Hur skapa en blocköverskridande politik som utjämnar klyftor i Europa?

Att sätta Fascist – och Naziststämpel på den socialkonservativa partierna i Europa har ju inte visat sig vara rätt väg för att bli av med hotet. Tvärtom har dessa grupper växt i de flesta Europeiska länder.

Måste vi inte skilja på Gyllene Gryning i Grekland och SD i Sverige? Finns det inte stora skillnader mellan deras sätt att agera? Måste vi inte se både till likheter och olikheter. Om SD är fascister och nazister: Vad är då Gyllene Gryning?

Det gäller ju att få människor som röstar med dessa partier att ändra sig och se till att de inte växer ytterligare. Fashiststämpeln har inte uppenbarligen inte varit avskräckande för de som röstar på dessa partier.

Att sätta Fokus på SD och dess systrar i Europa har istället lett till att de ökat i styrka. I flera länder finns det risk att de blir största partiet i närtid. Frankrike, Danmark och Storbritannien är tre sådana exempel.

Det är ju inte de nationalistiska strömningarna som har gjort att arbetslösheten varit hög i Europa sedan 1980-talet. Det är inte de nationalistiska strömningarna som har lett till att klyftorna ökat i Europas nationalstater.

Det är inte de nationalistiska strömningarna som orsakade finanskrisen 2007. De nationalistiska krafterna är snarast en konsekvens av den nyliberala politik som bedrivits i hela världen med början på 1970-talet.

Det är ju den politiken som skapat de klyftor i samhället som i sin tur gett upphov till nationalistiska motkrafter.

Enda möjliga sättet att ändra på detta är att Europa börjar driva en mer inkluderande politik, där klyftorna och otryggheten minskar.

Hur tror ni att det ska gå att driva en sådan politik blocköverskridande?

C är inte som på Olof Johanssons tid och FP är inte som på Bengt Westerbergs tid. Borgerligheten i Europa är allt annat än lätt att samverka med om vi vill se en politik som minskar klyftorna.
 
Det räcker nog inte heller bara med att byta partiledare inom C och FP. Den nyliberala agendan har satt sig mycket djupt i dessa partier.
 
Möjligen finns det ett visst hopp om FP. Men C har som det ser ut idag en mycket långa väg att vandra.

Hur ska S då kunna driva en reformpolitik – blocköverskridande – som minskar klyftorna, som är själva grogrunden till de nationalistiska strömmarna?

Jobben i framtiden

Dan Persson du berör två mycket intressanta frågeställningar.  Den ena är en tendens att fler och fler arbetar som företagare.  Överallt där jag befinner mig har jag mött enmansföretagare som på konsultbasis utför diverse olika arbetsuppgifter. Inom IT, verksamhetsutveckling, projektledning, processutveckling är detta mycket vanligt förekommande. Småföretagare som samverkar i kluster och nätverk.

För tio år sedan arbetade den här typen av människor i större företag. Men idag vill stora företag inte binda upp sig och har för många fast anställda. De vill kunna vara snabbfotade och snabbt kunna plocka in nya resurser för att kunna klara en snabbt föränderlig värld.  Stora företag anställer idag i allt högre grad bara nyckelpersoner. Resten köps in på konsultbasis.

Tendensen är, tror jag, att fler och fler kommer att arbeta som fristående konsulter som säljer sina tjänster på marknaden.  Det här skapar en helt ny typ av arbetsmarknad.  Vad detta kommer att leda till framledes vet vi naturligtvis inte. Ingen vet vad framtiden har i sitt sköte. Men tendensen är viktig att följa och kommer om den fortsätter att förändra arbetsmarknaden på ett dramatiskt sätt. Vi är redan inne i denna process.

Den andra frågeställningen du tar upp är att det skapas hela tiden nya jobb och gamla försvinner. Så har det alltid varit och så kommer det troligtvis att vara även i framtiden. Men ser vi på arbetssituationen i Europa i ett nutidshistoriskt perspektiv är situationen allt annat än ljus. Arbetslösheten har legat på mycket höga nivåer i Europa som helhet sedan mitten av 1980-talet.  I Sverige kom den höga arbetslösheten att bli fördröjd och slog till ordentligt i samband med finanskrisen i början av 1990-talet.

Sedan dess har arbetslösheten varit hög i hela Europa. Trots att politiker från olika utgångspunkter och med olika ideologiska glasögon gett jobben högsta prioriter, är arbetslösheten fortfarande mycket hög i Europa som helhet, även om det skiljer sig länderna emellan. http://www.europaportalen.se/tema/arbetsloshet

Så visst skapas det nya jobb, .men de räcker uppenbarligen inte för att sysselsätta Europas befolkning. Detta är en bister realitet idag och kan bli än mer accentuerad om vi blickar framåt 5 – 10 år.

Inte heller har småföretagandet har lyckats med att ändra på detta dystra faktum.

Anders Wijkman pekar på vad som kan hända när teknikutvecklingen fortskrider och allt fler kvalificerade jobb kan ersättas av modern teknik. En annan artikel som stöttar Anders Wijkmans resonemang är denna.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/vara-hjarnors-arbete-ar-pa-vag-att-ersattas_3913762.svd

Ett nästan osannolikt genombrott – Chicagoplanen

När den globala finanskrisen exploderade på Wall Street för nästan precis fyra år sen var det många som trodde att världen inte skulle bli sig riktigt lik. Att det vi såg var början på en ny världsekonomi. Så blev det inte. Fyra år senare styr världens politiker fortfarande efter den gamla nyliberala kartan för att slippa ut ur krisens efterverkningar. Man skär i de offentliga finanserna, försöker hitta nya pengar att låna och hoppas på att tillväxten på något mirakulöst vis ska komma igång ändå, med lite tur.

Men kanske är det bara så att stora förändringar alltid tar tid. Även efter den stora depressionen på trettiotalet – som dagens kris påminner om, på många sätt – var det svårt att tänka om, men med tiden banade krisen trots allt vägen för idéerna bakom den moderna välfärdsstaten. Ett annat försök att tänka nytt var den så kallade Chicagoplanen, som presenterades 1936 av en grupp Chicagoekonomer ledda av Irving Fisher. Gruppen hade spårat kraschens rötter till det frikostiga kreditsystemet – precis som många gör idag – men hade gått ett steg längre och frågat sig varför kreditsystemet var så frikostigt. Deras svar var att de låga kraven på reservkapital hos bankerna gjorde att de på egen hand kunde skapa nya pengar genom att utfärda nya lån. Det fanns i stort sett inga spärrar.

Den plan som Fisher och hans grupp så småningom presenterade för USA:s regering gick ut på att bankerna inte längre skulle kunna skapa nya pengar ur tomma intet bara genom att lägga upp ett lånekonto. Den rätten skulle vara förbehållen riksbanken. Affärsbankerna skulle istället tvingas att alltid ha hundra procents täckning för sitt utlånade kapital. Fisher lär ha lyckats få president Roosevelt allvarligt intresserad av idén, men efter att ha stött på ilsket motstånd från bankernas sida rann planen ut i sanden.

Sen dess har kredit- och finansmarknaderna expanderat på ett sätt som man på trettiotalet knappt ens kunde ha fantiserat om – men Chicagoplanen har i tysthet fortsatt att skaffa sig nya anhängare. Och efter den senaste finanskrisen har Fishers idéer på nytt dykt upp här och var på den politiska agendan. I Schweiz skapades för ett år sen det så kallade medborgarinitiativet MoMo – monetär modernisering – med sikte på att under 2013 få till en folkomröstning i frågan. Och i Tyskland driver rörelsen Monetative en alltmer uppmärksammad kampanj för en återgång till statligt penningskapande och full kapitaltäckning i bankerna. ”Vollgeld”, som det kallas på tyska.

Men något stöd bland etablerade ekonomer har de här idéerna inte fått. Inte förrän nu. I en ny rapport från Internationella Valutafonden har två forskare, Jaromir Benes och Michael Kumhof, testat Chicagoplanens idéer genom att uppdatera den med siffror från dagens amerikanska ekonomi. Resultaten är häpnadsväckande. På punkt efter punkt bekräftas Fishers teorier. Ett stopp för privatbankernas penningskapande och ett krav på hundra procents kapitaltäckning skulle ge mindre svängningar i konjunkturen, öka förtroendet för banksystemet, och framför allt minska både den offentliga och den privata skuldsättningen dramatiskt. Hela ekonomin skulle fungera säkrare, och mer effektivt.

Det är viktigt att påpeka att en sådan här rapport inte speglar Valutafondens officiella hållning. Men rapporten har trots allt granskats och godkänts av fondens ledning – något som i tysk press har noterats som en mindre sensation. På gott och ont, förstås: tidningen Die Zeit talar om en ”radikal nyorientering”, medan konservativa Frankfurter Allgemeines ekonomikrönikör Thomas Mayer oroar sig för det han ser som en politisk inskränkning i bankernas självständighet.

Och visst, de politiska konsekvenserna skulle bli betydande. Faktum är att ett viktigt argument för en sådan här reform, bortsett från de ekonomiska, rör just politikens handlingsutrymme. Den skulle göra en av samhällets viktigaste resurser – pengarna – till en offentlig, demokratisk angelägenhet, men den skulle också minska de krav på ekonomisk tillväxt som är en följd av den galopperande skuldsättningen. Därmed skulle man kunna lossa på den nyliberala ideologiska tvångströja som ständigt kräver fler privatiseringar och gör det så svårt att ställa om till en hållbar ekonomi. Vägen skulle plötsligt ligga öppen för en friare och bredare ekonomisk diskussion.

Med tanke på den makt som bankerna har i dagens system så lär det dröja innan de här idéerna blir praktisk politik. Men bara att debatten förs på den här nivån måste ses som ett nästan osannolikt genombrott. Som sagt, ideologiska förändringar tar tid. Även när de är nödvändiga.

Dan Jönsson

Revolutionerna rycker fram

Anna Laestadius Larsson skrev i sin kolumn i SvD i våren 2011 under rubriken ”Revolutionen rycker fram i dagens USA”:

I Tunisien, Egypten, Libyen, Syrien, Jemen och Bahrain har folket rest sig mot sina diktatorer, krävt frihet och jämlikare samhällen.

Trots den grönskande våren och solen som värmer i nacken är väl kanske inte allt så tipp topp här hemma heller. Det finns en del att diskutera när det gäller skolan. Och integrationspolitiken. Inkomstskillnaderna ökar. Och vi har fått ett nytt politiskt ­begrepp: utanförskapet. Men om någon skulle få för sig att fråga svenska folket om vi tror att det kommer att bli en revolution i vårt land de närmaste hundra åren skulle nog de flesta, efter att det första nervösa skrattet lagt sig, svara ett rungande nej.

När CBS News i samarbete med Vanity Fair i slutet av februari ställde frågan till närmare tusen amerikaner svarade 45 procent ja. Nästan hälften av amerikanerna tror att det kommer att bli en ny amerikansk revolution inom de närmaste hundra åren. [1]

Ganska många av de intervjuade har tagit upp revolutionerna i norra Afrika och ser det som en början till något som även kan smitta av sig till Kina. Det finns en stark tilltro till att demokratin kommer att segra i dessa länder. Även i Kina kommer demokratin till slut att slå genom. Däremot är Anna Laestadius Larssons infallsvinkel inte förekommande bland de jag talat med. En ny amerikansk revolution i det demokratiska USA kan låta främmande. Det är väl bara att använda röstsedeln om de är missnöjda och rösta fram ett alternativ. Anna Laestadius Larsson fortsätter:

Of the 1%, by the 1%, for the 1 % lyder rubriken på en artikel i majnumret av Vanity Fair skriven av nobelpristagaren Joseph E Stiglitz som på 1990-talet var ekonomisk råd­givare till president Bill Clinton och chefs ekonom på Världsbanken. Han menar att precis som folken i Mellanöstern tvingats se hur ländernas tillgångar samlats i händerna på ett fåtal människor kontrollerar nu en exklusiv liten grupp allt större delar av den amerikanska ekonomin. En procent av amerikanerna tar i dag 25 procent av inkomsterna och äger 40 procent av rikedomarna. Deras del av kakan har ökat dramatiskt de senaste 25 åren och inkomstgapet i USA ligger nu på ungefär samma nivå som i Ryssland. I stort sett alla senatorer och många i representanthuset tillhör topprocenten, tar emot ekonomiska bidrag av topprocenten och vet att de när de lämnar politiken kommer att belönas av topprocenten, skriver Stiglitz. [2]

Även i USA växer utanförskapet. 20 procent av ungdomarna är arbetslösa, var sjätte amerikan är fast i dåligt avlönat deltids- eller timarbete trots att de önskar sig heltidsjobb och var sjunde amerikan överlever tack vare matkuponger. Och kanske än värre, den så vackra amerikanska drömmen, den som handlar om att alla ska ha samma chans att lyckas, bleknar allt mer i konturerna. En fattig amerikans, eller till och med en medelklassamerikans, chans att ta sig till toppen har blivit allt mindre. Hopplösheten ökar, varnar Stiglitz. Revolutionen närmar sig.

Artikeln kan även läsas i Vanity Fair. [3] När nobelpristagare Joseph Stiglitz skrev detta i Vanity Fair fanns det bara teapartyaktivister ute på gatorna och demonstrerade. Nu har de fått konkurrens av nya grupper som visar sitt missnöje mot finanskapitalet och arbetslösheten. Det kan utveckla sig till en mycket dramatisk valkamp i USA nästa år. Men frågan är om det gör så stor skillnad om demokrater eller republikaner vinner. Det verkar vara viktigare att det dyker upp fler med Warren Buffett, Bill Gates, Georges Soros, Percy Barnevik och PG Gyllenhammar bland näringslivets folk. Det är ju bland dessa entreprenöriella matadorer som de verkligt avgörande besluten fattas. Money talks.

Reflektioner om demokrati och ekonomisk politik

Söndag den 23 december

Så här dagen före dopparedan har jag ytterligare en julklappsönskning. Med den önskar jag alla som läser detta en god jul.

Under det gångna året har varit val i USA. Pengarnas roll i amerikansk politik gör idag att det är svårt att längre kalla USA för en demokrati. Ingen av presidentkandidaterna klarar idag en presidentvalskampanj utan att ha stora tunga delar av de superrika med sig på banan.

Ett sådant styrelseskick brukar kallas plutokrati: http://sv.wikipedia.org/wiki/Plutokrati

Även Kinas kommunistparti har haft val. Inom det kommunistiska partiet finns idag hela det kinesiska etablissemanget representerat.  Kina drivs idag som en stor koncern där eliterna bestämmer utifrån strikt affärsmässiga grunder. Vad tjänar vi på att gå in och agera i norra Afrika? Vad tjänar vi på att hjälpa till att demokratisera Syrien? I en koncern står inte demokratin så högt i kurs. Affärer är affärer.

Den kinesiska affärsmodellen har varit exempellöst framgångsrik och Kina räknas gå om USA som världens största ekonomi i närtid. Moral, etik och mänskliga rättigheter väger lätt i en koncern. Demokrati är uppenbarligen ingen nödvändig egenskap för att göra bra affärer. Det samma gäller för det svenska näringslivet. ”Business is Business”.  Moral och etik får vi sköta på annat sätt, tycks de mena. Nu gäller det affärer.

I Europa har demokratin alltmer börjat ställas på undantag. Länder som Grekland, Spanien, Italien, Portugal och Irland står idag mer eller mindre under förmyndarskap. Pacta sunt servanda – avtal ska hållas. Mest konkret syns det i Grekland och Italien som är satt under förmynderi av marknadsaktörerna.

Affärer är affärer. Finansmarknaderna sätter press på staterna. Effekten blir att flera Europeiska stater idag i rasande tempo tvingas rusta ner en välfärdstat om det tagit ett halvt sekel att bygga upp. De tvingas även sälja ut statliga företag till reapris. Inom S i Sverige är det tämligen tyst om detta tragiska. S i Europa tycks heller inte vara förmögna att formulera en samordnad ekonomisk politik som alternativ till majoritetens spariver som  tycks leda till än mer elände för de skuldsatta staterna.

Mats Persson om den europeiska skuldkrisen

Socialdemokrater på Södermalm tog glädjande nog upp ämnet i höstas och bjöd in Mats Persson (professor i nationalekonomi vid institutet för internationell ekonomi. ) Vi träffades på biograf Rio http://fhp.nu/Rio/Kontakt/

Han talade om den då nyutgivna boken: ”Den Europeiska skuldkrisen”, SNS-förlag.2012.

På baksidan om bokomslaget läser vi:

” 2010-2012 års europeiska skuldkris har lett till gigantiska överföringar av pengar i syfte att >> rädda euron >>. I denna debattbok diskuterar Mats Persson överföringarna och han menar att de i första hand har gynnat ägarna till de banker som spekulerat i sydeuropeiska statsobligationer. Därigenom har åtgärderna uppmuntrat skadligt risktagande vilket inverkar på valutaunionens stabilitet.”

I boken lägger Mats Persson fram förslag om alternativ politik. På baksidan om boken läser vi vidare:

”För att få valutaunionen att fungera krävs att man går tillbaka till Maastrichtfördraget 1992: andra länder ska inte lägga sig i hur ett enskilt euroland sköter sin ekonomi. Och några överföringar av pengar – för att lösa ut länder som misskött sig eller för att >> rädda euron << – ska inte ske. Boken avslutas med en diskussion av hur en sådan politik ska kunna fungera i praktiken.

På adlibris.com hittar vi följande presentation av boken:

” Beskrivning:

2010-2012 års europeiska skuldkris har lett till gigantiska överföringar av pengar i syfte att »rädda euron«.

I denna debattbok diskuterar Mats Persson överföringarna och han menar att de i första hand har gynnat ägarna till de banker som spekulerat i sydeuropeiska statsobligationer. Därigenom har åtgärderna uppmuntrat skadligt risktagande, vilket inverkar på valutaunionens stabilitet. Problemen har förvärrats av de krav på nedskärningar som tvingats på skuldländerna; dessa krav har skapat politiska slitningar mellan nationerna.

För att få valutaunionen att fungera krävs att man går tillbaks till Maastrichtfördraget 1992: andra länder ska inte lägga sig i hur ett enskilt euroland sköter sin ekonomi. Och några överföringar av pengar för att lösa ut länder som misskött sig eller för att »rädda euron« ska inte ske. Boken avslutas med en diskussion av hur en sådan politik ska kunna fungera i praktiken.

Mats Persson är professor i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi, Stockholms universitet. ”http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9186949233

Mats Persson tar upp begreppet ”moral hazard”,en försäkringsterm som han menar att det inte finns någon bra bra svensk översättning på. Den försäkringstekniska  betydelsen av begreppet är om en person har sin hus försäkrad så kan hen börja slarva med säkerheten. För att skydda sig mot kunders slarv innehåller idag ett modernt försäkringskontrakt en rad restriktioner som reducerar ersättningsnivåerna för vissa typer av skador.

”Moral hazard” används även inom på statsfinansiell nivå. Om stater vet med sig att de kommer att bli räddade av ECB och IMF om statsskulden blir för stor finns det stora risker att staterna skjuter upp nödvändiga men impopulära reformer och istället låter statsskulden växa.

För att komma åt ”moral hazard”  skapades en paragraf i Maastrichtfördraget – den så kallade Stabilitetspakten 1997. Den sade att inget medlemsland fick ha mer än 3 procent i budgetunderskott.

Om något land skulle bryta mot detta tak skulle det landet betala böter till EUs gemensamma kassa. Vidare stipulerades att inget medlemsland fick ha en statsskuld som överstiger 60 procent av  av BNP (sid 14 ff).

Omkring år 2000 hade vi med andra ord ett par internationella avtal som innehöll (och fortfarande innehåller) en rad förbudsparagrafer: Ett för bud för andra EU länder att lösa ut andra EU-länder från deras skulder, ett förbud för ECB att låna ut pengar till de skuldtyngda länderna, et förbud att ha en alltför hög statsskuld. Dessutom bötes- förläggande till de stater som har för hög statsskuld. Dessa förbud visade sig snarare vara rundningsmärken.

Det som istället har hänt är att ECB och IMF har gett lån till de skuldtyngda länderna. Detta resulterar i en oerhörd omfördelning av resurser för att rädda staterna som i sin tur räddar bankerna i de skuldtyngda länderna men också tyska och franska banker från att ta de ekonomiska smällarna.

Det stora bekymret med dagens banker är att de blivit för stora för att kunna sättas i konkurs. Vid en konkurs skapas så stora problem för hela samhällen och i Lehman Brothers fall för hela världsekonomin. Eftersom bankerna vet att de är för stora för att inte staten ska gå in och rädda dem, kan de vara med vid i en ekonomisk uppgång och tjäna kopiöst mycket pengar åt aktieägaren på utlåning. Vid en eventuell krasch går sedan staten in och räddar bankerna. Men då ska staten verkligen ta över banken och inte ge ägarna mer kapital.

I grova drag skulle en sådan ekonomisk räddning ske på samma sätt som den svenska staten hanterade svenska banker som höll på att gå i konkurs på 1990-talet.

Så snart bankernas eget kapital börjar bli alltför lågt, genomför problembanken en nyemission. Om inte privata ägare inte vill ställa upp på denna nyemission så gör staten det. Då blir även staten ägare och kan sedan vara med när bankerna återhämtar sig. På så vis skulle kostnaderna kunna minimeras. Bankens ägare skulle med detta system bli tvingade att ta den ekonomiska smällen. Det innebär i sin tur att att bankens ägare skulle inse betydelsen av riskanalys. Efter en tid skulle bankerna åter säljas ut på marknaden. Då har staten varit med på uppgången och och skattebetalarnas kostnader skulle väsentligt minskas.

Efter det välbesökta mötet på Södermalm, har frågan inte tagits upp i Facebookgruppen för Socialdemokrater på ön. Varför? Fanns det ingen som hade några tankar och reflektioner efter mötet kan man fråga sig? Kanske har samtalet först vidare i andra sammanhang.

Efterspelet

Är det verkligen rimligt att bankernas ägare inte ska vara med och stå för fiolerna?

Från S på centralt håll har det varit mycket sparsamt med kommentarer. Varför?

Lite otippat har Peter Wolodarski (DN) istället överraskat läsekretsen med att i ett antal artiklar ifrågasätta det rimliga i att de skuldsatta staterna ska spara sig ur krisen. När många stater samtidigt sätter igång att spara leder det bara till att hela områdets ekonomi kyls av och ekonomin kommer in i en ond negativ cirkel. Detta leder inte till att staterna får större möjlighet att kunna betala tillbaka sina skulder.

Peter Wolodarski har även konstaterat att det finns två parter vid ett lån, en långivare och en låntagare. Vi kan inte bara ge låntagarna hela skulden. Det är ett helt annat budskap än Reinfeldt/Borg fört fram om slösaktiga oansvariga sydeuropéer som nu får skylla sig själv. När Reinfeldt/Borg talar är det inte fråga om att det även varit fråga om slösaktiga och alltför riskbenägna banker.

Varför är inte S mer offensiva i denna fråga? Här föreligger det uppenbarligen en öppning för S att inta en position som skulle kunna vara synnerligen vägvinnande. Kanske till och med valvinnande, vem vet?

Om det nu råder tystnad från S centralt, behöver det inte innebära att vi på det lokala planet är lika tysta. Vi behöver inte vara någon ekonomisk Einstein för att kunna skaffa oss en egen uppfattning i frågan.

I ett folkrörelseparti borde väl initiativ tas på lokal nivå, som sedan kan sprida sig ut i hela rörelsen. Det finns ju ingen anledning att invänta vad partiledningen har att säga, innan vi själva kan träda fram och inta en position och åsikt i frågan.

Studiecirkel om Europa

Under hösten har Maria Södra Stations S-förening haft en studiecirkel om: Vems Europa?

Som litteratur har vi haft:   
”Europas stålbad”, Björn Elmbrant.

”De hatade – om radikalhögerns måltavlor, Magnus Linton.
”De osynliga – Om Europas fattiga arbetarklass, Rebecka Bohlin.
Samtliga böcker från Atlas förlag.

Björn Elmbrant jämför i boken Island med Irland. På Irland gick staten in och räddade bankerna. På Island lät man bankerna gå i konkurs. Drygt 3 år senare ser vi resultatet. Island med egen valuta har återhämtat sig mycket bättre än Irland med euron.

 Demokratin och social media

Den arabiska våren har nu övergått in i ett vintertillstånd och de små steg till demokratisk ljusning som tagits kan lett vändas till motgång. Läget står fortfarande och väger.

En lärdom som kan dras är att Facebook och andra sociala media har visat sig ha en mycket stark potential för att väcka debatt och driva politiska frågor framåt.

I Sverige tar vi nog demokratin för given. Vi tar den för så given att allt färre människor är intresserade av att engagera sig för att hålla demokratin vid liv. För S som ett folkrörelseparti har det aldrig varit tillräckligt att vi går och röstar vart 4 år. Trots nedgång i intresset har S fortfarande 100.000 medlemmar varav 1000 personer finns här på Södermalm.

För att den representativa demokratin ska fyllas med innehåll behövs ett aktivt lokalt engagemang. Den representativa demokratin kräver att det finns människor som är villiga att ta på sig en politisk roll. Den rollen behöver inte nödvändigtvis att bli förtroendevald. Vi gräsrötter spelar en viktig roll just som att på gräsrotsnivå se till att den politiska debatten hålls levande.

I en representativ demokrati är det extra viktigt att de förtroendevalda blir valda på ett sätt att det finns möjlighet för oss som ska välja vet vad kandidaterna står för. Denna öppenhet har under året förbättrats inom S på Södermalm. Det är glädjande.

Men den representativa demokratin kräver även för att den ska fungera bra, ett aktiv dialog mellan de valda och de som väljer under mandatperioderna. Här finns en stor förbättringspotential. Som förtroendevald är det bra och viktigt att informera om vad som händer i den verksamheten som man är företrädare för. Lika viktigt är det att gå ut och vara med i den öppna dialog som den representativa demokratin kräver.

Vi lever i en specialiserad värld där vi lyssnar på specialister som talar om talar om vad som är rätt och fel. Inom politiken borde det inte vara så att vi bara uttalar oss om vår fråga som vi är specialiserade på. Då blir vi ju ett parti som täcker en helhet, men våra förtroendevalda vill bara uttala sig om en fråga, sin fråga.

En lokal politiskt förtroendevald som inte visar upp ett intresse för några andra områden, än de frågor som rör det egna ansvarsområde, liknar mer än tjänstehen än en politiskt förtroendevald. Dygnet har bara 24 timmar. Det är ett faktum som är svårt att rucka på, även för den verkliga eldsjälen. Men det finns ju inte bara 0 – eller 100 % engagemang. Det finns många nyanser där emellan.

Demokratin är en skör blomma som vi aldrig får ta för givet. Det är på det lokala planet som vi har möjlighet att vitalisera och vidareutveckla demokratin. Att så sker önskar jag mig i julklapp, så här dan före dan.

Med dessa tankar om demokratin önskar jag att världen tar ett steg i riktning mot mer demokrati 2013. Det gäller även lokalt på Södermalm.

Från nyliberalism till geoliberalism i en global värld

Inledning

I Facebookgruppen ”Ny ekonomi för en bättre värld” för vi en mycket engagerande debatt. Vi är inte så många som deltar, men de som är med är desto mer engagerade. http://www.facebook.com/groups/nyekonomi/

I en tråd som jag initierade med titeln: Ett ”paradis” på jorden, hade jag förhoppningar om att vi skulle kunna lyfta blicken och blicka framåt och se vilka mål och visioner vi har om den nya sköna nya världen.

”Hur vill vi att den nya sköna världen ska se ut? Som jag ser på ekonomin är det ett medel – dock ett mycket viktigt sådant – för att uppfylla våra mål.

Vi måste först veta vad vi vill och var vi ska någonstans. Annars blir det ju inte lätt att hitta fram. Det är lätt att fastna i – ismer och vänster – höger låsningar som snarare försvårar för oss att tänka i nya banor. Om vi försöker sätta visionsmålet så högt vi kan och spåna friskt, kan denna tråd säkert bli en spännande upplevelse för oss alla.

Vad har vi för visioner om en bättre värld? Om vi inte har pengar som vår vision vad sätter vi istället i visionen?

Om vi inte vet vad vårt mål är hur ska vi då någonsin hitta dit? Om vi vill till London då måste vi ha målet satt dit. Annars vet vi inte var vi kommer. Då måste vi veta var London ligger. Vi måste veta hur vår nya sköna värld ska se ut för att nå dit. ”Hämtat från: http://www.facebook.com/groups/nyekonomi/

Några började fundera på visioner om framtiden med visionära glasögon. Hur ser vår bästa vision om en framtida värld ut? Andra har fullt upp med att fundera på hur de ska ta klivet från en nyliberalism till någonting nytt. Någonting som bättre stämmer de de krav som dagens sköna nya värld ställer på oss.

I skrivande stund är det 331 inlägg i tråden. Den mesta tiden går åt till att avhandla det som står att finna på denna hemsida:
http://www.landskatt.se/det-geolibertarianska-samhaumlllet.html

Det geolibertanska samhället

På hemsidan läser vi:

”Sveriges Georgistiska Riksförbund är en organisation under bildande som vill verka för att sprida kunskap om den geoklassiska ekonomins principer för hur offentligheten bör finansieras och marknaden struktureras. ”

Dess principer blir vi lite bekanta med när vi läser detta:

” Planeten jordens gåvor tillhör oss alla.

Geolibertarianismen – en förening av frihetlighet och välfärd.

Det du själv skapar tillhör bara dig.Georgismen frigör individen men avgiftsbelägger privata monopol:Låter naturresurserna lägga grunden för offentliga intäkter.

  • Alla privata monopol som berövar andra människor tillgång till grundläggande resurser avgiftsbeläggs.
  • Arbetets frukter tillfaller helt individen.
  • Uppehåller en fri och lågt reglerad marknadsplattform.
  • Penningsystemet blir antingen konkurrensutsatt eller helt förstatligat.
  • Staten lämnar individen i fred så länge hen inte förstör för andra eller miljön.
  • Staten tillhandahåller grundläggande materiell trygghet för alla utan tvång, byråkrati och moraliska pekpinnar via en förutsättningslös basinkomst.
  • Främjar harmoni och balans mellan människans och naturens olika samhällen. ”

För att få en lite bredare bild hänvisar jag till hemsidan: http://www.landskatt.se/index.html

Jag ska i detta blogginlägg skapa en bakgrundsförståelse till hemsidan, samt  sätta hemsidan i kontrast till ett  globalt perspektiv.  För att förstå vad den ansvariga gruppen  står, tror jag att det är viktigt att läsa genom detta som jag hämtat från hemsidan. Under fliken: Nyliberalismens blinda fläck hittar vi en bild på Joseph_Stiglitz: Se vidare: http://sv.wikipedia.org/wiki/Joseph_Stiglitz

Picture

Under fliken hittar vi ” Nyliberalismens blinda fläck” hittar vi även denna textmassa:

”Jordräntan är klassklyftornas generator.

Det ska löna sig att arbeta. Detta är grundprincipen bakom den nyliberala ideologi som dominerat västvärlden de senaste tre decennierna.

Att ingen vill arbeta gratis åt någon annan och känna sig ägd och kontrollerad av en överhet, det är lärdomen som dragits utifrån att bevittna problem hos de nationer som genom historien tillämpat de mest rena formerna av statssocialism, som t.ex. Sovjetunionen och kommunist-Kina. För när frukten av den ena människans arbete utan förbehåll används för att tillse andra människors behov uppstår lätt en moralisk kris. En moralisk kris där människor som arbetar utnyttjas av människor som väljer att inte arbeta. Det skapas ett incitament till att inte arbeta, och till sist kollapsar samhället av passivitet och korruption.

Av det skälet såg nyliberalismen länge ut att vara den ideologi som skulle skapa ett ihållande välstånd över världen. Fokus lades på individens förmåga till egen självförsörjning, men även på individens äganderätt och förmåga att förvalta många av samhällets bärande institutioner och resurser utifrån eget vinstintresse.

Det paradoxala tycks dock vara att i takt med att nyliberala reformer förts allt längre, så tycks det löna sig allt mindre att arbeta. Reallönerna har de senaste decennierna sjunkit, och på många ställen har även högt kvalificerade yrken fått se en stor reduktion i reallön. Unga nyutexaminerade studenter kan inte ens få ett första jobb, och många unga har inte råd med bostad. Vad är det som har hänt?

Problemet är den starka äganderätten över mark och naturresurser som gör det lönsamt, inte att arbeta, utan att äga resurser som andra behöver för att arbeta. Detta har gjort det möjligt för en allt mindre grupp att äga allt mer och därigenom tjäna ännu mer pengar på andra människors arbete.

Vi ser därför en utveckling mot allt större rikedoms-klyftor vilket är ett resultat av detta. Idag är det i runda slängar 8% av jordens befolkning, som äger 80% av världens all rikedom, och detta är en utveckling som bara fortskridit mot mer ojämlikhet de senaste tre decennierna. De senaste årens finanskriser har även accellererat den här utvecklingen till nivåer där till och med kapitalistiska förespråkare måste erkänna ojämlikheten som ett problem. Man skulle kunna säga att det har återuppstått ett närmast feodalt ägandeförhållande tack vare nyliberal politik.

Statliga välfärdssystem fungerar bara som värktabletter och bandage mot privata marknadsmonopol som oavbrutet genererar passiva hyres- och ränteintäkter. Den grundläggande orsaken till orättvisorna kvarstår oavsett bidragsformer för att kompensera de fattigare samhällsklassernas sjunkande inkomster. Därför blir det värre hela tiden och det går inte att arbeta sig ur denna fattigdomens rävsax.

Men det gamla problemet med nyliberalismen är egentligen inte tanken om att man ska ha en låg eller obefintlig inkomstskatt. Det är bra om det lönar sig att arbeta! Problemet med nyliberalismen är just bara den naiva synen på resursägande. Tanken om att en individ ska kunna äga stora mängder naturresurser, utan att det ställs några motkrav från samhället. Så på så vis utgör idén om landskatt den pusselbit som fattas, för att man ska kunna skapa ett samhälle där det verkligen lönar sig att arbeta, och som samtidigt förblir någorlunda jämlikt! Då har vi dock bytt politisk hemvist från ”nyliberalism” till ”geoliberalism.” ”

Här får vi en god bild vad som skiljer ”nyliberalism” från ”geoliberalism”

För den oinvigda kan det vara bra att känna till lite grand om begreppet ”nyliberalism”.

En begreppsförklaring

Nyliberalism är det populärnamn på den ekonomiska teoribildning som startade med Chicagoskolans nytänkande för rädda och får fart på en stagnerad kapitalism i USA på 1970-talet. Ledande gestalt på skolan var Milton Friedman.

Se vidare: http://sv.wikipedia.org/wiki/Chicagoskolan_%28ekonomi%29

På samma sida hittar vi även en koppling till begreppet ”nyliberalism”:

”Nyliberalism eller libertarianism är en politisk ideologi som bygger på det klassiskt liberala idéarvet från 1600- och 1700-talet.[1] Begreppet introducerades under sista fjärdedelen av 1900-talet och kan anses stå i kontrast till socialliberalismen.

I en vid betydelse (på engelska neoliberalism) är nyliberalism ett motstånd till keynesianism och statliga ingripanden i ekonomin, där man i stället förespråkar lägre skatter och färre statliga regleringar. Dessa idéer företräddes politiskt i USA av president Ronald Reagan och i Storbritannien av premiärminister Margaret Thatcher.[2] ”  

Se vidare: http://sv.wikipedia.org/wiki/Nyliberalism

Kärt barn har många namn. Ett annat begrepp som använt för att förklara samma företeelse är ”Washington Consensus” http://en.wikipedia.org/wiki/Washington_Consensus

Vad står nyliberalism för?

Det finns mycket att säga om nyliberalismen, som varit helt dominerande såväl i den ekonomiska debatten som i det politiska livet världen över, allt sedan 1970-talet. Jag ska här begränsa mig till att räkna upp några karaktäristiska drag.

Nyliberalismen var svaret på en amerikans stagnerande ekonomi som dessutom drabbades av en växande inflation. Målet för nyliberalismen var att få igång den amerikanska ekonomin genom inflationsbekämpning och att se till att amerikanska företag och amerikanskt kapital skulle få fritt tillträde till övriga världen. ”Go global” var slagordet.

För att lyckas med det var det viktigt att ta bort alla exportrestriktioner genom avregleringar.

Privatisering och utförsäljning av statlig egendom världen över var något som avkrävdes låntagarländer som kommit på obestånd av Världsbanken och IMF. På detta vis öppnades nya marknader för västerländska företag.

En käpphäst för den nyliberala skolan är att staten ska minska sina åtaganden och lämna över dessa till en mer effektiv mekanism, marknaden.

Individens roll betonas också. Margret Thatcher beskrev detta på det mest rättframma sättet:
”I think we’ve been through a period where too many people have been given to understand that if they have a problem, it’s the government’s job to cope with it. ‘I have a problem, I’ll get a grant.’ ‘I’m homeless, the government must house me.’ They’re casting their problem on society. And, you know, there is no such thing as society. There are individual men and women, and there are families. And no government can do anything except through people, and people must look to themselves first. It’s our duty to look after ourselves and then, also to look after our neighbour. People have got the entitlements too much in mind, without the obligations. There’s no such thing as entitlement, unless someone has first met an obligation.” http://briandeer.com/social/thatcher-society.htm

En annan portalfigur för den individualismen som ledstjärna var Ayn Rand: http://en.wikiquote.org/wiki/Ayn_Rand

För att komma åt den höga inflationen var det viktigt att ha en, från politiker, oberoende centralbank som skulle använda sig av effektiva styrmedel för en central uppgift: inflationsbekämpning. http://sv.wikipedia.org/wiki/Inflation

I USA har FED dock två uppgifter, arbetslöshets – och inflationsbekämpning. http://en.wikipedia.org/wiki/Federal_Reserve_System

När vi idag talar om globalisering så är det den ovan beskrivna agendan som gäller. Adams Smiths lära om arbetsdelning ingår också som en viktig del av hela konstruktionen:

”I Wealth of Nations försöker Adam Smith reda ut vad som skapar väldstånd för en nation. Slutsatsen han drar är att det är arbetsdelningen som gör det möjligt. Arbetsdelningen definerat som att produktiviteten kan höjas om människor specialiserar sig på olika uppgifter istället för att försöka behärska flera olika arbetsprocesser. För att detta ska vara möjligt krävs dock att de olika arbetsmomenten och de färdiga produkterna knyts ihop och samverkar, detta genom den fria marknaden. ”

http://ekonomisk-historia.r76.se/biografi/adam-smith-liberalismens-fader/

Genom att föra ut denna arbetsdelning globalt skulle effektiviteten öka för alla världsmedborgare. Med alla dessa åtgärder var nyliberalismens löfte till världsmedborgarna att välståndet skulle öka för alla individer världen över.

 En nulägesbeskrivning – USA

Efter finanskrisen 2008, där tilltron på den självreglerande marknaden varit den helt dominerande idéströmningen sedan mitten på 1970-talet i västvärlden, har världssamfundet börjat ifrågasätta den nyliberala agendan.

Människor som tidigare varit besjälade av ”nyliberalism” börjar nu hitta nya hemvister. En sådan är ”geoliberalism”.

Den utvecklingen måste sägas vara ett sundhetstecken. Ett system som lett fram till att hela det kapitalistiska systemet sattes i gungning och fick lov att räddas av nationalstaterna i väst kan knappast fungera som ett alternativ för långsiktigt hållbar världsekonomi. Vi behöver någonting nytt. Det är det många som är överens om idag. Ett system där samhället får gå och städa upp efter en kraschad kapitalism och ge bidrag till amerikanska banker, som bara något år tidigare tjänat ofattbara belopp på just risktagning, fick nu se sig nödsakade att krypa till korset.

Kapitalisera vinster och socialisera förluster blev den nya tidens melodi. Och detta i kapitalismens högborg USA. Det var inte bara bankerna som fick stöd, Amerikas stolta bilindustri var också på fallrepet. Såväl GM och Ford såg länge ut att kunna gå i KK, men räddades av den amerikanska staten. Resultat av dessa räddningspaket gjorde att USA byggde på deras redan ofantliga skuldberg.

Men bilindustrin var helt enkelt för viktig för USA för att de skulle få gå i KK. Samma sak gällde storbankerna som JM Morgan och Goldman Sachs. ”To big to fail” löd slagorden.

Efter att Lehman Brothers hade försatts i konkurs, och fått hela det kapitalistiska systermet i gungning, var det nu ingen politiker som vågade experimentera med att se vad som skulle hända om den kreativa förstörelsen fick ha sin gilla gång.

Begreppet kreativ förstörelse

Begreppet ”Kreativ förstörelse” myntades av Joseph Schumpeter. I Wikipedia läser vi:

”För Schumpeter var entreprenören den fundamentala faktorn bakom den industriella revolutionens utveckling. Hans definition av entreprenörskapet är någon som genomför nya kombinationer och innovationer av en redan existerande produkt.

Schumpeter skilde på radikala (omvälvande) och inkrementella (stegvisa) innovationer. Han menade att radikala innovationer medför en nödvändig nedbrytning av existerande strukturer. Nödvändig nedbrytning för att ny utveckling och nytt kunskapsbyggande ska kunna få utrymme. Han kallade detta för kreativ förstörelse. Resonemanget gick ut på att samtidigt som innovation är nödvändigt för nya utvecklingssteg, medför radikal innovation att existerande kunskap och existerande strukturer görs mindre värdefulla genom att nya kunskaper och strukturer utvecklas. ”

I Sverige har vi fått följa hur företag och hela branscher som inte hängt med i den globala utvecklingen blivit utslagna av företag som har framtiden för sig. Vår textilindustri, varvsindustri blivit utslagna av konkurrenter från Asien. Då var det bara att sätta sig på skolbänken och utbilda sig till något nytt, ett arbete som har framtiden för sig.

Istället dök nya företag i nya branscher upp; telecom, IT, läkemedel och biotec är exempel på branscher som avlöst de gamla. Svensk fackföreningsrörelse har ställt sig positiva till den kreativa förstörelsen. De gamla jobben har försvunnit och nya, bättre betalda har kommit i dess ställe.

Men nu gällde inte längre den kreativa förstörelsens obönhörliga lag. Nu var den ersatt av ”to big to fail”.

Det stora globala skiftet

Utöver nationalstaterna i väst var det tillväxtländerna, främst Kina, som fungerade som motor och upprätthöll kapitalismen när den finanskrisen 2008 nådde sitt epicentrum och hela det kapitalistiska samhället var på fallrepet. Åtminstone var det så vi såg det.

Den övriga världen drabbades inte alls lika hårt av finans krisen som västvärlden gjorde.

Kina som haft en formidabel ekonomisk utveckling sedan 1978 när DengXiaoping tog över rodret.  http://sv.wikipedia.org/wiki/Deng_Xiaoping
Kinas ekonomi beräknas gå om USA:s redan om några år. Flera asiatiska länders ekonomier beräknas växa dramatiskt de närmaste 10 åren.

Europa har haft den sämsta tillväxten av alla världsdelar sedan EU startades. USA ligger synnerligen risigt till med sitt enorma budgetunderskott och ägs idag i praktiken av Kina och andra länder som köper amerikanska statsobligationer.

Det vi håller på att se just nu är ett globalt skifte som kommer att få oerhörda konsekvenser för världsekonomin. Detta faktum är det synnerligen tyst om i en Facebookgrupp som heter ”En ny ekonomi för en bättre värld.” Men för att ha någonting att säga om framtiden måste vi rimligen analysera nuläget.

Förutom i Asien så ser vi idag den största tillväxten i Afrika. Även i Latinamerika börjar tillväxten ta fart. Brasilien har under ett antal år vuxit fram som en allt tyngre global spelare och ingår i de snabbväxande BRIC länderna. (Brasilien, Ryssland, Indien och China) Turkiet beräknas även tillhöra de stora tillväxtnationerna.

Ska vi ha något att säga om framtiden får vi nog ställa om våra glasögon till de nya händelsernas centrum. Om denna utveckling står det inte ett enda ord på hemsidan.  http://www.landskatt.se/hur-skapas-pengar.html

Vad som står på denna hemsida är ju i och för sig inte på något sätt vägledande för vad vi ska tala om i gruppen. Jag ger alla, unga såväl som äldre, rådet att börja gå utanför vår egen ankdamm och sätta fokus på där det händer saker i världen. Utan ett globalt perspektiv kommer vi att bli en kulturhistorisk företeelse. Jag har ingenting emot kulturhistoria men ska vi ha något väsentligt att säga om framtiden  då får vi nog åtminstone befinna oss i nutid.

Därom inte sagt att det inte är viktigt att hämta inspiration och idéer från historien och med förnuft ta med sin in i vår samtid. Utan att ah ett historiskt perspektiv har vi svårt att lära oss av den. Då är det lätt att vi går på samma minor som våra förfäder gjorde.

Men risken är att vi låser oss i en historisk bild som gör att vi ser samtiden utifrån vår favoritaktör exempelvis: Adam Smith, Karl Marx, Henry George eller någon anarkosyndikalistisk ledargestalt. Då ser vi samtiden från ett historiskt prisma som snarare fördunklar än kastar ljus på vår observation av nuläget.

Det gör även att vår framtidsvision tappar i slagkraft och träffsäkerhet.

Ny Labour åter föredöme för Europas Socialdemokrater? Katrine Kielos

”I skuggan av finanssektorns dominans har Labourledaren Ed Miliband plockat fram ingenjörslådan. Katrine Kielos om hur Storbritannien ska bli mer jämlikt med ”god kapitalism”. ”  Läs vidare: http://www.dagensarena.se/magasinetarena/den-fjarde-vagen/

Ed Milibands tankar som Katrine Kielos beskriver dem ligger tämligen de tankar som jag presenterar i https://rogerdahl.wordpress.com/2012/12/10/foretagens-samhallsansvar-i-en-global-varld/

Läs båda och avgör själv.

I artikeln hänvisar Katrine Kielos till Joseph Stiglitz:

” Nobelpristagaren i ekonomi Joseph Stiglitz påpekar i sin bok Making Globalization Work att John Maynard Keynes har gjort mer för marknadsekonomins överlevnad än samtliga nyfrälsta marknadsfundamentalister genom tiderna.

Hade världen inte följt Keynes teorier efter den stora depressionen på 30-talet och hade vi inte byggt välfärdsstater som kunde skydda människor, då hade kraven på alternativ till marknadsekonomin vuxit sig mycket större. Ed Milibands resonemang bygger på samma logik. Det är bara den politiska reformismen som kan rädda marknaden – genom att kontrollera den. Skapa en mer hållbar kompromiss mellan finans, kapital, natur och människa. ”

Men  vad hade hänt om John Maynard Keynes idéer inte hade slagit igenom och den mer renodlade kapitalismen hade fått härja fritt.

Vi kan leka med tanken och ta upp några troliga scenarios.

1 Kapitalismen hade brakat samman och åtföljts av en social revolution!
John Maynard Keynes idéer har då haft en fördröjande effekt på en nödvändig förändring av ägandeformerna som Karl Marx skisserade.

1.a: Den sociala revolutionen skulle sprida sig i alla de kapitalistiska samhällena och Sovjetstaten skulle fått ett avgörande inflytande över världen. Effekten skulle bli att övriga starter skulle bli lydstater till Sovjetstaten. Ett inte alltför lockande perspektiv för många. Men å andra sidan skulle Sovjetstaten kunna fått möjlighet att utvecklas på ett annat sätt än som en ren krigsapparat för att skydda sig från angripare. Hur det då hade gått i världen kan vara intressant att spekulera om.

1.b Nya förutsättningar för en verklig internationalistisk socialism enligt Rosa Luxemburg skulle följa på kapitalismens kollaps. Att socialismen skulle utvecklas som en internationell företeelse vittnar även ”Ty internationalen åt alla lycka bär”. Någon socialism i ett land var det inte fråga om förrän den ryska revolutionen.

Den otyglade kapitalism som vi nu ser håller på att ta kål på hela vår civilisation skulle då vara ett minne blott. En världsregering skulle kunna vara på plats som på ett helt annat sätt än FN idag, hade verklig makt och bestämmanderätt. För den internationellt orienterade arbetarrörelsen skulle denna modell kunna vara mycket lockande. Marknadsmekanismerna skulle då i praktisk handling och inte bara i ord,  kunna  vara inbäddade under befolkningsmajoritetens kontroll kunna ha vidareutvecklats på nya sätt till nytta för värdbefolkningen.

2 En fascistisk diktatur ledd av det militärindustriella komplexet skulle gå in och upprätta lag och ordning. Detta är dessvärre en trolig utveckling. När de demokratiska möjligheterna är uttömda för klass-styret så återstår bara rent förtryck.

3 Efter stor vånda och dramatiska konvulsioner, där marknadens självreglerande kraft fått verka, skulle till slut marknadsekonomin återigen komma i balans utan att en social revolution inträffat eller att militären känt sig tvingad och gå in och återställa lag och ordning. Den här modellen är det många nyliberala/libertaner som talar för.

John Maynard Keynes fördröjde bara processen genom att gå in och reglera marknaden. Hade bara marknadsmekanismerna fått spela fritt hade vi sluppit den långa och sega process som bland annat ledde till andra världskriget. Låt den kreativa förstörelsen ha sin gång. De människor och företag som inte var livsdugliga går under och resten lever efter detta reningsbad ett bättre liv. Utvecklingen har sin gång och går ständigt framåt.

Så här kan vi fortsätta att reflektera över: Vad hade hänt om fenomenet, som kan sätta nuläget i en annan belysning. Hur ser du som läser detta på de olika scenarierna? Vilket scenario tror du skulle vara det mest troliga? Försök motivera svaret för dig själv.

Att få hjulen att snurra igen och skapa full sysselsättning

Om vi får fart på ekonomin igen och full sysselsättning kan uppnås så skulle vi ha råd med en hel del reformer. Om jobb skapas så ger det skatteintäkter till kommunerna som dessutom slipper betala försörjningsstöd när människor är i arbete.  Har jag kanske gett upp hoppet om den fulla sysselsättningen?

Nej av födsel och ohejdad vana är jag optimist och hoppas på att det ska gå att pressa ner arbetslösheten. Trots 20 år där den fulla sysselsättningen mest varit ett vackert honnörsord, som inte på något sätt realiserats, är hoppet det sista som lämnar människan. Eftersom jag tillhör gruppen homo sapiens är jag – kanske mot alla odds – fortfarande en optimist om den fulla sysselsättningen inom de närmaste åren. Ser vi till världsekonomin ser det ju inte alltför hoppfullt ut. Tvärtom finns det mycket som talar för att krisen i Europa blir tämligen långvarig. Där tappar vi vår viktigaste marknad. Det bådar inte gott inför framtidens fulla sysselsättning. Ska sedan USA börja amortera ner på sin enorma statsskuld lär det bli stålbad även där. Då blir det inte mycket pengar kvar för amerikaner att sätta på sig de stora spenderbyxorna och köpa svenskt.

Då vill det till att tillväxtländerna utanför västvärlden håller grytan kokande. Annars blir arbetslösheten snarare högre än lägre än idag. Kina – som varit det land som hållit ekonomin uppe under finanskrisen – håller för närvarande på att strama åt ekonomin för att minska risken för en alltför inflation.  Det talar inte heller för att svensk export  ska gå som tåget med hjälp av Kina på samma sätt som tidigare. Å andra sidan vill antagligen den kinesiska regimen stimulera konsumtion på bekostnad av produktion för att få människor på gott humör. Det talar för svensk export klara sig väl i den internationella konkurrensen.

Sverige borde även satsa hårt på en snabbare övergång till grön ekonomi och gröna infrastruktursatsningar. Här måste staten vara med och styra verksamheten, i synnerhet  där investeringarna inte är lönsamma för företagen. Samma sak gäller för byggandet av hyreslägenheter. Staten måste in och förbättra villkoren för att byggbolagen ska vilja satsa.

Vad har framtidspartiet S att säga om framtiden?

Efter att ha läst genom programkommissionens remissförslag till nytt partiprogram för S och sedan tittar mig omkring i den omvärld jag befinner mig i, kan jag inte låta bli att fundera en smula. Är det bara jag som funderar över gapet mellan vacker vision och den utveckling som varit rådande i Sverige och västvärlden de senaste 30 åren.

Självklart ska ett partiprogram vara ett visionsdokument som ska peka framåt – mot en ny och bättre värld, en värld där alla ska med. För oss socialdemokrater innebär det om vi läser visionsdelarna; demokrati, frihet, jämlikhet, solidaritet och en hållbar utveckling. Men borde det inte få oss att fundera lite om vart utvecklingen är på väg.

Under de senaste 30 åren har klyftorna i Sverige ökat, som bland annat SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle) i en rapport konstaterat:

http://www.sns.se/forlag/sns-valfardsrapport-2011-inkomstfordelningen-i-sverige

Rapportens innehåll i korthet

”Ökade inkomstskillnader. Sedan 1980 har inkomstskillnaderna i Sverige ökat över hela inkomstskalan. Både mellan medianinkomsttagare och höginkomsttagare och mellan medianinkomsttagare och låginkomsttagare. Den relativa fattigdomen (mätt som individer som har en inkomst under 50% av medianen) har också ökat, särskilt under de senaste tio åren. Men andelen fattiga i Sverige är låg internationellt sett.

Kapitalinkomster orsaken. Den främsta orsaken till den ökande inkomstspridningen är ökade skillnader i kapitalinkomster, snarare än förändringar av löner, skatter och transfereringar.

Jämn fördelning i Norden. Strikt fördelningsmässigt framstår de nordiska länderna som framgångsrika oavsett om målet formuleras i termer av årsinkomster, långsiktiga inkomster eller lika möjligheter.

Sverige bra på social rörlighet. Familjebakgrunden är en viktig förklaringsfaktor bakom inkomstskillnader. Men i Sverige har denna faktor mindre betydelse. Här förklaras 6 procent av inkomstskillnaderna av faderns inkomster, vilket ska jämföras med 20 procent i USA. Ett annat sätt att mäta familjebakgrundens betydelse för inkomstskillnader är sambandet mellan syskons inkomster. I USA är det 49 procent av inkomstskillnaderna som förklaras av faktorer som delas av syskon, men i Sverige bara 14 procent.

Livsinkomstperspektivet ger samma bild. Det hävdas ofta att det är mer relevant att studera skillnader i individers livsinkomst än det traditionella måttet årsinkomst. Men en analys av inkomsten för längre tidsperioder ger samma bild som årsinkomstmåttet. Inkomstskillnaderna i Sverige har ökat och Sverige har en internationellt sett jämn inkomstfördelning. Rangordningen mellan länder blir också densamma oavsett om man studerar årsinkomst eller livsinkomst.

Fluktuationer i inkomst större bland individer med låg långsiktig inkomst. De största fluktuationerna i inkomstnivå under livet tenderar att drabba individer med låga livsinkomster.

Inkomstfördelningen påverkar människors livschanser. I länder med en jämn inkomstfördelning har familjebakgrunden mindre betydelse för individens inkomst än i länder med större inkomstskillnader. Det förefaller alltså finnas ett positivt samband mellan en jämn inkomstfördelning och rättvisa i meningen lika möjligheter att uppnå en god livsinkomst.

Barnbidraget effektivt medel.  Ett effektivt instrument för att motverka inkomstskillnader är barnbidraget, särskilt flerbarnstillägget. En fördel med barnbidraget är att det leder till en jämnare inkomstfördelning utan att försämra incitamenten till arbete. En politik som utjämnar produktivitet och förhandlingsstyrka på arbetsmarknaden är också viktig, liksom ökat stöd för utjämnande institutioner. ”

Ansvarig forskningsledare

Stefan Sandström, stefan.sandstrom@sns.se, forskningsledare, SNS.

Forskare:

Anders Björklund och Markus Jäntti, bägge professorer i nationalekonomi och verksamma vid Institutet för social forskning, Sofi, vid Stockholms universitet.

———————————————————————————————————————–

När vi läser remissförslaget till ett nytt partiprogram för S, borde vi inte ställa det i relation till den utveckling som har varit de senaste 30 åren. Har vi närmat oss målet ökad jämlikhet? Har maktstrukturerna i samhället förändrats så att samhället har blivit mer demokratiskt, och som därför stämmer med vår samhällssyn?

Som SNS rapporten konstaterar så har klyftorna i samhället ökat. Framförallt är det på grund av kapitalinkomsternas storlek och vidgade betydelse. Svaret på båda frågorna är dystra påminnelser för S. Utvecklingen har helt enkelt gått i motsatt riktning mot de visioner som S har på så väsentliga punkter som ökad jämlikhet och att mildra maktkoncentrationerna och ge demokratin ökad makt.

Detta dystra faktum har inte renderat några kriskommissioner. Inte förrän S förlorade två val i rad, då blev det dags att sätta till en kriskommission. Men var det inte kris redan innan? Om de värderingar som som är själva kärnan av S har sats på undantag sedan början av 1980-talet – ökad jämlikhet,  då var det väl motiverat med en kriskommission långt tidigare? Extra bekymmersamt för S är att ojämlikheten ökat även när S haft regeringsmakten. Men inte ens detta har fått S att inse att det verkligen är på tiden att börja se över sin politik och använda analys snarare än att sätta allt krut på förpackning.

Andan i remissförslaget speglar i hög grad den analys som kriskommissionen kom fram till. När vi nu diskuterar vilken politik vi ska driva och vilka krav som ska ställas på en samhällsförändring har det hittills inte varit med fokus på att utjämna dessa skillnader.

I Dagens Arena konstaterar chefredaktörerna Arena Mikael Feldbaum och Malena Rydell att:

”Sveriges rikaste procent av befolkningen står i dag för ungefär nio procent av hela befolkningens inkomster jämfört med fyra procent år 1980. Deras skatt har sjunkit till cirka 39 procent jämfört med cirka 49 procent 1970. Under samma period har den fattigaste fjärdedelen av befolkningens skatt ökat från 13 till 23 procent. ”

En rimlig fråga för en socialdemokrati som vill leva upp till sitt partiprogram vore väl att fråga sig: Hur ska vi kunna vända denna utveckling?

Därför är det glädjande att Dagens Arena börjar närma sig denna helt avgörande fråga, om vi vill ha ett samhälle som hänger ihop.

http://www.dagensarena.se/opinion/den-rikaste-procenten/

Under en lång tid har den här debatten förts i Svenska Dagbladets näringslivsdel, inte minst av Andreas Cervenka. Den 3 november 2011 skriver han om elitens skenande löner:

http://www.svd.se/naringsliv/darfor-skenar-elitens-loner_6631148.svd

I den svenska modellen är detta en fråga för arbetsmarknadens parter att hantera. Politikerna ska inte lägga sin näsa i blöt. Men om en försvagad fackföreningsrörelse inte mäktar med att stå emot, ska vi då ge upp jämlikheten? Om man skriver vackert om jämlikheten i partiprogrammet borde vi väl åtminstone ha några idéer om hur ett mer jämlikt samhälle ska realiseras.

Under den senaste tiden Andreas Cervenka ifrågasatt näringslivet i allmänhet och bankvärlden i synnerhet. Se exempelvis: http://blog.svd.se/cervenkaspengar/2012/11/28/allt-handlar-inte-om-bolan/,  http://blog.svd.se/cervenkaspengar/2012/11/26/djavulens-forbund-starkare-an-nagonsin/ , http://blog.svd.se/cervenkaspengar/2012/11/23/darfor-uppstar-bobubblor/, http://blog.svd.se/cervenkaspengar/2012/11/19/ingves-medger-varlden-styrs-av-blindstyren/

och http://blog.svd.se/cervenkaspengar/2012/11/21/vem-raddar-europas-raddare/.

Vill vi få argument av systemkritisk art är det faktiskt i Svenska Dagbladet som vi kan hitta den. Se exempelvis: http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/varlden/kritiken-for-snalla-mot-finansjattarna_7709182.svd

När vi nu har facit i hand är det svårt att undvika att se att det föreligger ett systemfel i hela det ekonomiska system som vi idag är så beroende av. Det är uppenbart att de stora vinnarna på finanskrisen är de stora amerikanska bankerna, Bank of America, Citigroup, JP Morgan Chase och Wells Fargo. Det var dessa bjässar som var med och skapade krisen och som den amerikanska staten räddat genom olika stimulanser. De stora förlorarna är befolkningen i USA och Europa som nu får räkna med att befinna sig i ett nära nog anorektiskt tillstånd under många år till dess staterna kommer på fötter igen. En gemensam strategi i USA och Europa tycks vara att den rikaste topprocenten inte ska behöva drabbas. Även om Barack Obama med ord uttryckte sig på ett annat sätt i valrörelsen, så är det ändå hans politik med stimulanser och kvantitativa lättnader som bidragit till de kopiösa vinsterna för de amerikansk storbankerna.

Inom S hör det till ovanligheterna att dessa frågor över huvud taget debatteras. Någon officiell analys av vad som var orsaken till finanskris och hur skuldkrisen hänger ihop med finanskrisen har heller inte framförts från S. Det verkar som om S haft nog med att hantera interna problem och siktet på valet 2014. Men för att kalla sig ett framtidsparti måste S mäkta med en ordentlig analys som igår -idag – imorgon, där trender identifieras och politik skapas för att skapa trendbrott till den nyliberalism som varit förhärskande sedan mitten på 1970-talet.

Även ”Blairismen”, som sedan smittade av sig på övriga S partier i Europa, var starkt influerad av de nyliberala strömningarna och ifrågasatte aldrig finanskapitalets allt starkare makt i samhället. Nu gäller det att söka en ny politik som tar lärdom av nyliberalismens katastrofala bakslag i form av finanskris och skuldkriser när stater går in och räddar bankerna.

Men: Har S blivit så integrerat med banksystemet i Sverige och därmed globalt att en systemkritisk analys inte längre är möjlig eller önskvärd?

När vi inser att det är mycket starka krafter som vi måste ifrågasätta. Hur ska vi agera då? Med vetskap om bankernas makt över ekonomin och vårt samhällsliv och därigenom politiken, se Cervenka ovan, är det lätt att hemfall till den kända devisen: ”If you can´t beat them, join them. Visade Tomas Östros månne vägen för S?

Efter sommaren anordnade Södersossarna ett möte med Mats Persson (professor i nationalekonomi) på biograf Rio. Han har gett ut en bok på SNS förlag: ”Den europeiska skuldkrisen”. På baksidan av boken läser vi:
” 2010-212 års europeiska skuldkris har lett till gigantiska överföringar av pengar i syfte att >> rädda euron<<. I denna debattbok diskuterar Mats Persson överföringarna och han menar att de i första hand gynnat ägarna till de banker som spekulerat i sydeuropeiska statsobligationer. Därigenom har åtgärderna uppmuntrat skadligt risktagande, vilket inverkar på valutaunionens stabilitet. Problemen har förvärrats av de krav på nedskärningar som tvingats på skuldländerna; dessa krav har skapat politiska slitningar mellan nationerna. ”

Vi kan tillägga att den välfärdsstat som det tagit ett halvt sekel att bygga upp, rustas nu i snabb takt ner och klyftorna i samhället växer dramatiskt i ett antal länder i Europa.Om detta diskuteras mycket lite inom S. Var finns solidariteten med det grekiska, spanska, portugisiska, irländska och engelska folket, som idag blir alltmer utsatta. När hör vi våra ledare uttala sig om det djupt orättvisa i att folket i Europa ska drabbas av bankerna till alla pris ska räddas? Är det solidaritet med bankerna som vi avser när vi talar om solidaritet i partiprogrammet?

Det var ett tämligen välbesökt möte med Mats Persson och jag hade hoppats på några reaktioner på Facebook efteråt från de som var med. Men det har varit tämligen tyst. Har S någon uppfattning över huvud taget i denna fråga? Har ni som läser detta någon åsikt i frågan? Pengarna som Grekland, Spanien och Portugal får i lån från ECB och IMF går inte till befolkningen. Pengarna går istället tillbaka till tyska och franska banker för att rädda aktieägarna i de skuldtyngda bankerna. Är det ett rimligt sätt att hantera skuldkrisen? Har det här även blivit socialdemokratisk solidaritetspolitik? Om inte: Varför går våra S-ledare inte ut och påvisar en alternativ hållning till alliansens?

I Sverige gjorde vi på ett annat sätt på 1990-talet. Då fick även aktieägarna i bankerna vara med och stå för fiolerna. Genom att staten gick in som ägare kunde skattebetalarna vara med i uppgången och därigenom mildrades förlusterna.  Men den lösningen vill inte de styrande i Europa lyssna på nu. Var står S i frågan?

Leif Pagrotsky tog upp eurokrisen på möten på Södermalm och i Hammarbysjöstad i våras. Hans framtidsbild av Europa var allt annat en munter. Men någon idé om vad som borde göras presenterade han inte. Tvärt om skissade han två lika dystra scenarier.  Grekland tvingas eller går självmant ur eurosamarbetet. Effekten skulle bli stor turbulens på de finansiella marknaderna och kan mycket väl få effekter på de övriga skuldtyngda ländernas agerande. Om Grekland och övriga skuldsatta länder är kvar och fortsätter sin skuldsanering, kommer det ta minst ett årtionde att komma tillbaka för Europa. Ett årtionde med vidgade klyftor och där ekonomin nätt och jämnt kommer att hanka sig fram. Valet tycks stå mellan pest och kolera.

I Dagens Area har Björn Elmbrant skrivit om det orimliga i att rädda bankernas ägare på bekostnad av befolkningen i de krisdrabbade länderna. Nationalekonom Stefan de Vylder har även skrivit om detta. Båda intar liknande ståndpunkter som Mats Persson. Även Peter Wolodarski (DN) har haft en artikelserie där han bland annat konstaterar att det finns två parter vid låneuppgörelser, låntagare och långivare. Det talas mycket om ansvarslösa länder – låntagare, men mindre om ansvarslösa långivare – bankerna. Men var finns det en S uppfattning i frågan? Vad tycker S lokalt på Södermalm? Här råder tystnad! Men det är aldrig för sent att säga sin mening.

När vi nu diskuterar vårt partiprogram borde det väl i rimlighetens namn ta avstamp från den verklighet som råder idag. Lars Engqvist, en av två sekreterare i kommissionen sa vid en intervju i samband med att han fick rollen, att diskussionen om samhällsfrågor som uppstår i samband med att partiprogrammet revideras är lika viktig som resultatet – ett nytt partiprogram. Det är bara att hoppas att diskussionen om de samhällsfrågor som partiprogrammet pekar mot är mer livlig på andra stället än på Södermalm i Stockholm.

De frågor som jag här belyser och hur de kommer att hanteras, kommer få en avgörande betydelse för den framtid som partiprogrammet för S ska peka in i. Hur dessa frågor hanteras kommer att avgöra om vi överhuvud taget kommer att ha råd med skola, vård och omsorg, och om vi överhuvud kommer att ha råd med någon klimatomställning och infrastruktursatsning, bostäder och om det blir några pengar till pensioner.

Om trenden fortsätter som nu och att den rikaste procenten får det allt bättre och är med och betalar skatt i allt mindre grad:  Då kommer det att bli allt mindre utrymme för att bevara ett välfärdssamhälle i Sverige,  se Dagens Arena-artikel ovan.

Ändå är det så tyst från S sida när det gäller hur finanskapitalismen påverkar oss som människor och hur vi ska skapa ett samhälle där demokratin ska styra över det finansiella kapitalet.  Ändå är det så tyst från S sida när det gäller frågan om att den rikaste delen av Sveriges befolkning tar åt sig en allt större del av vår gemensamma tillväxtkaka.  Ändå är det så tyst inom S när frågan om de ökade klyftorna i Sverige tas upp.

När den tas upp behandlas klyftorna som ett fattigdomsproblem. Men sambandet mellan de fattiga och de rika som fått se sin ekonomiska standard markant förbättras under en 30-års period behandlas mer sparsamt. Jag frågar mig varför? Varför är det ingen som har något att säga om detta? Är frågan för känslig att ta upp? Är den inte valvinnande? Ska vi försöka få med oss den procenten som varit den riktiga vinnarna de senaste 30 åren? Vilken politik ska då S föra?