I vårt samhälle är vi så genomsyrade av det borgerliga sättet att tänka och vara att vi inte längre tänker på vad vi säger. När förra S-ledaren Håkan Juholt var ute och med retorisk skicklighet ville uppamma kamplust hos breda grupper människor, inte minst inom S, och väcka kämpaanda genom att peka på orättvisorna i samhället var det ”medborgaren” som han ömmade för. Vi är i idag alla ”medborgare” med de värderingar som det för med sig.
När vi klagar på samhället, på arbetsgivare och politiker är det för att vi inte får vara ”medborgare” i tillräckligt hög utsträckning. Vi vill också vara med och ha råd att vara sanna ”medborgare”. Vi vill också ha råd med de saker som vi tycker sätter guldkant på tillvaron.
Den här utvecklingen är inte på så märklig. Arbetarrörelsen och folkrörelsesverige byggdes upp med målsättning att förbättra levnadsstandarden för det stora flertalet människor. Målbilden var den rika överklassen som roande sig med att spela golf, tennis och hade råd med landställen, utlandsresor och att äga sin en egen bostad. Akademisk utbildning var även förunnad en liten elit. Idag är det en gängse uppfattning bland politiker att 50 procent av årskull ska gå vidare till högskolor. Tiderna har förändrats.
Sett i den här belysningen är det inte så konstigt att vi alla är småborgare. Det var det som var syftet och målet har nåtts av stora grupper i Sverige. När jag gick med i det socialdemokratiska partiet på 1970-talet var det många äldre som tyckte att målen redan var uppnådda. Vi unga var otacksamma och förstod inte hur bra vi hade fått det. Ni skulle varit med under kriget var en vanlig kommentar bland de äldre.
För oss unga var kändes det sådär kul att höra att samhället redan var färdigbyggt. Vi ville vara med och bygga det nya socialistiska samhället där frihet, jämlikhet och solidaritet var rådande. Olof Palme var vår idol som bättre än någon annan i ord kunde fånga de ungas stämningar inom S. Vänstern utanför S var inte riktigt lika entusiastisk över Olof Palme. Här uppfattades han snarare som en pratkvarn – idyllernas malande tolk.
.På 1970-talet diskuterades fortfarande alternativa sätt att tänka, känna och vara än de som de borgerliga värderingarna medger. Hur är det att vara en socialistisk människa? I debatten var bland annat VPK ledaren CH Hermasson med. Idag har denna debatt i stort sett försvunnit. Varför har det blivit på detta sätt?
En viktig orsak är naturligtvis bristen på alternativ. De försök som gjorts för att skapa mer jämlika samhällen har inte lyckats att skapa någon entusiastisk stämning omkring sig. När Sovjetstaten föll samman och järnridån öppnade sig var dessa händelser knappast ackompanjerade av gråt och tandagnisslan hos det stora flertalet människor i västvärlden. Det fanns väl en och annan kommunist som med bedrövat hjärta fick se sin livsdröm gå i krasch. Annars var det festyra som var det dominerade inslaget i västvärlden. Idag är det bara Nordkorea som håller på någon strikt planhushållningsidé. Kinas utveckling har antagligen inte heller gjort någon sann kommunist särskilt upprymd.
Den socialdemokratiska idétraditionen som varit så framgångsrik fram till mitten på 1970-talet började även mötas av stora problem. Så länge kapitalismen i huvudsak var av nationell karaktär och uppvisade stark tillväxt fungerade den solidariska lönepolitiken och Saltsjöbadsandan tämligen väl. Men när globaliseringen gjorde sig påmind på 1970-talet, hård konkurrens från Asien (Japan och Sydkorea) och hårdnad global press på råvaror blev S-modellen inte lika effektiv.
Teknisk utveckling möjliggjorde att företag och kapital lättare kunde flytta från Sveriges gränser och därigenom blev mindre beroende av hemmamarknaden. Keynes teorier blev då inte lika verkningsfulla. Hela västvärlden drabbades av stagnation som dessutom var ihopkopplad med hög inflation. Den västerländska kapitalismen behövde en ny injektion.
Sedan sent 1970-tal har de nyliberala idéerna, inspirerade av Milton Friedman och Chicagoskolan, dominerat politiken och ekonomin. Den politiska termen för detta är Washington Consensus. Avregleringar, privatiseringar och krympa statsmaktens roll och storlek har varit den förhärskande agendan. En för stor välfärdstat sågs som ett hinder för tillväxten. I den nyliberala agendan har rättvisebegreppet fått en nygammal innebörd. Alla ska ha rätt att välja sitt eget liv. Vissa väljer att leva på solsidan andra väljer självmant att inta en lite mer skuggig position i samhället. Det gäller att satsa på sig själv och se till att jag hamnar på rätt sida av staketet. Fram växer ett dualistiskt samhälle fram. Herrskap och tjänstefolk har hela tiden funnits i tredje världen. Nu börjar detta även komma tillbaka i till och med i ”jämlikhetens högborg” Sverige.
Vem kunde på 1970-talet tro att den förnyelse som vi tyckte gick för sakta instället skulle innebära en nyliberalistisk agenda som varit förhärskande sedan sent 1970-tal om vi ser den globala idéströmningarna. I Sverige kom nyliberalismen men några års fördröjning.
Efter finanskris och skuldkriser där västvärlden sedan ett antal år tappat tempot, har den nyliberala agendan börjat sättas ifråga. Nyliberalismen som frälsare och som lycka år alla bär, har visat sig medföra så stora problem att den idag hotar stabiliteten såväl socialt, ekonomiskt och ekologiskt.
När världens eliter i Davos på World Economic Forum diskuterar ”Kapitalismens kris” verkar S vara tagna på sängen. I Financial Times har en artikelserie behandlat just ”Kapitalismens kris” och i Svenska Dagbladet läser vi den ena systemkritiska artikeln efter den andra. Vad är det som händer?
S som i den praktiska politiken i mångt och mycket köpt den nyliberala agendan känner villrådig. Var finns den alternativa agendan? En marginaliserad vänster utanför S tycks heller inte vara förberedda på vad som håller på att hända. Är det kanske dags att ta fram de dammiga böckerna som det står Karl Marx på. Vad var det han sa? Kapitalismens kris känns bekant. Medborgaren börjar slumrande vakna upp ur Törnrosasömnen. Är vi på väg in i ett nytt spännande äventyr i människans historia?
Globaliseringen 3.0 