S dubbla roller och folkrörelserna: igår – idag – imorgon

Inledning

Detta inlägg är en vidareutveckling av ett tidigare inlägg om ”Socialdemokratins dubbla roller och behovet av en anständig kapitalism – Klas Eklunds kapitalism 4.0”  I detta inlägg har jag tagit med folkrörelserna roll för den socialdemokratiska idéutvecklingen, samt några nya reflektioner.

Folkrörelserna som samhällsförändrare  och som delar av det kapitalistiska samhället

Socialdemokratin uppstod tillsammans med olika folkrörelser och blev  under 1990-talet viktiga samhällsförändrade krafter. Fackföreningsrörelsen LO samverkade med S för att förbättra levnadsförhållanden för stora befolkningsgrupper. Behovet av bildning kanaliserades i ABF, TCO hade motsvarande behov och TBV skapades. Trosfrågor samlades i Broderskap,numer Tro och Politik, barn och ungdomar samlades i Unga Örnar och SSU. Socialdemokraterna bildades som ett folkrörelseparti.

Folkrörelseföretag som KF, Folksam, HSB, OK, HSB, Riksbyggen och Fonus svarade mot människors behov och var till sin karaktär samhällsförändrande krafter.  I takt med att dessa växte, blev de allt viktigare samhällsinstitutioner och tenderade att efterlikna deras affärsdrivande konkurrenter, snarare än att fortsätta att vara de samhällsförändrande krafter de en gång varit. Syftet med folkrörelseföretagen skiljer sig dock från vanliga affärsdrivande företag i och med att syftet är att tjäna medlemmarnas intressen och inte aktieägarnas.

Historik S

Den reformistiska socialdemokrati som vi idag känner i Sverige har i hög grad präglats av händelserna  från storstrejken 1909. http://www.arbark.se/2009/07/storstrejken-1909/.

När den dåvarande fackföreningsrörelsen gick upp till kamp mot kapitalet höll de på att bli fullständigt krossade av en övermäktig motståndare. http://sv.wikipedia.org/wiki/Storstrejken_i_Sverige_1909

Av denna för LO-facket tragiska händelse lärde man sig en historisk läxa. Det är bättre att samarbeta  en att nära nog bli tillintetgjorda. Denna läxa har sedan präglat S och LO- fackets agerande mot näringslivet sedan dess. Samarbetsandan utvecklades till den så kallade Saltsjöbadsandan, där fack och näringsliv förhandlade och i samverkan gjorde upp om lönebildning och en hel del övriga frågor som hade med arbetslivet att göra.

http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/495DFA6D70DD47CFC12574C8004D1901

Arbetarrörelsen lärde sig att det i ett kapitalistiskt system är det kapitalet som är överbestämmande. Förhandlingarna måste inpassas i de ramar som det kapitalistiska samhället kräver. Med ett lite modernare språkbruk är det näringslivet som bestämmer agendan. Om näringslivet tjänar på uppgörelsen kan det uppstå en vinna – vinna situation där båda parter  vinner på uppgörelsen. Arbetsfreden var just en sådan uppgörelse.  Om näringslivet  inte tjänar på uppgörelsen kommer det inte att bli någon uppgörelse. Det är den starkes makt och rätt som gäller.

Socialdemokraternas dubbla roller

S historiska roll som samhällsförändrare var den självklara drivkraften för S under dess ungdomstid. När den allmänna rösträtten infördes i samarbete med liberalerna iklädde sig S rollen som samhällsbärande parti. Då fick den samhällsförändrade rollen konkurrens av den samhällsbärande rollen. Att ta regeringsansvar och utnyttja den parlamentariska vägen har alltid varit den strategi S valt för att förverkliga ett mer jämlikt samhälle och att skapa förbättringar inom systemets ram.

De två rollerna gick bra att förena under de gyllene åren efter andra världskriget och fram till 1970-talet. Då gick det bra att utvidga välfärdsstaten och skapa en balans mellan arbete och kapital. Ett allmänt pensionssystem byggdes upp och kvinnorna kom ut på arbetsmarknaden. Dagis och fritidshem byggdes ut för att möjliggöra kvinnans frigörelse.

Bostäder och vägar/järnvägar var viktiga för att skapa en väl fungerande infrastruktur som var nödvändiga för näringslivet och för samhället i stort. Breda utbildningssatsningar påbörjades på 1960-talet. Underliggande ekonomiska orsaker var att samhället och näringslivet behövde fler och utbildade människor i arbete. Näringsliv och samhälle behövde även en förbättrad rörlighet på arbetsmarknaden. På fackligt och gemensamt initiativ byggdes trygghetssystem upp för att underlätta för individer vid omställningar mellan olika arbeten. Den underliggande ekonomiska orsaken var att näringsliv och samhälle behövde mer rörlig arbetskraft.

De företag och branscher som inte längre var konkurrenskraftiga lades ner och för samhället gällde det att hjälpa till med omställningen och slussa arbetskraften till de företag och branscher som hade framtiden framför sig. Den österrikiska ekonomen Joseph Schumpeter, myntade begreppet kreativ förstörelse. http://sv.wikipedia.org/wiki/Joseph_Schumpeter

Samarbetet mellan staten och kapitalet var hårt kritiserat av vänstern på 1970-talet.  Staten och kapitalet sitter i samma båt. Klassamarbetet var ingenting som dåtidens vänster hyllade: http://www.youtube.com/watch?v=sTAvm_Fk09M

Den blandekonomiska modellen kritiserades även hårt från höger. Den framställdes som korporativistisk och hade drag av Mussolinis fascism. http://sv.wikipedia.org/wiki/Korporativism

Men klassamarbetet var en konsekvens av den pragmatiska inställning  som LO och SAP lärt sig under storstrejken 1909. Bättre att söka samförstånd än att stånga pannan blodig mot en övermäktig motståndare. Bättre att samverka än att krossas.  Sverige lyckades på grund av detta samarbete hålla nere antalet strejkande timmar på ett för näringslivet gynnsamt sätt. Det tjänade även nationalstaten Sverige på och det tjänade stora breda grupper samhällsmedborgare på. Samförstånd var en vinna – vinna lösning.

Trots att Saltsjöbadsavtal och klassamarbete utsattes för kritik från såväl vänster som höger visade det sig att den var synnerligen ekonomiskt effektiv:

I Sverige har vi många framgångssagor, där staten och kapitalet samverkat. Ellemtel är ett exempel på framgångsrikt samarbete, mellan LM Ericsson och Televerket. ABB hade inte varit vad det ä idag utan samverkan mellan dåvarande Asea och Vattenfallsverket. Läkemedelsindustrin är ett annat exempel. Samverkan mellan staten och näringslivet har varit en förutsättning för Astra och Pharmacias framgångar. Den svenska blandekonomiska modellen var mycket effektiv under många år.

John Maynard Keynes och den svenska modellen

Den svenska modellen med ekonomisk teoribildning från Stockholmsskolan http://sv.wikipedia.org/wiki/Stockholmsskolan_%28ekonomi%29 som var starkt influerad av John Maynard Keynes  teorier framstod som en ekonomisk mycket framgångsrik modell. Under 1960-talet blev Sverige ett av världens rikaste länder. I boken Vår Ekonomi  beskriver Klas Eklund situationen:

”Under åren efter andra världskriget började en lång rad ekonomiskt framgångsrika år för svensk ekonomi. Sverige, som inte blev drabbat av världskrig på samma sätt som övriga europeiska stater, kunde snabbt ställa om sin industri och bidra till återuppbyggnaden av Europa. Trots att Sverige inte var så drabbad av världskrig fick Sverige ändå tillgång till medel från den amerikanska Marshall-planen, som användes för att bygga upp Europa. Hela uppbyggnaden av den svenska modellen, skedde under år av god ekonomisk tillväxt. Under 1960-talet var Sverige ett av världens rikaste länder (mätt som BNP per innevånare). Man talade om rekordåren.” [1]

Milton Friedman (1912-2006), och Chicagoskolan

Men under 1970- talet började det komma grus i tillväxtmaskineriet. Klas Eklund fortsätter:

”Vi drabbas av stagflation, ekonomisk stagnation och hög inflation på samma gång. Oljekrisen var en av orsakerna, som slog hårt mot svensk exportindustri. Hårdnande konkurrens från Japans nya stålverk, snabbväxande brasilianska skogar och dagbrott i Australien, var även bidragande. De svenska företagen stod inför stora lönsamhetsproblem. ” [2]

En stagnerande ekonomi drabbade inte bara Sverige utan hela västvärlden. Internationell konkurrens var då liksom nu en bidragande orsak. Inbyggt i vårt ekonomiska system ligger ökad tillväxt för såväl företag som nationalstat. Stagnation skapar därför en mycket ogynnsam situation. John Maynard Keynes lösningar som fungerat väl i en situation med snabb tillväxt, visade sig mindre effektiva i en stagnerad ekonomi.

Lösningen på krisen blev istället att företag behövde hjälp för att expandera över nationsgränserna och därigenom öka sin kundbas och volymer. För att möjliggöra denna expansion behövdes avreglering av marknaderna samt fria kapitalflöden, friare arbetsmarknad och fri handel med varor och tjänster var verktygen som skulle få fart på ekonomin igen. Privatisering av gamla stela statsmonopol var ännu ett verktyg för att stimulera internationellt företagande och för att få fart på ekonomin.

Med detta paket av åtgärder lades grunden till det vi idag ofta menar med globalisering. Milton Friedman (1912-2006), och Chicagoskolan står som symbol för denna utveckling som har kännetecknat den moderna kapitalismen sedan mitten på 1970-talet. Washington Consensus är den politiska term som använts för Chicagoskolans ekonomiska politik. Om Friedman kan man läsa:

”När han fick nobelpriset år 1976 fick hans Nobelföreläsning på Handelshögskolan i Stockholm skyddas av polis mot demonstranter som protesterade mot att Friedman, som de uppfattade det, hade varit inspiratör för den då styrande chilenska militärjuntans ekonomiska politik. Friedman besvarade kritiken med att han gav råd till alla som behövde, även om de var osympatiska. Han  hade också hållit föreläsningar för den kommunistiska regimen i Kina.[3]

Friedmans huvudtes är att marknaden fungerar bäst om den lämnas ifred. I sin bok Monetary History of the United States målar han upp en helt annan bild av orsakerna till depressionen på 1930-talet, än den vedertagna Keyneska. Friedman menade att 1930-talskrisen inte var följden av marknadsekonomins instabilitet, utan av dålig penningpolitik. I stället för att föra en stram penningpolitik med höjda räntor och dra in pengar, borde den amerikanska centralbanken ha motverkat depressionstrycket genom att låta penningmängden växa enligt en viss förutbestämd bana. Inflationsbekämpningen som centralbankens huvudsakliga mål, är inspirerad av Friedmans tänkande. [4]

Milton Friedmans tankegods har varit mycket inflytelserik på den politik som förts sedan 1970-talet och fram till idag. Nu har det återigen kommit grus i maskineriet för kapitalismen. Finanskris 2008 med åtföljande skuldkriser visar att det behövs nytänkande för att  få fart på en i västvärlden krisande kapitalism.


[1] Klas Eklund, Vår ekonomi, sid 389.

[2] Ibid.

[3] Ibid sid 241.

[4] Ibid, 24ff.

Socialdemokratin och globaliseringen

Näringslivet som tidigare sett samarbetet mellan stat och kapital som en viktig hörnsten för att vidareutveckla kapitalismen (Saltsjöbadsandan) blev nu mindre intresserade av samarbetet. Nu ville kapitalet ”go global”. Nationalstatens betydelse för de multinationella företagen minskande. Mot ett näringsliv som inte längre på samma sätt såg staten och kapitalet som en framgångssaga, hade S och fackföreningsrörelsen mycket lite att sätta emot. Under 30 års tid fram till finanskrisen 2008 har nyliberalismen varit den helt förhärskande idéströmningen globalt sett. Om nyliberalismen se Folkpartiets hemsida:

http://www.folkpartiet.se/Folkpartiet-nara-dig/Norra-Alvsborg/Kommuner/kommun/Trollhattan/Liberal-ideologi/Nyliberalism-/

De socialliberala krafterna har antagit en mer defensiv roll och försökt att rädda vad som räddas kan av välfärdsstaten. Om socialliberalismen läser vi på Folkpartiets hemsida:

http://www.folkpartiet.se/Folkpartiet-nara-dig/Norra-Alvsborg/Kommuner/kommun/Trollhattan/Liberal-ideologi/Socialliberalism-/

Huvudfåran inom S har inga som helst ambitioner att socialisera privat verksamhet. Tvärtom har de varit med och sålt ut statlig och kommunal verksamhet till privata aktörer. S har i allt väsentligt varit ett socialliberalt parti sedan 1930-talet, som ibland motsträvigt fått se samhället utvecklats i en mer nyliberal anda än de själva skulle vilja. Men S i Europa har å andra sidan haft mycket lite av alternativa lösningar för att utmana nyliberalismen.

SAP fick under 1980-talet ta itu med de förbättringar som svenskt näringslivet krävde  för att inte tappa konkurrenskraft mot övriga länders näringsliv. Det reformistiskt inriktade SAP hade inga andra möjligheter än att följa de krav som svenskt näringsliv ställde på S. Alternativet skulle vara att svenskt näringsliv skulle tappa i konkurrenskraft och då sannolikt lämna landet. 1980-talets reformagenda bestod inte riktigt av de reformer som vi unga socialdemokrater på 1970-talet hade tänkt oss.

Avregleringar för att ge stöd åt ett allt mer internationellt verkande näringsliv skapade nya förutsättningar för företag och kapital att placeras runt om på vår sköna glob. Efteråt kan vi konstatera att ojämlikheten mätt i ginikoefficienten ökade under 1980-talet och har fortsatt öka sedan dess. Detta oavsett vilka som suttit i regeringsställning.

Sverige anslöt sig till avregleringstrenden som verkade i hela världen på 1980-talet. Det gällde att få hjulen att snurra för det globala näringslivet. Att Sverige som ett litet exportberoende land skulle kunnat ha kvar regelringarna och bildat en isolerad ö verkar inte realistiskt. Ändå är det många som idag med strikt nationalistiska ögon ser Kjell-Olof Feldt och kanslihushögern som orsak till det som hände. Sveket mot de socialdemokratiska idealen.

Men det går väl inte att förklara att övriga världen nyliberaliserades med KOF och kanslihushögerns härjningar. En sådan analys missar hela den globaliseringstrend som accelererade på 1980-talet och fortfarande är i full blom. Kännetecknande för de som idag kallar sig vänster inte vill kännas vid globaliseringen. Man kan tycka illa om den, men vi kan inte rimligen bortse från att den existerar. Då kan vi ju inte göra något för att förändra den.

Effekten för S i Europa blev att de fick påta sig rollen att styra samhällen med en liberal politik och som ofta såg fackföreningsrörelsen som som ett hot mot stabiliteten. Olle Svenning skriver om ”Vänstern i Europa”, de nya liberalerna. Hans bok utkom år 2000.  Såväl Tony Bliar (GB) som Gerhard Schröder (Tyskland) förde en politik som var snubblande lik Margret Thatchers.

Socialdemokratin som samhällsbärare

Den andra rollen som S iklätt sig är att vara ett trovärdig samhällsbärande parti och vara beredda ta ansvar om hela nationalstaten. S hade naturligtvis kunnat avsäga sig ansvaret att vara regeringsbildande på 1980-talet och tvingas implementera en nyliberal agenda helt skild från den som John Maynard Keynes var inspiratör till och som kännetecknade de gyllene åren fram till mitten på 1970-talet. Men att ta ansvar för samhället i sin helhet oavsett vad som krävs av uppoffringar ligger djupt i den socialdemokratiska själen.

SAP har därför, förutom att man varit med och implementerat nyliberalism i Sverige, också varit med att under stora delar av 1990-talet städat upp från de problem som avregleringarna – inte minst av bank och kreditmarknaden 1986 ställde till med. Problemen i svensk ekonomi har dock ett tidigare dato en 1986. De skapades redan på 1970-talet. Se ovan.

Den agenda som användes för uppstädningen var på många sätt påtvingade av långivarna. Parallellen med dagens skuldsanering i Sydeuropa är slående.

Effekten av nödvändig saneringen blev väl inte riktigt vad jämlikhetsinriktade socialdemokrater hade hoppats på. Det stora bekymret för S är att samhällsutvecklingen har gått i motsatt riktning mot S:s visioner. Nationalekonom Stefan de Vylder skriver i boken ”Världens springnota” (sid 42.)

”Vad gäller de fördelningspolitiska konsekvenserna av 90-talskrisen var det barnfamiljer, unga och fattiga som drabbades hårdast. Inkomstfördelningen var väsentligt ojämnare mot slutet av decenniet än på 80-talet, och arbetslösheten för ungdomar, speciellt bland dem  med utländsk familjebakgrund, förblev mycket hög under hela decenniet. Ensamstående (kvinnor i regel) med barn, som mellan 1990-1999 fick uppleva en minskning av sin disponibla inkomst med nära 8 procent, var en annan grupp som fick bära en stor del av budgetsaneringens bördor. Den enda familjekategori som fick se sina disponibla inkomster stiga under 90-talet var de så kallade dinkies (double income no kids), alltså sammanboende utan barn.”

S hade under denna tid regeringsmakten från 1994 -1999. Göran Persson brukar få stående ovationer för det saneringsarbete S utförde under dessa år. Saneringsarbetet var nödvändigt och hans insats ska inte underskattas. Men var det alldeles nödvändigt att det var just de personer som hade den sämsta ekonomin som skulle drabbas hårdast?  Det är svårt att få ihop en sådan politik med S stolta visioner om ett jämlikt och ett solidariskt samhälle. Från början av 1980-talet har vi fått uppleva att ojämlikheten har ökat i Sverige. Detta även när S suttit i regeringsställning.

Nuläget och fram till valet 2014    

Vid en eventuell valseger måste S visa sig trovärdig att ta ansvar för hela nationalstatens väl och ve. En god relation med näringslivet är enligt beprövat mönster ett måste. I ett kapitalistiskt samhälle går det inte att regera i konflikt med näringslivet. Nationalstaten är beroende av hur näringslivet utvecklar sig för att klara av att kunna ha kvar en välfärdsstat och få ihop och till resurser för infrastrukturella satsningar (exempelvis vägar, järnvägar och bostadsbyggande).  Beroendet är ömsesidigt. Svenskt näringsliv klarar sig inte utan en väl fungerande infrastruktur och ett väl fungerande välfärdssystem.

S måste även sträva efter att skapa blocköverskridande överenskommelser för att skapa långsiktiga överenskommelser som bär över valperioderna. Långsiktiga spelregler är viktiga för att skapa trygghet i nationalstaten. Långsiktiga spelregler är även ett måste när näringslivet ska planera framtida investeringar och affärsutveckling.

Vid en valseger 2014 måste S, för att vara ett trovärdigt regeringsalternativ, även ta hänsyn till den borgerliga minoritetens uppfattningar. Det innebär att S kan uppfattas som mycket otydliga. Vad vill socialdemokraterna? Vad är det egentligen som skiljer S från alliansen?

Jan Björklund har uppenbarligen en poäng när han säger att S för alliansens politik med något års fördröjning. Jobbskatteavdragen som var så otroligt orättvisa och mest gynnade de redan rika enligt S, är nu inte varken möjliga eller önskvärda att mer än marginellt ändra på. Effekten blir mindre pengar i statskassan och drabbar de mest utsatta i samhället. Nu står S inför en svår uppgift att hitta en långsiktigt hållbar politik som inte ändras i grunden vid en valförlust. S måste hitta en kärna baserad på honnörsorden frihet, jämlikhet, solidaritet och hållbarhet och inte baseras på diverse utspel och taktiska utspel.

Politik är alltid föränderlig materia, men dess kärna måste ha en större beständighet än några år. Om inte blir politiken diffus och otydlig för såväl medlemmar som väljare. Är S budskap enbart ren färskvara? S vet också att den hållbara politiken måste vara djupt förankrad i Svenskt Näringsliv. Vi lever i en kapitalistisk värld. Då är det nödvändigt att hitta en politik som gynnar Svenskt Näringsliv och breda grupper medborgare på samma gång.  Annars bär näringslivet, i högre grad än idag, iväg från Sverige. Då bär det utför för konungariket Sverige. Det är ingen lätt uppgift den eventuellt nya S-ledningen har.

Privatisering av välfärden

Den överenskommelse som funnits mellan näringsliv och S har varit en arbetsfördelning, där arbetsmarknadens parter gör upp om spelreglerna inom den privata sektorn och staten, landsting och kommuner som arbetsgivare gör upp med fackföreningsavgiften om den offentliga lönebildningen och arbetsvillkoren.

Men i den nyliberala agendan fanns även ett krav att få access till tidigare gemensamt ägda domäner. Den borgerliga regeringen Bildt påbörjade denna nyordning för att modernisera den gemensamma sektorn i början av 1990-talet .När S- vann valet 1994 fortsatte S denna linje helt i linje med Svenskt Näringslivs intentioner. Det går inte att regera utan att ha Svenskt Näringsliv på sin sida. Under S regeringsinnehav från 1994 och fram till 2006 blev  privatiseringar och utförsäljning av statliga och kommunala bolag vardagsmat. Under alliansens era från 2006 och fram till idag har denna tendens ytterligare accelererat. Sverige har nu en topplacering i Europas privatiseringsliga. Idag är det många inom S som yrvaket frågar sig: Hur kunde det gå så här?

Skillnaden mellan S privatiseringspolitik och alliansens är enligt S att alliansen privatiserar av ideologiska skäl? Men då finns det åtminstone något skäl för privatiseringen. Alliansen drivs av en stark tilltro till att privata initiativ skulle ha en välgörande effekt på välfärdssektorn. Genom att konkurrensutsätta välfärdssektorn blir den effektivare och kvalitén ökar. Det är vad gängse ekonomiskt teoribildning säger i andra sammanhang. Varför skulle det vara annorlunda inom välfärdssektorn?  Det är ju samma tro på det privata initiativets överlägsenhet som har drivit S.

När nu Stefan Löfven säger att det inte går att ändra politiken i denna fråga följer han en tradition från med influens från storstrejken 2009. Det är näringslivet som bestämmer konungariket Sveriges väl och ve. S har lovat dyrt och heligt att inte konfiskera näringslivets egendomar utan istället hitta samförståndslösningar. Det vet Stefan Löfven bättre än de flesta andra från sin fackliga roll. Det stora undantaget var löntagarfondsdebatten som jag återkommer till längre fram. Men den stora skillnaden mellan att överta Ikea eller H&M är att i välfärdssektorn är det skattebetalarnas pengar. Då borde andra spelregler gälla.

Bilden av att näringslivet sköter välfärdssektorn bättre än den gemensamt ägda har varit så stark hos såväl allians, näringsliv och S att den inte ens har behövts utvärderas.

Så kom då SNS rapport om konkurrensens konsekvenser: http://www.sns.se/forlag/konkurrensens-konsekvenser-vad-hander-med-svensk-valfard. 

Den visade att det inte finns det något som tyder på att de högt ställda förväntningarna skulle infrias. I DN kunde vi läsa:

” Förhoppningarna var stora från början: Byråkratin skulle minska, liksom de effektivitetsproblem som plågade den offentligt tillhandahållna välfärden. Vidare skulle kvaliteten och demokratin stärkas tack vare ökad valfrihet för medborgarna. Vår övergripande slutsats är att det råder en anmärkningsvärd brist på kunskap om effekterna av konkurrens i välfärdssektorn. Vi kan inte hitta några vetenskapliga belägg för att de högt ställda förhoppningarna har infriats, skriver SNS forskningschef Laura Hartman.”  Se vidare: http://www.dn.se/debatt/privatiseringar-i-valfarden-har-inte-okat-effektiviteten

se även:

https://rogerdahl.wordpress.com/2012/04/03/sns-och-valfarden/

I rapporten påvisas att motsvarande resultat finns att hitta i internationella studier. Plötsligt faller hela den tjusiga bild som omgärdat privatiseringstankegångarna. Jag som skattebetalare och därigenom delägare skulle inte tycka att det var så märkvärdigt att ta ut vinst i välfärden om det var en fördel för väl konsumenter som ägarna – skattebetalarna. Men om inte nyttan överskrider kostnaden är det en ren förlustaffär för ägarna -skattebetalarna.  Att under sådana premisser betala ut hög avkastning till underleverantörer (exempelvis Carema, Attendo, John Bauer och Kunskapsskolan) skulle vara helt otänkbart inom näringslivet. Hur kan ett sådant hybridsystem överhuvud taget få förekomma? Det bryter mot all logik inom affärsvärlden. Ingen ägare skulle komma på tanken att satsa riskvilligt kapital under sådana premisser. Men det är det skattebetalarna gör. Skattebetalarnas förening borde agera i frågan. Det här missgynnar ju alla skattebetalare.

Hur kan Svenskt Näringsliv ställa upp på denna modell som gynnar en mindre del av näringslivet, men så uppenbart missgynnar den stora gruppen företag som Svenskt Näringsliv representerar? Genom att brandskatta nationalstaten blir det mindre pengar kvar till exempelvis sänkning av kapitalskatten eller en momsskattesänkning. Pengarna skulle alternativt även kunna användas till FoU för att stärka Svenskt Näringslivs konkurrenskraft globalt.

Konsekvensen av S dubbla roller

Lena Sommestad sitter som kvinnoförbundets ordförande i S verkställande utskott. Hon har en mycket klar bild av vad som behöver göras. http://www.aftonbladet.se/ledare/gastkronika/lenasommestad/article14617728.ab

När vi tänker på de två rollerna som S har är det mindre svårt att förstå att det råder så olika uppfattningar inom S. Det skulle förvåna mig om Lena Sommestad blir erbjuden ett guldkantat uppdrag av näringslivet. Hon har antagligen ”fel” åsikt. Men osvuret är bäst. En satsning på hållbarhet skulle kunna se även henne till ett lockande aktör inom det privata näringslivet.

Mindre förvånande är att Klas Eklund, Björn Rosengren, Erik Åsbrink, Per Nuder, Göran Persson, Stefan Stern och Tomas Östros och många fler kan vandra från S rakt in i näringslivet på toppositioner. Kunskaper från att hantera frågor som samhällsbärande parti är uppenbarligen efterfrågade hos näringslivet. Men den delen av S som driver fram reformer för att förbättra välfärden och trygghetssystem måste ses i ett prisma som näringslivet sätter upp ramverk för. Driver S frågor som inte passar in i detta prisma är man inte ett samhällsbärande alternativ. Det blir en konsekvens av Socialdemokratins dubbla roller. Men finns det alternativ för S till dessa dubbla roller?

Vad är alternativet?

Det är lätt att vara kritisk till vandringen från att vara ledande aktörer inom S och sedan gå  direkt in i näringslivet. Men hur ska det alternativt kunna vara? På vilket sätt ska S annars stegvis förändra samhället?

S behöver experter för att kunna vara samhällsbärande och styra samhället i regeringsställning. Då behövs experter redan idag i opposition. Vad är en expert i ett kapitalistiskt samhälle som är beroende av ett väl fungerande näringsliv?

Svaret är naturligtvis att en expert på att leda Sverige är en expert på att veta hur näringslivet fungerar och sätta in rätt politik för att stimulera näringslivet så att välfärden kan behållas och vidareutvecklas i nationalstaten. Det förstod Ernst Wigforss, det förstod Gunnar Sträng, det förstod Kjell Olof Feldt och det förstod Göran Persson. Välfärden skapas inte i ett vakuum. Den skapas i samspel med näringslivet. Staten och kapitalet sitter i samma båt. Ett väl fungerande  näringsliv är en en förutsättning för välfärdsstatens existens.

Men näringslivet är även beroende av en väl fungerande nationalstat. Näringslivet kräver god infrastruktur (kommunikationer, bostäder mm). Näringslivet är även beroende av en väl fungerande skola som levererar arbetskraft med rätt – av näringslivet – efterfrågad utbildning.

De nödvändiga investeringar som nu måste göras för vår civilisations överlevnad kräver återigen samverkan mellan staten och kapitalet. då är en S-regering en bra medspelare för Svenskt Näringsliv när den nyliberala agendan har sett sina bästa dagar.

Det som är bra för Volvo är bra för hela Sverige sa Gunnar Sträng på 1970-talet. Tiderna har förändrats. Volvo är idag kinesiskt. Men grundprincipen ligger fortfarande fast. Det som är bra för svenskt näringsliv är bra för hela nationalstaten Sverige. Sådan är kapitalismen.

Det förstår även Stefan Löfven och Magdalena Andersson. Sverige är beroende av ett väl fungerande näringsliv. Det är därför Stefan Löfven inte förstår hur näringslivet kan vara ett särintresse. Om det går illa för svenskt näringsliv går det även illa för hela Sverige. Sådana är spelreglerna i ett kapitalistiskt samhälle.

Men den svenska näringslivet är inte en homogen grupp. Det finns många olika intressen att ta hänsyn till. Här har politikerna en viktig roll att spela. Vilka  delar av näringslivet ska politikerna fokusera på? Det är huvudfrågan i den näringspolitik som ska bära in i framtiden. Om politiker vill vara med och styra utvecklingen måste de formulera konkreta mål att styra mot. Vi måste även fråga oss: Vilka samhällsbehov finns idag? Hur vill vi att samhället ska se ut?

Praktik och retorik

I praktiken har Socialdemokratin varit ett socialliberalt parti åtminstone sedan Per Albin Hansson och Ernst Wigforss dagar. John Maynard Keynes teorier som påverkade liberaler och socialdemokrater efter 1930-talskrisen syftade till att stabilisera kapitalismen, inte avskaffa den. http://sv.wikipedia.org/wiki/John_Maynard_Keynes

I retoriken har det däremot funnits en helt andra tongångar. Olof Palme talade om en demokratisk socialism och Göran Greider längtar tillbaka till den tiden när Socialdemokraterna var riktiga socialister. Men Socialdemokraterna har aldrig fört en socialistisk politik. Socialdemokraterna har inte sen urminnes tider varit socialistiska i bemärkelsen att vilja ändra på ägarförhållanden så att makten ska ligga i hela folkets händer. Det frånsade man sig 1945.

Per Albin Hanssons folkhem var hämtat från den tyska kristna idétraditionen och hade inte några ambitioner att avskaffa kapitalismen. Ernst Wigforss som finansminister, hade heller ingen ambition att avskaffa kapitalismen. På idéplanet var han starkt influerad av Gillessocialismen. http://sv.wikipedia.org/wiki/Gillesocialism. Något som jag själv har en stark dragning till. Men detta intresse satte föga spår på den praktiska politiken.

Det enda undantaget som bekräftar regeln, att inte gå upp till kamp mot näringslivet, var löntagarfondsdebatten under sent 1970-tal och 1980-talet. Den här frågan drevs från LO. Ledande politiker inom S var inte på något sätt överförtjust över idén.

Av löntagarfonder blev ett så urvattnat förslag att ingen kände sig särskilt nöjd med slutresultatet. Inom näringslivet fanns det en stark skepsis även mot det urvattnade resultatet. Varför samla kapital i gemensam ägo? Varför inte låta pengarna finnas i privat ägo och generera avkastning? Idag är det få socialdemokrater som vill minnas löntagarfondsdebatten. Den bröt mot hela samarbetsandan.

En klok före detta fackföreningsman sa vid en intervju som jag hade med honom förra sommaren 2011: Om man biter katten i svansen kommer katten naturligtvis inte sitta kvar och bli uppäten. Katten kommer självklart hitta säkrare jaktmarker. Analogin med hur företagen skulle agerat är uppenbar. I en globaliserad värld hade självklart företagen flytt ut ur Sverige illa kvickt.

Om vi ser S som ett socialliberalt parti som idémässigt ligger mycket nära Folkpartiet är det mindre konstigt att så många ledande socialdemokrater anses vara så värdefulla för näringslivet. När nyliberalismen minskat i dragningskraft ska det bli intressant att se vilka skillnader som utkristalliserar sig mellan S och FP.  Kommer FP att närma sig en socialliberalism som Bertil Ohlin stod för kommer skillnaden mellan S och FP att vara hårfin. Det öppnar upp för nya politiska konstellationer.

Ett miljöparti inspirerad av den gamla liberalen Karl Staaff  http://sv.wikipedia.org/wiki/Karl_Staaff passar väl in i denna  konstellation. Här kan vi få en ny mittenarena.

Miljöpartiet måste lära sig spelreglerna i ett kapitalistiskt samhälle även om de inte ens tycks förstå vad det innebär. De vill inte se samhället utifrån den skärningen. Men spelplanen finns där ändå oavsett vad Miljöpartiet vill eller inte. Det går inte att ställa krav som går stick i stäv med viktiga näringslivsintressen. Då kommer förslagen per automatik att hamna i papperskorgen. Däremot kan man hitta förslag som det går att få andra grupper inom näringslivet med på finns en klar möjlighet.

Samma sak gäller för Vänsterpartiet., Ska V vara en trovärdig aktör i ett kapitalistiskt samhälle gäller det att förstå den spelplan som gäller. Den revolutionära möjligheten är idag beprövad och anses väl inte särskilt attraktiv. Den reformistiska vägen kräver en lyhördhet för de mest inflytelserika delarna av näringslivet. Annars går det inte att stegvis förbättra Sverige.

Det finns en inneboende tröghet i detta. Vem ska vara advokat för morgondagens framväxande näringsliv. Hur ska man redan idag få med sig åtminstone delar av näringslivet på att skapa det långsiktigt socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbara samhället som är nödvändigt för vår civilisations överlevnad. Sverige skulle kunna skapa modeller som skulle kunna fungera som spjutspetsar för andra länder. Se exemplet Hammarby Sjöstad och Norra Djurgårdsstaden. Denna fråga och många andra måste ventileras med alla berörda aktörer. Vi sitter idag i samma båt, även om positionerna är lite olika i båten. Då gäller det att få till ett samverkande projekt för att rädda civilisationen från annalkande katastrofer.

En anständig kapitalism

Efter finanskris och de statskriser som nu flera europeiska stater står inför börjar alltfler röster tala om att det behövs något nytt. Någon demokratisk socialism står inte att finna någonstans i världen även om vi använder förstoringsglas. Inte ens antydningar. Däremot finns det många som talar om en ny anständig kapitalism. På World Economic Forum i Davos där världens elit träffas har det redan innan finanskrisen talats om obalanser i dagens ekonomi som kan få oönskade sociala konsekvenser. Den ekologiska faran har även behandlats. Nu krävs handling från eliterna som styr världen för att undvika katastrofer. Näringslivet måste börja ta ansvar för världens totala situation. Till det krävs ett helhetstänkande från näringslivets sida.

Det är i det perspektivet vi kan se exempelvis Folksams strategi med ansvarsfulla placeringar. http://www.dagensarena.se/nyheter/folksam-saljer-hela-aktieinnehavet-i-lundin/

Det är också i sökandet efter en anständig kapitalism  som vi kan se Klas Eklunds DN:artikel Kapitalism 4.0 http://www.dn.se/debatt/vi-behover-en-ny-kapitalism-som-ar-mer-ansvarstagande

Klas Eklund har i artikeln bättre än det flesta formulerat en kort och koncist analys över den situation vi befinner oss i:

”Kapitalism 4.0″. ” Mot bakgrund av finans- och skuldkriserna och klimathotet fram­träder en kapitalism som inte tar långsiktigt ansvar och som lämnar alltför många vid sidan av – i arbetslöshet eller utan möjlighet att delta i de rikas standardhöjning. Den västliga kapitalismen är inte hotad som system, men hur ser nästa fas ut? Den måste försöka stabilisera finansmarknaderna för att undvika nya krascher och bli mer uthållig, miljövänlig, ansvarstagande och inkluderande, skriver Klas Eklund.”

Den här analysen borde ingå som utgångspunkt, som ett av flera dokument som underlag för fortsatt samtal om att skapa en relevant politik för framtiden.Vi skulle kunna formulera om Klas Eklunds ord till att vi ska skapa ett långsiktigt hållbart  ekonomiskt, socialt och ekonomiskt hållbart samhälle.

Klas Eklund ger också en idé var vi ska rikta blicken när det gäller att genomföra de förändringar som är nödvändiga:

 Företagen måste ta ett utökat samhällsansvar. Ska de förtjäna vårt förtroende måste de visa att de är goda samhällsmedborgare. När marknadsekonomin segrat måste segraren ta ansvar; eller som Pippi och Bamse säger: ”Den som är mycket stark måste också vara mycket snäll”. Ett bra företag strävar inte bara efter aktieägarvärde utan gör det också möjligt för de anställda att förkovras och utvecklas; det tar ansvar för sin sociala närmiljö, skapar nya instegsjobb, driver på teknisk utveckling, energieffektivisering och långsiktigt miljöarbete.”

I och med att globaliseringen fortgår kommer kapitalackumulationen att fortsätta med oförminskad styrka. Det gör även att makten kommer att vara koncentrerad på allt färre händer. Det innebär i sin tur att de som sitter inne på makt inte längre kan sitta på läktaren och invänta resultat av politiker som inte har den makt som behövs. De som har makt måste bli snällare. Det finns idag en grupp som går i bräschen för ett aktivt deltagande. Bill Gates och Warren Buffert är två exempel. Det behövs mer från de superrika om vi ska få till stånd den förändring som krävs.
Annat referensmaterial

Left Behind:

I programmet  ”Left behind” på CBC (Kanadas motsvarighet till BBC, public service radio/teve) beskrevs den ekonomiska utvecklingen i USA och Kanada från 1950-talet och fram till idag. Ojämlikheten har sedan 1980-talet ökat i Tyskland, Sverige, México och Japan. Epicentrum för den ojämlika utvecklingen finns dock i USA. De rikaste 400 personerna i USA äger mer än 150 miljoner människor tillsammans. Genomsnittslönerna i USA har stagnerat sedan 1970-talet. Sedan 2001 har åtminstone 50 procent av befolkningen, inflationsjusterat, haft stagnerade eller minskade inkomster i USA. Den rikaste procenten tjänade på 1970-talet omkring 9 procent av den totala nationalinkomsten i USA. Nu tar den rikaste procenten in mer än 20 procent av BNP. Mitt i recessionen under finanskrisen 2007, tog den rikaste procenten in 23.5 procent av den totala nationella inkomsten.

Enligt Robert Reich har vi inte sett så stora inkomstskillnader sedan 1928 året innan den stora finanskrisen på 1930-talet. Detta skapar obalanser i en amerikanska ekonomin hävdar han. http://en.wikipedia.org/wiki/Robert_Reich

Se vidare:

https://rogerdahl.wordpress.com/2012/06/09/left-behind-kalla-cbs-kanandas-motsvarighet-till-bbc/

Prat och verkstad

Skillnaden mellan S retorik och praktik har under många år varit häpnadsväckande stor. S talar om ökad jämlikhet och full sysselsättning men för en politik som leder i motsatt riktning. Jämlikheten har minskat och de ekonomiska och sociala klyftorna har ökat i Sverige sedan 1980-talet. S har suttit i regeringsställning under större delen av den tiden. Trots det talar S gärna om ökad jämlikhet, rättvisa och solidaritet med de svaga, utan att ha konkret politik för detta.

S talar även om full  sysselsättning. Det är ett honnörsord för alla inom S och fackföreningsrörelsen. Trots det har vi haft en hög arbetslöshet i Sverige sedan början av 1990-talet. S har suttit i regeringsställning från 1994 fram till 2006.

S har på ett förunderligt sätt lyckats med att skylla på borgerliga politiker för att S drivit en praktisk politik som inte alls överensstämmer med retoriken. Idag har gapet mellan fagra löften och praktisk politik blivit så stor att det svårt att med retorisk skicklighet kunna dölja detta gap. Det visade sig med övertydlighet när Håkan Juholts skickliga retorik skulle omsättas i praktisk politik i skuggbudgeten hösten 2011. Gapet blev för stort och besvikelsen stor för S medlemmar och medierna såg genast en inkonsekvens att fokusera på.

Människor blir allt kunnigare och förstår samhällsfenomen bättre än tidigare generationer. Det går inte i längden att vinna väljarnas förtroende med fagra löften utan att ha en praktisk politik som stöttar pratet.

För att S ska framstå som ett trovärdigt alternativ måste det finnas en koppling mellan idé och verklighet. Kjell Olof Feldt beskriver detta på ett utmärkt sätt i boken: ”En kritisk betraktelse, om socialdemokratins seger och kris. Bonniers förlag.Löften som inte kan hållas skapar bara besvikelse hos väljarna. Bättre då att presentera en politik som går att genomföra.

Om vi skrapar bort retoriska luftbubblor och pratpastejer så blir det lättare att hitta fram till en debatt om framtiden. Hur vill vi att Sverige ska fungera i framtidens globala värld?  Nästa fråga blir: Hur ska vi agera för att komma dit?

Folkrörelsernas, fackföreningarnas,  och den ideella sektorns framtida roller måste noga analyseras och utvärderas. Finns det idag några möjligheter för folkrörelser av äldre eller yngre sort att spela en aktiv förändringsroll? De stora blir en del av etablissemanget och de små uppstickarna är för små för att spela någon avgörande roll för samhällsförändringen.

Går det överhuvud taget för S att förena de dubbla rollerna – att samtidigt vara samhällsförändrare och samhällsbevarande (för att vara en trovärdig kandidat för att bilda regering?)

Idag söker sig S tillbaka till en politik där staten och kapitalet samverkar i gemensamma projekt. S strategi är att stat, kommun, landsting, näringsliv, fackföreningar och akademi ska samverka för att genomföra viktiga satsningar.

När det gäller hållbarheten går det att samverka i alla dimensionerna, ekologiskt, socialt och ekonomiskt.

Många av de satsningar som behöver göras är inte företagsekonomiskt lönsamma. Då behöver samhället skjuta till pengar för att få det gjort. Näringslivet får sedan uppdraget att genomföra själva jobbet. Denna typ av satsning är S gamla paradgren exempelvis när miljonprogrammet byggdes. Detta angelägna arbete kommer att skapa hållbara jobb. Samhällets uppgift är att styra beställningarna till de mest prioriterade områdena.


Vad ska vi ha en nationalstat till idag och imorgon?

Inledning

Nationalstatens roll i dag och imorgon är en viktig fråga när vi reflekterar om hur en ”ny ekonomi för bättre värld” bör fungera. Vilken roll spelar nationalstaten idag? Vilken roll  kommer nationalstaten spela i framtiden? Jag använder här begreppet ”nationalstaten” som ett samlingsbegrepp för stat, kommun och landsting. Med ”nationalstat” menar jag gemensamma institutioner för att hantera våra gemensamma behov som individ i ett samhälle.

Har nationalstaten spelat ut sin roll i en värld som blir alltmer internationaliserad? Eller: Är nationalstaten en förutsättning för att vidareutveckla internationella kontakter och skapa en bättre värld? Det kommer jag behandla nedan.

Vad ska vi ha en nationalstat till?

I tråden har framförts att det är önskvärt att minska ner staten roll och omfattning. Vad ska vi ha staten till frågade även någon av debattörerna?

Det enkla svaret är:
Vi behöver en stark nationalstat för att ha råd med diverse samhällsfunktioner nu och investeringar för framtiden:

1)  En grön omställning kräver satsningar på såväl infrastruktur ( kommunikationer bostäder/byggnader mm ) som FoU för att hitta ny klimatsmart teknik för att leva upp till kriterierna för ett långsiktigt hållbar samhälle.

2)  FoU för att behålla svensk konkurrenskraft.  Utan ett väl fungerade svenskt näringsliv lär vi inte ha råd med vår nuvarande välfärd mycket mindre än några satsningar på framtiden. FoU behövs även för att hitta ny baskunskap om oss själva och om vår natur. Utan statligt finansierad forskning skulle vi inte ha några datorer, internet eller biotech. Om det inte finns statlig grundforskning avstannar hela vår utveckling. För att mänsklighet ska klara de utmaningar vi står inför idag är det helt nödvändigt att nationalstaten får stärka resurser för att klara alla de krav vi har på sådant som är nyttigt för samhället men inte företagsekonomiskt lönsamt.

3) Att förvalta och bygga vidare på infrastrukturen är även nödvändigt för att näringslivet ska fungera bra. Det gäller ju även alla människor som bor i Sverige.

4)  Ett extra stort bekymmer är att det skapas så få företag (arbetstillfällen) trots att Sverige satsar i internationell jämförelse redan satsar hårt på FoU. Här kan det behövas olika insatser för att ge starthjälp till nya entreprenörer.  En sådan satsning kostar pengar.

5) Hela välfärdssektorn har under under det senaste 20 åren rustats ner. Denna nedrustning måste återställas och kvalitetshöjas. För att kunna rekrytera personal krävs även att lönerna för människor som arbetar inom välfärdssektorn förbättras. Det här är en viktig del i ett långsiktigt socialt hållbart samhälle. Välfärdssektorn är också nödvändig för att vi ska ha ett väl fungerande näringsliv och trygga människor i Sverige.

6)  En åldrande  befolkning kräver även mer resurser som kostar pengar. Privata aktörer går bara in och hjälper till när de får betalt och är inte lösningen här. Om vi inte tror att vi blir väl omhändertagna på vår ålderdom påverkar det ju oss redan idag. Då växer det fram privata alternativ som på sikt kan urholka den gemensamma välfärden.

7)  Vårt behov av kultur, hälsa, idrott, och att bevara naturområden som görs tillgängliga för allmänheten och underhålls är också viktiga värden för oss alla. De måste finansieras gemensamt om vi vill att de ska vara tillgängliga för alla oavsett hur stor plånbok vi har.

Det här är inte heller några kostnader som är dyra just nu, men som kommer att dämpas lite längre fram. Detta hävdar den personen som ifrågasatte om vi verkligen behöver en statsmakt på sikt. Behovet av samhällsinsatser kommer med all säkerhet att öka. Det måste på något sätt finansieras. Näringslivet kommer inte att göra det jobbet. De de flesta satsningarna är inte företagsekonomiskt lönsamma,men är nödvändiga för samhällets vidareutveckling. De är även nödvändiga för att näringslivet i Sverige ska fungera.

En krympande nationalstat är inte det vi har mest behov av för att möta dessa behov. Om Sverige ska bidra till att rädda vår civilisation behövs istället mer samhällsåtgärder för att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle, ekonomiskt, socialt och ekologiskt.

Hela människans utveckling och överlevnad bygger på att det finns gemensamma resurser för grundforskning och att bistå företag med ansvar för allt det som inte är företagsekonomiskt lönsamt, men som är helt nödvändigt för att vi ska överleva som civilisation. Människan måste lyckas med det kvartsprång som krävs för att möta de utmaningar vi står inför. Då behövs FoU. Grundforskning är ingenting som näringslivet tar på sig. Det är inte företagsekonomiskt lönsamt.

Företag oavsett om de är privata, kooperativa eller drivs i på annat sätt, så måste de gå runt och bära sig. De kommer därför inte att kunna gå in och sponsra dessa behov mer än på marginalen.

Det är samhället och/eller filantroper som får stå för detta.Ju större del av verksamheten som finansieras av filantroper och/eller ideella organisationer desto mindre inflytande får demokratin. Det spelar allt mindre roll vilket politiskt parti vi röstar på, om  politikernas viktigaste roll, i en krympande finansiell stat, blir att jaga runt och leta sponsorer, när pengarna inte räcker till för alla våra mest basala gemensamma behov. Politikernas roll i USA och Kanada har alltmer reducerats till att leta sponsorer eftersom inte staten inte längre får in intäkter som täcker behoven.

Ju mindre inflytande demokratin har för samhällsutvecklingen desto mindre kommer den betyda för väljare. Detta faktum hotar idag hela det demokratiska systemet i den anglosaxiska världen. För mig som socialdemokrat är demokratin alldeles för viktig för att spelas bort på en oreglerad marknadsplats.

Nyliberalismens statliga modell

Nyliberalismen ser individen som samhällets drivkraft och menar att staten ska ha en mycket begränsad roll.

”Målet för nyliberalismen är att införa en minimal stat, vanligtvis benämnd nattväktarstat, vars uppgifter begränsas till polis, domstolar och försvar. Dessa institutioner bör vara kvar i statlig ägo, menar nyliberalerna (i motsats till anarkokapitalisterna) därför att dessa upprätthåller individens rättigheter till liv, frihet och egendom. Att staten själv inte kränker dessa rättigheter genom exempelvis beskattning som inte går till polisen, domstolarna eller försvaret ska garanteras genom en författning och en författningsdomstol, vari statens befogenheter klarbegränsas.

Eftersom nyliberalismens grundinställning är att uttag av skatt är en kränkning av äganderätten, således en stöld[20], är en ständig debattfråga bland nyliberaler hur staten ska finansieras. En del säger att inkomster från privatiseringar kan investeras, andra menar att brottslingar bör betala den kostnad de förorsakar staten genom att begå brott[21] medan ytterligare andra menar att en skatt är oundviklig.” http://sv.wikipedia.org/wiki/Nyliberalism#Statens_uppgifter

Den nyliberala staten har varit mycket vänligt inställd mot de superrika i USA. En av världens rikaste personer Warren Buffett har under många år propagerat för att de rika borde betala mer i skatt. Något som skapat en viss förundran hos övriga superrika. http://sv.wikipedia.org/wiki/Warren_Buffett

Vem vara det som fick lov att gå in och rädda den västerländska kapitalismen under finanskrisen? Jo det var den av nyliberalismen så misskrediterade nationalstaten. Den amerikanska staten har pumpat in astronomiska belopp i banker och även GM för att de ansågs för stora för att gå under. När vi betänker vilka oerhörda konsekvenser Lehman Brothers konkurs medförde för hela världsekonomin, kan vi ana konsekvenserna om hela banksystemet i USA och Europa hade brakat ihop.

Den nyliberala staten visade sig med all tydlighet inte klara av att vara självreglerande utan att sätta hela vår civilisation på spel. Efter finanskrisen har nu såväl Financial Times  och World Economic Forum diskuterat hur kapitalismen ska stagas upp och bli mer robust och hållbar. Det är verkligen annat ljud i skällan än för bara tio år sedan, när nyliberalismen uppfattades som den enda vägen.

Nyliberalismens har ett dilemma att vara motståndare till alla skatter, samtidigt som kostnaderna bara av att hålla en nattväktarstat under armarna är astronomiska i USA.    Militärutgifterna är en mycket stor del av den totala budgeten och rättsväsendet är heller inte gratis.

Många nationalstater i Europa är så försvagade av att tvingas gå in och rädda banker, att vid en ny kris skulle det helt enkelt inte finnas medel att gå in med räddningspaket. Vem skulle då ställa lånemedel till förfogande?

Alternativ till nyliberal modell

Nyliberalismen har helt enkelt visa sig inte fungera. Kriser, såväl finanskriser och skuldkriser kantar nu dess väg. Det behövs nytänkande. Det finns idag en hel del nytänkande för att skapa alternativa samhällsmodeller. Det pågår en diskussion om detta inom diverse olika institutioner. World Economic Forum i Davos har länge talat om en kapitalism i kris. Även inom IMF och Världsbanken börjar vi höra nya tongångar. Ett  pressat EU har tvingats ompröva sin politik. En självreglerande marknad är en modell som inte visat sig fungera. I ett läge när Kapitalismen hotar att krackelera är det idag få som tror på en självregerande marknad.

Något nytt hållbart paradigm har dock ännu inte utkristalliserat sig.

I sökandet efter nya metoder och modeller har äldre tänkare fått ny aktualitet. Karl Marx tankar som bara för några år sedan uppfattats mest som ett kulturhistoriskt intresse, har åter fått ny aktualitet. Särskilt gäller detta hans koncentrations – och kristeori.

Mitt inlägg adresserar:  ”Sveriges Georgistiska Riksförbund är en organisation under bildande som vill verka för att sprida kunskap om den geoklassiska ekonomins principer för hur offentligheten bör finansieras och marknaden struktureras. ”http://www.landskatt.se/det-geolibertarianska-samhaumlllet.html

Dess bildande är ett exempel på att de rent nyliberala tongångarna nu måste modifieras för att framstå som ett trovärdigt alternativ. Det är i sig ett glädjande tecken. Men ännu återstår en hel del reflektioner från deras sida om nödvändigheten av en resursstark nationalstat. Det är detta som är syftet med detta blogginlägg.

Börjar medborgaren vakna upp?

I vårt samhälle är vi så genomsyrade av det borgerliga sättet att tänka och vara att vi inte längre tänker på vad vi säger. När förra S-ledaren Håkan Juholt var ute och med retorisk skicklighet ville uppamma kamplust hos breda grupper människor, inte minst inom S, och väcka kämpaanda genom att peka på orättvisorna i samhället var det ”medborgaren” som han ömmade för. Vi är i idag alla ”medborgare” med de värderingar som det för med sig.

När vi klagar på samhället, på arbetsgivare och politiker är det för att vi inte får vara ”medborgare” i tillräckligt hög utsträckning. Vi vill också vara med och ha råd att vara sanna ”medborgare”. Vi vill också ha råd med de saker som vi tycker sätter guldkant på tillvaron.

Den här utvecklingen är inte på så märklig. Arbetarrörelsen och folkrörelsesverige byggdes upp med målsättning att förbättra levnadsstandarden för det stora flertalet människor. Målbilden var den rika överklassen som roande sig med att spela golf, tennis och hade råd med landställen, utlandsresor och att äga sin en egen bostad. Akademisk utbildning var även förunnad  en liten elit. Idag är det en gängse uppfattning bland politiker att 50 procent av årskull ska gå vidare till högskolor. Tiderna har förändrats.

Sett i den här belysningen är det inte så konstigt att vi alla är småborgare. Det var det som var syftet och målet har nåtts av stora grupper i Sverige. När jag gick med i det socialdemokratiska partiet på 1970-talet var det många äldre som tyckte att målen redan var uppnådda. Vi unga var otacksamma och förstod inte hur bra vi hade fått det. Ni skulle varit med under kriget var en vanlig kommentar bland de äldre.

För oss unga var kändes det sådär kul att höra att samhället redan var färdigbyggt. Vi ville vara med och bygga det nya socialistiska samhället där frihet, jämlikhet och solidaritet var rådande. Olof Palme var vår idol som bättre än någon annan i ord kunde fånga de ungas stämningar inom S. Vänstern utanför S var inte riktigt lika entusiastisk över Olof Palme. Här uppfattades han snarare som en pratkvarn – idyllernas malande tolk.

.På 1970-talet diskuterades fortfarande alternativa sätt att tänka, känna och vara än de som de borgerliga värderingarna medger. Hur är det att vara en socialistisk människa? I debatten var bland annat VPK ledaren CH Hermasson med. Idag har denna debatt i stort sett försvunnit. Varför har det blivit på detta sätt?

En viktig orsak är naturligtvis bristen på alternativ. De försök som gjorts för att skapa mer jämlika samhällen har inte lyckats att skapa någon entusiastisk stämning omkring sig. När Sovjetstaten föll samman och järnridån öppnade sig var dessa händelser knappast ackompanjerade av gråt och tandagnisslan hos det stora flertalet människor i västvärlden. Det fanns väl en och annan kommunist som med bedrövat hjärta fick se sin livsdröm gå i krasch. Annars var det festyra som var det dominerade inslaget i västvärlden. Idag är det bara Nordkorea som håller på någon strikt planhushållningsidé. Kinas utveckling har antagligen inte heller gjort någon sann kommunist särskilt upprymd.

Den socialdemokratiska idétraditionen som varit så framgångsrik fram till mitten på 1970-talet började även mötas av stora problem. Så länge kapitalismen i huvudsak var av nationell karaktär och uppvisade stark tillväxt fungerade den solidariska lönepolitiken och Saltsjöbadsandan tämligen väl. Men när globaliseringen gjorde sig påmind på 1970-talet, hård konkurrens från Asien (Japan och Sydkorea) och hårdnad global press på råvaror blev S-modellen inte lika effektiv.

Teknisk utveckling möjliggjorde att företag och kapital lättare kunde flytta från Sveriges gränser och därigenom blev mindre beroende av hemmamarknaden. Keynes teorier blev då inte lika verkningsfulla. Hela västvärlden drabbades av stagnation som dessutom var ihopkopplad med hög inflation. Den västerländska kapitalismen behövde en ny injektion.

Sedan sent 1970-tal har de nyliberala idéerna, inspirerade av Milton Friedman och Chicagoskolan, dominerat politiken och ekonomin. Den politiska termen för detta är Washington Consensus. Avregleringar, privatiseringar och krympa statsmaktens roll och storlek har varit den förhärskande agendan. En för stor välfärdstat sågs som ett hinder för tillväxten.  I den nyliberala agendan har rättvisebegreppet fått en nygammal innebörd. Alla ska ha rätt att välja sitt eget liv. Vissa väljer att leva på solsidan andra väljer självmant att inta en lite mer skuggig position i samhället. Det gäller att satsa på sig själv och se till att jag hamnar på rätt sida av staketet. Fram växer ett dualistiskt samhälle fram. Herrskap och tjänstefolk har hela tiden funnits i tredje världen. Nu börjar detta även komma tillbaka i till och med i ”jämlikhetens högborg” Sverige.

Vem kunde på 1970-talet tro att den förnyelse som vi tyckte gick för sakta instället skulle innebära en nyliberalistisk agenda som varit förhärskande sedan sent 1970-tal om vi ser den globala idéströmningarna. I Sverige kom nyliberalismen men några års fördröjning.

Efter finanskris och skuldkriser där västvärlden sedan ett antal år tappat tempot, har den nyliberala agendan börjat sättas ifråga. Nyliberalismen som frälsare och som lycka år alla bär, har visat sig medföra så stora problem att den idag hotar stabiliteten såväl socialt, ekonomiskt och ekologiskt.

När världens eliter i Davos på World Economic Forum diskuterar ”Kapitalismens kris” verkar S vara tagna på sängen. I Financial Times har en artikelserie behandlat just ”Kapitalismens kris” och i Svenska Dagbladet läser vi den ena systemkritiska artikeln efter den andra. Vad är det som händer?

S som i den praktiska politiken i mångt och mycket köpt den nyliberala agendan känner villrådig. Var finns den alternativa agendan?  En marginaliserad vänster utanför S tycks heller inte vara förberedda på vad som håller på att hända. Är det kanske dags att ta fram de dammiga böckerna som det står Karl Marx på. Vad var det han sa? Kapitalismens kris känns bekant. Medborgaren börjar slumrande vakna upp ur Törnrosasömnen. Är vi på väg in i ett nytt spännande äventyr i människans historia?

STEFAN STERN – ANDERS ÖSTERBERG, MATTIAS VEPSÄ och SEKTOR 3 den tredje vägen

När vi diskuterar hur välfärden ska organiseras blir debatten lätt polariserad där två uppfattningar står mot varandra. Det låser oss för att kunna föra ett spännande samtal om olika driftsformer för välfärdssektorn på ett mer förutsättningslöst sätt. Jag tror att skillnaden i uppfattning inom S är mindre än den kan tyckas när debatten blir alltför svart eller vit. Alla vill vi ha en så välfungerande välfärdssektor som möjligt och få ut så bra vård, skola och omsorg för våra skattepengar.

Den ena uppfattningen menar att valfrihet är bra för alla de som behöver välfärdstjänster. Valfriheten ökar även kvalitén eftersom de sämsta leverantörerna slås ut och enbart de bästa aktörerna kommer i längden att klara konkurrensen. Det sker en självsanering som gynnar såväl ägarna, skattebetalarna, som alla aktörer i välfärdssektorn. För att valfriheten ska öka måste vi tillåta vinstdrivande företag. Utan ett avkastningsincitament kommer inte verksamheterna att vidareutvecklas.

Den andra uppfattningen menar att vi ska återgå till en den gamla monopolmodellen från 1980-talet. Det blev inte som vi tänkt oss. Istället för valfrihet har vi fått några stora internationella aktörer som helt dominerar välfärdssektorns marknader. Riskkapitalbolag som hittar diverse sätt att kringgå svensk skattelagstiftning och placerar sig i skatteparadis brandskattar den svenska välfärden.  Det är dags att backa tillbaka.

Mellan dessa två uppfattningar finns det ett helt spektrum av olika möjligheter att bedriva verksamhet för att uppnå målet – en  så välfungerande välfärdssektor som möjligt. Inom S tror jag att det är ganska få som vill gå tillbaka till 1980-talets monopol för oss som kommer ihåg hur det fungerade då. Men att påstå att det måste finnas starka avkastningsincitament för att skapa en bra vård, skola och omsorg är helt enkelt inte sant. Det finns många mycket välfungerande verksamhet i de olika driftformerna. Det visar att det inte är att avkastningskravet inte är en nödvändig förutsättning för att bedriva bra vård, skola och omsorg.

När reformerna sjösattes fanns det inom S många som hade stora förhoppningar att den ideella sektorn skulle spela en avgörande roll i förändringsprocessen, däribland undertecknad. Med facit i hand ser vi istället att några stora privata aktörer får en allt större inflytande. Istället för statligt, kommunalt  och landstingsmonopol håller vi på att få privata oligopol. Det skapar en anonymitet för såväl för de anställda som för brukare.  Avkastningen är det självklara målet för verksamheten inte elevers och de vårdbehövandes väl och ve. Den här utvecklingen borde de flesta, oavsett politisk hemvist, ha en vilja att förändra.

Den ideella sektorn hotas alltmer att konkurreras ut redan i offertfasen. De har helt enkelt inte resurser att klara offertrundor där utgången är osäker. Istället för konkurrens baserad på kvalité inom verksamheterna blir det istället konkurrens om att vara duktig på offert och avtalsprocessen. För er som vill följa debatten om den ideella sektorn finns tankesmedjan Sektor 3. http://www.sektor3.se/2011/03/tack-for-din-anmalan/#om-sektor3

Min egen erfarenhet av stora anonyma organisationer, oavsett om de är gemensamt ägda eller stora privata företag är att de har en tendens att bli anonyma och glömmer lätt bort vad och vilka de är till för. Kunderna eller brukare har en tendens att försvinna ur  blickfånget.

Stefan Stern, fd S strateg skriver i SvD under rubriken ”Vinstförbud vore ett misstag”.

” Det vore ett stort misstag om de mest högljudda inom S och LO lyckas tvinga Stefan Löfven att gå till val på att förbjuda vinster i välfärden. Det råder ingen tvekan om att ett förbud kraftigt skulle minska medborgarnas valfrihet, skriver förre S-strategen Stefan Stern.”

Det Stefan Stern skriver här är tvärt emot den utveckling vi ser. Stora privata aktörer konkurrerar ut de små och valfriheten för oss brukare minskar. Inom skolans område finns idag några stora aktörer som helt dominerar marknaden. Det minskar valfriheten.

Han fortsätter:

”Vad ska vara politikens yttersta mål om inte varje människas frihet att utvecklas till den hon eller han vill bli? Det var därför rätt av socialdemokratin att bygga ut sjukvård, skola och omsorg till alla. Det skapade frihet – och möjlighet till social mobilitet – för individen oavsett bakgrund. Fler kunde med egen kraft göra en längre livsresa än den som ryggsäcken hemifrån packades för.

Men lika riktigt som det var att bygga ut välfärdstjänsterna, lika fel vore det att 2014 gå till val på att begränsa medborgarnas rätt att söka individuella lösningar i skola, sjukvård och omsorg. De två sakerna hänger nämligen ihop. För ju fler som fått möjlighet att genomgå högre utbildning i vårt land, desto fler tycker sig också vara kapabla att göra egna val i livets olika skeden.

Jag instämmer i det Stefan Stern skriver. Frihet och frihet att välja är önskvärda egenskaper för många, under förutsättning av det finns alternativ som är jämförbara och att vi kan skaffa oss relevant information om alternativen samt att vi har förmåga att göra rationella val. Är man sjuk eller gammal och skröplig kan valfriheten istället bli en ren belastning för nära och kära. Valfriheten är inte alltid önskvärd.

Han skriver vidare

”Redan på 90-talet visade den statliga Maktutredningen (SOU 1990:44) att Sveriges kunniga, allt mer ekonomiskt och socialt oberoende medborgare kände att de kunde påverka som konsumenter och i allmänna val. Men som patienter i sjukvården som föräldrar upplevdes vad utredningen beskrev som ”tyst vanmakt”. Systemen för omvårdnad och service har därefter steg för steg anpassats till medborgarnas krav. Tiden är sedan länge förbi då människor accepterar att det är deras liv som ska anpassas till vårdapparaten. Den tjugoårsperiod som staten har uppmuntrat entreprenörer i välfärdssektorn har Sverige styrts av pragmatiska S-regeringar i tolv.”

Läs vidare:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/vinstforbud-vore-ett-misstag_7265695.svd

Den tysta vanmakten som Stefan Stern talar om håller på att bytas ut mot en oligopolliknande privat vanmakt.

Min yngsta son gick i Kunskapsskolan. Det var på många sätt en mycket bra skolform för de elever som klarade av att ta ett eget ansvar eller hade föräldrar som var på hugget. Men vi kunde inte vara med på dagarna i skolan. När jag nu talar med Tobias säger han att han skulle varit mer ansvarstagande. Mycket tid gick till spela spel på den PC som ingick som rekvisita på Kunskapsskolan. Men hur ansvarsfull var du när du gick i sexan, frågade han mig.

På grund av att det fanns färre lärare var en inte oväsentlig del av kunskapsinhämtningen i form av självstudier. Dessutom fanns det inte några slöjdsalar och salar för hemkunskap. För att spara pengar åkte de istället upp till Falun en vecka och betade av diverse praktiska ämnen. Hela upplägget gick ut på att reducera kostnader. På något sätt ska pengarna  tas för att generera avkastning till ägarna. Men några nya spännande nya djärva pedagogiska grepp var det inte tal om.

Det går uppenbarligen att skapa god undervisning utan vinstincitament. Det visar både gemensamt, ideellt, brukar – och föräldrakooperativ. Det går alldeles utmärkt att förena valfrihet för människor med att inte acceptera att vinsten är det huvudsakliga drivkraften för verksamheten. Det visar alla undersökningar och det är inte på något sätt kontroversiellt. Det håller även Svenskt Näringsliv med om.

Om man inte vill att vinsten ska vara den huvudsakliga drivkraften utesluter vi i praktiken större affärsdrivande aktiebolag. Jag var aktieägare i Bure för många år sedan när aktieägarna fick Capioaktier som utdelning. Skulle Bures ledning gå ut med en skrivning där man talar om att vinst inte ska vara den främsta drivkraften för Capio skulle det uppstå ett ramaskri hos aktieägarna. Nästa steg skulle vara att aktieägarna skulle rösta med fötterna, med andra ord sälja av sina aktier, och Capioaktiens kurs skulle falla som en sten. Finansvärlden fungerar på det viset.

Riskjusterad avkastning är alltid det övergripande målet hos större noterade företag. Självklart presenterades inte Capioaktien på det viset för aktieägarna. Istället målades det upp att vi skulle ha ”underbara dagar framför oss”, med en konjunkturokänslig aktie med goda förutsättningar för en hög riskjusterad avkastning. Inte ett ord om att vinstmotivet inte skulle vara den främsta drivkraften. När det gäller små aktiebolag som drivs mer för att skapa sysselsättning för några stycken medarbetare kan motivet vara ett annat. Stefan Stern är numer anställd av Magnorakoncernen som bland annat äger Kunskapsskolan.

Som svar på Stefan Sterns artikel skriver Anders Österberg och Mattias Vepsä.

Under rubriken: ”Stern glömmer att valfriheten har ett pris”.

”På förre S-strategen Stern låter det som att ett vinstförbud skulle begränsa individens frihet (Brännpunkt 10/6). Snarare är det tvärtom. Den marknadsanpassade politik som förs i dag och det marknadstänkande som även vårt eget parti ägnar sig åt har gått alldeles för långt.

Stefan Stern är anställd som av Magnorakoncernen. Mellan raderna döljer sig en tankevärld om att vi alla borde få vara rationella kunder på en perfekt marknad. Vi menar att vinstintresset bör och ska debatteras. Detta då det i exempelvis vården de facto ställer kvalitativ vård mot ägarnas intresse av ökade vinster. Dessutom ser vi hur de sämst ställda drabbas hårdast då vård-, skol- och omsorgstjänster inte alls är attraktivt att ”sälja” i socialt utsatta områden. De modeller som i dag ska ”fördela” vård och välfärd skapar inte mer jämlikhet utan ökar segregationen. ”

Artikelförfattarna konstaterar:

Vi har en borgerlighet som bygger på det ensamma i stället för det gemensamma samhället. Läs vidare:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/stern-glommer-att-valfriheten-har-ett-pris_7270229.svd

Två medarbetare i tankesmedjan Sektor 3, Hanna Hallin och Anna Ardin, argumenterar mycket starkt mot Stefan Sterns artikel i SvD.

”Stefan Stern visar i sin artikel i söndagens SvD på ett förtjänstfullt sätt att svenskar vill välja skola, vård och omsorg själva och varför det finns fördelar med det. Men han gör en logisk vurpa som vi ofta hör. Ägarnas rätt till vinstuttag är inte en avgörande garant för mångfald. Den kan på sikt till och med minska medborgarens faktiska valfrihet. ”

Läs vidare: http://www.newsmill.se/node/45459

Företag som drivs som personal – och brukarkooperativ, ideella  föreningar och stiftelser behöver inte drabbas av att avkastningen till ägare är det huvudsakliga målet för verksamheten. Därför borde en allt större del av välfärden få en större roll. Valfrihet och mångfald kan bevaras utan att det ska kosta skjortan för skattebetalarna.

Problemet är att dessa mindre aktörer blir utkonkurrerade av större aktörer som har helt andra muskler att hävda sig i upphandlingsprocessen. Konkurrens flyttas från att konkurrera om kvalificerad  verksamhet till att konkurrera om att vara bra på att professionellt genomföra ett kvalificerat  offertarbete.De större aktörerna har råd att skaffa sig  juridisk kompetens som inte de små aktörerna har råd med. Ju mer krävande offerthanteringen blir desto större är risken att de mindre aktörerna slås ut och oligopoltendenserna fortsätter och valfriheten minskar.

Folksam säljer hela aktieinnehavet i Lundin

”Folksam har beslutat att sälja hela sitt aktieinnehav i Lundin Petroleum. Anledningen är att Lundin inte tillsatt en egen utredning kring anklagelserna om folkrättsbrott i Sudan och Etiopien.

Inför Lundin Petroleums årsstämma hade Folksam lagt förslag att ge styrelsen i uppdrag att initiera och finansiera en oberoende granskning av bolagets verksamhet i Sudan och Etiopien mellan år 1997 och 2003.

Med på inrådan av bolagsledningen avslog årsstämman Folksams förslag. I ett pressmeddelande skriver Folksam att de därmed bedömer de fortsatta möjligheterna att påverka bolagets styrelse att utreda folkrättsbrottsanklagelserna som mycket små. Därmed har Folksam nu beslutat att sälja hela sitt innehav i Lundin Petroleum. ”

Läs vidare:

http://www.dagensarena.se/nyheter/folksam-saljer-hela-aktieinnehavet-i-lundin/