Vilka har vunnit mest på ökad produktivitet?

Lars Sundström du skriver: ”I den globala ekonomin och med teknologin som ständigt driver produktiviteten, men minskar arbetet, har kapitalägarna fått en allt större andel av värdet som skapas. I politiken saknas idéer och vilja att ta den fördelningskonflikt, som blir allt allvarligare. Wijkman uppmärksammar detta förtjänstfullt och frågan är; var är våra politiker???”

Mitt svar är: Ja det är ju precis det som har inträffat. När frågan om teknikens utveckling och vad detta skulle föra med sig för samhället diskuterades på 1970-talet, var det många som trodde att vi inte skulle behöva arbeta mer än max halvtid år 2000.  Med facit i hand ser vi att det inte gick som framtidsforskarna trodde. Trots att produktiviteten ökad dramatiskt sedan 1970-talet, är nu politiker från de flesta läger nu överens om att det gäller att att arbeta flera timmar för att ha råd med välfärden. Orsaken till detta är naturligtvis det du Lars Sundström skriver ovan.

Vi har fått ett nytt samhälle, en finanskapitalism, där andelen multimiljardärer ökar och dessutom blir allt rikare. Det är denna grupp som är de riktigt stora vinnarna i den globala teknikdansen. Det överskott som den teknologiska utvecklingen skapat, har helt enkelt fördelats synnerligen ojämnt. Detta är den globala trenden. Detta innebär att vi får finna oss i att vi måste arbeta flera timmar för att ha råd med välfärden.

Annonser

Swedbank: Då stärks den privata konsumtionen

Swedbank: Då stärks den privata konsumtionen

Den tydliga nedgången i svensk ekonomi i slutet av fjolåret bromsades upp i början av 2012.

Hushållens temperament förbättras mer tydligt när arbetslösheten börjar vända nedåt nästa år, vilket stärker den privata konsumtionen.

Det skriver Swedbank i sin konjunkturprognos på tisdagen.

BNP väntas öka med 0,2 procent i år och 2,2 procent 2013, icke kalenderkorrigerat. I föregående prognos, i januari, väntades en BNP-tillväxt på 0,3 procent 2012 och 1,8 procent 2013.

”Även om situationen i euroområdet nu ser ut att stabiliseras kommer skuldsaneringen att ta tid och den svaga tillväxten i euroländerna försämrar även långsiktigt utsikterna för svensk ekonomi”, säger Cecilia Hermansson, chefekonom på Swedbank, i en kommentar.

Riksbanken väntas behålla styrräntan på nuvarande nivå för att därefter höja den två gånger under nästa år. Samtidigt är finanspolitiken mer restriktiv.

Riksbankens styrränta väntas ligga på 1,50 procent i slutet av 2012 och 2,00 procent i slutet av 2013.

Se vidare:
http://www.affarsvarlden.se/hem/nyheter/article3462688.ece?service=mobile

Nobelpristagare ekonomi 2013

Hämtat från blogg: http://larspsyll.wordpress.com/

Bostadsbubblan och ekonomipristagarna

16 December, 2013 at 10:00 | Posted in Economics, Politics & Society | 1 Comment

Kultur-Kielos_1080852cDet är svårt att tänka sig att Nobelpriset i fysik skulle delas mellan en forskare som hävdar att jorden är platt och en annan som hävdar att jorden är rund.
Men ungefär så kan årets mottagare av ekonomipriset beskrivas.
Robert Shiller, en av de tre ekonomer som i veckan tog emot Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne varnar för en bostadsbubbla i Sverige.
Men skulle man fråga Eugene Fama som Robert Shiller delar priset med skulle denne svara att han inte vet vad en bostadsbubbla är.
Eugene Fama erkänner inte bubblors existens. Eftersom de inte kan finnas.
Enligt Eugene Famas teorier.
Eugene Fama är känd för att hävda att marknaden är rationell.
Robert Shiller är känd för att hävda att marknaden är irrationell.
Robert Shiller är känd för att ha förutsagt it-kraschen samt den senaste amerikanska husbubblan.
Eugene Fama tror inte på bubblor över huvud taget.
Människan är ju rationell och marknaden har alltid rätt. Den kan inte övervärdera.
Marknaden vet allt.

När jag intervjuade Robert Shiller sa han att han inte begriper hur Eugene ­Fama drar sina slutsatser. Den typen av national-ekonomi liknar mer en ­reli­gion.
Den tredje pristagaren, stackars Lars Peter Hansen, är i sin tur väldigt trött på att besvara journalisters frågor om huruvida han håller med Eugene Fama eller Robert Shiller.
Det har varit en enda Nobelröra.
Enligt källor satt medlemmar i Robert Shillers familj och himlade med ögonen när Eugene Fama talade under Nobelbanketten.
”Dålig stämning”, som vi säger på svenska.
Men låt oss återgå till bostads­bubblan.
Den påstådda svenska bostads­bubblan.
Ekonomen Nouriel Roubini är mer känd för att han, när ingen lyssnade ­förutsade den globala finanskrisen. Och denne ekonomiska världskändis meddelade för två veckor sedan att den bostadsrättsägande svenska ­medelklassens existens är hotad.
Nouriel Roubini brukar kallas för Doktor Domedag. Elaka tungor säger att han har förutspått fem av de senaste tre lågkonjunkturerna. Han skrev en a­rtikel där han pekade ut ett antal ­länder med oroväckande utveckling på ­bostadsmarknaden. I västvärlden gällde det: Schweiz, Sverige, Norge, Finland, Frankrike, Tyskland, Kanada, Australien, Nya Zealand och Storbritannien.
Nobelpristagare Robert Shiller ­verkar hålla med honom gällande ­Sverige. Även den svenska riksbanken är orolig. Som Karin Pettersson skrev i Aftonbladet är det ett av de stora­­ s­kälen till att det stormat så mycket runt banken det senaste året.

Katrine Kielos/Aftonbladet

 

Nobelpristagarna talar:

http://larspsyll.wordpress.com/2013/12/19/robert-shillers-nobel-prize-lecture-2013/

Ett nästan osannolikt genombrott – Chicagoplanen

När den globala finanskrisen exploderade på Wall Street för nästan precis fyra år sen var det många som trodde att världen inte skulle bli sig riktigt lik. Att det vi såg var början på en ny världsekonomi. Så blev det inte. Fyra år senare styr världens politiker fortfarande efter den gamla nyliberala kartan för att slippa ut ur krisens efterverkningar. Man skär i de offentliga finanserna, försöker hitta nya pengar att låna och hoppas på att tillväxten på något mirakulöst vis ska komma igång ändå, med lite tur.

Men kanske är det bara så att stora förändringar alltid tar tid. Även efter den stora depressionen på trettiotalet – som dagens kris påminner om, på många sätt – var det svårt att tänka om, men med tiden banade krisen trots allt vägen för idéerna bakom den moderna välfärdsstaten. Ett annat försök att tänka nytt var den så kallade Chicagoplanen, som presenterades 1936 av en grupp Chicagoekonomer ledda av Irving Fisher. Gruppen hade spårat kraschens rötter till det frikostiga kreditsystemet – precis som många gör idag – men hade gått ett steg längre och frågat sig varför kreditsystemet var så frikostigt. Deras svar var att de låga kraven på reservkapital hos bankerna gjorde att de på egen hand kunde skapa nya pengar genom att utfärda nya lån. Det fanns i stort sett inga spärrar.

Den plan som Fisher och hans grupp så småningom presenterade för USA:s regering gick ut på att bankerna inte längre skulle kunna skapa nya pengar ur tomma intet bara genom att lägga upp ett lånekonto. Den rätten skulle vara förbehållen riksbanken. Affärsbankerna skulle istället tvingas att alltid ha hundra procents täckning för sitt utlånade kapital. Fisher lär ha lyckats få president Roosevelt allvarligt intresserad av idén, men efter att ha stött på ilsket motstånd från bankernas sida rann planen ut i sanden.

Sen dess har kredit- och finansmarknaderna expanderat på ett sätt som man på trettiotalet knappt ens kunde ha fantiserat om – men Chicagoplanen har i tysthet fortsatt att skaffa sig nya anhängare. Och efter den senaste finanskrisen har Fishers idéer på nytt dykt upp här och var på den politiska agendan. I Schweiz skapades för ett år sen det så kallade medborgarinitiativet MoMo – monetär modernisering – med sikte på att under 2013 få till en folkomröstning i frågan. Och i Tyskland driver rörelsen Monetative en alltmer uppmärksammad kampanj för en återgång till statligt penningskapande och full kapitaltäckning i bankerna. ”Vollgeld”, som det kallas på tyska.

Men något stöd bland etablerade ekonomer har de här idéerna inte fått. Inte förrän nu. I en ny rapport från Internationella Valutafonden har två forskare, Jaromir Benes och Michael Kumhof, testat Chicagoplanens idéer genom att uppdatera den med siffror från dagens amerikanska ekonomi. Resultaten är häpnadsväckande. På punkt efter punkt bekräftas Fishers teorier. Ett stopp för privatbankernas penningskapande och ett krav på hundra procents kapitaltäckning skulle ge mindre svängningar i konjunkturen, öka förtroendet för banksystemet, och framför allt minska både den offentliga och den privata skuldsättningen dramatiskt. Hela ekonomin skulle fungera säkrare, och mer effektivt.

Det är viktigt att påpeka att en sådan här rapport inte speglar Valutafondens officiella hållning. Men rapporten har trots allt granskats och godkänts av fondens ledning – något som i tysk press har noterats som en mindre sensation. På gott och ont, förstås: tidningen Die Zeit talar om en ”radikal nyorientering”, medan konservativa Frankfurter Allgemeines ekonomikrönikör Thomas Mayer oroar sig för det han ser som en politisk inskränkning i bankernas självständighet.

Och visst, de politiska konsekvenserna skulle bli betydande. Faktum är att ett viktigt argument för en sådan här reform, bortsett från de ekonomiska, rör just politikens handlingsutrymme. Den skulle göra en av samhällets viktigaste resurser – pengarna – till en offentlig, demokratisk angelägenhet, men den skulle också minska de krav på ekonomisk tillväxt som är en följd av den galopperande skuldsättningen. Därmed skulle man kunna lossa på den nyliberala ideologiska tvångströja som ständigt kräver fler privatiseringar och gör det så svårt att ställa om till en hållbar ekonomi. Vägen skulle plötsligt ligga öppen för en friare och bredare ekonomisk diskussion.

Med tanke på den makt som bankerna har i dagens system så lär det dröja innan de här idéerna blir praktisk politik. Men bara att debatten förs på den här nivån måste ses som ett nästan osannolikt genombrott. Som sagt, ideologiska förändringar tar tid. Även när de är nödvändiga.

Dan Jönsson

Inlägg 3 Kjell-Olof Feldt – Välfärd,framtid och infrastruktur

Inlägg 3 Kjell Olof Feldt – Välfärden en valfråga?

Det här är det 3:e inlägget som speglar mina reflektioner efter ett möte med Kjell-Olof Feldt (KOF) som Maria Södra Stations S-förening anordnade på Södergården på Södermalm, onsdagen den 6:e februari 2013.

På mötet berättade KOF om sin bok ”En kritisk betraktelse om socialdemokratins seger och nederlag.”

Det första inlägget, som mestadels behandlar historik, hittar vi här: https://rogerdahl.wordpress.com/2013/02/07/mote-med-kjell-olof-feldt-pa-sodergarden-pa-sodermalm-historik/

Det andra inlägget behandlar bankerna: https://rogerdahl.wordpress.com/2013/02/08/inlagg-2-kjell-olof-feldt-bankerna/

Detta inlägg behandlar den sista delen kapitlet ”Vart går vi nu?” och sista del av mötet på Södergården på Södermalm.

Fokus kommer att ligga på välfärden och avslutas med infrastruktur.

Välfärden – en valfråga?

För KOF är välfärden den självklara huvudfrågan för S att gå till val på: Det finns en bred majoritet inom den svenska befolkningen som vill ha den generella välfärden kvar. Det är något som S borde ta fasta på, menade KOF.

Välfärden kan delas in i produktion av välfärdstjänster, där vård skola och omsorg ingår. Den andra delen är transfereringar som barnbidrag och pensioner. (sidan 101).

Under åren 1980-2005 ökade kostnaderna för välfärdstjänster med totalt 50 procent. Bara 20 procent kan förklaras med demografiska förhållanden. Resten får tillskrivas kvalitetsfaktorn.  Vi har med andra ord ett behov av förbättrade välfärdstjänster, åtminstone ser det så ut siffermässigt. Medborgarna har krävt mer och fått mer, säger KOF i boken. Kommun och landsting byggde ut och anställde mer personal. (Sidan 103)

Men statistik är en förrädisk vän. Det gäller att inta en kritisk attityd när vi läser siffror, det fick jag lära mig när jag läste statistik på 1970-talet. Tidningen Kommunalarbetaren har gjort en undersökning som täcker tiden från 1990-2009. Här kommer de fram till att: Välfärdsjobben – färre än 1990. http://ka.se/index.cfm?c=96247

KOF:s och Kommunalarbetarens bedömning görs från olika tidsintervall.

Välfärdsjobben

Befolkningen 1990-2009 = +750 000
Jobben i skola vård och omsorg 1990-2009 = -35 000

Trots att befolkningen har ökat så har antalet anställda minskat sedan 1990.  Om vi har en positiv läggning kan vi tolka siffrorna från 1990 – 2009 att produktiviteten  inom välfärdssektorn har ökat. Medborgarna har krävt och fått mer och kvalitetsfaktorn har ökat. På grund av de stora ansträngningarna som gjorts för att öka effektiviteten – privatiseringar, konkurrensutsättning och målstyrning – har antalet anställda ändå kunnat hållas i schack. Produktiviteten har med andra ord ökat (sidan 103).

Produktivitetsutveckling inom välfärdssektorn

Jag har ägnat mina sista 20 år av mitt yrkesverksamma liv till att arbeta med verksamhetsutveckling och processtyrning. Den samlade erfarenhet säger mig att det finns en viss rationaliseringspotential genom att processutveckla och förbättra de manuella rutinerna. Vi har arbetat med ständiga förbättringar på Folksam och Swedbank sedan tidigt 1990-tal.

Men dessa manuella förbättringar är ändå på marginalen i förhållande till den rationaliseringspotential som finns genom att ersätta arbete med ny teknik. Att förbättra verksamheten med hjälp av ny teknik har därför varit den självklara utgångspunkten. Att minska behovet av försäkringstjänstemän genom effektiva datorsystem, och bankpersonal genom att kunderna får tillgång till bankomat och webbaserade lösningar för att själva kunna utföra sina bankärenden, har varit mycket produktivitetsutvecklande.  Servicen till kunderna har därmed även ökat. För de kunder som ändå behöver bankservice finns bankkontor.

Det är också samma processutvecklingsmodell, som förresten kommer från industrin, som använts inom vård, skola och omsorg. Men här blir det svårare att effektivisera utan att kunderna/brukarna blir drabbade. Den här verksamheten är mycket arbetsintensiv. Att ersätta läkare, sjuksköterskor, lärare med datorbaserade system och robotar skulle nog skapa en viss förvåning hos oss som behöver dessa tjänster. Men visst finns det idéer och ansatser.

Självstudier: http://www.matteboken.se/lektioner/skolar-7-9/procent/procenten,-delen-och-det-hela#.URT1jLlE-UY.facebook  Inom vården finns denna möjlighet: http://www.dn.se/ekonomi/roboten-pa-frammarsch-i-varden

I väntan på att kunderna ska börja acceptera detta nytänkande har processutvecklingsmodellen istället använts för diverse kostnadsbesparingar genom att organisera arbetet på ett annat sätt och hålla tillbaka lönerna. Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén. http://www.dagensarena.se/innehall/lagre-lararloner-i-friskolor/

Kunskapsskolan

Min yngsta son, som nu är 21 år, började på Kunskapsskolan vid Sockenplan i Södra Stockholm för ett antal år sedan. Orsaken till skolvalet var att hans kompisar valde denna skola. Det var en mycket välskött och välfungerande skola och några ordningsproblem var det inte tal om.

Eftersom jag själv arbetat som lärare med ganska störiga elever på 1980-talet, frågade jag Tobias om det var stökigt i klassen ibland. Han tittade oförstående på mig, som om jag kom från en annan planet. Bland dessa väluppfostrade medelklassvillabarn fanns inte bråk och stök på kartan. Det är bara ”low life” som inte vet hur man ska bete sig som gör det, svarade han mig. Att vara ”low life” skulle innebära att blir totalt utfrusen i kompisgänget.

Kunskapsskolans styrka för de motiverade eleverna, var att det fanns mycket stora möjligheter för eleverna att arbeta självständigt och inte blir sinkade av mindre motiverade elever. Lärarna var också mycket skickliga på att fånga upp elevernas behov av stöd och vidareutveckling.

En stor del av undervisningen bedrevs som självstudier. Dessutom hade eleverna möjlighet att delta i storgruppseminarier. Jag tyckte att detta sätt var perfekt. Den här studieformen skulle passat mig tänkte jag då. Det påminde om mina universitetsstudier.

Nu blev inte Tobias skoltid i Kunskapsskolan bara en solskenshistoria. Han blev sjuk och  kom efter med skolarbetet. Den uppföljning som både elever och vi föräldrar kunde följa upp på datorn, blev nu en stressfaktor för honom. Han kunde hela tiden se att han inte lyckades följa de uppställda målen. Han kom in i en ond cirkel. Efter kurativ hjälp, där vi föräldrar även var med, kom han tillbaka och slutet blev gott.

När Tobias och jag efter flera år talat om hans skolår på Kunskapsskolan, har han frågat: Hur mogen var du när du gick i sexan?  Om jag skulle få gå om skolan nu skulle jag gjort helt annorlunda, sa han. Det visade sig att han ägnat en hel av den lärarfria tiden till att spela WoW, ”World of Warcraft” och gjort mycket annat än att ägna sig åt studier.

En viktig del av Kunskapsskolans koncept bygger på att eleverna tar ett personligt ansvar. På Kunskapsskolan var alla elever utrustade med dator och att söka information på egen hand ingick som en del av pedagogiken. På grund av självstudier behöver inte lärartätheten vara lika hög som i andra skolor. Eftersom personalkostnader är en mycket stor del av den totala  kostnaden, så finns det stora pengar att tjäna på det. En annan effektivitetshöjande åtgärd var att åka iväg en vecka till Falun och beta av hemkunskap och slöjd. På så vis sparade Kunskapsskolan in pengar på att slippa ha speciella lokaler för dessa ändamål. Det är så den riskjusterade avkastningen kan hållas på hög nivå.

Jag vet inte hur Kunskapsskolan fungerar idag. Men det jag tror mig veta är att det är mycket svårt att effektivisera verksamheten med hjälp av ytterligare processutveckling. Det gäller för verksamheten i alla skolor. Första gruppen som ställs ifråga är administratörer.  Idag känner sig lärarna nerlusade med administration och jag har hört skolor som nu istället funderar på att nyanställa administratörer för att förbättra lärarnas arbetssituation. Cirkeln blir då sluten.

Om skolan ytterligare ska kunna effektiviseras är det nog med hjälp av ytterligare självstudier: http://www.matteboken.se/lektioner/skolar-7-9/procent/procenten,-delen-och-det-hela#.URT1jLlE-UY.facebook

Ett annat sätt är att höja kvalitetskraven på underleverantörerna och därmed minska deras riskjusterade avkastning. Jag lägger inga ideologiska aspekter på att ha privata underleverantörer i välfärdssektorn. Min bedömning bygger på strikt ekonomiska överväganden. Om underleverantörer utför arbetet effektivare och med bättre kvalitet är det ju bara till fördel för samhället i sin helhet.

Välfärden i framtiden

KOF tar upp ett framtidsperspektiv på välfärden. Ett sådant angreppssätt borde vara välkommet för framtidspartiet Socialdemokraterna. Den stora utmaningen att allt färre ska försörja allt fler. Han hänvisar till den s k Välfärdsberedningen inom Sveriges kommuner och landsting (SKL) och dess långtidsutredning 2008 och samma departements Expertgupp för studier av offentlig ekonomi (ESO). (Sid 102).

”Utgår man från att kostnaden per elev, patient, omsorgstagare, ligger kvar på dagens nivå ökar utgifterna med knappt 1 procent om året. Det betyder framför allt oförändrad bemanning överlag, inga standardhöjningar vad gäller boende och tillgänglighet, ingen ny eller förbättrad service”. (sid 103).

SKL gör en historisk trendframskrivning och kommer fram till att med dagens skatteuttag på 46 procent av BNP och med oförändrad kostnadseffektivitet i välfärdstjänsterna uppstår ett finansieringsgap som år 2035 blir 200 miljarder i dagens penningvärde. Om det inte sker en kommunalskattehöjning kommer den offentliga sektorn ha ett underskott motsvarande 6-7 procent av BNP. Då har man inte räknat med ökade kostnader för andra samhällsåtaganden som infrastruktur, miljöpolitiken, rättsväsendet, forskning och högre utbildning. Så långt KOF. (sidan 104)

Min kommentar 

Ovanstående var en bister medicin. Inga förbättringar inom välfärdssektorn, trots detta ett mycket stort finansieringsgap. Alla förbättringsförslag kommer med andra ord att ytterligare öka finansieringsgapet. Av ovanstående siffror inser vi lätt att det kommer att bli motigt för lärare, sköterskor, poliser och all övrig personal inom den offentliga sektorn att få en god löneutveckling. En annan fråga som jag tänkte på var: Hur kommer det gå för mig och alla andra när vi ska få ut våra pensioner. Hur mycket kommer det att bli kvar till oss om ett antal år? Kommer det som står i det orange kuvertet verkligen gälla?

Vilka politiker vill ta upp välfärdsfrågan från detta dystra perspektiv?  Att föreslå skattehöjningar är inte heller någon automatisk valvinnarfråga, för att uttrycka mig milt. Det ska bli intressant om framtidspartiet S tar sig an denna fråga.

Organisation av välfärdssektorn

Hur bör välfärden organiseras? Hur ska vinstuttag begränsas? Det var frågor som inte oväntat dök upp från deltagare på Södergården. Med ett förflutet som ordförande i friskolornas riksförbund, var det väl inte helt otippat att KOF är positiv till att privata aktörer även fortsättningsvis ska komplettera de offentligt drivna verksamheterna och därmed erbjuda valfrihet.

Däremot ansåg han att vinstuttagen ska begränsas. Det är i själva inflödet av pengar i systemet som begränsningarna kan ske, menade han. KOF vet naturligtvis hur svårt det blir att i praktiken kunna reglera utflödet ur systemen. Det finns många sätt att bedriva kreativ bokföring för att gå runt regelsystem och skattelagstiftning.

Den konventionella visdomen kräver nu mer kontroll för att få bättre ordning och reda inom välfärdssektorn. Tomas Bodström, f d justitieminister, har varit engagerad i Pysslingen och är väl insatt i frågan. http://www.di.se/artiklar/2011/7/12/dagisforsaljning-ger-bodstrom-dryg-miljon/

Han skriver i boken ”Inifrån; Makten, myglet, politiken, Nordstedts, 2011:

”Jag anser att det är viktigt att skärpa kraven på alla skolor, kommunala såväl som friskolor. För att rensa upp i djungeln som finns av oseriösa aktörer gäller det att ha tydliga regler. Som exempel kan jag nämna följande:

  1. Resurser måste finnas för barn med funktionshinder.
  2. Friskolorna ska inte få ta ut avgifter från barnen för skolan.
  3. Utbildade lärare.
  4. Tillräckligt med personal i övrigt, t e x studievägledare på gymnasiet.
  5. Tillgång till bra hälsovård i form av läkare, skolsystrar och psykologer.
  6. Minimikrav på antal lärarledda timmar även i gymnasiet.
  7. Tillgång på bra bibliotek.
  8. Förbjud förvärv genom s.k avknoppning.
  9. Lunch ska serveras fem dagar i veckan.
  10. Meddelarfrihet ska gälla för alla anställa även på friskolor.

De som inte uppfyller kraven ska inte heller få driva skolor. Ny ägare ska också prövas när en friskola försäljs. Om någon har vinstutdelning ska särskild kontroll göras så att inte verksamheten drabbas. I korthet kan man säga att ju större kommersiella intressen det finns, desto hårdare måste samhällets kontroll vara. (Inifrån, sidan 177).

Möte med Kjell-Olof Feldt på Södergården på Södermalm – Historik

Maria Södra Stations S-förening anordnade möte med Kjell-Olof Feldt på Södergården på Södermalm i Stockholm. Kjell-Olof Feldt (KOF) talade om sin bok. ”En kritisk betraktelse, om Socialdemokratins seger och kris.” Den bild av en mycket kunnig person som vi får när vi läser boken, fick vi bekräftad på mötet. Många var imponerade över hur påläst KOF verkade vara. Gammal är äldst. Inte bara kunnig han var rolig att lyssna på var det flera i publiken som sa efteråt.

Boken behandlar S från 1930- talet fram till idag. På fotot samtalar jag med Kjell-Olof Feldt efter mötet.

Historik

Boken inleds på 1930-talet och det var även där KOF började sin berättelse på Södergården. KOF tar avstamp från Per Albin Hansson och Ernst Wigforss. Eftersom KOF behandlar den ekonomiska politiken fokuserar han på Ernst Wigforss. Men för att göra berättelsen lite mer utförlig klipper jag in följande från http://www.socialdemokraterna.se/Vart-parti/Var-historia/:

” Per Albin Hansson fungerade som ordförande i partiets verkställande utskott efter Brantings död 1925. Vid partikongressen 1928 valdes han till ordförande i partiet. Året innan hade han valts till ordförande i den socialdemokratiska riksdagsgruppen. Samma år höll han också det välkända folkhemstalet. Efter att ha erinrat om att man i olika sammanhang gärna talade om samhället – staten och kommunen – som det gemensamma hemmet, folkhemmet, medborgarhemmet, ville han understryka att hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan: ”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på den andres bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda samhället råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.”

Efter att ha nämnt Per Albin Hansson går KOF in på den ekonomiska politiken på 1930-talet. Det han berättade om stämmer i stora drag med den beskrivning som vi hittar på: http://www.socialdemokraterna.se/Vart-parti/Var-historia/:

” Kampen mot arbetslösheten blev en huvuduppgift för den socialdemokratiska regeringen. Genom samverkan med Bondeförbundet i Riksdagen skapades underlag för ett nytt skede i svensk politik. Det bidrog också till att förstärka de demokratiska krafterna i landet och förhindra att nazismen fick fotfäste i Sverige.

Som finansminister blev Ernst Wigforss huvudman för en ny ekonomisk politik. Genom produktiva investeringar ökade sysselsättningen. Arbetslöshetspolitiken förändrades till både sin utformning och sitt innehåll.
De statliga insatserna mångdubblades. Bostadsfrågan lyftes samtidigt fram i centrum för målmedvetna samhällspolitiska åtgärder eftersom bostadsstandarden för arbetarhushåll, barnfamiljer och gamla var under all kritik. Över hälften av arbetarfamiljerna med barn bodde i lägenheter med högst ett rum och kök.”

Min kommentar  Avsnittet ovan är värt att reflektera över idag när starkt nationalistiska krafter växer sig allt starkare och arbetslösheten biter sig fast på oroande höga nivåer. Jag kommer att återkomma om behovet av infrastruktursatsningar i nästa inlägg. Det är viktigt att lära sig av historien. Samverkan över blockgränserna kan vara en framgångsrik väg för att hitta en långsiktig politik som bär in i framtiden.

Förra året såg exempelvis Peter Wolodarski (DN) i Hammarby Sjöstad –  S, FP och MP – som ett rimligt kommande regeringsalternativ.

KOF fortsätter

Ser vi på S historiskt framgångsrika ekonomiska politik, har den varit kantad av devalveringar av kronans värde. Härigenom har svensk exportindustri fått en förbättrad konkurrenskraft gentemot omvärlden. Genom att dessutom stundtals hålla tillbaka lönekraven ökade den svenska industrins konkurrentkraft ytterligare. Devalveringar var i högre grad än Keynes ekonomiska politik orsaken till att den goda ekonomiska utvecklingen, menade KOF. Om Keynes ekonomiska modell se: http://sv.wikipedia.org/wiki/John_Maynard_Keynes

Sverige hade under antal år från 1930-talet och fram till 1970-talet. Om devalveringar läs följande: http://www.internetional.se/wohlin15.htm. Om Lars Wohlin se följande:  http://sv.wikipedia.org/wiki/Lars_Wohlin

På grund av den höga tillväxten fram till 1970-talet, som drevs fram av ett framgångsrikt näringsliv, fanns det även pengar att ta in i skatt och därigenom kunde vi bygga upp det gemensamma välfärdssystemet som blivit S adelsmärke. Välfärdsstaten är även ett koncept som vi exporterat till andra länder. KOF talade om att det fanns olika uppfattning inom rörelsen om hur välfärden skulle hanteras. En åsikt var att välfärden främst skulle riktas till de sämst ställda i samhället. Den linje som segrade var att välfärdssystemet skulle omfatta alla och bäras av alla.

Under de goda åren fanns det pengar till reallöneökningar. Den svenska modellen då så hyllad, var bra för såväl näringsliv, löntagarna som staten. Det var med andra ord en vinna-vinna.vinna modell. Så långt KOF.

Min kommentar

Det Kjell-Olof Feldt inte sa, men som också är en viktigt faktor att ha med i beräkningen, är  att Sverige efter kriget dessutom var gynnad av att vi inte var med i andra världskriget, men ända fick vi vara med och få medel från den amerikanska Marschallplanen. Detta gav svensk ekonomi en ytterligare knuff i ryggen.

På 1970-talet kom det grus i systemet i hela västvärden orsakad inte minst av global konkurrens från Asien, Sydamerika och Australien. Löneläget i Sverige var helt enkelt för högt i förhållande till våra konkurrentländer. Svensk textilindustriklarade inte internationell konkurrens. Inte heller stål – och varvsindustrin. Se: Textilindustrikrisen:  http://www.konsumtionskoll.se/textilindustrin/svensk-textilindustri-uppgang-och-fall/ Varvskrisen: http://sv.wikipedia.org/wiki/Varvskrisen Stålkrisen:  http://sv.wikipedia.org/wiki/St%C3%A5lkrisen Oljekrisen hade också en viktigt finger med i spelet: http://sv.wikipedia.org/wiki/Oljekrisen_1973

KOF gick inte närmare in på detta mer än att konstatera att när han kom in i den politiska bilden på 1970-talet var var förutsättningar inte lika gynnsamma som tidigare. Det inses lätt om vi ser på det ovan uppräknade industrikriserna. Trots minskad internationell konkurrenskraft fortsatte löneökningarna på 1970-talet och gjorde att konkurrenskraften gentemot konkurrentländer fortsatte att försämras.

Sverige är ett litet exportberoende land. Ju bättre svenskt näringsliv klarar sig i den globala konkurrensen desto mer pengar finns det för att satsa på välfärd, infrastruktur och övergång till en grön ekonomi eller gröna folkhem vad vi nu vill kalla det. Kopplingen mellan svenskt näringslivs framgångar och vårt samhälles möjlighet att bevara och vidareutveckla välfärdsstaten kan inte nog ofta betonas. Det är tyvärr lätt att glömma bort detta enkla faktum, när vi funderar på vilken roll S ska kunna spela som ett framtidsparti.

Från ökad jämlikhet till ökad ojämlikhet

Jag hade skickat några frågor till KOF i förväg för att han skulle vara förberedd och eventuellt kunna väva in dessa i sin inledande berättelse. När jag gick med i SAP på 1970-talet var ”ökad jämlikhet” den stora parollen. Klyftorna i samhället hade då minskat under ett antal år. På 1980-talet vände denna utveckling, inte bara i Sverige, utan globalt. Jag önskade att KOF skulle reflektera över detta för S så dystra faktum. En rörelse som har jämlikhet som ett honnörsord kan ju inte känna sig helt nöjd med den utvecklingen.

KOF svarar att globaliseringen och de fria kapitalmarknaderna är en stor del av svaret. Förmögenhetsskatten fungerade inte när det gick att flytta pengarna utomlands. Den skatt man istället skulle kunna behållit var arvskatten. Den fungerar som en utjämnade faktor. Helt otippat menade KOF att det var Lars Ohly (V) som valde att ta bort arvskatten istället för förmögenhetsskatten. Nu blev det till slut varken förmögenhetsskatt eller arvsskatt.

Min kommentar

Inom S inser de flesta att det inte går att säga nej till globaliseringen. En liten exportberoende nation som Sverige kan inte föra en protektionistiskt politik. Men globaliseringen har ett pris. Med finansmarknadernas  tillväxt och globaliseringen skapades ökade klyftor i samhället. Det är en global tendens som Sverige inte är ensam om att få uppleva. KOF försökte sig inte på något konstgrepp för att hitta lösningar, som alla praktiskt sinnade Socialdemokrater måste erkänna att vi hittills gått bet på. Hur koppla ett bejakande av globaliseringen med en mer jämlikhetsinriktad politik? Är det över huvud taget möjligt idag? Frågorna måste ställas.

Alla de negativa faktorer som har framtonat med lönedumpning och svart arbetskraft som konkurrerar ut de hederliga företagen är några exempel. Arbetslösheten har varit hög i hela Europa sedan slutet på 1980-talet. I Sverige kom den höga arbetslösheten med fördröjning i samband med bostads/finans och valutakris på 1990-talet. Kapitalet har stärkt sin ställning på arbetets bekostnad. Finns det idag någon möjlighet att vända eller åtminstone mildra denna utveckling?

Detta är lätt att se den socialdemokratiska politiken under 1980-talet som ett svek mot idealen. Var tog de vackra orden om demokratisk socialism och ökad jämlikhet vägen?
Anne-Marie Lindgren http://sv.wikipedia.org/wiki/Anne-Marie_Lindgren brukar tala om att S tappade självförtroendet under denna tid. Efter att ha läst KOF:s bok flera gånger har jag alltmer börjat fundera på: Vad skulle S istället kunna ha gjort? Var fanns de realistiska alternativen?

För er som minns Yuppie-eran med unga kostymprydda män med mobiltelefon och lyxbil som attribut, kan nog förstå att tidsandan inte riktigt matchade S grundläggande värderingar. Var det verkligen möjligt för Sverige att driva en helt annan politik än övriga världen? Hur stort utrymme finns det i globaliseringens tidevarv att driva en helt annan politik än den som den rådande tidsandan medger?

Frågan är lika aktuell idag som på 1980-talet. Det är denna fråga som har sysselsatt mig i snart 2 år när jag i mars år 2011 gick i avtalspension från Swedbank. Det är även den frågan som jag mycket gärna skulle vilja ha ett samtal med KOF om. Jag tror att det är få personer som är bättre lämpade att reflektera över detta. Till det behövs både historiska kunskaper och förståelse om en förståelse om vad vi står idag. Denna kunskap är idag en bristvara. De nu aktiva ekonomiskt inriktade personer har oftast nog med att hantera de dagsaktuella frågeställningarna såväl inom näringsrik som i politiken. Ja har intervjuat ett  antal personer, före detta arbetskamrater och politiskt engagerade, för att få deras syn om framtiden 2025 som jag haft som perspektiv.  Det enda vi med säkerhet kan säga om framtiden är att vi ingenting vet. Trots det måste vi försöka att med trendanalyser göra en så god bedömning som möjligt. Viktiga frågor som utbildning, infrastruktur och demografi kräver att vi idag vidtar åtgärder för att kunna hantera dessa i framtiden.

I förbifarten tog KOF upp löntagarfonderna. Jag var med och diskuterade ekonomisk demokrati på 1970-talet i partiet. Olof Palme talade om en trestegsraket: Först den politiska demokratin, sedan kom välfärdsstaten och nu stod vi inför nästa steg, den ekonomiska demokratin. Globaliseringen var ingenting som jag minns att vi diskuterade på 1970-talet. I backspegeln kan vi nog konstatera att vi såg frågan utifrån nationalstaten utan att ta hänsyn till en allt mer globaliserad ekonomi. När vi talade internationella frågor var det mer Olof Palmes solidaritet med 3:e världen som stod i fokus.

Jag talade med en klok före detta fackföreningsman sommaren 2011. När vi kom in på  löntagarfonderna sa han att motparten brukar säga att: Om man biter en katt i svansen så sitter inte katten kvar och låter sig bli uppäten. Vi skulle sannolikt inte haft så mycket  exportindustri kvar i Sverige om löntagarfonderna hade fått den inriktning som var LO:s ursprungliga förslag. Hur skulle vi då ha råd till välfärd och infrastruktursatsningar?

Det är idag mycket svårt för människor att förstå sig på globaliseringen. Alla de som fortfarande ser S politik i allmänhet och ”kanslihushögerns” i synnerhet på 1980-talet som ett svek, borde ställa sig frågan: Fanns det några realistiska alternativ?

Det är lätt att säga tulipanaros men gör den, brukade min mormor säga. Det är lätt att lova guld och gröna skogar, men i slutändan är det några personer som har ansvar för att se till att den ekonomiska politiken fungerar. Vad fanns det för möjliga alternativ i en globaliserad värld?  Frågan är viktig att undersöka från ett historisk perspektiv. Många ser att det var under denna tid det började gå snett inom S. Då är det väl viktigt att försöka förstå sig på vilka förutsättningar som fanns?

Mycket av det som idag kännetecknas som ”vänster” och ”höger”  såväl inom S som utanför, verkar gå att härleda till frågan om ekonomi. Vänstern vill ha mer reformer och förbättringar av diverse olika slag. Högern uppfattas som en bromskloss som bara håller emot. Men det finns ju ett skäl till att de ekonomiskt ansvariga måste se till att reformer måste vara finansierade.

Många inom och utanför S menar att dagens politik brister när det gäller visioner. Det ligger säkert en hel del i det. Men bristen på ett ekonomiskt tänkande hos ”vänstern” och alltför många socialdemokrater på lokal nivå ser jag som ett demokratiskt problem.

När jag blev politiskt aktiv igen efter valförlusten 2006 blev jag involverade i ett rådslagsarbete för att formulera en ny politik för S. För mig som verksamhetsutvecklare och projektledare var jag van att vid uppstart ha en ”brainstorming”. Då gäller det att låta ”1000 blommor få blomma”. Rådslaget av den karaktären och.det är bra. Låt kreativiteten flöda,

Nästa steg i en projektgrupp, och i slutändan i styrgruppen, är att börja prioritera mellan alla de, var för sig, behjärtansvärda förbättringsidéerna. Prioriteringen inom politiken överlämnas till andra lite högre upp i organisationen. På detta sätt lär sig inte politiskt aktiva på lokal nivå att prioritera. Sedan uppstår besvikelse på lokal nivå att inte just våra  hjärtefrågor fått tillräcklig prioritet.

Politik är att vilja sa Olof Palme på 1960-talet. Det är en första grundförutsättning. Utan vilja och engagemang händer det inte så mycket inom politiken. Men vilja är inte tillräckligt. Politik är också att prioritera. En folkbildning i grundläggande ekonomi borde vara en synnerligen prioriterad fråga för ett folkrörelseparti.

I kapitlet ”Kommunikatörerna tar över” resonerar Kjell Olof Feldt om bristen på ekonomiskt intresse och engagemang inom S. På sidan 81f belyser han hur ordet ”ekonomism”  har börjat användas nedsättande.

KOF tar inte upp 1990-talets nödvändiga besparingsprogram som jag tror är en huvudorsak till den ekonomitrötthet som har infunnit sig. Ekonomi handlar om att hushålla med begränsade resurser. Efter 1990-talets stålbad har ekonomin kommit att enbart förknippats med besparingar och inte med nya möjligheter.
Det fanns ett behov av att förnya det politiska samtalet till andra politikområden än ekonomismen. Invandrarnas integration och bevarad kulturell mångfald, feminism och sexuella minoriteters rättigheter har satts högt upp på agendan. Dessa frågor är alla viktiga. Men jag instämmer helt i KOF:s bedömning att för att vinna väljarnas stöd i de mjuka frågorna krävs även ett förtroende i de hårda frågorna som ekonomin representerar.

Eftervalsanalysen efter 2010 års val talade ett tydligt språk.S hade ett stort förtroende i välfärdsfrågor, men ett mycket svagt förtroende i frågor om jobb och ekonomi. När det gäller jobbfrågan har Stefan Löfven och övrig partiledning tagit ett kraftfullt grepp. Men jobb och ekonomi hänger intimt ihop. På samma sätt som välfärden är helt beroende av att så många människor är i arbete som möjligt, är jobbpolitiken beroende av den ekonomiska politiken. Bristen på ett intresse inom S för att föra en ekonomisk debatt som behandlar såväl lokal, nationellt och lokal ekonomi är lite bekymmersamt för ett parti som vill förknippas med  att vara ett framtidsparti.

Vad är möjligt  att göra i en globaliserad värld?

Om S skulle komma i regeringsställning år 2014: Vad är då möjligt att göra? Globaliseringen och EU medlemskap sätter uppenbara ramar för vilka möjligheter nationalstaten har att agera självständigt. Det är inom dessa ramarna som det finns möjligheter att driva olika politiska frågor.

Men hur ska S lyckas med att skapa en sammanhållen ekonomisk politik inom dessa ramar? En politik som inte spretar åt alla håll och som vill vara alla grupper till lags. Om det återkommer jag i ett kommande blogginlägg. Då behandlar jag även den sista delen av KOF:s bok och de frågor och kommentarer som dök upp på Södergården i Södermalm.

.