Inlägg 2 Kjell-Olof Feldt – Bankerna, euron och ekonomin

Inledning

Första inlägget Kjell-Olof Feldt på Södergården på Södermalm onsdagen den 6:e februari  2013 hittar vi här: https://rogerdahl.wordpress.com/2013/02/07/mote-med-kjell-olof-feldt-pa-sodergarden-pa-sodermalm-historik/

Detta inlägg behandlar den sista delen av Kjell-Olof Feldts (KOF:s) bok ”En kritisk betraktelse om socialdemokratins seger och nederlag” kapitlet ”Vart går vi nu?” Det behandlar även KOF:s sista del av mötet på Södergården på Södermalm. För att inte detta inlägg ska bli för långt lyfter jag ut avsnittet om välfärden till ett tredje inlägg.

Bankernas roll

Jag ställde en fråga om hur KOF ser på bankernas roll i dag. Jag hänvisade till att affärstidningarna har uppmärksammat KOF:s bok och inte minst bankernas roll:

1980-talets finansminister gjorde sig känd som den som 1985 avreglerade finansmarknaden, i den våg av internationell nyliberalism som avreglerade finansmarknader över hela världen. Den nya fria finansbranschen lyckades sedan blåsa upp den svenska ekonomin i en lånefinansierad konsumtionsfest som drabbades av en plågsam bakfylla i form av bankkrisen i början av 1990-talet.

”Det misstag vi gjorde var att inte släppa valutan samtidigt. Vi trodde dessutom att bankerna skulle vara redo för att leva i en fri marknadsmiljö, men det var de inte”, säger han och beskriver en lång rad problem med kreativ bokföring och överföring av risk mellan olika delar av banken.” http://www.di.se/artiklar/2012/4/21/sa-vill-kjell-olof-feldt-blasa-liv-i-s/

KOF är självkritisk och föreslår även en förändring. Andreas Cervenka skriver i SvD:

Vad är lösningen? Efter 30-talskraschen i USA förlorade finansindustrin all sin glamour. Det efterföljande halvseklet blev bankpalatsen ett sömnigt tillhåll för riskaverta pärmbärare med medelmåttiga löner. Som av en händelse sammanföll detta med en period som innebar makalösa ekonomiska framsteg för de flesta amerikaner. Internationellt har pendeln redan slagit tillbaka kraftigt. En hel bransch letar efter en ny identitet. Även i Sverige är kanske cirkeln på väg att slutas. För en tid sedan skrev Kjell-Olof Feldt en debattartikel där han uppmanade socialdemokraterna att skaffa sig en bankpolitik och att ”ta parti för den gamla tråkbanken”. Frågan är om någon lyssnar den här gången.

Andreas Cervenka är SvD Näringslivs krönikör.”

På min fråga svarade KOF att bankerna har blivit för stora för att tillåtas gå i konkurs skapar en osund situation. Det uppmanar till ett osunt risktagande. Ett sett att minska risken skulle kunna vara  att bankerna delas, så att själva kärnverksamheten in/utlåning skulle separeras från övrig mer vidlyftig hantering. http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/sverige/var-ar-trakbanken_7696104.svd

Min kommentar

Det som skapade kris för SEB och Swedbank i samband med finanskrisen år 2008 var just kärnverksamheten. Det hade varit en mycket lönsam affär för banken att låna ut pengar i de baltiska staterna och Ukraina innan finanskrisen. Det är det inte lätt att hålla på bromspedalen vid så gynnsamma omständigheter. När sedan krisen kom och det visade sig att bankerna varit alltför riskbenägna. Men då var bankerna för stora för att gå i konkurs, .eftersom det helt enkelt skulle alltför stora problem för samhället.

För att lösa detta måste det till någonting mer än att bara dela upp banken i en kärnverksamhet och resten, ”den riskfyllda delen”. Att politiker ska förbjuda banker att göra utlandsinvesteringar är inte rimligt. Vi lever i en globaliserad ekonomi och de svenska bankerna måste ha möjlighet att agera på den globala marknaden.

Idag tvingas bankerna att höja sin kapitaltäckningsgrad. Men vilken är en rimlig nivå för bankens kapitaltäckningsgrad? De flesta ekonomer är numer överens om att kapitalismen är ett instabilt system och nya finansiella bubblor och kriser kan dyka upp när som helst. Fortfarande, ett antal år efter finanskrisen 2008, finns det mycket instabilitet i systemen och få tror nog att världssamfundet har gjort tillräckligt för att verkligen stabilisera det globala finansiella ekonomiska systemet.

Västvärldens och Japans samlade skuldbörda tillsammans med Kinas enorma budgetöverskott är fortfarande är obalanser som fortfarande är en olöst riskfaktor.

Vad skulle idag hända vid en ny finansiell kris? Hur kommer då de svenska bankerna att klara sig? Vilka följdverkningar kommer en ny finanskris att få för den reala ekonomin?

För att verkligen närma sig problemet med banker som blivit för stora för att tillåtas att gå i konkurs, skulle de fyra storbankerna behöva klyvas. Det finns stordriftsfördelar med en större bank. Samtidigt kan vi konstatera att exempelvis Sparbanken Finn och Gripen har brutit sig ur Swedbank och ser ut att klara sig hyggligt. Det finns risker för en bank att vara av den mindre sorten. Det visade sig inte minst när H&Q Bank kom på obestånd. Då var  det aktieägarna som verkligen fick stå för risken. För KOF:s  resonemang om detta hänvisas till sid 144ff).

Tobinskatten

Ett sätt att komma åt det finansiella flödet som har diskuterats att ”Tobinskatten”. http://sv.wikipedia.org/wiki/Tobinskatt

Vid ett första påseende låter det rimligt att beskatta det allt mer gigantiska  finansiella kapitalet. Men när vi tar oss en liten extra funderare och ser på vilka konservens en transaktions skatt troligen kommer att föra med sig är reformen inte längre så given. Om Sverige eller några enskilda europeiska länder ensidigt skulle införa den, innebär det bara att det finansiella kapitalet  skulle söka sig nya vägar. De länder som inför Tobinskatt skulle då blir de stora ekonomiska förlorarna. Varje ekonomisk fråga och åtgärd måste idag betraktas med ett internationellt perspektiv.

Chicagoplanen

Ett annat spår som nyligen rönt stor uppmärksamhet är rapporten, med titeln The Chicago Plan Revisited. Den behandlades inte på mötet på Södergården men står för ett intressant nygammalt tänkande. Om denna läs: ”Överhängande risk för ny finanskris” http://www.dagensarena.se/innehall/overhangande-risk-for-ny-finanskris/
Här kan vi se en av IMF-författarna Michael Kumhof hos Global  Utmaning:  http://www.globalutmaning.se/?p=7280

Se vidare om detta: https://rogerdahl.wordpress.com/2013/02/05/har-svd-blivit-en-revolutionar-tidning/

Valutasamarbete och eurons roll

I det första inlägget behandlar jag devalveringarnas betydelse för svensk ekonomisk politik. KOF var tydlig med att devalveringsvapnet  för att få igång svensk industri har varit den helt avgörande ekonomiskt politiska strategin för S under årens lopp.

När vi nu tittar på eurosamarbetat så ser vi de problem som uppstår för länder på grund av att de är låsta av ett valutasamarbete. När Leif Pagrotsky besökte Södergården på Södermalm förra året påvisade han problemet med att så olika ekonomier som Tyskland, Finland, Grekland, Spanien, Italien, Irland och Frankrike är låsta inom samma valuta.Detta är det grundläggande problemet. Tyskland med en stark ekonomi skulle behöva en starkare valuta för att kyla ner ekonomin. Grekland, Spanien, Portugal, Frankrike och Irland skulle istället behöva en svagare valuta för att komma till rätta med sina problem. Det är inte möjligt inom euron ram.  Enda lösningen på problemet är en fiskal union. Men ett så vidlyftigt samarbete är inte medlemsstaterna beredda på ingå i.

Att idag lösa upp unionen skulle skapa konvulsioner på de finansiella marknaderna. Att å andra sidan ha valutaunionen kvar kommer att skapa en långvarig ekonomisk kris för hela Europa under mycket lång tid. Valet verkar stå mellan pest och kolera.

Sverige klarade finanskrisen tämligen bra just på grund av att den svenska kronan föll som en sten 2008. Det gjorde att svensk exportindustri fick en konkurrensfördel gentemot omvärlden. Det är lite paradoxalt att Anders Borg nu framstår som den kloka finansministern som håller ordning på vår ekonomi, när den grundläggande orsaken till att svensk ekonomin klarat sig så bra är just att vi inte är med i eurosamarbetet. Anders Borgs parti var mycket pådrivande Ja-anhängare i  euroomröstningen.

På en fråga från publiken varför Göran Persson fortfarande är så positiv till att vi ska gå med i eurosamarbetet, svarade Leif Pagrotsky att han kommer nog aldrig ändra uppfattning i denna fråga. På Leifs anletsdrag kunde vi läsa ut alla de samtal och diskussioner han och Göran har haft under årens lopp om fördelen för Sverige att deltaga  i den europeiska monetära unionen.

Idag är frågan om att vi ska gå med i eurosamarbetet lite dämpad. Nu när kronan har stärkts mot övriga valutor, så kan FP möjligen få efterföljare för att få en ny folkomröstning i frågan. Undrar var KOF står i denna fråga idag?

I Hammarby Sjöstad ställdes frågan till Leif Pagrotsky om inte S samlat i EU kunde agera.  Leif Pagrotsky gav ett lika dystert besked i denna fråga. Hans erfarenhet från EU-politiken var snarare att politikerna oavsett politisk färg agerade mycket nationalistiskt och mest såg till att se om sitt eget hus. Det var onekligen en besk medicin Leif Pagrotsky hade att servera oss.

Infrastruktursatsningar

På möten med Leif Pagrotsky på Södergården på Södermalm och i Hammarby Sjöstad diskuterade vi även frågan om infrastruktursatsningar. Det var flera i publiken som menade att det idag är mycket billigt för Sverige att låna på en öppna marknaden. Leif konstaterade att även om det är billigt att låna för Sverige idag, lånar vi av framtidens generation som måste betala tillbaka.Det är då viktigt vad vi satsar på.

Om vi ska låna ska det vara för att stärka Sveriges konkurrenskraft, men infrastruktursatsningar kommer inte att ge så mycket jobb på kort sikt. Innan det blir några järnvägar eller nya bostadsområden behöver dessa planeras. Under flera år framåt så  ger det arbete till en liten grupp arkitekter och samhällsplanerare. Det löser inte den omedelbara arbetslösheten.

Inte heller kommer satsningar inom utbildning eller sjukvård att ge några omedelbara effekter på sysselsättningen, om det inte går arbetslösa lärare, sjuksköterskor och läkare.  Annars tar det ett antal  innan dessa har utbildats och kan sättas in i produktionen. Vi skulle också eventuellt kunna lösa behovet med arbetskraftsinvandring. Men inte heller det löser problemen för de som idag är arbetslösa idag.

Men Leif Pagrotsky var inte motståndare till att göra framtidssatsningar. Det gäller bara att förstå att dessa inte mer ån marginellt löser den akuta sysselsättningsfrågan.

För att lösa den konstsiktiga sysselsättningen behövs mer riktade åtgärder som ger snabbt resultat, sa han. Vad dessa kortsiktiga satsningar skulle bestå av gick han inte in på.

En riktad stimulans till valda delar av näringslivet borde ge en kortsiktigt stimulerande effekt på sysselsättningen. Men det är just den vägen som alliansen försöker få ingången jobben. Sänkt restaurangmoms, rot/rut avdrag och lägre arbetsgivaravgift för unga upp till 26 år.

Hur ska en alternativ S sysselsättningspolitik för att kortsiktigt få ner arbetslösheten? Jag ställde denna fråga till Tommy Waidelich, då ekonomisk-politisk talesperson, på sommaren 2011 när han var i färd med att skapa en skuggbudget till hösten. http://sv.wikipedia.org/wiki/Tommy_Waidelich

För Tommy Waidelich var utbildning och FoU svaren. Vi kan inte acceptera en utveckling där det är låglönejobben som ökar. Vi måste satsa på high-tec och moderna jobb. Nästa punkt som Tommy tog upp var satsning på infrastruktur. Att ger mer pengar till FoU ger förvisso pengar till ett antal forskare, men lika lite som de andra satsningarna löser det den akuta sysselsättningen mer än på marginalen.

KOF för ett resonemang om detta i kapital 7 Ekonomin, (sidan 124 ff). Hela kapitlet är synnerligen intressant och beskriver komprimerat många viktiga nutidsekonomiska frågor.  För att begränsa detta inlägg och ge läsarna en anledning att skaffa boken, ska jag fokusera på en punkt. Den solidariska lönepolitiken eller Rehn/Meidermodellen gick ut på att höga löner skulle slå ut gammalmodig verksamhet som ersattes med ny mer effektiv och teknisk avancerad verksamhet. Kärt barn har många  namn. Österrikaren  Joseph Schupeter kallade denna företeelse för kreativ förstörelse. Se: http://sv.wikipedia.org/wiki/Joseph_Schumpeter

Den här modellen fungerade väl på 1950 – och 60-talet. Sedan kom det grus i maskineriet. Det gick att gå utomlands för att hitta billigare arbetskraft. Även om inte arbetskraften var lika välutbildad blev effekten ändå lönsam för företagen.

S har alltid varit positivt inställd till globaliseringen. Det har inte funnits något val för en liten exportberoende nation. Protektionism hade varit helt förödande. Men stora delar av S har inte velat acceptera det pris vi får betala för globaliseringen. Idag ser vi konsekvenserna av på gott och ont.

Globaliseringen 3.0 Akademikerna nästa ”rationaliseringsbranch”

Sedan jag gick i pension i mars 2011 har jag arbetat med ett projekt – en framtidsspaning fram till år 2025. Jag har intervjuat > hundra personer inom bank, försäkring och inom fack – och politik. Dessutom har jag samtalat  med vänner och bekanta som har olika kunskaper och infallsvinklar inom området. Från början hade jag en klar bild att ge ut min analys i bokform.

Men när jag började inse globaliserings troliga konsekvenser för Sverige och övriga västvärlden blev jag mer tveksam. Vem vill läsa en så dyster bok? Vilket förlag skulle vilja ge ut den om ingen vill läsa den? Förgäves har jag sökt efter någon som på ett trovärdigt sätt kan få mig ur min negativa bild. Jag är ju en positiv själ och vill inte framstå som en dysterkvist. Fakta sparkar sa Gunnar Myrdal. Jag hoppas fortfarande på att någon ska kunna hitta ett mer positivt scenario än det jag nu presenterar. .

Vad är då min dystra slutsats för Sverige och väst? Fram till år 2025 kommer akademikerna bli den hårdast globalt konkurrensutsatta gruppen i samhället. Statistiker, ekonomer, finansanalytiker, systemvetare, läkare, journalister, jurister, aktuarier, miljöanalytiker, civilingenjörer ja inom snart sagt alla akademikergrupper som utför sitt arbete via dator och internet kommer att bli globalt konkurrensutsatta.Ju bättre betalt de har desto mer blir det attraktivt för företag att hitta alternativa lösningar.

Jag fick mitt tips av flera personer som jag intervjuade som har erfarenhet av att använda denna speciella typ av ”offshoring”.  En jurist sitter i avtalsförhandling. När avtalet är nedtecknat i som en skiss skickas det över till jurister i Indien som gör det tunga ”bulkjobbet” som de intervjuade talade om. På detta sätt kan tidskillnaderna användas rationellt. I och med att den internationella lagstiftningen blir allt mer konform blir effekten av internationaliseringen än mer lönsam. När sedan avtalet kommer tillbaka i stort färdigt, är det bara för hemmaproffset att göra finliret och se till att svenska finansinspektionens krav tillgodoses. Ju färre skillnader desto större  förtjänst. Massor med tid tid och kostnader sparas in.

Samma princip gäller för exempelvis läkare som kan samverka över nationsgränserna.

Ett annat exempel från det verkliga livet är att kinesiska Huawei som är Ericssons värsta konkurrent. De har börjat värva spjutspetskompetens från Ericsson. De har råd att betala bra för att få över rätt personer. ”Bulkjobbarbetarna”, civilingenjörerna i Kina tjänar avsevärt mycket mindre än motsvarande svenska. Det man förlorar på gungorna tar man in på karusellen.

På grund av att det är så lätt att flytta internetarbete världen över kommer mycket akademiskt arbetet att i allt högre grad utföras där det är pris/prestandamässigt mest lönsamt. I och med att allt större del av världens stater börjar satsa på utbildning och FoU kommer det finnas en internationell kvalificerad växande skara konkurrenter. Hur ska vi då göra för att få behålla jobben i Sverige? Vår utbildning måste vara av bästa kvalité säger vi då.

Ja vi behöver ett antal Zlatan-liknande figurer som ”frontar” mot kund, så länge det finns kunder kvar i Sverige. Men resten av jobbet kommer läggas i andra länder trots att det finns hugade akademiska kandidater i Sverige. Vad ska vi göra åt det? Jag ställde frågan till Gunnar Wetterberg /(SACO)  och Roger Mörtvik (TCO).

Båda var av förståeliga skäl säkra på att den svenska kompetensen skulle räcka till. Dessutom är vi så kreativa till skillnad från kinesen som bara kopierar. Men kreativiteten kommer att krävas av Zlatan och hans elitteam som frontar mot hemmamarknaden. Men så har vi de akademiska ”bulkjobben” som kommer att i allt högre grad processtyras för att skapa ”just in time” lösningar. Det sa jag inte till de fackliga representanterna, utan jag accepterade förhoppning på den kreativa svenska andan i förhållande till kinesisk kadaverdisciplin. De har sina roller och måste ha flaggan högt i topp.

Om, det här skulle inträffa kan vi alla föreställa oss vilka konsekvenser det skulle få för löneutvecklingen, för klirret i statskassan och vår möjlighet att behålla vår välfärd.   .

Det kommer mera

Om nu inte detta skulle vara nog så finns det ytterligare hotbilder när vi spanar mot horisonten. De finans – och makro-analytiker jag talat med har talat om att Asiens frammarsch redan ligger inprisade i de långa obligationerna. Det finns naturligtvis bara en sak som vi med säkerhet kan säga om framtiden. Om framtiden vet vi inte.

Om ingenting dramatiskt händer på jorden så kommer Europas marknadsandel av den globala tillväxten att  krympa, bara av det enkla faktum att Europa står inför det faktum att vi får en stagnerande och åldrande befolkning. Asien och Afrika växer däremot befolkningarna så det knakar. Deras ekonomier beräknas göra det samma. http://en.wikipedia.org/wiki/Next_Eleven

Idag satsar alla stora svenska företag intensivt i tillväxtregionerna. Det är en överlevnadsfråga för företagen. Att basera tillväxt på en stagnerad Europeisk kontinent är inte en bra affärsstrategi. Vad finns det då som säger att företagen ska ha kvar sina huvudkontor i Europa?  Följ marknaden säger alla analytiker jag talat med. Några tycker att det är konstigt att detta inte har hänt i större grad redan. Det är nog bara en tidfråga innan de stora företagens HK och FoU följer marknaden och röstar med fötterna.

För några år sedan var jag på Avanzadagan på Globen. På scenen fanns Jakob Wallenberg. Han fick en fråga från publiken: Varför stannar du här i Sverige, när en allt större del av ditt ägande befinner sig på andra geografiska platser i världen.

Jakob Wallenberg svarade: De är här jag har mitt huvudsakliga kontaktnät, det är här jag kan göra affärer. Så länge det finns fler ägare som ser frågan så, finns det hopp om livet för nationalstaten Sverige. Men redan nu börjar styrelserna i de svenska  företagen – som blir allt mindre svenska, av människor från andra delar av världen.

Om flytten av HK och FoU skulle ske storskaligt behöver vi inte vara någon Einstein för att förstå vilka konsekvenser det skulle få på den hårt kämpande åldrande svenska nationalstaten.

Hur ska vi ändra på det här? Utan svenskt näringsliv blir ju du arbetslös, sa jag till Stefan Fölster, sommaren 2011. Jag hade redan fått en bok av en kollega till honom som visade  hur detta skulle fixas. Vi behöver ett bättre företagsklimat sa han. I boken ser du vad som behöver göras för att se till att företag stannar kvar i Sverige och att vi attraherar utländska företag.  http://sv.wikipedia.org/wiki/Stefan_F%C3%B6lster

I boken: ”Framtiden väntar inte” ,Ekerlids förlag 2011,. läser vi om de skattesänkningar som behöver vidtas för att Sverige ska bli konkurrenskraftigt.

Hur ska nationalstaten Svedala klara alla utgifter med alla de skattesänkningar som du föreslår, frågade jag. Motfrågan kom som skjuten ur en kanon. Hur ska Sverige klara välfärden om vi inte får behålla företagen och locka till oss företag från andra länder?

Så valet står i att minska vårt skatteuttag på kapital och spjutspetskompetens eller att företagen flyttar ut och utländska företag inte etablerar sig.

Får svenskt näringsliv däremot konkurrensnackdelar, genom olika pålagor exempelvis miljö/klimat så kommer företagen flytta på sig. En annan känslig fråga är kärnkraften. Vi vill väl inte byta ut kärnkraften mot ett oljeberoende?

Så vad har då S att komma med i en värld där de globala ramarna blir allt mer styrande, och handlingsutrymmet blir allt mindre. Halmstrået är att det kommer ske en global utjämning som stegvis gör löneskillnaderna .allt mindre. Det finns mycket som talar för det. Men eftersom löneklyftorna  idag fortfarande är stora så kommer det dröja innan det uppstår någon typ av balans. Under tiden finns det ett starkt hot att allt mer kunskapsintensiva och därigenom välbetalda arbeten försvinner till pris/prestandamässigt gynnsammare platser.

Om västvärden, för att mota detta hot, skulle bestämma sig för rejäla lönesänkningar:     Hur skulle det gå för samhällen som är helt uppbyggda på tillväxt. Redan en 0-tillväst någon år är mycket hotande för hela systemets stabilitet. Dessutom skulle fackföreningarna fullständigt tappa sin legitimitet om de gick med på generella lönesänkningar.

En långsiktigt hållbar värld

Lester Brown myntade begreppet hållbar utveckling: http://sv.wikipedia.org/wiki/Lester_R._Brown och den tidigare norska statsministern Gro Harlem Brundtland, gjorde begreppet känt för hela värdsamfundet. http://sv.wikipedia.org/wiki/Brundtlandrapporten

Hållbarhet är idag ett honnörsord som företag och politiker gärna vill förknippas med. Det tyder på ansvarsfullhet. Men även om den konventionella visdomen idag pekar på att en långsiktigt hållbar är en nödvändighet är det hittills mycket  prat och lite verkstad.

Om det senaste klimatmötet i Doha hittar vi denna artikel: http://www.dn.se/kultur-noje/bjorn-wiman-tongangarna-fran-30-talet-kanns-igen-i-dagens-stora-odesfraga

I regeringens framtidskommission är Johan Rockström och Klas Eklund med. I en artikel med detta dystra budskap beskriver den att ambitionerna har backat i förhållande tillför 40 år sedan. http://www.dn.se/debatt/varlden-har-backat-fran-ambitionerna-for-40-ar-sen

Med två så kloka medlemmar i regeringens framtidskommission är det bara att hoppas på att det ska komma ut mycket verkstad och mindre prat  från den. Från S är det mestadels tystnad tagning när det gäller hållbarhetsfrågan. När Stefan Löfven talat han om jobb, jobb och jobb saknas det en tydlig markering vad vi måste jobba med från ett hållbarhetsperspektiv.

Om S verkligen menar allvar med att leva upp till att skapa en hållbart samhälle, med dimensionerna – ekonomiskt, socialt och ekologiskt. – då måste S visa att det går att politiskt styra mot dessa mål. En ny grön ekonomi eller gröna folkhem vilket vi föredrar måste med nödvändighet in i den ekonomiska politiken. Det går inte längre att se hållbarhet som en liten sidonisch som vi ska ta hänsyn till när den ekonomiska politikens grundstomme redan är etablerad. Hållbarhetstänkandet måste genomsyra all verksamhet såväl lokalt, i kommuner och landsting samt i nationalstaten. Framtidssatsningar på infrastruktur måste ha hållbarhet i sina kalkyler på alla nivåer i samhället.

Om nu regeringen kommer med en kraftfullt förbättrad hållbarhetspolitik, inspirerad av bland annat Anders Wijkman, Johan Rockström och Klas Eklund: Vad har då S får kort i rockärmen? Vad ska S kontra med? Förhoppningsvis  finns det några strateger runt partiledningen som tänker i dessa banor. Det skulle vara förödande för S såväl internt som externt om S tvingas fungera släpankare till regeringens politik även i denna frågan. När det gäller den ekonomiska politiken har detta skett när det gäller jobbskatteavdragen och rut/rot.

Jan Eliasson och tre jordklot

Förra året var Jan Eliasson och besökte Maria Södra Stations-S förening på Södermalm. Det var innan  blev utsedd till vice generalsekreterare för FN den 1 juli 2012. Jag minns särskilt när han sa att vi inte kan ha ett ekonomiskt system som agerar som om vi hade 3 jordklot att ta resurser från. Man behöver inte vara vice generalsekreterare för att förstå att vi inte kan han en oändlig tillväxt på en ändlig planet. Det är något som varje medelbegåvat lågstadiebarn kan räkna ut. För företag, nationalekonomer och politiker världen över är detta hittills varit ett in i det närmaste olösligt problem. Ekonomi är att hushålla med knappa resurser.  http://sv.wikipedia.org/wiki/Ekonomi. 

Tim Jackson har blivit uppmärksammad för hans bok: Prosperity Without Growth: economics for a finite planet (2009). Om Tim Jackson se: http://en.wikipedia.org/wiki/Tim_Jackson_%28economist%29

Samma lågstadiebarn med ett rättvisepatos inser lätt att om det är brist på resurser så får vi fördela dem rättvist. Den miljard som lever på svältgränsen svältgränsen måste få mer av kakan och de superrika världen över får dela med sig av sitt överflöd. Det är lätt att säga tulipanaros men gör den ,sa min mormor. Hur ska en sådan omfördelning gå till?

Det finns idag exempel på välgörande filantroper. De mest kända är Bill Gates. http://en.wikipedia.org/wiki/Bill_Gates och  Warren Buffett http://sv.wikipedia.org/wiki/Warren_Buffett. Men det finns fler: http://www.commondreams.org/view/2013/01/21 En av de svenskar som gjort sig känd som välgörare är : http://sv.wikipedia.org/wiki/Percy_Barnevik#Biograf  

En annan filantrop är svenska BarbroSachs Osher som tillsammans med sin make Bernard Osher, bland annat donerat ”för utforskande och integrering av så kallad komplementärmedicin i vanlig skolmedicin — benämnt integrativ medicin — har hon vid Karolinska Institutet, Harvard University och University of California låtit skapa Osher Center för integrativ medicin[1]”  http://sv.wikipedia.org/wiki/Barbro_Sachs-Osher

”There’s Enough For Everyone’s Need, But Not For Anyone’s Greed” Om alla superrika skulle följa deras exempel så skulle vår civilisations utmaningar se lite mindre hotande ut. Nu ser det dystert ut. Vår civilisation är idag hårt belastad av ekonomiska obalanser som i sin tur leder till social instabilitet. Som  om inte detta skulle räcka finns hot om ett ”peak- everything” där vatten, mat , några nyckelmetaller oljan är några av de mest  problematiska bristvarorna. Till detta kommer klimathot.

Det globala finansiella kapitalet fylls på hela tiden. Ekonomi blir allt mer internationell. De nationella staterna kommer troligen att få allt mindre möjlighet att agera mot den globala trenderna. Hoppet står till de internationella institutionerna. Även fackföreningsrörelsen måste ”go global” för att kunna hantera det allt större internationaliseringen av kapitalet. .

Men hur ska nationalstaterna kunna klara en global utjämning? Hur överlyckliga skulle vi i Sverige bli om vi måste se en nolltillväxt, för att se till att de fattiga får en större del av kakan. Vilka politiker vill driva nolltillväxt och hur ska ett parti driva genom en sådan politik. Medborgarna måste förändra synsättet på vad som är ett gott liv. Annars blir det en garanterad flopp för det parti som driver 0-tillväxt.

Det är lätt att inse vilka påfrestningar vårt samhällssystem skulle drabbas av om vi skulle försöka nå  0-tillväxt. Hur ska aktiebolag kunna hantera 0-tillväxt? Vilka vill vara aktieägare i sådana företag? Hur ska försäkringsbolag klara sin affärsmodell, som bygger på att kapitalet förräntar sig mellan insättningar och uttag? Hur ska ett samhälle klara sig utan tillväxt? I nästa blogginlägg kommer jag behandla välfärden. Vi står för en mycket utmaning för att klara av att behålla välfärdsstaten. Den demografisk utmaningen är minst sagt bekymmersam. En allt mindre yrkesverksam befolkning ska försörja allt fler som studerar allt längre och blir allt äldre. Till detta krävs att den yrkesverksamma levererar mer pengar till statskassan. Hur ska detta kunna kombineras med 0-tillväxt?

Mer om detta i nästa inlägg.

SNS-rapport . Referens grupp

Finansiering och referensgrupp
Till projektet har knutits en referensgrupp som bidragit med kunskap, tid och finansiellt stöd. Följande företag och organisationer har medverkat: Blomsterfonden, Grant Thornton, Investor AB, KFS Företagarservice AB, Praktikertjänst AB, SEB Trygg Liv, Sveriges Kommuner och Landsting, Statskontoret och Tillväxtverket.
Ordförande i referensgruppen har varit Carola Lemne, vd för Praktikertjänst AB.

Källa SNS hemsida:

Utlåtande från referensgruppen till Konkurrensens konsekvenser

I den debatt som har följt i spåren av SNS rapport ”Konkurrensens konsekvenser” har flera debattörer ställt frågor kring referensgruppens roll och det faktum att referensgruppen inte skrev något utlåtande kring rapporten, något som är vanligt men inte obligatoriskt att referensgrupper inom SNS projekt gör. Vi ser därför att det kan vara på sin plats att berätta lite om referensgruppens arbete och de observationer vi gjort, i förhoppningen att det kan bli ett bidrag till det fortsatta arbetet.

SNS arbetar i sina projekt med referensgrupper som ska ge synpunkter på, men som varken styr, granskar eller kvalitetssäkrar innehållet i forskarnas rapporter. Forskarna svarar själva för det de skrivit. Det är en viktig och grundläggande princip för SNS arbete, för bibehållen vetenskaplig integritet, och för att rapporterna inte skall uppfattas som beställningsverk.

Referensgruppens uppgift är utifrån detta att vara bollplank för forskarna och forsknings­ledaren, kunna ge råd och tips om alternativa informationskällor, diskutera tolkning av empiriska data, osv.

Att referensgruppen valde att inte skriva ett utlåtande skall inte ses som vare sig avståndstagande från eller godkännande av alla i rapporten ingående delar. Utifrån referensgruppens perspektiv var den övergripande slutsatsen i arbetet med rapporten att det fanns väsentligt mindre publicerad och relevant forskning kring dessa frågor än man skulle ha hoppats, och att resultaten av den forskning som redovisades varken bevisar eller motbevisar effektivitetsvinster vid konkurrensutsättning och i valfrihetsreformer.

I debatten har dock denna avsaknad av konklusiva forskningsresultat av vissa aktörer framförts som att forskningen bevisar att privatisering och konkurrens ”inte fungerar” – något vi bestämt vänder oss emot och inte heller anser har stöd i rapporten.

En konklusion från arbetet i referensgruppen är istället att detta är ett angeläget område som förtjänar fördjupad forskning. Vi anser också problemområdena framgent skulle må väl av en tydligare strukturering kring de frågor som behöver belysas. Det finns ett flertal olika aspekter som behöver studeras var för sig och i kombination. En aspekt är konkurrensens effekter i sig – dvs. den centrala frågan om system med flera utförare är bättre än ett system med (i Sveriges fall offentligt) monopol. En annan viktig aspekt är ersättningssystemens effekter, och en tredje är att utifrån dessa två aspekter värdera hur olika aktörer lyckas jämfört med varandra. I nuvarande forskning som den refererades i rapporten är de frågorna ofta sammanvävda eller, som i fallet med ersättningssystemens effekter, inte belysta alls.

Ett annat område som inte behandlades i rapporten är utvärderingar av om valfriheten i sig är en välfärdsvinst. Det var bland annat medborgarnas vilja till valfrihet som drev fram denna ändring i välfärdspolitiken. Genomförandet, särskilt under krisåren på 1990-talet, kom därtill att få fokus på att försöka spara resurser genom att konkurrensutsätta vissa verksamheter men det är viktigt att utvärderingar behandlar båda dessa aspekter. De tänkbara positiva effekterna av sådan valfrihet, till exempel på nöjdheten med samhällsservicen, vilja att betala skatt, etc. är ett område som förtjänar att belysas. Ett närliggande område till detta är utvärdering av kundnöjdhet som ett värde i sig. Denna aspekt får endast begränsat utrymme i rapporten. Detta kan hänga samman med att den forskning som refereras ofta inte ser valfrihet som ett mål i sig, eller tillmäter kundnöjdhet ett stort egenvärde.

Referensgruppen vill avslutningsvis konstatera att det är anmärkningsvärt att så pass stora samhällsförändringar har genomförts utan samtidig utveckling av system vad gäller att följa upp vad som händer när produktionen av vissa välfärdstjänster konkurrensutsätts. Den stora förtjänsten med denna SNS-rapport är att den sätter fingret på dessa brister i tillsyn och systematisk utvärdering av alla producenter, privata såväl som offentliga.

Carola Lemne
Pär Ekengren
Mats  Kinnwall
Jens Magnusson
Johan Röhss
Ulf Thörnevik
Anna Thoursie

SNS-rapport – efterspel

Därför lämnar Laura Hartman SNS

Huvudredaktören för den omdebatterade rapporten ”Konkurrensens konsekvenser”, Laura Hartman, lämnar sitt jobb som forskningschef på SNS.
– Jag kunde inte bedriva min forskning och delta i samhällsdebatten som jag ville, säger hon till Dagens Arena.
Laura Hartman, forskningschef för den näringslivsanknutna föreningen Studieförbundet näringsliv och samhälle (SNS), lämnar sitt jobb med omedelbar verkan för att tillträda en tjänst som forskare på nationalekonomiska institutionen på Uppsala universitet. Laura Hartman var nyligen aktuell som huvudredaktör för forskningsrapporten ”Konkurrensens konsekvenser. Vad händer med svensk välfärd?” som gavs ut den 7 september.
Forskningsrapportens slutsats, att de senaste två decenniernas privatiseringar i välfärden inte lett till några effektivitets- eller kvalitetsvinster, vållade mycket stor debatt. Framför allt angreps Laura Hartmans slutsatser av bland annat Svenskt Näringsliv och ett flertal borgerliga debattörer och ledarsidor.
Varför lämnar du SNS?
– Jag har fått ett erbjudande om en forskartjänst på Uppsala universitet som jag tackat ja till.
Har ditt beslut någon koppling till debatten efter boken ”Konkurrensens konsekvenser”?
– När jag tog jobbet på SNS hade jag en tydlig bild och vision om hur forskningen skulle bedrivas och hur presentationen av forskningen skulle gå till. Jag har nu kommit till en punkt där jag insett att jag har bättre möjligheter att göra det jag vill inom akademin.
På vilket sätt hindrades du från att göra det på SNS?
– Jag trodde att jag skulle få vara med och presentera och diskutera mina forskningsresultat på SNS. Jag fick göra det på konferensen, men inte därefter.
Blev du belagd med munkavle?
– Jag vill inte gå in närmare på det. Jag kan bara konstatera att jag upplever att jag har större möjligheter att bedriva och diskutera min forskning från Uppsala universitet.
Det ligger nära till hands att tro att du fått sparken. Har du det?
– Nej, jag går helt frivilligt.
Det här var bara första delen av SNS forskning om privatiseringar i välfärden. Hur känns det att lämna mitt i?
– Jag är väldigt stolt över den rapport vi tog fram. Jag kommer själv att fortsätta att forska i de här frågorna.
Kommer projektet fortsätta på SNS?
– Det kan jag inte svara på. Det får du fråga SNS om.
Hur ser du på den kritik som riktades mot rapporten?
– Rapporten gav upphov till en mycket häftig debatt som till stor del kom att fokusera på mig och min person. Men jag är inte förvånad att den uppstår. Det finns alltid starka intressen i den här typen av frågor. Då ligger det ibland nära till hands att avfärda forskningsresultaten. Men jag upplever det mesta av kritiken som helt obefogad.
Har du någonsin varit med om något liknande?
– Inte lika häftig och inte lika riktad mot mig som person. Men efter 15 år som forskare är jag inte helt ovan av den här typen av ideologisk kritik. Hittills har den dock oftast kommit från andra hållet, så att säga.
Hur har det påverkat dig?
– Jag tycker kritiken är obefogad men tar den med ganska stor ro. Det hör till spelets regler. Det enda jag kan göra är att fortsätta leverera resultat och hoppas att folk lyssnar till det.
Fotnot: Professor Olof Petersson säger också upp sig från SNS. Skälet är ”interna meningsskiljaktigheter när det gäller SNS-forskares möjlighet att fritt få presentera sina forskningsresultat”. Petersson är före detta forskningsledare på SNS och fram tills i dag deltidsanställd rådgivare i forskningsfrågor.

Källa: Dagens Arena

 

 

SNS-rapport – Svenskt näringslivs omdöme

Svenskt näringsliv var måttligt imponerade  av SNS-forskningsrapport. Konkurrensens konsekvenser. Vad händer med svensk välfärd?

Urban Bäckström skrev:  

En bedrövlig SNS-rapport

Idag presenterade SNS en rapport där man tittat på den tillgängliga forskningen kring effekterna av konkurrensutsättning inom den offentliga sektorn. I rapportens slutkapitel och sammanfattning påpekar man att forskningsunderlaget är bristfälligt och att det därför är svårt att identifiera effekterna av reformerna. Ändå tvekar inte skribenten i sammanfattningen att dra långtgående tendentiösa slutsatser som går ut på att konkurrensutsättningen är ett misslyckande. SNS rapporter brukar ofta vara gedigna och läsvärda, men den här sammanfattningen är bedrövlig rent kvalitetsmässigt.

Med tanke på det intresse som visats antologin och de viktiga välfärdsfrågor som tas upp finns anledning att kommentera det avslutande kapitlet med rubriken ”Slutsatser”. Många kommer sannolikt att nöja sig med att läsa enbart detta kapitel. De åsikter och påståenden som framförs kan därför spela roll i samhällsdebatten. Kapitlet innehåller många anmärkningsvärda uttalanden som väcker frågor och ger anledning att kommentera.

Samhällsvetenskaper kan aldrig vara helt värderingsfria. Om något presenteras som en forskningsrapport är det viktigt att det framgår vad som är tydligt bekräftade fakta, vad som är möjliga eller troliga orsakssamband och vad som är rena hypoteser eller personliga åsikter. SNS-boken innehåller inga nya forskningsresultat eller nya idéer för tjänstesektorns utveckling.

I SNS-bokens slutkapitel dras ett antal svepande slutsatser som inte stöds av några beräkningar eller forskningsresultat i antologins övriga kapitel. Det gäller bl a påståendena om a) ökad segregering, b) att sett övergripande har inga effektivitetsvinster skett – och i den mån så skett påstås att det offentligas kostnader inte påverkats, c) att inga innovationer skett, d) att i princip ingen kvalitetsutveckling skett, e) liksom antydningarna att friskolorna är upphov till betygsinflation.

Medborgarna – som använder välfärdstjänsterna – ser valfrihet och ökad kundnöjdhet som kvalitetsförbättringar, något som inte värderas/diskuteras i antologin. Det är anmärkningsvärt i sig.

Det stämmer att det råder brist på utvärderingar av större samhällsreformer. Att utvärderingar inte gjorts i större utsträckning betyder dock inte att reformerna inte haft någon tydlig effekt.

Att forskningsmässigt belägga effekter av konkurrens som enskild faktor inom välfärdsområdet är svårt då många andra faktorer än konkurrens kan påverka resultaten. En viktig sådan är ersättningssystemen – något som inte eller endast i ringa omfattning beskrivs.

Kontraktsvillkor inklusive mätbara relevanta mål och sanktioner för de som inte når målen har ofta varit bristfälligt utformade från beställarnas sida. Detta leder till att potentialen av konkurrensutsättning och förnyelsepotentialen hos privata utförare inte tagits till vara tillräckligt.

I rapporten har man också helt missat att vi lever i ett helt annat samhälle idag än för 20 år sedan då reformerna började genomföras. Den stora drivkraften var att komma bort från ett system där den enskilde medborgaren var helt underordnad stelbenta offentliga system och där man som individ i princip helt saknade inflytande. Idag har vi en situation där vi som medborgare har mycket större möjlighet att påverka välfärden – en möjlighet som finns tillgänglig för alla och inte bara ett fåtal. Detta är något att värna och som vi vet uppskattas.

I själva verket är det så att det är först i samband med att de privata aktörerna kom in som intresset för kvalitetsmätningar och – jämförelser tog fart. Under lång tid dessförinnan rådde ett kompakt ointresse när det gällde att utvärdera kvalitet inom välfärden.

Det är också därför Svenskt Näringsliv tillsammans med våra medlemsorganisationer och medlemsföretag driver krav om utökade möjligheter till kvalitetsjämförelser. Lättillgängliga jämförelser där både offentliga och privata aktörer bedöms på samma skala gör att sämre utförare sorteras bort. De som inte klarar av att leverera tillräckligt god kvalitet för skattepengarna ska inte vara kvar, oavsett om det är privata eller offentliga aktörer. Öppna kvalitetsredovisningar av skolor och vårdgivare leder också till att utförarna fokuserar på kvalitet. God kvalitet lönar sig därmed i form av fler elever eller patienter till verksamheten. Genom öppna redovisningar blir incitamenten rätt och konkurrensens potential tas till vara. Detta arbete är vi drivande i och det välkomnar vi fler – inklusive SNS – att delta i.

Många företag inom skola, vård och omsorg är medlemmar i Svenskt Näringsliv. Jag har själv sett exempel på hur väl fungerande verksamheter bidrar till att utveckla välfärden. Det är ett perspektiv vi inte får glömma bort. Vi välkomnar forskning, utvärdering och granskning av såväl offentligt som privat drivna verksamheter.

Urban Bäckström