducerar en affärsplan i strategiarbetet. Att börja se affärsmässigt på hela frågan om hur vi använder våra gemensamma medel är välkommet. Det borde gjort för mycket länge sedan, men bättre sent än aldrig. Men det gäller att inse att det som är företagsekonomiskt effektivt inte automatiskt är samhällsekonomiskt effektivt.

Men åter till frågan ovan:

Om nu varken effektiviteten eller kvalitén förbättras på grund av konkurrensutsättningen inom välfärdssektorn: Vad är då argumentet att fortsätta denna gigantiska satsning?

Svaret är valfriheten. Det är också valfriheten som är Urban Bäckströms huvudsakliga argument mot SNS-rapporten:

”Medborgarna – som använder välfärdstjänsterna – ser valfrihet och ökad kundnöjdhet som kvalitetsförbättringar, något som inte värderas/diskuteras i antologin. Det är anmärkningsvärt i sig.” http://www.svensktnaringsliv.se/nyhetsbrev/ud/en-bedrovlig-sns-rapport_139258.html

Valfrihet och kundnöjdhet är det som SNS-rapporten inte tagit hänsyn till, menar Urban Bäckström ovan. Men när man ser hur kostsamt detta projekt blir för ägarna – skattebetalarna – kan vi verkligen fråga oss: Hur mycket får valfriheten kosta?

Vi borde även fråga oss: Finns det ingen billigare modell att behålla valfriheten än att blanda in kommersiella intressen. Vill återigen hänvisa till Tomas Bodström: ”I korthet kan man säga att ju större kommersiella intressen det finns, desto hårdare måste samhällets kontroll vara.”

Driftsformen, kvalité och effektivitet

När privata företag är ute och far i pressen för att de inte visat sig från sin bästa sida för brukarna, skyndar det till försvarare som menar att det finns bättre och sämre exempel på såväl privat som gemensam drift. Det verkar även vara den allmänna uppfattningen idag.  Men om det är så: Varför är då driftsformen över huvud taget så viktig?

De privata alternativen är inte självklart bättre, som många tidigare tog för givet, men kostar mer på grund av avkastningskrav och att samhället måste bedriva hårdare kontroll när vinstmotivet är den huvudsakliga drivkraften.

De privata initiativen följer även den allmänna marknadslogik som leder till att några få stora aktörer får en allt större inflytande på bekostnad på de mindre brukarägda kooperativen. En alltmer oligopolliknande struktur framträder. Det leder till likriktning i stället för mångfald och valfrihet för kunden/brukaren. Var det verkligen den här utvecklingen som ansvariga politiker önskade på 1990-talet, när det hela startade?

Dessutom är det tveksamt vad de stora drakarna bidragit med vad det gäller att utveckla verksamheten. Vilka innovationer har de bidragit till? Det skulle vara spännande att få se en innovationslista på vad som uträttats på det kreativa och innovativa området. Ett faktum som även SNS-rapporen behandlar och som Urban Bäckström kommenterar på följande sätt:

”I SNS-bokens slutkapitel dras ett antal svepande slutsatser som inte stöds av några beräkningar eller forskningsresultat i antologins övriga kapitel. Det gäller bl a påståendena om a) ökad segregering, b) att sett övergripande har inga effektivitetsvinster skett – och i den mån så skett påstås att det offentligas kostnader inte påverkats, c) att inga innovationer skett, d) att i princip ingen kvalitetsutveckling skett, e) liksom antydningarna att friskolorna är upphov till betygsinflation. ” http://www.svensktnaringsliv.se/nyhetsbrev/ud/en-bedrovlig-sns-rapport_139258.html

Det här borde väl vara utmanande att försöka motbevisa. Har SNS-rapporten haft så fel?

Hittills har jag inte sätt ens några försök att hitta motbevis. Istället kommer argumentet om valfrihet in i bilden.

Ett vanligt argument är att vi medborgare vill ha privata alternativ. Men det verkar inte vara de stora privata vinstdrivna företagen som efterfrågas. Se vidare: http://www.sektor3.se/2012/12/civsamvalfard/

och på denna sida följande dokument: http://www.sektor3.se/wp-content/uploads/2012/12/Civsamvalfard.pdf

I texten från sektor 3 läser vi: ”Avsevärt fler anser att civilsamhällets organisationer är bättre lämpade att driva verksamheter inom vård, skola och omsorg (31 procent) än näringslivet (9 procent). 22 procent anser att de är lika lämpade. Här finns en stor skillnad mellan män och kvinnor, framförallt när det kommer till synen på civila samhället och andelen som svarar Vet ej.

De huvudmän som i störst utsträckning anses vara lämpade att driva verksamhet inom vård, skola och omsorg är offentliga aktörer, 73 procent. 54 procent anser att ickevinstdrivna organisationer är lämpade och 25 procent att vinstdrivna företag med restriktioner på vinst är det.8 procent anser att vinstdrivna företag är lämpade att bedriva verksamhet inom vård, skola och omsorg. I samtliga grupper av svarande oavsett kön, inkomst eller partisympati anser störst andel att offentliga aktörer är lämpade och lägst andel att vinstdrivna företag är lämpade av de fyra alternativen.

Om man själv skulle välja en verksamhet inom vård, skola eller omsorg så skulle den största enskilda gruppen (hälften av målgruppen) välja en offentlig aktör.18 procent föredrar att välja en icke vinstdriven organisation och 11 procent ett företag med restriktioner på vinst.

3 procent föredrar att välja ett vinstdrivet företag. Samma mönster framträder oavsett partifärg, inkomst eller ålder– samtliga grupper föredrar organisationer utan vinst eller med begränsad vinst framför vinstdrivna företag.”

I samma text läser vi även:

”Det som främst är viktigt på frågan om vad som är viktigt när man gör ett val, är att det ligger nära och är lättillgängligt. ”

Det är uppenbart att brukarna vill ha en helt annan modell än den politiker satt upp ett ramverk för.

”Undersökningsföretaget Demoskop har under hösten ställt frågor till 1000 svenskar om deras syn på civila samhällets roll i välfärden. Med undersökningen har vi velat ge djupare förståelse av hur allmänheten ser på civila samhällets roll i välfärden. I rapporten Vem bryr sig om civila samhället i välfärden? (PDF) beskrivs några av resultaten från opinionsundersökningen. ”

Hela undersökningen hittar vi på http://www.sektor3.se/wp-content/uploads/2012/12/Civsamvalfard.pdf

Trots att det visar sig att breda folklager gärna vill se alternativ och valfrihet men inte är särskilt överförtjust i de stora vinstmaximerande företagen, tycks S ha förvånansvärt svårt att ta en tydlig ställning i frågan. Samma sak gäller för MP och allianspartierna.

En otydlig och lite vilsen attityd lär inte stärka S i kommande valet 2014. Det är viktigt att kommunicera ett enhetligt och tydligt budskap till väljarna. Det talar kommunikationsstrategerna om för oss.

I brist på om S och MP inte vågar ompröva ramverket och inte heller alliansen, blir det inte lätt att utkräva ansvar. V som fört en konsekvent linje i frågan har hittills inte lyckats med att vinna några märkbara politiska framgångar.

Varför är välfärden en så viktig framtidsfråga för samhälle och näringsliv?

Klas Eklund skriver:

”En stor del av de framtida jobben kommer att finnas i vård och omsorg. Här krävs fler anställda eftersom befolkningen åldras och blir mer vårdkrävande. Relativt sett blir dock den typen av tjänster allt dyrare eftersom det är lättare att ersätta människor med maskiner i tillverkningsindustrin än att göra det inom omsorgen. Fortsatt stigande kostnader kräver nytänkande, konkurrens och effektivitet även inom välfärdssektorn. Någon återgång till offentliga monopol är därför omöjlig. Däremot krävs att upphandling och kvalitetskontroll måste bli mycket bättre. Vi måste utveckla nya samverkansformer mellan privata företag och offentlig finansiering. ” http://www.dn.se/debatt/vi-behover-en-ny-kapitalism-som-ar-mer-ansvarstagande

Mina kommentarer: Det är inte konstigt att näringslivet visar ett intresse för en växande sektor som dessutom är tämligen riskfri. Behoven av välfärdstjänster kommer med all sannolikhet att öka.

För samhället kommer kostnaderna att öka och då krävs nytänkande med konkurrens och effektivisering menar Klas Eklund.

Jag har ingenting emot samverkan mellan näringsliv och samhälle. Tvärtom. Men det verkar som samhällets effektivitet och kvalitetsvinster hittills har lyst med sin frånvaro. Detta av skäl som jag hittills framfört.

Det som är företagsekonomiskt rationellt är inte alltid detsamma som samhällsekonomiskt rationellt. Vi kan självklart fråga oss om Klas Eklund har läst SNS-rapporten. Den pekar ju sannerligen inte på att den samhällsekonomiska nyttan ökar med fler privata inslag. Vad SNS har att erbjuda borde inte var okänt för honom. Han kom under året ut med en mycket intressant och viktig bok om Kina på SNS förlag.

Däremot krävs att upphandling och kvalitetskontroll måste bli mycket bättre, menar Klas Eklund och stämmer därför in i kören av debattörer som vill ha mer kontroll. Men som jag tidigare konstaterat är denna kontrollapparat, som behöver förstärkas när kommersiella intressen ökar, inte på något sätt gratis för samhället. För nationalekonom Eklund borde det inte vara en främmande tanke att det som är bra för riskkapitalbolag x inte nödvändigt är det mest samhällsekonomiskt effektiva.

Det finns naturligtvis sätt att hitta lösningar för näringslivet att komma till undsättning och rädda välfärden, så att vi inte behöver betala mer skatt i framtiden.

Ett sätt är att människor som har råd, redan nu satsar på privata försäkringar som tryggar hela eller delar av den gemensamma välfärden. Ju mindre pengar vi har, desto mer kommer vi vara beroende av den välfärd som samhället kan garantera. Alla de som betalar sin välfärd med egna försäkringar kommer att bli allt mer ovilliga att dessutom betala för den via skattesedeln.

Rika filantroper och ideella organisationer – som kyrkan – kan mycket väl komma till undsättning när samhället inte längre att ha råd med välfärd av hög kvalitet till alla. Den här utvecklingen kommer ytterligare att öka ojämlikheten i samhället. Idag säger sig inget politiskt parti vilja se en utveckling åt det här hållet. Trots det skapar individer även med hjälp av fackliga organisationer den här typen av ”komplement” till den allmänna välfärden.

S står inför ett vägval

S står nu inför ett vägval. Ska S fortsätta att driva en politik som leder till ökad ojämlikhet, en trend som pågått sedan tidigt 1980-tal. Det visar exempelvis en annan rapport från SNS. https://rogerdahl.files.wordpress.com/2012/02/sns-inkomstfc3b6rdelningen-i-sverige2.pdf

Har utvecklingen inom S gått från parollen ”ökad jämlikhet” till ”ökad ojämlikhet”? ”Ökad ojämlikhet” kan väl knappast vara den moderna och framtidsinriktade socialdemokratins nya ledstjärna. Vad är det då som i grunden skiljer S från de borgerliga partierna?

Om de viktigaste skillnaderna mellan S och M, är att S påstår sig vara bättre på att göra affärer än M: Då är det naturligtvis bra att ha en innehållsrik affärsplan.

Om vi helt fokuserar på att det var urusla M-politiker som genomförde en för skattebetalarna skandalös dålig affär – har då inte politiken tappat andra viktiga värden. Om de viktigaste skillnaderna mellan S och M, är att S påstår sig vara bättre på att göra affärer än M: Men håller politik på att reduceras till att vara bra på att göra affärer? Jag ser fram mot en valrörelse 2014 där jag vi går omkring med parollen: ”Bättre business” rösta på S!

Men vad ska affärsplanen innehålla. Som jag hoppas att det framgått av detta dokument, har jag ingenting emot att politiker ser samhällsekonomiskt effektivt på sitt politiska arbete. Tvärtom. Det behövs mer av den varan. Jag har därför ingenting emot att S tar fram en samhällsekonomisk affärsplan för att åstadkomma mer nytta för samhällsmedborgarna. Det är istället ett välkommet nytänkande. Men om affärsplanen inte präglas av en vision om ”ökad jämlikhet”, större frihet för alla samhällsmedborgare och ett långsiktigt hållbart samhälle, ekonomiskt, socialt och ekologiskt: Var ska vi som tror på ett samhälle som håller ihop och tror på att ökad jämlikhet är bra för alla samhällsgrupper då ta vägen? Var ska vi som ser ett hållbart samhälle är den enda rimliga medicinen för att rädda vår civilisation.

Om S nu verkligen i praktiken, och inte bara i retoriken, vill åstadkomma ett trendbrott från den nyliberala statens logik och åter ha parollen ”ökad jämlikhet ” som ledstjärna krävs en hel del nytänkande. Det räcker inte bara med att slipa på kommunikationsstrategin. Det räcker inte heller med vackra retoriska konstgrepp som att lyfta fram ”demokratisk socialism” eller en ”anständig kapitalism”. Det behövs mer konkreta förlag, mer verkstad än prat. Det gäller att fylla orden med innehåll.

Ska S ha någonting att säga om framtiden måste demokratin åter sättas högst på agendan. Privatiseringarna  leder till att demokratins styrmöjlighet minskar och politiker i allt högre utsträckning reduceras till en roll där det gäller att göra bra affärer.

Det gäller även att fylla Gro Harlem Brunlands stolta uttalanden om en långsiktigt hållbar värld såväl ekonomisk, social och ekologisk med innehåll. Om inte måste andra krafter ta stafettpinnen från S och hjälpa till att rädda vår civilisation:

”Vår gemensamma framtid, informellt Brundtlandrapporten, (egentligen Report of the World Commission on Environment and Development: Our Common Future) är en rapport som skrevs av Världskommissionen för miljö och utveckling på uppdrag av Förenta nationerna 1987. Denna kommission leddes av den förra norska statsministern Gro Harlem Brundtland, varför den allmänt kallas Brundtlandkommissionen. Rapporten redogjorde för sambandet mellan ekonomisk utveckling och miljöförstöring och enade världens miljörörelser genom att etablera Lester Browns begrepp hållbar utveckling globalt.

Arbetsgruppens uppgift var att utarbeta förslag till långsiktiga miljöstrategier för en hållbar utveckling, som sedan skulle fungera som det överordnade målet för miljöarbetet. I Brundtlandrapporten finns följande definition: En hållbar utveckling tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov.”http://sv.wikipedia.org/wiki/Brundtlandrapporten

För att välfärden ska kunna behållas och Sverige ska kunna utvecklas mot ett långsiktigt hållbart samhälle är näringslivets roll helt avgörande. Utan ett väl fungerande näringsliv kommer Sverige inte ha råd med någon välfärd och heller inte ta de nödvändiga stegen mot ”gröna folkhem”, ”grön ekonomi” eller ”ett hållbart samhälle”, vilket begrepp vi än väljer att använda.  När vi inser hur viktigt svenskt näringsliv är för Sverige gäller det också att näringslivets hjältar tar intryck av Klas Eklunds fromma förhoppning:

”Företagen måste ta ett utökat samhällsansvar. Ska de förtjäna vårt förtroende måste de visa att de är goda samhällsmedborgare. När marknadsekonomin segrat måste segraren ta ansvar; eller som Pippi och Bamse säger: ”Den som är mycket stark måste också vara mycket snäll”. Ett bra företag strävar inte bara efter aktieägarvärde utan gör det också möjligt för de anställda att förkovras och utvecklas; det tar ansvar för sin sociala närmiljö, skapar nya instegsjobb, driver på teknisk utveckling, energieffektivisering och långsiktigt miljöarbete. http://www.dn.se/debatt/vi-behover-en-ny-kapitalism-som-ar-mer-ansvarstagande

Den stora frågan inför framtiden för S är: Vilken roll kommer S att överhuvud taget kunna spela. Kommer den ”demokratiska socialismen” och ”ökad jämlikhet”, helt otippat, att åter inta scenen och sätta sin prägel på morgondagens arena?  Eller: Kommer dessa begrepp att fortsätta pryda sin plats långt instoppade i S källarförråd?

Kommer en ”anständig kapitalism” bli ett motsvarande begrepp, fylld med luftbubblor och pratpastejer? Eller kommer S, övriga politiker, och företagsvärlden, lyckas fylla begreppet med innehåll. Kommer framtiden möjligen att fyllas med mer verkstad än prat? Kommer S vara en politisk kraft, som tillsammans med många andra hittar en väg mot en långsiktigt hållbar värld? Kommer S vara en politisk kraft som, tillsammans med många andra, hittar en väg mot en långsiktigt hållbar värld? Om så är fallet kommer S ha en självklar roll även i det framtida samhället.

Ska vi få en bättre värld gäller det att ställa såväl politiker som företag till ansvar. Men det är bara politiker som vi demokratiskt kan ställa till ansvar för vald politik.

För att företag ska ta ett större samhällsansvar kan vi agera som konsumenter och rösta med fötterna, där möjlighet finns.

Fortfarande tycket jag att vi måste kunna hålla båda perspektiven levande i den praktiska politiska utövningen. Vi måste föra upp frågor om moral och etik på agendan och dessutom kräva politiskt ansvar av politikerna.  Det borde inte behöva vara något motsatsförhållande mellan moral och politik.

Men för att det ska bli mer genomgripande förändringar i företagsvärlden krävs att våra valda ombud, politikerna, tar sitt ansvar och förändrar samhällets ramverk och styr mot en mer ansvarstagande kapitalism.

Serafen en avrundning

När vi tar upp de stora globala frågorna som att medskapa en långsiktigt hållbar civilisation, känns Serafenfrågan lite futtig att ödsla vår dyrbara tid på. Det finns avsevärt mycket viktigare frågor att lägga vår dyrbara tid på än att fokusera på att M är dålig på att göra affärer och att ett antal läkare blivit förmögna på kuppen.
Vi kan naturligtvis hävda själva symbolvärdet av Serafenaffären. Den visar på ett systemfel. Men då borde vi sätta fingret på, systemfelet.

Det är min intention med detta inlägg i debatten. Det gäller för ansvariga politiker att hitta alternativa politiska ramverk till det som idag uppenbarligen inte styr mot de mål som samhället hade när privatiseringen sjösattes i början av 1990-talet.

Det finns inga gratisluncher

För att förstå detta inlägg om Georgismen hänvisar jag till följande inlägg:

Benjamin Gustafsson skriver till Roger Dahl. ” De konsekvenser du målar upp går emot forskningen. Det är visat att ekonomiska tillväxten ökar i länder med landskatt (samtidigt som konsumtionen av natur dämpas, med tillräckligt hög landskatt blir det en nolltillväxt i naturresursförbrukningen samtidigt som vi får en stark ekonomisk tillväxt i tjänstesektorn.)

Vi skapar jobb till de som idag är ofrivilligt arbetslösa samtidigt som de som är ofrivilligt arbetande kan minska sitt arbete tack vare medborgarlönen.

Så när du (utan referenser) påstår att företag och kapital skulle fly landet av landskatt-reformen så tycker jag att du begår ett stort fel. Det finns inget belägg för det du påstår, det finns bara belägg för motsatsen. Att företag och kapital kommer flytta till Sverige vid införande av landskatt här.

Så jag vill bestrida dina påstådda konsekvenser. Du har helt fel. Med landskatten så blir Sverige en slags tillväxtekonomi samtidigt som vi dämpar vårt naturresursförbrukande. Forskningen tyder på detta. ”

Mitt svar:

Vilken forskning säger emot att företag väljer att lägga sig där det företagsklimatet är som mest gynnsamt?

Benjamin du skriver:

”Det är därför jag vill ha landskatt, eftersom den är den minst skadliga skatten. Den skrämmer inte bort företag. Vi skulle locka till oss företag med landskatt. Jag har tidigare länkat till dokumentet där BRC vill ha landskatt för att gynna sina företag.”

Det finns inga företag som vill ha skatter. Det är ju en kostnad och kostnader vill alla företag undvika. Så långt hoppas jag ändå att vi kan vara överens.

Du skriver även:
”IT-företag använder ofta statlig infrastruktur, de använde frekvenser i det elektromagnetiska spektrumet, de använder energi som vi får från naturen. IT-företag är en av de största ”land”-konsumenterna som finns. ”

Med den definitionen av landskatt skulle Ericsson, Tieto, och alla företag som har stora egna IT-avdelningar göra en kalkyl.

Hur mycket tjänar vi på minskad kapitalskatt i förhållande till de kostnader som en ökad landskatt skulle medföra för företaget?

Om kalkylen skulle utfalla: A.)  Billigare för företaget med landskatt än kapitalskatt och arbetsgivaravgifter så är företaget självklart positivt till den kvittningsreform du föreslår. Det skulle innebära att företag stannar kvar och utländska företag väljer att etablera sig i Sverige.

B.) Annars om kalkylen skulle utfalla negativt för företaget: ” Vi skulle locka till oss företag med landskatt ” säger du. Ja, men bara om kalkylen är gynnsam för företaget. Vilka företag skulle vilja flytta till Sverige med ett sämre företagsklimat? Vilka företag skulle vara kvar och av solidariska skäl betala en högre skatt? Så fungerar inte företagsvärlden.

Med ett bättre företagsklimat blir effekten istället mindre pengar i statskassan. Så hur vi än vänder och vrider som kommer företagen inte att bidra med några extra pluspengar med en landskatt totalt sett oavsett A eller B.

Du vill dessutom ta bort skatt på arbete. Det är en extremt dyr reform för samhället. Det är statens i särklass största inkomstkälla. En grön skatteväxling skulle innebära att mer skatt istället tas in på konsumtion, något som jag är mycket positiv till. Men det krävs mycket höga momssatser för att kompensera bortfallet för skatteinkomsterna på arbete.

Det innebär att allt kommer att kosta mer för konsumenterna. För de som har välavlönade arbeten är skatteväxlingen positiv. För de som idag har låga inkomster kommer det däremot bli motigare att ha råd att konsumera.

Du vill dessutom satsa på en medborgarlön. Eftersom priserna kommer att öka dramatiskt genom att momsen blir så hög måste medborgarlönen anpassas därefter.  Det innebär att samhällskostnaden för medborgarlönen blir mycket stor. Vad ska de pengarna komma ifrån?

Från landsskatten säger du.

Men landskatten ska ju redan kompensera för bortfallet för statens kapitalinkomster och arbetsgivaravgifter. Ska den dessutom kompensera för medborgarlönen kommer landskatten bli än högre. Detta påverkar kalkylen A och B ovan.

Sedan vill du dessutom sockra med arbetstidsförkortning. Denna reform är också mycket dyr för såväl företag som för nationalstaten. Skulle Sverige ensidigt införa arbetstidsförkortning skulle det drabba företagsklimatet i Sverige. Ökade kostnader för företaget. Detta påverkar kalkyl A och B ovan.

Arbetstidsförkortning kostar även samhället för alla offentlighetsanställda. Mycket dyrt. Alternativet är arbetstidsförkortning med lönebortfall. Då är det istället den anställde som kommer att få stå för hela kostnaden. Den möjligheten finns redan idag –  att arbeta mindre.

Om nu inte företag som har flyttbar verksamhet – utanför Sveriges gränser – inte går att ta hem pengar från: Vem ska då stå för fiolerna?

Företag som har kostnaderna för landskatt som överskrider kostnadsreduktionen kapitalskatt och arbetsgivaravgifter blir en sådan grupp. Samma sak gäller för personer som bor i Sverige.
Det är denna grupp och de som bor i Sverige som får betala notan för skatteskiftet. Det finns inga gratisluncher. Någon måste betala notan.

Såväl inkomstklyftor och förmögenhetsklyftor har ökat under de senaste 30 åren. Kapitalet har ökat sin makt på bekostnad av arbete. För att råda bot på detta finns två vägar. Den första vägen för att få ner inkomst och förmögenhetsklyftorna är avtalsvägen. På grund av förändrade maktförhållanden har fackföreningarnas möjlighet att bedriva en utjämnande linje har blivit allt mer begränsad.

Den andra vägen är att utjämna via skattesedeln. Så här säger en bloggare:

”Att minska ojämlikheten genom beskattning är den andra vägen. Man får försöka beskatta de rika genom smarta skatter. De rikaste bör beskattas mer än den fattigare majoriteten. Jag är ingen skatteexpert, men de som är det brukar föreslå att man höjer skatter så att det inte påverkar människors beteenden. Det är alltså smartare att beskatta till exempel mark eller råvaror, som inte är lika lättrörligt som arbete och kapital. Jag vill inte säga hur det ska göras men vi bör ge skatteexperterna i uppdrag att utreda detta. ”
http://guuran.wordpress.com/2011/12/16/beskatta-de-rika/

Jag har ingenting emot medborgarlön, arbetstidsförkortningar och skatteskiften. Men när vi tittar på utfallet så ser vi vilka grupper som blir drabbade är det lite mer tveksamt. Är det verkligen de rika som får bidra mer till den gemensamma försörjningen med skatteskiftet? Med den kalkyl jag gjort ovan finns det ingenting som talar för det.

Alternativet till att denna grupp blir drabbad finns. Det går att skära på nationalstatens kostnader. Men i så fall är det viktigt att tala om vilka onödiga kostnader som finns idag som du vill skära bort. Vilka skulle blir drabbade av dessa nedskärningar?

Chicagoplan – vem ska skapa pengar?

Watch Joe Bongiovanni describe colonial and revolutionary monetary history, in his Montpelier VT presentation ”America’s

Monetary Reform Talk, 4.09, Part 1: Introduction

http://www.youtube.com/watch?NR=1&v=AamPaXA_a0M&feature=endscreen

Monetary Reform Talk, 4 09, Part 2 Early History

http://www.youtube.com/watch?NR=1&v=8w0vyB9sq1Y&feature=endscreen

Monetary Reform Talk, 4 09, Part 3- Lincoln’s Greenbacks

http://www.youtube.com/watch?feature=endscreen&v=Wzf3h-63sjk&NR=1

Monetary Reform Talk, 4 09, Part 4 Post Civil War

http://www.youtube.com/watch?v=BsWJK8pQ_uQ

Monetary Reform Talk, 4.09, Part 5: Federal Reserve Act

http://www.youtube.com/watch?v=C6Q7IcTAgcQ

Monetary Reform Talk, 4.09, Part 6: Chicago Plan of 1933

http://www.youtube.com/watch?v=d_wp8N-Q_O4

Monetary Reform Talk, 4.09, Part 7: Robert Hemphill quote

http://www.youtube.com/watch?v=5TTVoNIpBjE

Monetary Reform Talk, 4.09, Part 8: Milton Friedman

http://www.youtube.com/watch?v=4tSXnXE1slk

Monetary Reform Talk, 4.09, Part 9: The Solution

http://www.youtube.com/watch?v=0lyGoTEJb6g