Revolutionerna rycker fram

Anna Laestadius Larsson skrev i sin kolumn i SvD i våren 2011 under rubriken ”Revolutionen rycker fram i dagens USA”:

” I Tunisien, Egypten, Libyen, Syrien, Jemen och Bahrain har folket rest sig mot sina diktatorer, krävt frihet och jämlikare samhällen.

Trots den grönskande våren och solen som värmer i nacken är väl kanske inte allt så tipp topp här hemma heller. Det finns en del att diskutera när det gäller skolan. Och integrationspolitiken. Inkomstskillnaderna ökar. Och vi har fått ett nytt politiskt ­begrepp: utanförskapet. Men om någon skulle få för sig att fråga svenska folket om vi tror att det kommer att bli en revolution i vårt land de närmaste hundra åren skulle nog de flesta, efter att det första nervösa skrattet lagt sig, svara ett rungande nej.

När CBS News i samarbete med Vanity Fair i slutet av februari ställde frågan till närmare tusen amerikaner svarade 45 procent ja. Nästan hälften av amerikanerna tror att det kommer att bli en ny amerikansk revolution inom de närmaste hundra åren. ” [1]

Ganska många av de jag samtalat med har tagit upp revolutionerna i norra Afrika och ser det som en början till något som även kan smitta av sig till Kina. Det finns en stark tilltro till att demokratin kommer att segra i dessa länder. Även i Kina kommer demokratin till slut att slå genom. Däremot förekommer Anna Laestadius Larssons infallsvinkel inte så ofta bland de jag talat med. En ny amerikansk revolution i det demokratiska USA kan låta främmande. Det är väl bara att använda röstsedeln om de är missnöjda och rösta fram ett alternativ. Anna Laestadius Larsson fortsätter:

Of the 1%, by the 1%, for the 1 % lyder rubriken på en artikel i majnumret av Vanity Fair skriven av nobelpristagaren Joseph E Stiglitz som på 1990-talet var ekonomisk råd­givare till president Bill Clinton och chefsekonom på Världsbanken. Han menar att precis som folken i Mellanöstern tvingats se hur ländernas tillgångar samlats i händerna på ett fåtal människor kontrollerar nu en exklusiv liten grupp allt större delar av den amerikanska ekonomin. En procent av amerikanerna tar i dag 25 procent av inkomsterna och äger 40 procent av rikedomarna. Deras del av kakan har ökat .dramatiskt de senaste 25 åren och inkomstgapet i USA ligger nu på ungefär samma nivå som i Ryssland. I stort sett alla senatorer och många i representanthuset tillhör topprocenten, tar emot ekonomiska bidrag av topprocenten och vet att de när de lämnar politiken kommer att belönas av topprocenten, skriver Stiglitz. [2]

Artikeln kan även läsas i Vanity Fair. [3]När nobelpristagare Joseph Stiglitz skrev detta fanns det bara teapartyaktivister ute på gatorna och demonstrerade. Nu har de fått konkurrens av nya grupper som visar sitt missnöje mot finanskapitalet och arbetslösheten. Det kan utveckla sig till en mycket dramatisk valkamp i USA i år.

Vänstern i en globaliserad värld

Vitsen med vinsten

När jag ska skriva något om Vänsterpartiet är det utifrån vad jag vet från de mediala informationsströmmarna. Jag har aldrig varit medlem i V och känner därför inte politiken inifrån. Min utgångspunkt är att jag har varit aktiv inom S i omgångar. På 1970-talet var jag aktiv i Stockholms södra förorter. 2006 efter S andra valförlust gick jag med igen, nu på Södermalm i Stockholm. Med min brist på kunskaper om V gör jag så gott jag kan genom att jämföra S och V.

V har vissa likheter med det SSU jag kommer ihåg från 1970-talet. Bosse Ringholm var SSU ordförande och argumenterade för att förstatliga affärsbankerna. Det fanns även idéer inom S att förstatliga försäkringsbolagen. Hade dessa förslag gått igenom hade jag varit statsanställd de senaste 25 åren av mitt yrkesliv. Trots att banker har uppvisat stora problem och att de är samhällsbärande – för stora för att gå under – skulle idag ett förslag om förstatligande uppfattas fullständigt verklighetsfrämmande. Däremot tvingas skattebetalare runt om i världen gå in och rädda banker som befinner sig på ruinens brant. Ägarna tar vinsterna och skattebetalarna får socialistiska förlusterna. Den här osunda situationen diskuteras flitigt idag. Något annat lösningsförslag än att bankarna ska öka sin kapitaliseringsgrad har inte gått att få konsensus om.

Om jag har förstått V rätt är man fortfarande för att förstatliga privata verksamheter. Jag antar att produktionsmedlen i sin helhet ska övergå till gemensam ägo om V får bestämma agendan. S har för länge släppt detta i sin praktiska politik. Det finns inte heller med i partiprogrammet. Det har helt enkelt bedömt vara en alltför orealistiskt.

V säger tydligt nej till vinster i välfärden om de inte återinvesteras. Här intar de en särställning bland de övriga partierna. Jag ser heller ingen anledning att släppa in privata vinstintressen vars huvudsakliga intresse är att åstadkomma god riskjusteras avkastning. Det är helt enkelt en dålig affär för ägarna – skattebetalarna.

Däremot finns det all anledning att blanda in den ideella sektorn även om det krävs en styrning av dessa. Det är viktigt att inte en exempelvis religiös agenda inte står i konflikt med vår samlade bild av vad som avses med god vård, skola och omsorg. S har en mycket mer splittrad blid av hur organisation av välfärden ska gå till. Kvalitén ska bevaras och efterlevnaden ska kontrolleras. Det är i stort sett S linje. Hur detta ska ske när hög riskjusteradavkastning, höga löner till Top Management och reklamkostnader tär på skattebetalarnas medel, har S inte något bra svar på. Vi är många som väntar.

Jämställdhet och respekt av oliktänkande

Här ser jag att V och S intar en mycket snarlik uppfattning. Båda är för ökad jämställdhet och ett mångkulturellt samhälle. Respekt för olika sexuell läggning är också något som V och S delar. Men jag kan ha fel. Ni som läser detta får gärna rätta mig och tala  mig till rätta.

Hållbarhet

I och med att Jonas Sjöstedt har lyft fram miljö – och klimatfrågan har hållbarhetsbegreppet kommit i fokus i V. Att hitta en politik för ett långsiktigt socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart samhälle vår tids viktigaste fråga. Jag måste erkänna att jag inte vet hur V vill förverkliga detta på ett praktiskt plan. Risken som jag ser hos S är att det att det lätt blir läpparnas bekännelse med mycket prat och lite verkstad. Det är först när visionen fylls med praktiskt innehåll som det för utvecklingen framåt. I analysen måste baseras på en helhetssyn som även implementeras med ett helhetstänkande som grund. Hur skapa en hållbar tillväxt? Vad ska tillväxten bestå av? Marknaden är inte särskilt behjälplig för att skapa en hållbar plan.

Inställning till Europasamarbete

V tar avstånd från EU samarbetet och euron. Här är V klara och tydliga. S har en mer splittrad bild. Inom S verkar det finnas hur många uppfattningar som helst. S säger klart ja till EU, men är idag mycket mer osäker om euron välsignelse än de var tidigare. När vi ser vilka problem euron har skapat i Europa är det ett klokt ställningstagande.

Ekonomisk politik och jobben i en global värld

När det gäller den ekonomiska politiken är jag mycket osäker på vad V står idag. Jag kan tro att V är för att låna pengar för infrastruktur satsningar och grön energi. Sverige får inflationsjusterat låna nästan gratis. Om vi inte kan låna av framtiden utan att alla investeringar ska ske inom årets budgetram, lär det inte bli många framtidsinvesteringar.

S har hittills intagit en avvaktande roll i frågan. Det är en pedagogisk uppförsbacke att tala om att den ekonomiska situationen idag är helt annorlunda än under 1990-talet, när Göran Persson bedrev ett folkbildningsarbete: ”Den som är satt i skuld är inte fri”.

Det som är bra för Volvo är bra för hela Sverige, sa finansminister Gunnar Sträng på 1970-talet. Staten och kapitalet sitter i samma båt, sa vänstern utanför S. För S har det alltid varit en självklarhet att ha en god relation med näringslivet. Utan ett väl fungerande näringsliv har vi helt enkelt inte råd med varken välfärd eller infrastruktursatsningar.

Försvinner de högproduktiva företagen från Sverige kommer det att bli omöjligt att behålla någon välfärdsstat över huvud taget. Sambandet mellan att få in pengar i statskassan och ha råd med investeringar för framtiden och att dessutom ta hand om en åldrande befolkning, har S mycket erfarenhet av sedan alla år i regeringsmakten. Det gäller att skaffa en god relation med det näringsliv som ska se till att det blir klirr i kassan. Annars lär det inte gå att få ihop balansräkningen.

Här är enligt min uppfattning V:s största svaghet. I ett kapitalistiskt samhälle är det näringslivet som bestämmer dagordningen, inte politikerna. Det politikerna kan göra är att skapa goda förutsättningar för näringslivet att verka. Det har i praktiken S insett. Saltsjöbadsandan kommer kanske i en modernare tappning om S vinner valet 2014.  De krav som Svenskt Näringsliv för fram är naturligt att företagsklimatet i Sverige inte får vara sämre än i andra länder, annars försvinner företagen ut från landet.

Här har såväl V som vänstern inom S en svår nöt att knäcka. Resurserna för att samhället ska ha råd med behjärtansvärda satsningar och behålla den välfärdsstat vi idag känner kräver att det går bra för Svenskt Näringsliv och att näringslivet vill stanna kvar i Sverige. Annars bli det inte möjligt att upprätthålla någon hög sysselsättningsgrad och ambitiös välfärdsstat.

Ekonomi har ofta uppfattats av vänstern som något som katten släpat in och har fått en högerstämpel på sig. Men ekonomi är ingenting annat än läran om att hushålla och prioritera bland våra samlade resurser.Den nyliberala agendan som varit förhärskande i ekonomisk debatt är sedan  länge satt ifråga även av ekonomer. En ny ekonomisk politik är nödvändig att hitta för hela samhället idag. Här

Genom att idag satsa på framtiden kommer Sverige att stå bättre rustade i framtiden. Frågan är vad som ska prioriteras och hur det ska finansieras. Det skulle vara kul att höra några V-entusiaster klämma i här. Vad vill V?

En inte oviktig orsak till en vänster och höger inom S är att vänstern vill ha reformer och utveckling framåt. De som ansvar för rikets finanser måste se till att budgeten går ihop. Ekonomienheten uppfattas då som konservativ och tillbakahållande. Så är det även ofta inom företagsvärlden.Ekonomienheten ses som ett bromsklots som man måste lära sig att gå runt.

Jag uppfattade Gunnar Sträng som stockkonservativ i min ungdom. Nu har jag insett att han helt enkelt hade en annan roll än Tage Erlander och Olof Palme.

Som Göran Persson konstaterade: ”Den som är i skuld är inte fri”. Det går inte i längden att leva över sina tillgångar. Det gäller att prioritera inom givna ramar.

V har en pushande roll på S. Jag ser ett vitalt V som någonting mycket närande för S. V föreslår reformer av olika slag. En prioritering måste göras av S. Samma sak gäller inom S i regeringsställning. Vänstern inom S driver på och vill ha förändringar. Men som önskelistan till jul måste föräldrarna prioritera vad det finns pengar till. Ett faktum som kan leda till gråt och tandagnisslan.

S måste om de ska kunna göra anspråk på att bli statsbärande ha kapacitet att kunna styra landet. S måste också visa god kompromissförmåga för att kunna representera hela samhället och inte bara medlemmar och S väljare. Den här egenskapen gör att S uppfattas som otydlig. Väljarna vet inte vilken politik S i regeringsställning kommer att kompromissa fram. Även om S kommer i egen majoritet måste hänsyn tas till minoritetens intressen och inte minst till näringslivet. Utan ett fungerande näringsliv stannar Sverige.

V behöver på grund av sin litenhet inte ta samhällsansvar som S. V kan driva sina frågor utan att behöva snegla på regeringsmakten. Det gör att V framstår som ett tydligare alternativ än S.

Men om V skulle börja växa dramatiskt och vara med i en regeringskonstellation 2014 som största parti, skulle V komma i samma problematik som S. En motsvarande svekdebatt skulle med all säkerhet dyka upp som ett mail i vår inbox.

Slutligen har såväl V som S har en mycket stor hemläxa att göra när det gäller att analysera dagens och morgondagens globalisering och därefter uppdatera sin politik därefter. En sådan analys utgår med fördel från – igår – idag – imorgon.

Fri politisk grupp för alla utom troll – Max lycka nu

I Facebookgruppen ” Fri politisk grupp för alla utom troll” förs ett mycket spännande och aktiv debatt för närvarande. Idag är det onsdag den 18 juli 2012.

I en av trådarna diskuteras klassbegreppet. Vilka tillhör underklassen idag? Göran Ording inleder tråden med att säga:

”Om man godtar mitt resonemang att sjuka och arbetslösa är dagens underklass, så förstår man kanske mig bättre. Det betyder att man snabbt som ögat kan hamna där.
När man blir utförsäkrad så finns bara socialbidrag att tillgå. För att få det så måste du sälja bostad och bil. De pengarna måste du leva upp innan du sedan kan fyndet mycket knappa bidraget. Vilken ”klass” tillhör man då?

Eftersom man kan byta mellan under och medelklass genom olika livssituationer, så är det bättre att inte ställa dem mot varandra. Tex så är ungdomar ofta underklass till de blivit äldre. Den när de blir gamla så blir de underklass igen. Därför är kampen mot klassamhället mångt och mycket att förbättra välfärdssamhället för alla.

Och då måste överklassen banne mig dela med sig! ”

Göran Ordings poäng är vi lever under olika ekonomiska förutsättningar under vår livscykel. Det här tål att tänka på för alla som har en god ekonomisk situation idag. Vad händer när vi blir sjuka, arbetslösa och pensionärer? Hur kommer då vår livssituation se ut? För att leva ett bra liv är det viktigt att det finns trygghetslösningar för alla när de behövs. Jag instämmer i Göran Ordings uppfattning. Frågan är: Hur ska vi ändra den nu gällande tidsandan?

Problemet med dagens ”nu” orienterade tidsanda är att människor inte vill eller har tid att blicka bakåt. Lika lite vill vi titta framåt. Det gäller att få till det så bra som möjligt just nu. Då blir jobbskatteavdrag det absolut bästa ekonomiska reformen. Då är rot/rut avdrag de bästa reformer vi kan tänka oss. Då får vi mer pengar och tid över just nu för att förverkliga våra privata ambitioner. Vem vill tänka på när man blir arbetslös, sjuk eller gammal?

Det är inte alls bara de rika som vunnit på jobbskatteavdraget. Många människor med mer normala inkomster runt 25 -30 tusen kronor vinner också på avdraget. Min äldsta son, 29 år, har som sambo haft råd att åka till Borneo, vandrat i Nepal, och gjort en Afrika Safari under de senaste åren. Dessutom har de haft råd att göra ett antal mindre weekendresor i Europa. Själv säger han att det också beror på att han inte har bil och cyklar istället för att köpa SL kort varje månad. Dessutom lever man billigare som sambo utan barn. Men han är också medveten om att jobbskatteavdraget har ett viktigt finger med i spelet.

Min yngsta son drygt 20 år lever också ett liv som kung på konsumtionsmarknaden. Han har sedan ett drygt år haft ett fast jobb. Med låga fasta kostnader har han möjlighet att leva livets glada dagar. Som tjugoåring vill man naturligtvis ha kul och låta livet leka iväg med sig. Inte vill man tänka på när vi blir arbetslösa, sjuka eller äldre. Några ytterligare jobbskatteavdrag är nog den bästa present han kan tänka sig.

Hur ska vi som vill ha ett mer solidariskt samhälle lyckas övertyga den yngre generationen om hur viktigt det är med att behålla och vidareutveckla det solidariska samhället, som tar hand om oss när det åskar och regnar? Så är vädret just nu när jag skriver det här.

IMF höstprognos 2011

IMF: EKONOMISK ÅTERHÄMTNING MYCKET MER OSÄKER – BLANCHARD  (Direkt)  Skriv ut
2011-09-20 15:00
STOCKHOLM (Direkt) Den ekonomiska återhämtningen har blivit mycket mer osäker jämfört med i våras. Världsekonomin lider av två samverkande negativa faktorer; en betydligt svagare återhämtning i utvecklade ekonomier samt en kraftigt ökad finanspolitisk och finansiell osäkerhet.Det skriver IMF:s chefekonom Olivier Blanchard i ett förord till organisationens ekonomiska höstprognos.

”Var och en av dessa faktorer är oroande – deras kombination och interaktion är det ännu mer. Starka åtgärder krävs omedelbart för att förbättra utsikterna och reducera riskerna”, skriver han.

Chefekonomen konstaterar att inbromsningen i ekonomin 2011 efter ett mycket starkt 2010 initialt inte ledde till mycket oro. IMF hade räknat med en dämpning i tillväxttakten till följd av att lagercykeln gick mot sitt slut och finanspolitisk konsolidering.

Engångseffekter, som jordbävningen och tsunamin i Japan samt chocker mot oljeutbudet, erbjöd rimliga förklaringar för en ytterligare inbromsning. Samtidigt underskattade initiala data hur mycket USA-ekonomin bromsade in, nu när nya siffror har kommit in är det mer tydligt vad som pågick.

Enlig Olivier Blanchard handlar det om en stagnation för två rebalanseringsåtgärder, som IMF länge har argumenterat för att de är nödvändiga för att leverera ”stark, balanserad och uthållig tillväxt”.

Det första gäller intern rebalansering, här krävs ett skifte från offentlig till privat efterfrågan. Finanspolitisk konsolidering pågår på många håll, men den privata efterfrågan har inte tagit över stafettpinnen.

”Skälen varierar beroende på land. Men stram bankutlåning, arvet från boomen på husmarknaden och högt belånade hushåll leder alla till en hårdare inbromsning på återhämtningen än väntat”, skriver chefekonomen.

Beträffande extern rebalansering skriver Olivier Blanchard att länder med stora underskott i bytesbalansen, som USA, måste kompensera för svag inhemsk efterfrågan genom ökad utländsk efterfrågan. Detta implementerar ett symmetriskt skifte mot inhemsk efterfrågan i tillväxtländer med bytesbalansöverskott, främst Kina.

Beträffande den ökade finanspolitiska och finansiella osäkerheten konstaterar Olivier Blanchard att marknaderna har blivit tydligt mer skeptiska om möjligheterna för många länder att stabilisera deras offentliga skuldsättning. Denna oro gällde tidigare i främst ett litet antal mindre länder i Europas periferi, men med tiden har denna oro utvidgats till att gälla även länder utanför Europa, från Japan till USA.

”Oron över staterna har översatts till oro för bankerna som sitter på dessa statsobligationer, främst i Europa. Denna oro har lett till en partiell frysning av finansiella flöden, med banker som håller höga nivåer av likviditet och stramar åt utlåningen. Rädslan för det okända är stor. Aktiekurser har fallit. Detta kommer att inverka negativt på konsumtionen de kommande månaderna. Augustistatistik indikerar att detta redan sker”, skriver chefekonomen.

Han skriver vidare att en svag underliggande tillväxt och finanspolitiska och finansiella kopplingar mycket väl kan föda varandra, och det är på detta område som riskerna ligger.

”Svag tillväxt gör det svårt att uppnå uthålliga skuldnivåer vilket leder marknaderna till att bli mer oroliga för den finanspolitiska stabiliteten. Svag tillväxt leder också till mer dåliga lån och svagare banker. Frontladdad finanspolitisk konsolidering kan leda till ännu lägre tillväxt. Svaga banker och strama utlåningsstandarder kan ha samma effekt. Svaga banker och det potentiella behovet av mer kapital kan leda till mer oro för finanspolitisk stabilitet. Nedåtriskerna är mycket verkliga”, skriver Olivier Blanchard.

I ljuset av svaga prognoser i huvudscenariot och stora nedåtrisker är det enligt chefekonomen nödvändigt med ”starka policyåtgärder”. Den första delen gäller finanspolitiken, och här får konsolideringen inte gå för snabbt eftersom det kan ”döda tillväxten”. Bortom finanspolitiken behövs även andra åtgärder för att stödja inhemsk efterfrågan, fortsatt låga räntor, ökad bankutlåning och program för att stötta husmarknaden är nödvändiga, enligt chefekonomen.

Den andra delen gäller finansiella åtgärder. Olivier Blanchard konstaterar att osäkerheten inte kommer att försvinna i brådrasket, och även i de mest optimistiska antagandena kommer tillväxten i utvecklade länder att vara trög under en tid.

”Under denna tid måste bankerna göras starkare, inte bara för att öka bankutlåningen och tillväxten utan också – ännu viktigare – för att minska riskerna för negativa återkopplingar. För ett antal banker, särskilt i Europa, kommer detta troligen kräva ytterligare kapitalbuffertar, antingen från privata eller offentliga källor”, skriver Olivier Blachard.

En tredje del gäller extern rebalansering. Enligt chefekonomen är det svårt att se hur USA och andra länder som drabbades av krisen på egen hand ska kunna säkra en tillräcklig tillväxt. Därmed måste exporten från USA och andra krisdrabbade ekonomier öka samtidigt som exporten från andra delar av världen måste minska.

Ett antal asiatiska ekonomier, i synnerhet Kina, har stora överskott i bytesbalanserna och har indikerat planer på att rebalansera från utländsk till inhemsk efterfrågan.

”Dessa planer kan inte implementeras över natten, men de måste implementeras så snabbt som möjligt. Bara genom denna globala rebalansering kan vi hoppas på starkare tillväxt i utvecklade ekonomier, och genom implikation, för resten av världen”, skriver Olivier Blanchard.

Per-Anders Degerman +46 8 5191 7936
Nyhetsbyrån Direkt

Behovet av en global masterplan

Plan och marknad – central och lokal

Central planering har under många år i den politiska debatten uppfattats som något förlegat, något som gick i graven med Sovjetstatens kollaps och att järnridån öppnades mot slutet av 1980-talet.

För att nå frihetens rike gäller det att köra på med ytterligare avregleringar, privatiseringar, minska statens ekonomi med skattesänkningar och utförsäljningar av gemensam egendom. I den nyliberala drömmen är det den driftiga entreprenören som är räddaren i nöden. Hotet kommer från den statliga byråkratin. Blir vi bara av med den kan vi bygga upp ett samhälle som ”Åt alla bär”.

Genom att se till att staternas ekonomi är så tunn som möjligt minskar byråkratin och   politikernas osunda roll och istället ökar konsumentmakten. Demokratin – med en politisk valprocess – blir mindre relevant när vi istället kan använda vår valfrihet och köpa de varor och tjänster vi behöver. Det är som konsumenter vi är kungar och drottningar.

Den central planering som finns kvar ses av somliga nyliberala kämpar som en  kvarleva av ett centralistiskt tänkande som är en av orsakerna till de framväxande sociala, ekonomiska och ekologiska hot vi ser i horisonten?

Hos andra nyliberala tänkare ses de ekologiska hoten som överdrivna och i hög grad konstruerade för att politiker återigen ska hitta en anledning att lägga sig i den ekonomiska spelplanen och därigenom förorsaka mer elände.Låt marknaden istället ta hand om detta.

Ekonomiska kriser – Kriser vilka kriser?

I boken ”Världens Springnota” skriver nationalekonomen Stefan de Vylder klokt om ett ämne som han, enligt egen utsago,  hyst en smått masochistisk dragning till. Han har ägnat 25 år av sitt liv till att studera olika typer av ekonomiska och finansiella kriser. Boken skrev 2009. [1]

Den vanliga uppfattningen hos många människor, även ekonomer, är att kriser är ett onormalt tillstånd och att de beror på att enskilda länder beter sig på ett felaktigt sätt. Stefan de Vylder ser snarast bubblor och finanskriser som normaltillståndet. Första hälften av 1900-talet präglades av den ena finanskrisen efter den andra och blev som mest akut på 1930-talet.

Perioden 1975-2009 har också kännetecknats av kriser och bubblor. Den period som sticker ut som den gyllne epoken mellan 1947 och 1971 brukar kallas Bretton Woods-epoken, uppkallad efter en stad i USA där en konferens hölls 1944, i andra världskrigets slutskede. John Maynard Keynes var den mest namnkunniga och inflytelserika på konferensen.

Efter krigsslutet skapades Världsbanken och IMF (engelska; IMF, International Monetary Fund) svenska Internationella valutafonden) som ofta kallas Bretton Woods institutioner. Ankaret i Bretton Woods systemet var dollarn, vars värde i guld garanterades av USA. Systemet baserades på i princip fasta växelkurser mellan alla ledande västvalutor.  Valutakontroller ingick i spelet för att se till att inte enskilda stater använde sig av devalveringar eller andra för landet konkurrensfördelaktiga knep. Systemet fungerade bra så länge det rådde hög och jämn tillväxt hos alla viktiga aktörerna inom valutasystemet.

Mot slutet av1960-talet urholkades Bretton Woods systemet på grund av att USA:s budget och bytesbalansunderskott, som i sin tur i hög grad berodde på USA:s kostnader för Vietnamkriget. Kopplingen mellan guldet och dollarn avskaffades. Nu blev det istället avregleringen och rörliga valutor som gällde. Under 1970-talet uppstod en dollarkris och oljekrisen, hög inflation och allmän ekonomisk oro. [2]  Dessutom var det svag lönsamhet och tillväxt i västvärlden.

För att få bukt med detta började på 1980 talet Milton Friedmans och Chicagoskolans tankar praktiseras med stöd av IMF och Världsbanken för att få fart på tillväxten. Genom att öppna upp för fria kapitalrörelser kunde kapitalet styras till de områden som kunde erbjuda bäst riskjusterad avkastning. Avregleringar och privatiseringar möjliggjorde för finanskapitalet att hitta nya lukrativa placeringar. De Vylder konstaterar att med hjälp av avregleringar och modern teknik rör sig kapitalet med elektronisk hastighet. För politikerna gäller det att hålla sig väl med nyckfulla och nervösa finansmarknader. I både rika och fattiga länder har beroendet av finansmarknaderna ökat. [3]


[1] Stefan de Vylder, Världens springnota, omslaget på baksidan.

[2] Stefan de Vylder, Världens springnota, sid 16ff.

[3] Stefan de Vylder, Världens springnota, sid 18f.

Men det är inte lätt för de enskilda nationalstaterna att behaga finansmarknaderna. I boken Depression Economics and crisis of 2008 behandlar nobelpristataren i ekonomi Paul Krugman (2008) ett antal kriser som svept över Latinamerika (México 1994-1995, Brasilien 1999, Argentina 2001-2002), Sydostasien (1997) , Ryssland (1998) och Japans stagnation (1990-2005), för att till slut drabba kapitalismens hjärta det amerikanska banksystemet. Hans slutsats blir att bubblor och kriser är mycket svåra att förutse. när de ska brisera.   Det räcker heller inte att följa de råd som IMF och Världsbanken ger om avregleringar, nedskärning i den offentliga sektorn, privatiseringar och skapa ett investeringsvänligt klimat för att locka till sig utländska investeringar. Trots att de flesta länder gjort sin hemläxa och följt IMF och Världsbanken rekommendationer drabbades de med av bubblor som spricker med förödande effekter för ekonomin och befolkningen. Paul Krugman menar att ledande amerikanska ekonomer borde tagit dessa bubblor som varningssignaler och korrigerat de ekonomiska modellerna efter de lärdomar som borde dragits av kriserna. ”But the warning was ignored”, menar Paul Krugman. Kriser är svåra att undvika. Då gäller det istället att ha krisberedskap.”  [1]

När frågor om ekonomiska kriser kommer upp på¨agendan är det få ekonomer som idag 2012, törs uttala sig med samma tvärsäkerhet som  för 15 år sedan om att läget är under kontroll, med andra ord att det skulle finnas ekonomiska verktyg att förhindra kriser, bubblor och obalanser i världsekonomin.

Kinas ofantliga budgetöverskott och många länder i väst med USA i spetsen har under ett antal år motsvarande budgetunderskott. Denna obalansen speglar de globala grundläggande ekonomiska förändringsströmmar som borde vara fokus i den ekonomiska debatten. Vad beror det på?  Är det överhuvud taget önskvärt att mildra dessa obalanser?  Är det inte bra att Asiens ekonomier växer mer i ekonomierna i väst?  Är inte detta ett steg mot en globalt mer jämlik värld? Är det verkligen något som vi ska missunna dem?
Men vi måste även fråga oss om vilka konsekvenser det globala skiftet från väst till öst och syd får för världsekonomin. Hur kommer det gå för Europa i detta skifte? Hur kommer maktrelationerna mellan Kina och USA att förändras?
Istället för att ta upp den ekonomiska och politisk debatten på global nivå,  har den ekonomiska mediadebatten infantiliserats och hög i grad handlat om att slösaktiga sydeuropéer och irländare får skylla sig själva att de drabbats av skuldkris. Bristen på analys är både förvånande och skrämmande.
Vår internationellt hyllade finansminister Anders Borg har varit med och spridit denna naiva bild, importerad från Angela Merkels Tyskland, istället för att fokusera på de mer grund läggande underströmmarna av globaliseringen.
S och Magdalena Andersson (ekonomiskt politisk taleskvinna) har inte på något sätt lyckats med att producera en annan och mer kvalitativ analys av världsekonomin. Här är det i stort ”tystnad tagning” som gäller. Förhoppningsvis pågår det i det tysta en genomgripande analys av det globala ekonomiska läget som i sin tur kan leda till en ny framtida strategi på det ekonomiska området.
François Hollande har signalerat en mer tillväxtorienterad politik i Frankrike och för EU i sin helhet. Det går inte att att bara spara sig ur krisen. Det här är även något som DN och
Peter Wolodarski kommit till insikt om. Han är i gott sällskap. IMF har skissat en motsvarande handlingsstrategi. Se https://rogerdahl.wordpress.com/2012/07/17/imf-hostprognos-2012-2/
Sparandet måste balanseras med investeringar.  Väst måste investera sig ur krisen. Kina och andra tillväxtländer konsumera för att råda bot på den ekonomiska obalanserna. Jag återkommer till detta.

[1] Paul Krugman, Depression Economics, sid 32.

Social kriser och social hållbarhet

De ekonomiska kriserna i väst leder även till sociala kriser runt om i Europa. I nedskärningarnas spår skapas sociala spänningar. Det ser vi idag runt om i Europa. Men det är inte bara i Europa som det uppstår sociala spänningar. Klyftorna i USA är dramatiska. I Kina råder idag starka sociala spänningar mellan stora marginaliserade grupper på landsbygden och bland städernas gästarbetare å ena sidan och en allt mer välmående över –  och medelklass. Det kinesiska ekonomiska undret har skapat en formidabel tillväxt men även gigantiska klyftor. Den kinesiska ledningen har förklarat att det är en mycket prioriterad uppgift att mildra dessa klyftor.

Runt om i världen i dag växer det upp ett allt mer ekonomiskt gynnat övre skikt. Det är denna grupp som uppfattas som tillväxtens motor. Betydelsen av de undre skiktens arbete tycks från eliternas sida ses som mer begränsad. Fattigdomsbekämpning tycks vara ett projekt som FN får kämpa med. Det är över och medelklasserna runt om i världen som ligger i fokus. Det är dessa köpstarka grupper som företag i alla länder vill nå med sitt kommersiella budskap.

I Indien ökar antalet miljardärer. De får sällskap med en växande medelklass som lever på västerländsk ekonomisk standard. De övre skikten har dessutom en extra fördel av att det finns så många fattiga som fungerar som billig arbetskraft till över och medelklassen. Med en hel kader av tjänstefolk är det lättare för medelklassindiern att få livspusslet att gå ihop.

Drivkraften från över – och medelklassen att förbättra för de lägre klasserna och kasterna är måttlig. Billig arbetskraft är en mycket gynnsam egenskap som även medelinkomsttagare med liberal grundsyn ser positivt  på i det det indiska samhället konstaterades i ”Godmorgon Sverige” idag söndagen den 15 juli 2012.

I Indien  spelar kastsystemet en viktig roll. Men behovet av billig arbetskraft för över – och medelklassen finns överallt i världen. För eliterna sparas mycket tid genom att ha marktjänsten fixad av en billig och ständigt växande servicesektorsklass. Det innebär även att jämställdheten inom eliterna kan utvecklas i gynnsam riktning. Eliternas män och kvinnor kan båda självförverkligas när det finns många som i bakgrunden gör marktjänsten.

Även i Sverige har vi tagit några avgörande steg i riktning mot den tudelade  arbetsmarknaden. De olika eliterna har även här stort behov av att köpa billig arbetskraft för att lösa livspusslet. Om båda föräldrarna ska kunna ge allt i den alltmer uppskruvade globala konkurrensen, krävs det en hjälpande hand från släktingar och servicesektorn. Med hjälp av en växande RUT-sektor ökar servicesektor och allt fler kan hitta lösningar för att få livspusslet att gå ihop. Med ett fas 3 tänk har arbetsmarknaden blivit allt mer fragmenterad. Vad människor  som fasats ut från den ordinarie arbetsmarknaden ska göra råder det för närvarande osäkerhet om.

Ska man i fas 3 arbeta med arbetsuppgifter som är meningsfulla är det svårt att förstå att dessa inte konkurrerar med ordinarie arbetsmarknad. Om man i fas 3 inte ska arbeta  med meningsfulla arbetsuppgifter utan att det istället mer är en typ av förvar av ,människor som är svårplacerade på den ordinarie arbetsmarknaden, så är det svårt att förstå varför inte de svårplacerade får möjlighet att utveckla sina talanger för att ge sig själv en möjlighet till att omskola sig till något annat så att människors resurser tas tillvara av samhället. .Om inte fas 3 längre ska finnas: Vad ska vi byta ut det till? För att svara på det borde vi sätta igång formulera en helt ny modell för arbete. Att bara planlöst skapa jobb lite hit och dit hjälper inte om vi ska ha ett långsiktigt hållbart samhälle som målbild. Ett långslitigt hållbart samhälle kräver ett socialt stabilt samhälle, där människor inte sliter ut sig i förtid och inte heller

Bevattningsmodellen

Den konventionella visdomen bland ekonomer har länge präglats av idén att om de rika blir rikare och en medelklass växer upp i tredje världen, kommer det även gynna de lägre skikten i samhället. Ju mer vi vattnar på de rika desto mer pengar rinner det även ner på de fattiga. Alla är vinnare på denna modell. Därför ska vi inte vara avundsjuka på de rika. Det är dessa hjältar som skapar vårt välstånd. Det är även det argumentet som skymtar fram när vi ser på globaliseringen idag. Det är även den modell som används i USA för att få fart på jobben.

Tänka så många människor som i Kina, Indien och Brasilien med flera länder som lyfts upp från svält och armod. Det har skett en utjämning mellan rika och fattiga länder de senaste 30 åren. Men trots att vår civilisation, inte minst med en enastående teknikutveckling, lyckats med att höja världens samlade ekonomiska tillgångar på ett enastående sätt, lever fortfarande en miljard människor på svältgränsen. Det är svårt att känna sig helt tillfreds med livet när vi börjar tänka i dessa banor. Skulle det inte vara en självklarhet för en så rik civilisation som vår att för länge sedan utrotat fattigdomen på en global nivå?

Bristen på ekonomisk och ekologisk hållbarhet

Ser vi på ”bevattningsmodellen ”  från ett ekologiskt perspektiv inser vi att den inte är långsiktigt  hållbar. Vi skulle behöva  ett antal jordklot för att avskaffa fattigdomen med denna modell. Om en förutsättning för att bekämpa fattigdomen är att de rika måste bli ännu mycket rikare – och därmed har möjlighet att konsumera och investera än mer – för att det ska spilla ner lite resurser till de fattiga kommer vår civilisation att gå mot en kollaps., antagligen i närtid.

Det är även denna modell som skapar ett allt större finanskapital som i sig – åtminstone med dagens utformning –  bidrar till att skapa bubblor och instabilitet på jorden. Inventeringarna styrs till de områden på jorden där den högsta riskjusterade avkastningen kan åstadkommas. När det finns säkrare och mer lönsamma områden på jordklotet att investera i flyttar finanskapitalet blicken från de tidigare så lönsamma områdena. Då uppstår kriser som får mycket allvarliga konsekvenser för de människor som inte kan med elektronisk snabbhet flytta från de nu ratade områdena. Här skapas den ekonomiska instabiliteten som inte är långsiktigt hållbar.

Bristen på intresse från finanskapitalet att investera i att bygga upp det hållbara samhället hotar även vår ekologiska stabilitet. Allt hänger ihop. Många av de investeringar som vår civilisation nu måste göra för att klara klimatomställningen är helt enkelt inte kortsiktigt lönsamma. Då finns det andra områden som finanskapitalet investerar i. Marknaden klarar inte detta på egen hand. Här behövs det att nationalstaterna går in med pengar. Men om nationalstaterna blir alltmer anorektiska , enligt en nyliberal agenda. Hur ska då nationalstaterna har råd att gå in med stimulanser?  Här krockar olika modeller med varandra. De relativt svagare  nationalstaterna har inte längre råd med att satsa på välfärd och den för näringslivet så viktiga infrastrukturen. Det blir ett glapp som någon måste fylla.

Filantropen och välgörenhet blir räddaren i nöden

I den anglosaxiska världen dyker den välmenande filantropen in med en hjälpande hand. Det är antagligen den utvecklingen som vi får vänja oss med även i Europa och i andra länder runt om i världen.  Men om superrikta filantroper ska gå in och göra jobbet när nationalstaten inte längre räcker till, då gäller det att filantroperna verkligen har förstått vilka stora utmaningar vår civilisation står inför och satsar pengarna  på rätt saker. När nationalstaten krymper och filantroperna kommer in istället minskar demokratins betydelse. Hur vi än röstar så är det filantropernas välvilja som kommer att styra det  praktiska samhällsarbetet. Politikernas roll reduceras alltmer till att vara ute och jaga sponsorer för olika behjärtansvärda projekt.

När samhället inte längre har resurser att gå in och förvalta och vidareutveckla välfärdssamhället kommer för utom de superrika filantroperna in på banan. Kyrkan och andra ideella organisationer tar över där samhället inte längre räcker till. Med är detta verkligen en långsiktigt hållbar lösning. Vad händer den dagen när de frivilliga krafterna inte längre vill vara med utan vill göra annat. Då kommer stora delar av välfärdsstaten att rämna.

Bristen på långsiktig planering

Är det bristen på en övergripande ”Masterplan” som gör att det är så svårt för vår civilisation att hitta lösningar på vår tids stora utmaningar?

Vi möter debattörer som ser att dagens problemen ligger i att vi planerar och reglerar för mycket och inte hyser tillräcklig tillit till marknaden. Skulle bara marknaden släppas helt fri skulle problemen bli självreglerade och framstå som ickeproblem. Det är klåfingriga politiker som är det stora hotet mot vår civilisation.

Men den här modellen har nu prövats sedan början av 1980-talet. Istället för att marknaden skulle skapa stabilitet och förbättringar för alla människor,  har visserligen stora grupper lyfts ur fattigdom, men skapat mycket stora obalanser såväl ekonomiska,sociala och ekologiska. Vi behöver nya modeller för att hitta nya lösningar inför framtiden.

Helhetstänkande har heller inte varit på modet de senaste 30 åren. Bättre att skaffa delplaner och få någonting gjort än att fastna på övergripande totalplaner som kräver ett helhetstänkande. Behöver vi överhuvud taget delplaner? Är det inte bättre med ständiga förbättringar än att försöka skapa planer , som ändå inte realiseras. Men hur ska vi överhuvud taget kunna styra utvecklingen utan planering, frågar sig andra?

Så här har debatten böljat debatten fram och tillbaka. Men behöver det vara ett antingen eller? Går det inte förena en global helhetsvision med ständiga förbättringar? Är det inte just en kombination av plan och marknad som kan leda oss framåt? Frågan är bara hur denna mix ska se ut? En mix där demokratin alltmer tappar sitt innehåll tror jag uppfattas som mindre lockande för de flesta människor i demokratiska länder. Med bristande resurser hjälper det inte hur välvilliga politiker vi än väljer fram. De måste ändå få det ekonomiska stödet från filantroperna och de ideella organisationerna. I ett alltmer filantropstyrt samhälle kommer även själva planeringsprocessen att i allt högre utsträckning utföras av ägarna, med andra ord filantroperna. Vilka andra vet vad filantroperna är villiga att satsa på?

En annan fråga som debatteras när det gäller  central planering är: Går det över huvud taget att kommendera fram ett helhetstänkande uppifrån? Det globala samhällsbyggandet är idag alltför komplext för att de ska fungera med en kapten som ger order till lägre instans vad som behöver göras. Nästa instans ger vidare order till närmast lägre instans till dess vi till slut kommer ner till de personer som verkligen ska utföra jobbet. Är den här modellen verkligen effektiv?

Idag sker beslutsprocessen ofta mer nätverksbaserat i en ständig interaktion mellan massor med olika aktörer på olika nivåer. Internet och sociala medier är exempel på detta. Marknadsmekanismerna spelar här en viktig roll. Utan reklamintäkter stannar internet och stora delar av sociala medierna tvärt. Kvar blir den idealistiska filantropen på vars axlar ansvaret  vilar tungt.  Men utan ett fungerande globalt nätverk försvinner arenan för såväl Spotify och Facebook- entreprenörer som för ideella Wikipediaskapare. Bakom gratisluncher finns det i slutändan någon som måste betalar notan. Den notan betalas genom reklammedel.

Vår position i de globala nätverken är en annan viktig roll som påverkar vår möjlighet till inflytande i beslutsprocessen. Det är inte bara vad som sägs utan vem det är som säger något som avgör genomslagskraften i budskapet. Om Zlatan IIbrahimović eller Anja Pärson uttalar sig lyssnar människor även om det handlar om helt andra saker än deras kompetensområden sportens värld. Om du och jag som läser detta uttalar oss blir genomslagskraften så där. Alla har inte samma genomslagskraft trots att  de social medierna i stort står fria för var och en att använda sig av för att göra sina röster hörda.

Inom företagsvärlden och i stora projekt är det vanligt att just ta fram masterplaner och dela upp dessa i delplaner. Projektgrupper, styrgrupper och referensgrupper ser med gemensam kraft till att masterplanen implementeras och utfallet följs hela tiden upp av styrgrupper till planen är genomförd. Det här fungerar i en företagsvärld där den hierarkiska ansvarsfördelningen på förhand är given. Ytterst är det ägarna som beslutar. Då blir det inte så mycket tjafs. Demokrati i all ära men en kraftfull ledning som pekar med hela handen är effektivare.

FN:s roll

För att klara av de gigantiska utmaningar vår civilisation står inför idag och imorgon skulle det på många sätt vara önskvärt att världssamfundet skaffade sig en masterplan och delade upp den i ett antal ”subplaner”. Kanske är det också så vår civilisation till slut lyckas mota de globala hot vi ser i horisonten.

Men då gäller det att den globala styrgruppen kommer överens om färdriktningen. FN kan aldrig få en större betydelse än vad de tunga medlemsstaterna ger FN, som Jan Eliasson konstaterade på ett möte som Maria-Södra Stations S-förening anordnade på skottdagen onsdagen den 29 februari 2012.

FN kan komma med hur väl bearbetade och väl underbyggda masterplaner som helst. Men om någon tung global aktör inte vill ha den fastnar den i ett veto och handlingsförlamning utbryter. Det ser vi ju inte minst i det tragiska som händer i Syrien.

Miljö – och klimatfrågor är andra sådana frågor där FN:s makt och myndighet inte tillåts vara större än den för närvarande är.

Att inte världssamfundet lyckas ta sig samman och hitta en gemensam rörelseriktning för att skapa långsiktigt socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbara samhällen är mycket oroande. Vår tids och vår civilisations största globala utmaning! Vi måste börja springa åt samma håll om vi ska nå fram i tid.

Global , regional och lokal som hänger ihop -hållbarhet

Mitt perspektiv är globalt. För mig är inte civilisationens viktigaste fråga att S i Sverige vinner valen 2014. Det hjälper inte heller att något annat parti vinner val i Sverige om de inte har en framåtsyftande politik för långsiktig hållbarhet. För mig gäller det vår civilisations överlevnad. Här skulle det verkligen behövas en masterplan.  I mitt globala perspektiv ser jag även att frågor av delprojekttyp måste hänga ihop med en samlad global vision om hur morgondagens värld ska gestalta sig.

Här kommer frågor in om hur vi européer vill att Europa och därmed Sverige ska utvecklas i framtiden. Här kommer relationen stad och land in. Likaså kommer frågan om hur vi vill att Stockholm och vårt – i mitt fall –  kära Södermalm ska utvecklas i framtiden. Vinster i välfärden måste också ses i ett globalt perspektiv. Hur hänger privatiseringsfrågan ihop med de mer övergripande idéströmningarna som varit gällande de senaste 40 åren? Här måste även internationella jämförande studier göras.

Arbetarrörelsen hade aldrig blivit den kraft och fått den betydelse den fick på 1900-talet om den fastnat i en offerroll eller klasshat. Det var med konstruktiva och alternativa lösningar som arbetarrörelsen lyckades vara en samhällsförändrande kraft. Det tycker jag är den är den viktigaste lärdomen vi kan lära oss av 1900-talet.

Nu är vi inne i ett nytt millennium. Nya utmaningar och nya möjligheter väntar nu på att vecklas ut och forma en ny framtid där vi, i bästa fall, har många underbara dagar framför oss. Vilka rörelser som kommer att vara tongivande imorgon bestämmer vi gemensamt idag. Vad väntar vi på?

Begreppet hållbar utveckling

Lester Brown skapade begreppet ”Hållbar utveckling” http://sv.wikipedia.org/wiki/Lester_R._BrownBegreppet blev sedan än mer känt när FN-rapporten ”Vår gemensamma framtid” (1987), kallad Brundtlandrapporten presenterades.

Bland annat på grund av kopplingen till Gro Harlem Brundtland, har begreppen social, ekonomisk och social  hållbarhet,  ofta kopplats ihop med S. MP har historiskt mer fokuserat på den ekologiska och gröna aspekten av hållbarhet, även om MP på senare år även stegvis börjar omfatta det totala hållbarhetsbegreppet. Men bristen på helhetstänkande finns i alla partier. Frågan långsiktig hållbarhet är alltför stor för att fastna i ett partipolitiskt taktiserande. Alla partier, organisationer och företag som vill se sig själv som viktiga framtida aktörer, måste vara med och bidra för att skapa förutsättningar för en framtida hållbar värld.

Hur går vi från prat till verkstad?

Att sopa problemen under mattan duger inte. Gör vi inte tillräckligt nu kommer framtiden bli en dyster plats att vistas på. Det gäller att ändra färdriktning nu för att gå en lyckligare framtid till mötes. Nedan följer några källor för vidare studier:

Lester Brown har gett ut boken Plan B – Uppdrag: Rädda civilisationen.

Den går att ladda ner gratis på följande adress: http://www.svenskaplanb.se/PB4.html

Klas Eklunds artikel i DN Kapitalism 4.0 är också en bra utgångspunkt för ett vidare samtal: http://www.dn.se/debatt/vi-behover-en-ny-kapitalism-som-ar-mer-ansvarstagande

Klas Eklund är inte längre Socialdemokrat. Ett faktum eventuellt som kan skrämma några S-trogna. Han är med i regeringens framtidskommission. Jag tycker att han i artikeln bättre än de flesta formulerat en kort och koncist analys av den situation vi befinner oss i idag:

”Kapitalism 4.0. Mot bakgrund av finans- och skuldkriserna och klimathotet fram­träder en kapitalism som inte tar långsiktigt ansvar och som lämnar alltför många vid sidan av – i arbetslöshet eller utan möjlighet att delta i de rikas standardhöjning. Den västliga kapitalismen är inte hotad som system, men hur ser nästa fas ut? Den måste försöka stabilisera finansmarknaderna för att undvika nya krascher och bli mer uthållig, miljövänlig, ansvarstagande och inkluderande, skriver Klas Eklund.”

Vi behöver en stabilare kapitalism som är mer uthållig, miljövänlig, ansvarstagande och inkluderande. Frågan är bara hur det ska går till. Är det överhuvud taget möjligt?  Om inte vad händer då med vår civilisation? Något nytt och fräscht alternativt system finns inte på kartan konstaterar Klas Eklund pragmatiskt. Vem vill argumentera mot det påståendet?  Vi måste helt enkelt hitta nya modeller inom de ramar kapitalismen sätter upp. Att hoppas på något annat känns i dagsläget lite upp i det blå. Men kapitalismen är ett flexibelt system som kan anta många olika skepnader. Här finns möjligheter för nytänkande och kreativitet.

Hur vill vi ha den nya kapitalismen 4.0?

Det finns fler mycket viktiga artiklar i ämnet: Chefekonom Global utmaning Sandro Scocco skriver:  Nyliberalismen har haft fel på punkt efter punkt:

http://programkommissionen.wordpress.com/2012/06/26/sandro-scocco-nyliberalismen-har-haft-fel-pa-punkt-efter-punkt/

Kajsa Borgnäs är socialdemokrat och blir till hösten doktorand inom ämnet ”grön tillväxt” vid Potsdam Universität, Tyskland.

http://programkommissionen.wordpress.com/2012/05/29/kajsa-borgnas-klimatfragan-kraver-ett-nytt-socialdemokratiskt-tankande-del-1/

Assar Lindbäck skriver om Europas politik: http://www.dn.se/debatt/jag-tvivlar-pa-overstatlig-finanspolitik-i-europa

Johan Rockström, chef för Stockholm Environment Institute och László Szombatfalvy, grundare av Stiftelsen Vår Tids Utmaningar och tidigare finansanalytiker. De skriver om mediernas roll i klimatpolitiken: http://www.dn.se/debatt/om-medierna-prioriterar-klimatet-lyssnar-politikerna

Klas Eklund och Johan Rockström, som båda är med i regeringens framtidskommission, skriver om att ambitionsnivån har blivit lägre när det gäller miljö och klimat: http://www.dn.se/debatt/varlden-har-backat-fran-ambitionerna-for-40-ar-sen

Åsa Romson (MP) skriver om att det behövs en klimatlag: http://www.dn.se/debatt/ny-klimatlag-behovs-for-att-klara-sveriges-utslappsmal

Tim Jackson ha skrivit en uppmärksammad bok om: Välfärd utan tillväxt – så skapar vi ett hållbart samhälle.  Han går att lyssna till och se på: http://abflive.vivius.se/videos/video/91/

Att tänka i helhetstermer

En av de viktigaste böcker som getts ut de senaste åren att

Wilkensson&Pickes  Jämlikhetsanden. Om boken kan vi läsa:

”Det har alltid funnits de som intuitivt förstått att ojäm­likhet är socialt nedbrytande. Men det är först på senare år som man i detalj har kunnat mäta dess effekter. Den bild som då fram­träder är både chockerande och överraskande.

Chockerande eftersom skadeverkningarna visar sig vara långt större än vad man hade trott. Ojämlik­heten är en avgörande ­faktor bakom en rad centrala sociala och hälso­relaterade problem.

Överraskande eftersom ojämlikheten visar sig drabba inte bara de fattiga utan alla. Även de rika får betala ett högt pris i form av sämre hälsa och kortare liv.

Jämlikhetsanden presenterar en omfattande forskning och ­statistik från 21 rika länder – däribland Sverige – som visar hur graden av ojämlikhet i ett samhälle påverkar hur vi mår både fysiskt och psykiskt; hur länge vi lever; hur vi lyckas med våra studier; hur vanliga tonårsfödslar är; hur utbredd fetman är; hur mycket kriminalitet och våld som finns; hur stor den sociala rörligheten är, med mera.

Trots den förfärande verklighet som synliggörs har boken ett hoppfullt budskap. De nya kunskaper som ges om hur våra ­moderna samhällen fungerar är kraftfulla ­verktyg som kan användas för att vända den negativa ­spiral av ökande ­samhällsproblem, misstro och social oro som ­präglat västvärlden i ­flera decennier. Budskapet är att stora sociala förbättringar går att åstadkomma – för alla grupper i hela samhället – om ­politiken ­inriktas på det mest väsentliga: att minska ojämlik­heten. ”

Eländeslistan:

 

 

Jämlikhetsanden läser jag ständigt om och får ständigt nya uppslag och idéer. Det är många som inte förstått helheten i budskapet. Jämlikhetsanden handlar inte bara om sociala frågor. Den handlar inte bara om jämlikhet, den handlar inte bara om eländeslistan se ovan. Den handlar om helhet; såväl social, ekonomisk och ekologisk hållbarhet från ett hälsoperspektiv.

Men helhet är det vi har svårast för att ta till oss i vår specialiserade tidsanda. Det finns ingen expert att hänvisa till när vi talar i helhetstermer. Ett faktum som ofta bekymrar just experter som vill göra avgränsningar. Utan avgränsningar uppfattar specialisten boken eller ämnet som diffust och flummigt. Men helheten är större än de olika enskilda delarna ,det vi kallar för synergi, och alla delarna behöver samverka. Det är ett faktum som specialisten inte alltid uppskattar.

Eftersom dagens politiker också är så specialiserade inom sina områden har de lika svårt att ta till sig ett helhetsbudskap. Inom den politiska sfären talar vi mestadels om en fråga i taget utifrån en dimension.

Hela den mediala dramaturgin bygger på av vi ska tala om väl avgränsade områden när samhällsfrågor diskuteras. Två experter bjuds in och ämnet avgränsas så att det inte ska ”flumma ut”. En expert A tycker på sätt A och expert B tycker på sätt B.

På det här sättet försvann den ekologiska dimensionen i val debatten 2010. Den reducerades till ett praktgräl mellan Maria Wetterstrand och Maud Olofsson om någon liten detalj som jag inte tror att någon kommer ihåg vid det här laget. en ekologiska dimensionen skulle naturligtvis varit med vid diskussion om varje fråga. Alla tre dimensionerna måste behandlas samordnat.

När vi talar talar om jobb, kan vi inte bara se det som en social fråga, inte heller bara en ekonomisk fråga utan en fråga som ska innefatta alla tre dimensionerna. Vilka jobb ska skapas får att uppnå ett långsiktigt hållbart samhälle såväl , socialt, ekonomiskt och ekologiskt. Lämnas en dimension utanför analysen skapas obalans.

De olika dimensionerna; sociala, ekonomiska och ekologiska behöver alla ingå när vi talar om att bygga mer bostäder, bygga ut infrastruktur och när vi talar om välfärden. Helhetssynen måste ingå när vi talar om vilken typ av FoU vi behöver. Helhetssyn måste ingå när vi talar om hur välfärden ska organiseras. Helhetssynen måste ingå när vi talar om Sveriges relation med EU och övriga världen. Helhetssynen måste ingå när vi talar om vårt behov av ett försvar och vad det ska användas till. Då måste vi även behandla de konflikter som uppkommer mellan ekonomisk tillväxt och miljö och klimat frågor.

När vi talar om att hitta lösningar för en åldrande befolkning, måste vi ta in alla dimensionerna och se till vad som är långsiktigt hållbart.

Det är också så jag vill se dina var för sig mycket konstruktiva förslag Iréne Karlsson Sjöström. Vi är helt enkelt inte tränade att se till helheter. I skolan har vi olika ämnen som varje lärare håller styvt på att det här är min domän säger lärare X inte din lärare Y. I yrkeslivet fortsätter vi att hålla på vår roll som expert. Vi kan var expert inom matlagning, snickeri, laga bilar,trädgård, finansiell analys eller som i mitt fall verksamhetsutveckling och som projektledare. Vi tillfrågas i våra expertroller mycket sällan efterfrågas vi som helhetsvarelser. För att rädda civilisationen från kommande katastrofer måste vi tänka om på den punkten. Vi måste börja tänka och agera som helhetsvarelser.

Andra tänkvärda S- källor

Slutligen tar jag upp tre källor som alla behandlar Sverige och S:

Anders Nilsson, statssekreterare i kommunstyrelsen i Göteborg, har skrivit rapporten ”Underbara dagar framför oss ” . Jfr Henrik Berggrens Olof Palmebibliografi. Anders Nilssons rapport finns för nedladdning:

https://www.dropbox.com/s/erl97rpbzw7byy4/Storstad%20120625.pdf

Isobel Hadley-Kamptz, frilandsjournalist frågar sig: Har S glömt reformismen?

http://programkommissionen.wordpress.com/2012/06/13/isobel-hadley-kamptz-har-s-glomt-reformismen/

Med ett nutidshistoriskt perspektiv på frågan blir svaret:

Efter år av anpassningar till EU, avregleringar, utförsäljning av gemensamma tillgångar, privatiseringar, skattesänkningar och anpassning till en nyliberal tidsanda finns det inte inte mycket resurser kvar att bedriva social reformpolitik med. Istället har S slagit in på M:s väg att människor ska arbeta så många timmar som möjligt för att kunna åtminstone rädda  en del av den välfärdsstat som S varit med att bygga upp och under de senaste 20 åren varit med om att montera ner.

Kjell-Olof Feldt (fd finansminister och författare till bland annat “En kritisk betraktelse: om socialdemokratins seger och kris”). Boken är mycket läsvärd och jag återkommer senare med en reflektion kring den.

Han säger bland annat att S måste börja sätta fokus på analys och minska ner PR-konsulternas roll. Det är en rimlig bedömning om S vill ha en roll i morgondagens samhälle. Självklart är det viktigt med paketring  av budskapet, men det förutsätter att det finns något innehåll att paketera. Det måste till en mycket skicklig marknadsföringsapparat för att kunna sälja konserverad gröt. Och vad hjälper det om politikerna skickligt säljer sina budskap om det inte leder till lösningar på dagens .och morgondagens utmaningar?

Hans bidrag till debatten är att ställa frågan: Klarar S den generella välfärden i framtiden? Svaret blir nej om vi inte hittar andra lösningar idag för finansieringen.

Här tar jag fram ett avsnitt ur artikeln som väl belyser hur svårt S kommer att ha för att hitta medel för att klara av att behålla den generella välfärden:

” Även här har verkligheten ändrat politikens förutsättningar. Gamla pålitliga skattebaser har visat sig ha vingar. Det gäller framför allt kapitalet men i växande grad även arbetet och konsumtionen. Skattepolitiken har fått anpassa sig. Sverige har inte längre några tillgångsskatter: arvs-, förmögenhets- och fastighetsskatterna är alla borta. Skatten på arbete, både den direkta och indirekta, har sänkts i ett antal omgångar. Och den andra stora skattebasen, privat konsumtion, har eroderats genom en lång rad undantag från den enhetliga momsen, som en gång sattes till 25 procent.

Men alla dessa skattesänkningar går inte att motivera som anpassning till globaliseringens villkor. Sverige är ett av de ytterst få utvecklade länder som inte beskattar större arv. Fastighetsskatten försvann därför att den var avskydd i röststarka storstadsområden, medan ränteavdragen finns kvar som statens subvention av boende i villor och bostadsrätter (eller av annan lånefinansierad konsumtion). Den halverade momsen på mat köpt i butik (som lett till halverad moms på krogmat) har inget annat motiv än att den en gång infördes i en politisk köpslagan. Om en del andra selektiva reduktioner av konsumtionsbeskattningen kan egentligen bara sägas att de är resultatet av skicklig lobbyism.

En sammanfattning av socialdemokratins läge tycker jag kan se ut så här. Ambitionerna för den generella välfärdspolitiken är oförändrade vad gäller välfärdstjänsterna och har höjts för socialförsäkringarna: fler ska ha inkomsttrygghet vid arbetslöshet och sjukdom liksom efter arbetslivets slut. Mot dessa ambitioner står att partiet i sin praktiska politik under de senaste 20 åren genomfört eller accepterat betydande skattesänkningar, framför allt på tillgångar och privat konsumtion. Min slutsats blir att Sverige numera har ett skatteuttag som inte klarar av att finansiera en generell välfärdspolitik byggd på socialdemokratins värderingar.”

Här har dagens S-ledning lite att bita i. Politik är inte bara att vilja. Det gäller att se till att det finns resurser för det man vill genomföra också. Jag rekommenderar alla att läsa KO Feldts tänkvärda artikel och bok.

http://programkommissionen.wordpress.com/2012/06/07/kjell-olof-feldt-klarar-s-den-generella-valfarden-i-framtiden/

Listan kan bli lång på intressant läsning men jag sätter streck här.

Epilog

För varje företag som vill ha en framtid krävs en vision om framtiden. En tillräckligt viktig  fråga för  företagets överlevnad lyfts upp av ledningen med högsta prioritet. Ledningen pekar ut färdriktningen med hela handen och styr manskapet i utpekad riktning. Behovet av genomgripande analys och planering är en förutsättning och en kritisk framgångsfaktor för ett framgångsrikt förändringsprojekt. Men utan en lednings styrförmåga hjälper det inte hur bra analyser och planeringar än är.  Ledningen är beroende av personalens lyhördhet inför betydelsen av förändringsarbetet.

En ledning med en oengagerad och omotiverad personal kommer inte att gå i mål med det som ledningen föresatt sig. Om delar av personalen inte är villig att satsa i tillräcklig utsträckning kommer de frivilligt att lämna företaget eller får sparken.

Analogin med hur ett företag styrs haltar naturligtvis när vi ser till hur ett samhälle planeras och styrs. Det går inte att ge medborgare som inte är villiga att satsa sparken ut landet. Däremot kan medborgarna välja att rösta med fötterna och av fri vilja hitta en annan plats på globen.

I kristider när det råder ett allmän krisinsikt är det lättare för samhällets styrgrupp – politikerna – att peka med hela handen och se till att en masterplan utarbetas och genomförs. Trots alla de globala ekonomiska, sociala och ekologiska hot vi står inför idag finns inte denna krismedvetandet hos den breda allmänheten.

Det är i år 100 år sedan Titanic sjönk.

Vi sitter idag bildligt talat på Titanic och känner oss trygga i världens mest osänkbara skepp. Några av oss har hittat en plats i solen på övre däck, andra får trängas längre ner i båten. När några på övre däck ropar att de ser en fara i horisonten. För att undvika faran, isberget  krävs en kursändring. Men den stora frågan är: Hur villiga är vi att vidtaga de åtgärder som krävs för att göra kursändringen möjlig? Går det med demokratiska medel eller krävs det att kaptenen pekar med hela handen?

Att det ska gå att göra en snabb kursändring bara genom ett nerifrån upp perspektiv eller att marknaden i sig själv ska klara kursändringen, är ungefär lika troligt som att finna en nål i en höstack. Om ett fotbollslag ska ändra strategi efter ett antal misslyckade matcher räcker det inte bara med att förbättra e individuella soloprestationerna. Det behövs även en lagledare som kan hålla samman laget  så att laget strävar åt samma håll. Då behövs en masterplan eller en plan B som Lester Brown talar om, se ovan. Men en masterplan måste ha koppling på alla nivåer, global, nationell, regional och lokal för att kunna implementeras.  Det behövs både individuella soloprestationer och en planering för att klara uppdraget – rädda civilisationen.

”Vi har väldigt olika syn på vad EU ska bidra med”

Det säger Stefan Löfven i en intervju som Eric Sundström gör för Dagens Arena:

Europas socialdemokratiska partier är splittrade inför vad EU ska bidra med. Den europeiska socialdemokratin måste nu ta ett steg tillbaka. Det säger Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven i en intervju med Dagens Arena.

Läs vidare:

http://www.dagensarena.se/innehall/intervju/vi-har-valdigt-olika-syn-pa-vad-eu-ska-bidra-med/#comment-37204

I artikeln får Stefan Löfven frågan:

”Men om SPD driver på samtidigt som eurokrisen blir allt djupare, är det inte en skyldighet för S att stödja SPD och försöka hitta en konkret lösning?
– Om det är rätt lösningar. Visst, jag känner mig lockad av en Tobinskatt. Men om vi gör det i euroområdet så drabbas visserligen inte vi i Stockholm, men kapitalhanteringen flyttar till London. Och om vi sedan inför skatten i EU-området, då flyttar handeln från London till New York.”

Hur menar Stefan Löfven?

Stefan Löfven är medveten om globaliseringslogiken, men säger ändå att han är lockad av en Tobinskatt. Hur går det ihop?

Precis som Stefan Löfven säger så kommer den finansiella handeln flytta från London till New York om Tobinskatten skulle införas i hela EU-området.

Men även Stockholmshandeln skulle flytta till New York och andra platser utanför EU-området. Det här skulle innebära mycket negativa konsekvenser eftersom finanssektorn är en mycket stark motor för hela Storstockholmsområdet.

Vad är det då för lockande med Tobinskatten? .

För att Tobinskatten ska fungera måste den genomföras globalt. Annars får den enbart negativa konsekvenser för de som inför den. Det är väl det också Stefan Löfven säger på ett lite mer kryptiskt sätt. Eller hur tolkar du du Eric Sundström Löfvens budskap?

Ha en skön Midsommar alla som läser detta.

Är kapitalismen i kris?

”En videoupptagning från IVA-seminariet Är kapitalismen i kris? anordnat av IVAs avdelning IX – Ekonomi.

Medverkade gjorde Björn Wahlroos, styrelseordförande Nordea, Sampo och UPM-Kymmene, utländsk ledamot av IVA, Klas Eklund, seniorekonom SEB, medlem i regeringens Framtidskommission samt Peter Wolodarski, politisk redaktör Dagens Nyheter. Moderator var Gabriel Urwitz, ordförande IVAs avdelning IX – Ekonomi.”

Se vidare:

Björn Wahlroos = Reglering är farlig. Globala klyftorna har minskat.

Klas Eklund = Ansvarsfulla företag.

Peter Wolodarski = Hybris.

http://www.iva.se/IVA-seminarier/Ar-kapitalismen-i-kris/

Skilda uppfattningar om kapitalismens effekter

”Globalt sett minskar antalet extremt fattiga. I vissa länder, som USA och Sverige ökar inkomstklyftorna.
Hur kommer sig detta? Är det avregleringar och marknadsekonomi som ligger bakom?
Är kapitalismen rent av i kris?IVAs avdelning för ekonomi arrangerade, i slutet av april, debatt med detta tema.
Här nedan något lite av vad de tre debattörerna sa.”

http://www.iva.se/IVA-Aktuellt/IVA-aktuellt-artiklar/Skilda-uppfattningar-om-kapitalismens-effekter/

 

 

Näringslivet, filantropi och en internationell jämförelse

Näringslivet går numer in på ett aktivt sätt och stöttar olika samhällsfunktioner. Det är en i grunden mycket bra tendens som jag hyser full respekt för. Jag vet att Swedbank i allt högre grad på olika sätt tar ett samhällsansvar för ungdomsarbetslösheten. Näringslivet har såväl ekonomiska resurser som ”know how” som kan vara mycket positivt för övriga delar av samhället.

Jag har tillbringat dagen med att umgås och samtala med min mamma och syster. Hon, min syster är på besök i Sverige. I Toronto, Kanada ägnar hon hela sitt liv till filantropisk verksamhet i kyrkan och i SVEA. http://www.swea.org/ Hon och alla andra som ideellt engagerar sig i frågor för att skapa en bättre värld hyser jag mycket stor respekt för. Det behövs människor som har möjligheter att ägna sitt liv åt frågor de verkligen brinner för. Ett ideellt engagemang skapar också ett starkare fundament för civilsamhället. Alla vi som är politiskt aktiva utan att tjäna en krona på vårt engagemang vet också hur nödvändigt ett ideellt arbete är för att bevara och förstärka civilsamhället.

Det finns dock ett stort problem, som ideella organisationer uppmärksammat under de senaste åren. Som ideell organisation vill man vara ett KOMPLEMENT till den ordinarie välfärden, inte istället för. Om de ordinarie samhällsfunktionerna rustas ner i takt med att de ideella krafterna träder in på banan, skapas en riskabel situation för samhällets stabilitet. Vad händer då den dagen när de frivilliga krafterna börjar sina. Hur ska verksamheten i de funktioner, som är nödvändiga för att hålla ihop ett samhälle, då klara sig?

För oss som vill behålla ett väl fungerande samhälle, gäller det att vara stöttande till alla ideella inslag som leder mot en bättre värld, men samtidigt vara vaksam på att utvecklingen inte glider över till att samhället nedrustas och inte längre håller ihop utan de ideella inslagen.

I USA och Kanada har denna utveckling gått mycket längre än i Sverige och politiker är ofta helt beroende av sponsorer från näringsliv och arbetskraft från de ideella organisationerna för att klara olika för samhället viktiga funktioner.

Politikens roll blir i allt högre grad att hitta finansiärer och frivilligarbetare för olika behjärtansvärda projekt.

Vad tar den skandinaviska modellen vägen i denna nya sköna anglosaxiska värld?

Var tar Socialdemokraterna vägen i ett sådant samhälle?

Intergration i Europa

STOCKHOLM (Direkt) Euroområdet kommer sannolikt att lägga fram en plan för fördjupad integration i slutet av året, efter att vid EU-toppmötet i slutet av juni ha kommit överens om vilka delar som bör ingå i detta och hur de ska kunna uppnås.

Det sade EU-ordföranden Herman Van Rompuy på måndagen, enligt Reuters.

Han sade att han och tre andra EU-ledare vid EU-toppmötet i juni ska presentera de viktigaste byggstenarna för en fördjupad ekonomisk och monetär union och en ”arbetsmetod” för att uppnå detta mål.

”I dessa byggstenar, så är bankintegration ett viktigt element. Jag kommer i detta skede att hantera övervakning, insättningsgarantier och resolution”, sade han.

”Så vi arbetar på det. Det är bara början av detta arbete, så förhoppningsvis så kan vi presentera resultat från detta arbete redan i slutet av året”, sade Herman Van Rompuy.

Uttalandet bekräftar därmed uppgifter i Welt am Sonntag att Herman Van Rompuy, ECB-chefen Mario Draghi, kommissionens ordförande Jose Manuel Barroso och eurogruppens ordförande Jean-Claude Juncker ska ta fram en skiss till fördjupat samarbete.

Kommissionens taleskvinna Pia Ahrenkilde-Hansen sade samtidigt vid en pressbriefing på måndagen att EU inte har någon ”hemlig generalplan” för att rädda euron.
Makroredaktionen +46 8 5191 7931
Nyhetsbyrån Direkt

https://www.avanza.se/aza/press/news.jsp?newsArticleId=N1908431

 

 

 

1 Maj i Berlin 2012

I 30 graders värme firande vi 4 entusiastiska tangodansare, tillsammans med massor av andra människor 1:a Maj i Berlin.

Det goda arbetet, medbestämmande, säkerhet i arbetet och höjda löner stod i centrum för paroller och tal på Brandenburger Tor, http://sv.wikipedia.org/wiki/Brandenburger_Tor.

15.000 Menschen in Berlin für ”Gute Arbeit für Europa”. Det kan vi läsa under denna adress:http://berlin-brandenburg.dgb.de/themen/++co++6760f134-939b-11e1-44e1-00188b4dc422

Där finns även bilder på demonstrationen. Men människor kom och gick hela dagen så antalet var avsevärt mycket fler än så. En stor del av Straße des 17 Juni, http://sv.wikipedia.org/wiki/Stra%C3%9Fe_des_17._Juni  var fylld med människor och stånd.

Säkerhet i arbetet är lika aktuellt i Sverige.

http://www.dagensarena.se/debatt/if-metall-ingen-ska-skadas-ingen-ska-slitas-ut-pa-sitt-arbete/

Fackföreningsrörelsen – DGB – var arrangör. SPD:s roll var mer begränsad. SPD, Vänstern (Die Linke), de Gröna (Die Grüne), Piratpartiet och CDUS hade vardera var sitt stånd. CDUS är de anställdas organisation inom CDU. Jag frågade en man som hade DGB-s emblem på sig:

Varför har SPD så låg profil i demonstrationen 1 maj? I Sverige är det inte så.

Jag fick svar på Svenska. Mannen hörde att vi talade svenska och talade om att han hade arbetat ett år i Sverige och dessutom hade ett fritidshus i Skövde. Han sa:

I Maj är arbetarnas dag, det är fackföreningarnas dag. Politikerna ska ha ett mer begränsat utrymme. Han var i gott sällskap. Samtliga fackliga personer som jag talade med talade samma språk. Politikerna får inte ta för stort utrymme på arbetarnas dag.

Lite överaskande var det att SPD och Piratpartiet hade nästan lika stort bås. .

Amnesty International, Attac och andra NGO:s var också representerade. Framför Amnestys stånd spelande en kvinnlig sambaorkester som samlade mycket folk och spred glädje omkring sig.

Fackföreningarna hade ett antal stånd, där IG Metall hade en framträdande roll. Populärast var motsvarigheten till Hotell och Restaurang som serverade bratvurst och öl till mycket förmånliga priser. Öldrickandet gjorde att stämningen blev än mer uppsluppen.

Det var intressant att gå runt och tala med personer i de fackliga stånden. Den genomgående bild som framkom var att reallönerna för stora grupper inte hängt med tillväxtökningen (BNP) under 2000-talet. Vissa grupper har till och med fått reallönesänkningar. Vi har hållit tillbaka våra lönekrav för att klara sysselsättningen, men arbetslösheten är trots det kvar på mycket hög nivå. Nu måste vi kräva reallöneökningar igen. De fackliga representanterna var inte överförtjusta i SPD:s tidigare roll i koalition med CDU. Tvärtom hade SPD varit med och bidragit till den nuvarande situationen menade flera personer. Vi skäms över vårt parti.

Lika viktigt var det att hitta lösningar för att mildra den sociala otryggheten som har ökat. Nya metoder måste utarbetas för att få ner arbetslösheten. Med en så hög arbetslöshet och ett svagare socialt skyddsnät ökar risken till att samhället inte längre håller ihop. Då blir konflikterna i samhället mellan olika grupper allt mer öppna och vi får ett samhälle där otryggheten och våldet ökar. Välfärden blir inte längre en självklarhet för alla. Allt fler människor hamnar utanför och ur detta föds desperation och kriminalitet.

Det goda arbetet var en tredje fråga som diskuterades. Stressen och pressen har ökat på slimmade arbetsplatser. Gränsen har passerats för vad som är rimlig effektivisering och vad som leder till att människor blir utslitna i förtid och dessutom gör ett sämre jobb. Det verkade vara samma situation oavsett om man arbetar som metallarbetare, inom skolan, vården eller hotell och restaurang.

En gäst från den spanska fackföreningsrörelsen talade om dagens krisartade situation. Han pekade på att de problem som Spanien idag möter, med hög arbetslöshet och nedskärning av de gemensamma trygghetssystemen leder till social oro. Besparingar kommer leda till en ond cirkel där välfärdssystemet stegvis monteras ner. För att bryta den onda cirkeln krävs tillväxtstimulerande åtgärder. Det var hans kärnfulla budskap.

Sent omsider börjar allt fler inom EU- etablissemanget inse denna självklarhet. Att bara spara genom att rusta ner välfärden, sänka löner och pensioner leder till att länderna och befolkningen blir fattigare. Då blir även staten fattigare. Hur ska de då kunna betala av skulderna?

Europeiska rådets ordförande Herman Van Rompuy åker nu land och rike runt och försöker få EU-länderna att börja satsa på konsumtion och tillväxtbefrämjande åtgärder. Nu senast den 4 maj besökte han Fredrik Reinfeldt.

Trots att Tyskland som nation varit den stora vinnaren på eurosamarbetet, var det slående att se hur likartade problem och utmaningar som tyskar och den situation som representanten från Spanien beskrev. Om inte tillväxtbefrämjande åtgärder sätts in kommer även Tyskland i förlängningen hela världen att drabbas av Europas sparbeting.

Mest diskussioner förekom vid CDUS stånd. Många kritiserade CDUS-arna för Angela Merkels politik. CDUS-arna försvarade sig med att de var först med att driva minimilönekravet och att de var pådrivande för reallönehöjningar. Här var CDUS-arna och andra fackliga på samma linje.

Berlin och Stockholm skiljer sig uppenbarligen när det gäller att fira första maj. Jag försöker tänka mig att CDU:s motsvarigheter i Sverige skulle vara representerade på Norra Bantorget. Hur skulle det tas emot? Skillnaden beror naturligtvis på att CDU har en lång facklig tradition bakom sig.

Den representant från de gröna som jag talade med hade varit aktiv i den gröna rörelsen sedan tidigt 1970-tal. Han ansåg att det numer ofta var lättare att lokalt samarbeta med CDU i miljöfrågor än SPD. Eftersom intresset för miljö – och klimatfrågor minskat inom SPD kommer det att bli mycket svårt att samarbeta med dem i en koalition om de rödgröna vinner valet nästa år 2013. En fråga som han såg var extra viktig var den om medborgarlön. Det blir allt svårare för unga människor att hitta jobb trots att tysk industri går som tåget. Hur ska det då bli om ekonomin bromsar av?  En rik nation som Tyskland  borde har råd med en medborgarlön till alla.

Piratpartiet i Tyskland ville inte vara ett enfrågeparti så som de uppfattade föregångaren i Sverige. I en situation med hög ungdomsarbetslöshet driver även de nu frågan om medborgarlön. Det skulle inte kosta så mycket för Tyskland att införa medborgarlön menade de jag talade med. Den kostnaden har Tyskland råd med. Vad kostar det inte att unga människor marginaliseras och känner att de inte är behövda. Med en minilön kan man istället ägna sig åt det man vill utan att behöva känna sig bevakad av samhället. Frihetens väg är Piratpartiets måtto, mot förbud och övervakning.

Jag frågande om det inte finns en risk för missbruk, att människor som skulle kunna få ett arbete istället väljer att tillhöra ledighetskommittén. Svaret var entydigt. Medborgarlönen ska vara så hög att man kan klara sig på den, men inte högre. Då kommer de flesta ändå hellre att vilja ha ett arbete och tjäna mer pengar än medborgarlönen.

Då är det viktigt med minilönen inflikade en person från SPD:s stånd in. Jag frågande Piratpartiets representanter om de även drev frågan om minilön. De svarade att de hade funderingar på att göra de, men ännu inte . Jag frågade SPD:s representant om medborgarlön. Hon tyckte personligen att idén var bra och hon vet att det diskuteras inom SPD.

Målgruppen för Piratpartiet är de som röstar på de Gröna. Därför är det naturligt att stjäla en av de Grönas paroller, medborgarlön,  för att locka till sig unga väljare som annars skulle rösta med Die Grüne.

Det var feststämning runt Brandenburger Tor. Det var underhållning på scenen i stort sett hela dagen fram till klockan 20.00. Då och då tog jag mig en promenad i Tiergarten som låg alldeles bredvid för att få lite skugga och lugn och ro.

På Norra Bantorget är det politiska talet i centrum. På Brandenburger Tor var det fest hela dagen.  Musiken på scenen var allt från Reggae till Hip Hop. Det var flera dansuppvisningar av unga tjejer och några killar som dansade till teknomusik. Populärast var Biba und die Butzemänner som avslutade uppträdandet på scenen. Därför var det många som var kvar och många nytillträdande som ville se dem. Biba Biba und die Butzemänner  Det är svårt att beskriva dem. Det var helt omöjligt att hålla sig för skratt när de satt igång. Bästa sättet är att se och lyssna på dem.

På deras hemsida får vi ett smakprov: http://www.bi-ba.de/

På Yuotube finns mer att hämta:

BIBA & die Butzemänner in Weimar (1)

http://www.youtube.com/watch?v=0VOP6FGRJ7U&feature=relmfu

BIBA & die Butzemänner in Weimar (2)

http://www.youtube.com/watch?v=j0ySTlwk8hk&feature=relmfu

BIBA & die Butzemänner in Weimar (3)

http://www.youtube.com/watch?v=cXuqpQkcDNU&feature=relmfu

BIBA & die Butzemänner in Weimar (4)

http://www.youtube.com/watch?v=zwETnYHn_BU&feature=relmfu

BIBA & die Butzemänner (7) Zugabe

http://www.youtube.com/watch?v=EYm97RT4rdA&feature=relmfu

http://www.youtube.com/watch?v=j0ySTlwk8hk&feature=relmfu

http://www.youtube.com/watch?v=XfW13Goc6VA&feature=relmfu

http://www.youtube.com/watch?v=cXuqpQkcDNU&feature=relmfu

http://www.youtube.com/watch?v=cXuqpQkcDNU&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=6lSHsRuCM0g

http://www.youtube.com/watch?v=hnnkvqdHJ68&feature=related

Senare på kvällen åkte vi för att dansa Tango. Vi möttes av rena kravaller.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5089128

På väg hem från tangodansen åkte vi genom områden med sönderslagna fönster och så mycket skräp på gatorna att det inte gick att ta sig fram. Polisspärrar gjorde även att det var svårt att ta sig fram i Östra Berlin. Det var kravallstämning i Berlin.

Per Wirtén Dagens Arena har skrivit en intressant artikel om vart Europa ska ta vägen.

http://www.dagensarena.se/ledare/var-ska-europa-ta-vagen/

Ikväll fick vi reda på att Hollande vann i Frankrike. Det ska bli intressant att se  vad det får för konsekvenser för Frankrike och Europa.

http://www.dagensarena.se/innehall/analys/hollande-i-tatposition/