Ulf Bjereld – Moderaterna hyllar det gemensamma ägandet

professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet. Ledamot av styrelsen för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet.

Han skriver, 2012-12-16, under rubriken: ”Moderaterna hyllar det gemensamma ägandet”

”Idag på DN Debatt presenterar Moderaterna genom finansmarknadsminister Peter Norman och riksdagsgruppledaren Anna Kinberg Batra partiets syn på ägarpolitiken. Artikeln är fylld med hyllningar till det gemensamma ägandet och kritiserar partiets tidigare ideologiskt betingade uppslutning bakom privatiseringar. Det gemensamma ägandet är, och bör förbli, starkt i Sverige, skriver Norman och Kinberg Batra. De nya Moderaterna är tydliga med att vi värdesätter det gemensamma ägandets fördelar, fortsätter artikelförfattarna. Bolag som LKAB, SJ och Vattenfall skall inte säljas. Om Moderaternas tidigare politik sägs att det ibland låtit som att försäljningar i sig självt skulle lösa alla effektivitets- och kvalitetsproblem. Så är det inte, menar de Nya Moderaterna. I själva verket spelar ägandeformen i sig ingen roll, avgörande är i stället vilken ägandeform som i varje enskilt fall bäst tjänar samhällsnyttan. Moderaternas tidigare syn på privat ägande har, sägs det, nu kommit till vägs ände.”

M visar att de tagit till sig SNS-rapport ”Konkurrensens konsekvenser. Vad händer med svensk välfärd?”

Efter 20 år kom äntligen den första utvärderingen. Det var inte på uppdrag av politiker. Det studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) som gjorde rapporten, delvis finansierad av Svenskt Näringsliv. http://www.dn.se/debatt/privatiseringar-i-valfarden-har-inte-okat-effektiviteten

I artikeln läser vi:

”Ny forskarrapport i dag: Privata alternativ och konkurrensutsättning inom välfärdssektorn har inte blivit den mirakelmedicin som många hoppades på. För första gången har nu en grupp av Sveriges ledande välfärdsforskare studerat följderna av de senaste 20 årens privatiseringspolitik. Förhoppningarna var stora från början: Byråkratin skulle minska, liksom de effektivitetsproblem som plågade den offentligt tillhandahållna välfärden. Vidare skulle kvaliteten och demokratin stärkas tack vare ökad valfrihet för medborgarna. Vår övergripande slutsats är att det råder en anmärkningsvärd brist på kunskap om effekterna av konkurrens i välfärdssektorn. Vi kan inte hitta några vetenskapliga belägg för att de högt ställda förhoppningarna har infriats, skriver SNS forskningschef Laura Hartman. ”

Vad var resultatet av rapporten? Jo, underleverantörerna hade inte levererat. Ingen effektivitetsförbättring kunde ses. Inte heller någon kvalitetsförbättring. De hänvisar även till internationella rapporter som kommit fram till liknade resultat.

Ulf Bjäreld fortsätter: ”Ett par varningssignaler bör förstås hissas. För det första underlättar Moderaternas starka uppslutning bakom principen om gemensamt ägande för partiet att genomföra privatiseringar i enskilda fall. För det andra är Moderaternas argumentation starkt icke-ideologisk. Här finns inga tankar kring frihet, jämlikhet eller för all del solidaritet, endast en uppslutning bakom honnörsord om ”nyttan” för medborgarna. Om ägandeformen reduceras till en praktikalitet ökar risken för att politiken avpolitiseras och att allt handlar om att förvalta och att hitta praktiska lösningar på samhällsproblem.”

Jag har tidigare lyft fram Olof Palmes ????

Ulf Bjäreld fortsätter: ”Nästa steg är väl att Moderaterna tar avstånd också från vinst i välfärden. Skulle vara intressant att se vad Socialdemokraterna och Stefan Löfven gjorde då…”

Jag lämnar detta till läsarens egna reflektioner: Jag har argumenterat utifrån såväl strikt affärsmässighet, som från ett idéburet perspektiv. Det går uppenbarligen inte att försvara vinsterna i välfärden från ett strikt affärsmässigt perspektiv. Det är svårt för en socialdemokrat att argumentera för vinster i välfärd av idéburna skäl. Man kan då fråga sig: Vad väntar S på. Vad finns det då att fundera på? 

Ulf Bjäreld avslutar blogginlägget: ”Jag längtar efter en mer engagerad och livfull politisk debatt i Sverige i dag, där vänster verkligen ställs mot höger och där vänster-högerdimensionen utmanas av nya politiska skiljelinjer som kan skönjas i framväxten av informationssamhället. Men det är en bit dit. Regeringen är trött och regerar i minoritet. Socialdemokratin söker sin väg under Stefan Löfven. Vi får sannolikt vänta i bästa fall tills efter den socialdemokratiska partikongressen i april 2013 och i värsta fall till början av valrörelsen 2014. ”

Jag har tidigare sagt att jag tycker att det är bra att S ledning tar tid på sig att verkligen formulera en genomtänkt politik. Den politik som har förts de senaste åren lämnar mycket i övrigt att önska sig. Då är det bra att stanna upp och reflektera.

Men måste vi verkligen vänta så länge lokalt. Borde det inte vara en självklarhet för s-medlemmar att samtala om idéburna frågor även om inte partiledningen har bestämt sig i alla frågor. Var har vi folkrörelseförankringen?  Var står våra lokalt valda ombud i centrala politiska frågor som exempelvis välfärdens organisation?

http://ulfbjereld.blogspot.se/2012/12/moderaterna-hyllar-det-gemensamma.html

Revolutionerna rycker fram

Anna Laestadius Larsson skrev i sin kolumn i SvD i våren 2011 under rubriken ”Revolutionen rycker fram i dagens USA”:

I Tunisien, Egypten, Libyen, Syrien, Jemen och Bahrain har folket rest sig mot sina diktatorer, krävt frihet och jämlikare samhällen.

Trots den grönskande våren och solen som värmer i nacken är väl kanske inte allt så tipp topp här hemma heller. Det finns en del att diskutera när det gäller skolan. Och integrationspolitiken. Inkomstskillnaderna ökar. Och vi har fått ett nytt politiskt ­begrepp: utanförskapet. Men om någon skulle få för sig att fråga svenska folket om vi tror att det kommer att bli en revolution i vårt land de närmaste hundra åren skulle nog de flesta, efter att det första nervösa skrattet lagt sig, svara ett rungande nej.

När CBS News i samarbete med Vanity Fair i slutet av februari ställde frågan till närmare tusen amerikaner svarade 45 procent ja. Nästan hälften av amerikanerna tror att det kommer att bli en ny amerikansk revolution inom de närmaste hundra åren. [1]

Ganska många av de intervjuade har tagit upp revolutionerna i norra Afrika och ser det som en början till något som även kan smitta av sig till Kina. Det finns en stark tilltro till att demokratin kommer att segra i dessa länder. Även i Kina kommer demokratin till slut att slå genom. Däremot är Anna Laestadius Larssons infallsvinkel inte förekommande bland de jag talat med. En ny amerikansk revolution i det demokratiska USA kan låta främmande. Det är väl bara att använda röstsedeln om de är missnöjda och rösta fram ett alternativ. Anna Laestadius Larsson fortsätter:

Of the 1%, by the 1%, for the 1 % lyder rubriken på en artikel i majnumret av Vanity Fair skriven av nobelpristagaren Joseph E Stiglitz som på 1990-talet var ekonomisk råd­givare till president Bill Clinton och chefs ekonom på Världsbanken. Han menar att precis som folken i Mellanöstern tvingats se hur ländernas tillgångar samlats i händerna på ett fåtal människor kontrollerar nu en exklusiv liten grupp allt större delar av den amerikanska ekonomin. En procent av amerikanerna tar i dag 25 procent av inkomsterna och äger 40 procent av rikedomarna. Deras del av kakan har ökat dramatiskt de senaste 25 åren och inkomstgapet i USA ligger nu på ungefär samma nivå som i Ryssland. I stort sett alla senatorer och många i representanthuset tillhör topprocenten, tar emot ekonomiska bidrag av topprocenten och vet att de när de lämnar politiken kommer att belönas av topprocenten, skriver Stiglitz. [2]

Även i USA växer utanförskapet. 20 procent av ungdomarna är arbetslösa, var sjätte amerikan är fast i dåligt avlönat deltids- eller timarbete trots att de önskar sig heltidsjobb och var sjunde amerikan överlever tack vare matkuponger. Och kanske än värre, den så vackra amerikanska drömmen, den som handlar om att alla ska ha samma chans att lyckas, bleknar allt mer i konturerna. En fattig amerikans, eller till och med en medelklassamerikans, chans att ta sig till toppen har blivit allt mindre. Hopplösheten ökar, varnar Stiglitz. Revolutionen närmar sig.

Artikeln kan även läsas i Vanity Fair. [3] När nobelpristagare Joseph Stiglitz skrev detta i Vanity Fair fanns det bara teapartyaktivister ute på gatorna och demonstrerade. Nu har de fått konkurrens av nya grupper som visar sitt missnöje mot finanskapitalet och arbetslösheten. Det kan utveckla sig till en mycket dramatisk valkamp i USA nästa år. Men frågan är om det gör så stor skillnad om demokrater eller republikaner vinner. Det verkar vara viktigare att det dyker upp fler med Warren Buffett, Bill Gates, Georges Soros, Percy Barnevik och PG Gyllenhammar bland näringslivets folk. Det är ju bland dessa entreprenöriella matadorer som de verkligt avgörande besluten fattas. Money talks.

S dubbla roller och folkrörelserna: igår – idag – imorgon

Inledning

Detta inlägg är en vidareutveckling av ett tidigare inlägg om ”Socialdemokratins dubbla roller och behovet av en anständig kapitalism – Klas Eklunds kapitalism 4.0”  I detta inlägg har jag tagit med folkrörelserna roll för den socialdemokratiska idéutvecklingen, samt några nya reflektioner.

Folkrörelserna som samhällsförändrare  och som delar av det kapitalistiska samhället

Socialdemokratin uppstod tillsammans med olika folkrörelser och blev  under 1990-talet viktiga samhällsförändrade krafter. Fackföreningsrörelsen LO samverkade med S för att förbättra levnadsförhållanden för stora befolkningsgrupper. Behovet av bildning kanaliserades i ABF, TCO hade motsvarande behov och TBV skapades. Trosfrågor samlades i Broderskap,numer Tro och Politik, barn och ungdomar samlades i Unga Örnar och SSU. Socialdemokraterna bildades som ett folkrörelseparti.

Folkrörelseföretag som KF, Folksam, HSB, OK, HSB, Riksbyggen och Fonus svarade mot människors behov och var till sin karaktär samhällsförändrande krafter.  I takt med att dessa växte, blev de allt viktigare samhällsinstitutioner och tenderade att efterlikna deras affärsdrivande konkurrenter, snarare än att fortsätta att vara de samhällsförändrande krafter de en gång varit. Syftet med folkrörelseföretagen skiljer sig dock från vanliga affärsdrivande företag i och med att syftet är att tjäna medlemmarnas intressen och inte aktieägarnas.

Historik S

Den reformistiska socialdemokrati som vi idag känner i Sverige har i hög grad präglats av händelserna  från storstrejken 1909. http://www.arbark.se/2009/07/storstrejken-1909/.

När den dåvarande fackföreningsrörelsen gick upp till kamp mot kapitalet höll de på att bli fullständigt krossade av en övermäktig motståndare. http://sv.wikipedia.org/wiki/Storstrejken_i_Sverige_1909

Av denna för LO-facket tragiska händelse lärde man sig en historisk läxa. Det är bättre att samarbeta  en att nära nog bli tillintetgjorda. Denna läxa har sedan präglat S och LO- fackets agerande mot näringslivet sedan dess. Samarbetsandan utvecklades till den så kallade Saltsjöbadsandan, där fack och näringsliv förhandlade och i samverkan gjorde upp om lönebildning och en hel del övriga frågor som hade med arbetslivet att göra.

http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/495DFA6D70DD47CFC12574C8004D1901

Arbetarrörelsen lärde sig att det i ett kapitalistiskt system är det kapitalet som är överbestämmande. Förhandlingarna måste inpassas i de ramar som det kapitalistiska samhället kräver. Med ett lite modernare språkbruk är det näringslivet som bestämmer agendan. Om näringslivet tjänar på uppgörelsen kan det uppstå en vinna – vinna situation där båda parter  vinner på uppgörelsen. Arbetsfreden var just en sådan uppgörelse.  Om näringslivet  inte tjänar på uppgörelsen kommer det inte att bli någon uppgörelse. Det är den starkes makt och rätt som gäller.

Socialdemokraternas dubbla roller

S historiska roll som samhällsförändrare var den självklara drivkraften för S under dess ungdomstid. När den allmänna rösträtten infördes i samarbete med liberalerna iklädde sig S rollen som samhällsbärande parti. Då fick den samhällsförändrade rollen konkurrens av den samhällsbärande rollen. Att ta regeringsansvar och utnyttja den parlamentariska vägen har alltid varit den strategi S valt för att förverkliga ett mer jämlikt samhälle och att skapa förbättringar inom systemets ram.

De två rollerna gick bra att förena under de gyllene åren efter andra världskriget och fram till 1970-talet. Då gick det bra att utvidga välfärdsstaten och skapa en balans mellan arbete och kapital. Ett allmänt pensionssystem byggdes upp och kvinnorna kom ut på arbetsmarknaden. Dagis och fritidshem byggdes ut för att möjliggöra kvinnans frigörelse.

Bostäder och vägar/järnvägar var viktiga för att skapa en väl fungerande infrastruktur som var nödvändiga för näringslivet och för samhället i stort. Breda utbildningssatsningar påbörjades på 1960-talet. Underliggande ekonomiska orsaker var att samhället och näringslivet behövde fler och utbildade människor i arbete. Näringsliv och samhälle behövde även en förbättrad rörlighet på arbetsmarknaden. På fackligt och gemensamt initiativ byggdes trygghetssystem upp för att underlätta för individer vid omställningar mellan olika arbeten. Den underliggande ekonomiska orsaken var att näringsliv och samhälle behövde mer rörlig arbetskraft.

De företag och branscher som inte längre var konkurrenskraftiga lades ner och för samhället gällde det att hjälpa till med omställningen och slussa arbetskraften till de företag och branscher som hade framtiden framför sig. Den österrikiska ekonomen Joseph Schumpeter, myntade begreppet kreativ förstörelse. http://sv.wikipedia.org/wiki/Joseph_Schumpeter

Samarbetet mellan staten och kapitalet var hårt kritiserat av vänstern på 1970-talet.  Staten och kapitalet sitter i samma båt. Klassamarbetet var ingenting som dåtidens vänster hyllade: http://www.youtube.com/watch?v=sTAvm_Fk09M

Den blandekonomiska modellen kritiserades även hårt från höger. Den framställdes som korporativistisk och hade drag av Mussolinis fascism. http://sv.wikipedia.org/wiki/Korporativism

Men klassamarbetet var en konsekvens av den pragmatiska inställning  som LO och SAP lärt sig under storstrejken 1909. Bättre att söka samförstånd än att stånga pannan blodig mot en övermäktig motståndare. Bättre att samverka än att krossas.  Sverige lyckades på grund av detta samarbete hålla nere antalet strejkande timmar på ett för näringslivet gynnsamt sätt. Det tjänade även nationalstaten Sverige på och det tjänade stora breda grupper samhällsmedborgare på. Samförstånd var en vinna – vinna lösning.

Trots att Saltsjöbadsavtal och klassamarbete utsattes för kritik från såväl vänster som höger visade det sig att den var synnerligen ekonomiskt effektiv:

I Sverige har vi många framgångssagor, där staten och kapitalet samverkat. Ellemtel är ett exempel på framgångsrikt samarbete, mellan LM Ericsson och Televerket. ABB hade inte varit vad det ä idag utan samverkan mellan dåvarande Asea och Vattenfallsverket. Läkemedelsindustrin är ett annat exempel. Samverkan mellan staten och näringslivet har varit en förutsättning för Astra och Pharmacias framgångar. Den svenska blandekonomiska modellen var mycket effektiv under många år.

John Maynard Keynes och den svenska modellen

Den svenska modellen med ekonomisk teoribildning från Stockholmsskolan http://sv.wikipedia.org/wiki/Stockholmsskolan_%28ekonomi%29 som var starkt influerad av John Maynard Keynes  teorier framstod som en ekonomisk mycket framgångsrik modell. Under 1960-talet blev Sverige ett av världens rikaste länder. I boken Vår Ekonomi  beskriver Klas Eklund situationen:

”Under åren efter andra världskriget började en lång rad ekonomiskt framgångsrika år för svensk ekonomi. Sverige, som inte blev drabbat av världskrig på samma sätt som övriga europeiska stater, kunde snabbt ställa om sin industri och bidra till återuppbyggnaden av Europa. Trots att Sverige inte var så drabbad av världskrig fick Sverige ändå tillgång till medel från den amerikanska Marshall-planen, som användes för att bygga upp Europa. Hela uppbyggnaden av den svenska modellen, skedde under år av god ekonomisk tillväxt. Under 1960-talet var Sverige ett av världens rikaste länder (mätt som BNP per innevånare). Man talade om rekordåren.” [1]

Milton Friedman (1912-2006), och Chicagoskolan

Men under 1970- talet började det komma grus i tillväxtmaskineriet. Klas Eklund fortsätter:

”Vi drabbas av stagflation, ekonomisk stagnation och hög inflation på samma gång. Oljekrisen var en av orsakerna, som slog hårt mot svensk exportindustri. Hårdnande konkurrens från Japans nya stålverk, snabbväxande brasilianska skogar och dagbrott i Australien, var även bidragande. De svenska företagen stod inför stora lönsamhetsproblem. ” [2]

En stagnerande ekonomi drabbade inte bara Sverige utan hela västvärlden. Internationell konkurrens var då liksom nu en bidragande orsak. Inbyggt i vårt ekonomiska system ligger ökad tillväxt för såväl företag som nationalstat. Stagnation skapar därför en mycket ogynnsam situation. John Maynard Keynes lösningar som fungerat väl i en situation med snabb tillväxt, visade sig mindre effektiva i en stagnerad ekonomi.

Lösningen på krisen blev istället att företag behövde hjälp för att expandera över nationsgränserna och därigenom öka sin kundbas och volymer. För att möjliggöra denna expansion behövdes avreglering av marknaderna samt fria kapitalflöden, friare arbetsmarknad och fri handel med varor och tjänster var verktygen som skulle få fart på ekonomin igen. Privatisering av gamla stela statsmonopol var ännu ett verktyg för att stimulera internationellt företagande och för att få fart på ekonomin.

Med detta paket av åtgärder lades grunden till det vi idag ofta menar med globalisering. Milton Friedman (1912-2006), och Chicagoskolan står som symbol för denna utveckling som har kännetecknat den moderna kapitalismen sedan mitten på 1970-talet. Washington Consensus är den politiska term som använts för Chicagoskolans ekonomiska politik. Om Friedman kan man läsa:

”När han fick nobelpriset år 1976 fick hans Nobelföreläsning på Handelshögskolan i Stockholm skyddas av polis mot demonstranter som protesterade mot att Friedman, som de uppfattade det, hade varit inspiratör för den då styrande chilenska militärjuntans ekonomiska politik. Friedman besvarade kritiken med att han gav råd till alla som behövde, även om de var osympatiska. Han  hade också hållit föreläsningar för den kommunistiska regimen i Kina.[3]

Friedmans huvudtes är att marknaden fungerar bäst om den lämnas ifred. I sin bok Monetary History of the United States målar han upp en helt annan bild av orsakerna till depressionen på 1930-talet, än den vedertagna Keyneska. Friedman menade att 1930-talskrisen inte var följden av marknadsekonomins instabilitet, utan av dålig penningpolitik. I stället för att föra en stram penningpolitik med höjda räntor och dra in pengar, borde den amerikanska centralbanken ha motverkat depressionstrycket genom att låta penningmängden växa enligt en viss förutbestämd bana. Inflationsbekämpningen som centralbankens huvudsakliga mål, är inspirerad av Friedmans tänkande. [4]

Milton Friedmans tankegods har varit mycket inflytelserik på den politik som förts sedan 1970-talet och fram till idag. Nu har det återigen kommit grus i maskineriet för kapitalismen. Finanskris 2008 med åtföljande skuldkriser visar att det behövs nytänkande för att  få fart på en i västvärlden krisande kapitalism.


[1] Klas Eklund, Vår ekonomi, sid 389.

[2] Ibid.

[3] Ibid sid 241.

[4] Ibid, 24ff.

Socialdemokratin och globaliseringen

Näringslivet som tidigare sett samarbetet mellan stat och kapital som en viktig hörnsten för att vidareutveckla kapitalismen (Saltsjöbadsandan) blev nu mindre intresserade av samarbetet. Nu ville kapitalet ”go global”. Nationalstatens betydelse för de multinationella företagen minskande. Mot ett näringsliv som inte längre på samma sätt såg staten och kapitalet som en framgångssaga, hade S och fackföreningsrörelsen mycket lite att sätta emot. Under 30 års tid fram till finanskrisen 2008 har nyliberalismen varit den helt förhärskande idéströmningen globalt sett. Om nyliberalismen se Folkpartiets hemsida:

http://www.folkpartiet.se/Folkpartiet-nara-dig/Norra-Alvsborg/Kommuner/kommun/Trollhattan/Liberal-ideologi/Nyliberalism-/

De socialliberala krafterna har antagit en mer defensiv roll och försökt att rädda vad som räddas kan av välfärdsstaten. Om socialliberalismen läser vi på Folkpartiets hemsida:

http://www.folkpartiet.se/Folkpartiet-nara-dig/Norra-Alvsborg/Kommuner/kommun/Trollhattan/Liberal-ideologi/Socialliberalism-/

Huvudfåran inom S har inga som helst ambitioner att socialisera privat verksamhet. Tvärtom har de varit med och sålt ut statlig och kommunal verksamhet till privata aktörer. S har i allt väsentligt varit ett socialliberalt parti sedan 1930-talet, som ibland motsträvigt fått se samhället utvecklats i en mer nyliberal anda än de själva skulle vilja. Men S i Europa har å andra sidan haft mycket lite av alternativa lösningar för att utmana nyliberalismen.

SAP fick under 1980-talet ta itu med de förbättringar som svenskt näringslivet krävde  för att inte tappa konkurrenskraft mot övriga länders näringsliv. Det reformistiskt inriktade SAP hade inga andra möjligheter än att följa de krav som svenskt näringsliv ställde på S. Alternativet skulle vara att svenskt näringsliv skulle tappa i konkurrenskraft och då sannolikt lämna landet. 1980-talets reformagenda bestod inte riktigt av de reformer som vi unga socialdemokrater på 1970-talet hade tänkt oss.

Avregleringar för att ge stöd åt ett allt mer internationellt verkande näringsliv skapade nya förutsättningar för företag och kapital att placeras runt om på vår sköna glob. Efteråt kan vi konstatera att ojämlikheten mätt i ginikoefficienten ökade under 1980-talet och har fortsatt öka sedan dess. Detta oavsett vilka som suttit i regeringsställning.

Sverige anslöt sig till avregleringstrenden som verkade i hela världen på 1980-talet. Det gällde att få hjulen att snurra för det globala näringslivet. Att Sverige som ett litet exportberoende land skulle kunnat ha kvar regelringarna och bildat en isolerad ö verkar inte realistiskt. Ändå är det många som idag med strikt nationalistiska ögon ser Kjell-Olof Feldt och kanslihushögern som orsak till det som hände. Sveket mot de socialdemokratiska idealen.

Men det går väl inte att förklara att övriga världen nyliberaliserades med KOF och kanslihushögerns härjningar. En sådan analys missar hela den globaliseringstrend som accelererade på 1980-talet och fortfarande är i full blom. Kännetecknande för de som idag kallar sig vänster inte vill kännas vid globaliseringen. Man kan tycka illa om den, men vi kan inte rimligen bortse från att den existerar. Då kan vi ju inte göra något för att förändra den.

Effekten för S i Europa blev att de fick påta sig rollen att styra samhällen med en liberal politik och som ofta såg fackföreningsrörelsen som som ett hot mot stabiliteten. Olle Svenning skriver om ”Vänstern i Europa”, de nya liberalerna. Hans bok utkom år 2000.  Såväl Tony Bliar (GB) som Gerhard Schröder (Tyskland) förde en politik som var snubblande lik Margret Thatchers.

Socialdemokratin som samhällsbärare

Den andra rollen som S iklätt sig är att vara ett trovärdig samhällsbärande parti och vara beredda ta ansvar om hela nationalstaten. S hade naturligtvis kunnat avsäga sig ansvaret att vara regeringsbildande på 1980-talet och tvingas implementera en nyliberal agenda helt skild från den som John Maynard Keynes var inspiratör till och som kännetecknade de gyllene åren fram till mitten på 1970-talet. Men att ta ansvar för samhället i sin helhet oavsett vad som krävs av uppoffringar ligger djupt i den socialdemokratiska själen.

SAP har därför, förutom att man varit med och implementerat nyliberalism i Sverige, också varit med att under stora delar av 1990-talet städat upp från de problem som avregleringarna – inte minst av bank och kreditmarknaden 1986 ställde till med. Problemen i svensk ekonomi har dock ett tidigare dato en 1986. De skapades redan på 1970-talet. Se ovan.

Den agenda som användes för uppstädningen var på många sätt påtvingade av långivarna. Parallellen med dagens skuldsanering i Sydeuropa är slående.

Effekten av nödvändig saneringen blev väl inte riktigt vad jämlikhetsinriktade socialdemokrater hade hoppats på. Det stora bekymret för S är att samhällsutvecklingen har gått i motsatt riktning mot S:s visioner. Nationalekonom Stefan de Vylder skriver i boken ”Världens springnota” (sid 42.)

”Vad gäller de fördelningspolitiska konsekvenserna av 90-talskrisen var det barnfamiljer, unga och fattiga som drabbades hårdast. Inkomstfördelningen var väsentligt ojämnare mot slutet av decenniet än på 80-talet, och arbetslösheten för ungdomar, speciellt bland dem  med utländsk familjebakgrund, förblev mycket hög under hela decenniet. Ensamstående (kvinnor i regel) med barn, som mellan 1990-1999 fick uppleva en minskning av sin disponibla inkomst med nära 8 procent, var en annan grupp som fick bära en stor del av budgetsaneringens bördor. Den enda familjekategori som fick se sina disponibla inkomster stiga under 90-talet var de så kallade dinkies (double income no kids), alltså sammanboende utan barn.”

S hade under denna tid regeringsmakten från 1994 -1999. Göran Persson brukar få stående ovationer för det saneringsarbete S utförde under dessa år. Saneringsarbetet var nödvändigt och hans insats ska inte underskattas. Men var det alldeles nödvändigt att det var just de personer som hade den sämsta ekonomin som skulle drabbas hårdast?  Det är svårt att få ihop en sådan politik med S stolta visioner om ett jämlikt och ett solidariskt samhälle. Från början av 1980-talet har vi fått uppleva att ojämlikheten har ökat i Sverige. Detta även när S suttit i regeringsställning.

Nuläget och fram till valet 2014    

Vid en eventuell valseger måste S visa sig trovärdig att ta ansvar för hela nationalstatens väl och ve. En god relation med näringslivet är enligt beprövat mönster ett måste. I ett kapitalistiskt samhälle går det inte att regera i konflikt med näringslivet. Nationalstaten är beroende av hur näringslivet utvecklar sig för att klara av att kunna ha kvar en välfärdsstat och få ihop och till resurser för infrastrukturella satsningar (exempelvis vägar, järnvägar och bostadsbyggande).  Beroendet är ömsesidigt. Svenskt näringsliv klarar sig inte utan en väl fungerande infrastruktur och ett väl fungerande välfärdssystem.

S måste även sträva efter att skapa blocköverskridande överenskommelser för att skapa långsiktiga överenskommelser som bär över valperioderna. Långsiktiga spelregler är viktiga för att skapa trygghet i nationalstaten. Långsiktiga spelregler är även ett måste när näringslivet ska planera framtida investeringar och affärsutveckling.

Vid en valseger 2014 måste S, för att vara ett trovärdigt regeringsalternativ, även ta hänsyn till den borgerliga minoritetens uppfattningar. Det innebär att S kan uppfattas som mycket otydliga. Vad vill socialdemokraterna? Vad är det egentligen som skiljer S från alliansen?

Jan Björklund har uppenbarligen en poäng när han säger att S för alliansens politik med något års fördröjning. Jobbskatteavdragen som var så otroligt orättvisa och mest gynnade de redan rika enligt S, är nu inte varken möjliga eller önskvärda att mer än marginellt ändra på. Effekten blir mindre pengar i statskassan och drabbar de mest utsatta i samhället. Nu står S inför en svår uppgift att hitta en långsiktigt hållbar politik som inte ändras i grunden vid en valförlust. S måste hitta en kärna baserad på honnörsorden frihet, jämlikhet, solidaritet och hållbarhet och inte baseras på diverse utspel och taktiska utspel.

Politik är alltid föränderlig materia, men dess kärna måste ha en större beständighet än några år. Om inte blir politiken diffus och otydlig för såväl medlemmar som väljare. Är S budskap enbart ren färskvara? S vet också att den hållbara politiken måste vara djupt förankrad i Svenskt Näringsliv. Vi lever i en kapitalistisk värld. Då är det nödvändigt att hitta en politik som gynnar Svenskt Näringsliv och breda grupper medborgare på samma gång.  Annars bär näringslivet, i högre grad än idag, iväg från Sverige. Då bär det utför för konungariket Sverige. Det är ingen lätt uppgift den eventuellt nya S-ledningen har.

Privatisering av välfärden

Den överenskommelse som funnits mellan näringsliv och S har varit en arbetsfördelning, där arbetsmarknadens parter gör upp om spelreglerna inom den privata sektorn och staten, landsting och kommuner som arbetsgivare gör upp med fackföreningsavgiften om den offentliga lönebildningen och arbetsvillkoren.

Men i den nyliberala agendan fanns även ett krav att få access till tidigare gemensamt ägda domäner. Den borgerliga regeringen Bildt påbörjade denna nyordning för att modernisera den gemensamma sektorn i början av 1990-talet .När S- vann valet 1994 fortsatte S denna linje helt i linje med Svenskt Näringslivs intentioner. Det går inte att regera utan att ha Svenskt Näringsliv på sin sida. Under S regeringsinnehav från 1994 och fram till 2006 blev  privatiseringar och utförsäljning av statliga och kommunala bolag vardagsmat. Under alliansens era från 2006 och fram till idag har denna tendens ytterligare accelererat. Sverige har nu en topplacering i Europas privatiseringsliga. Idag är det många inom S som yrvaket frågar sig: Hur kunde det gå så här?

Skillnaden mellan S privatiseringspolitik och alliansens är enligt S att alliansen privatiserar av ideologiska skäl? Men då finns det åtminstone något skäl för privatiseringen. Alliansen drivs av en stark tilltro till att privata initiativ skulle ha en välgörande effekt på välfärdssektorn. Genom att konkurrensutsätta välfärdssektorn blir den effektivare och kvalitén ökar. Det är vad gängse ekonomiskt teoribildning säger i andra sammanhang. Varför skulle det vara annorlunda inom välfärdssektorn?  Det är ju samma tro på det privata initiativets överlägsenhet som har drivit S.

När nu Stefan Löfven säger att det inte går att ändra politiken i denna fråga följer han en tradition från med influens från storstrejken 2009. Det är näringslivet som bestämmer konungariket Sveriges väl och ve. S har lovat dyrt och heligt att inte konfiskera näringslivets egendomar utan istället hitta samförståndslösningar. Det vet Stefan Löfven bättre än de flesta andra från sin fackliga roll. Det stora undantaget var löntagarfondsdebatten som jag återkommer till längre fram. Men den stora skillnaden mellan att överta Ikea eller H&M är att i välfärdssektorn är det skattebetalarnas pengar. Då borde andra spelregler gälla.

Bilden av att näringslivet sköter välfärdssektorn bättre än den gemensamt ägda har varit så stark hos såväl allians, näringsliv och S att den inte ens har behövts utvärderas.

Så kom då SNS rapport om konkurrensens konsekvenser: http://www.sns.se/forlag/konkurrensens-konsekvenser-vad-hander-med-svensk-valfard. 

Den visade att det inte finns det något som tyder på att de högt ställda förväntningarna skulle infrias. I DN kunde vi läsa:

” Förhoppningarna var stora från början: Byråkratin skulle minska, liksom de effektivitetsproblem som plågade den offentligt tillhandahållna välfärden. Vidare skulle kvaliteten och demokratin stärkas tack vare ökad valfrihet för medborgarna. Vår övergripande slutsats är att det råder en anmärkningsvärd brist på kunskap om effekterna av konkurrens i välfärdssektorn. Vi kan inte hitta några vetenskapliga belägg för att de högt ställda förhoppningarna har infriats, skriver SNS forskningschef Laura Hartman.”  Se vidare: http://www.dn.se/debatt/privatiseringar-i-valfarden-har-inte-okat-effektiviteten

se även:

https://rogerdahl.wordpress.com/2012/04/03/sns-och-valfarden/

I rapporten påvisas att motsvarande resultat finns att hitta i internationella studier. Plötsligt faller hela den tjusiga bild som omgärdat privatiseringstankegångarna. Jag som skattebetalare och därigenom delägare skulle inte tycka att det var så märkvärdigt att ta ut vinst i välfärden om det var en fördel för väl konsumenter som ägarna – skattebetalarna. Men om inte nyttan överskrider kostnaden är det en ren förlustaffär för ägarna -skattebetalarna.  Att under sådana premisser betala ut hög avkastning till underleverantörer (exempelvis Carema, Attendo, John Bauer och Kunskapsskolan) skulle vara helt otänkbart inom näringslivet. Hur kan ett sådant hybridsystem överhuvud taget få förekomma? Det bryter mot all logik inom affärsvärlden. Ingen ägare skulle komma på tanken att satsa riskvilligt kapital under sådana premisser. Men det är det skattebetalarna gör. Skattebetalarnas förening borde agera i frågan. Det här missgynnar ju alla skattebetalare.

Hur kan Svenskt Näringsliv ställa upp på denna modell som gynnar en mindre del av näringslivet, men så uppenbart missgynnar den stora gruppen företag som Svenskt Näringsliv representerar? Genom att brandskatta nationalstaten blir det mindre pengar kvar till exempelvis sänkning av kapitalskatten eller en momsskattesänkning. Pengarna skulle alternativt även kunna användas till FoU för att stärka Svenskt Näringslivs konkurrenskraft globalt.

Konsekvensen av S dubbla roller

Lena Sommestad sitter som kvinnoförbundets ordförande i S verkställande utskott. Hon har en mycket klar bild av vad som behöver göras. http://www.aftonbladet.se/ledare/gastkronika/lenasommestad/article14617728.ab

När vi tänker på de två rollerna som S har är det mindre svårt att förstå att det råder så olika uppfattningar inom S. Det skulle förvåna mig om Lena Sommestad blir erbjuden ett guldkantat uppdrag av näringslivet. Hon har antagligen ”fel” åsikt. Men osvuret är bäst. En satsning på hållbarhet skulle kunna se även henne till ett lockande aktör inom det privata näringslivet.

Mindre förvånande är att Klas Eklund, Björn Rosengren, Erik Åsbrink, Per Nuder, Göran Persson, Stefan Stern och Tomas Östros och många fler kan vandra från S rakt in i näringslivet på toppositioner. Kunskaper från att hantera frågor som samhällsbärande parti är uppenbarligen efterfrågade hos näringslivet. Men den delen av S som driver fram reformer för att förbättra välfärden och trygghetssystem måste ses i ett prisma som näringslivet sätter upp ramverk för. Driver S frågor som inte passar in i detta prisma är man inte ett samhällsbärande alternativ. Det blir en konsekvens av Socialdemokratins dubbla roller. Men finns det alternativ för S till dessa dubbla roller?

Vad är alternativet?

Det är lätt att vara kritisk till vandringen från att vara ledande aktörer inom S och sedan gå  direkt in i näringslivet. Men hur ska det alternativt kunna vara? På vilket sätt ska S annars stegvis förändra samhället?

S behöver experter för att kunna vara samhällsbärande och styra samhället i regeringsställning. Då behövs experter redan idag i opposition. Vad är en expert i ett kapitalistiskt samhälle som är beroende av ett väl fungerande näringsliv?

Svaret är naturligtvis att en expert på att leda Sverige är en expert på att veta hur näringslivet fungerar och sätta in rätt politik för att stimulera näringslivet så att välfärden kan behållas och vidareutvecklas i nationalstaten. Det förstod Ernst Wigforss, det förstod Gunnar Sträng, det förstod Kjell Olof Feldt och det förstod Göran Persson. Välfärden skapas inte i ett vakuum. Den skapas i samspel med näringslivet. Staten och kapitalet sitter i samma båt. Ett väl fungerande  näringsliv är en en förutsättning för välfärdsstatens existens.

Men näringslivet är även beroende av en väl fungerande nationalstat. Näringslivet kräver god infrastruktur (kommunikationer, bostäder mm). Näringslivet är även beroende av en väl fungerande skola som levererar arbetskraft med rätt – av näringslivet – efterfrågad utbildning.

De nödvändiga investeringar som nu måste göras för vår civilisations överlevnad kräver återigen samverkan mellan staten och kapitalet. då är en S-regering en bra medspelare för Svenskt Näringsliv när den nyliberala agendan har sett sina bästa dagar.

Det som är bra för Volvo är bra för hela Sverige sa Gunnar Sträng på 1970-talet. Tiderna har förändrats. Volvo är idag kinesiskt. Men grundprincipen ligger fortfarande fast. Det som är bra för svenskt näringsliv är bra för hela nationalstaten Sverige. Sådan är kapitalismen.

Det förstår även Stefan Löfven och Magdalena Andersson. Sverige är beroende av ett väl fungerande näringsliv. Det är därför Stefan Löfven inte förstår hur näringslivet kan vara ett särintresse. Om det går illa för svenskt näringsliv går det även illa för hela Sverige. Sådana är spelreglerna i ett kapitalistiskt samhälle.

Men den svenska näringslivet är inte en homogen grupp. Det finns många olika intressen att ta hänsyn till. Här har politikerna en viktig roll att spela. Vilka  delar av näringslivet ska politikerna fokusera på? Det är huvudfrågan i den näringspolitik som ska bära in i framtiden. Om politiker vill vara med och styra utvecklingen måste de formulera konkreta mål att styra mot. Vi måste även fråga oss: Vilka samhällsbehov finns idag? Hur vill vi att samhället ska se ut?

Praktik och retorik

I praktiken har Socialdemokratin varit ett socialliberalt parti åtminstone sedan Per Albin Hansson och Ernst Wigforss dagar. John Maynard Keynes teorier som påverkade liberaler och socialdemokrater efter 1930-talskrisen syftade till att stabilisera kapitalismen, inte avskaffa den. http://sv.wikipedia.org/wiki/John_Maynard_Keynes

I retoriken har det däremot funnits en helt andra tongångar. Olof Palme talade om en demokratisk socialism och Göran Greider längtar tillbaka till den tiden när Socialdemokraterna var riktiga socialister. Men Socialdemokraterna har aldrig fört en socialistisk politik. Socialdemokraterna har inte sen urminnes tider varit socialistiska i bemärkelsen att vilja ändra på ägarförhållanden så att makten ska ligga i hela folkets händer. Det frånsade man sig 1945.

Per Albin Hanssons folkhem var hämtat från den tyska kristna idétraditionen och hade inte några ambitioner att avskaffa kapitalismen. Ernst Wigforss som finansminister, hade heller ingen ambition att avskaffa kapitalismen. På idéplanet var han starkt influerad av Gillessocialismen. http://sv.wikipedia.org/wiki/Gillesocialism. Något som jag själv har en stark dragning till. Men detta intresse satte föga spår på den praktiska politiken.

Det enda undantaget som bekräftar regeln, att inte gå upp till kamp mot näringslivet, var löntagarfondsdebatten under sent 1970-tal och 1980-talet. Den här frågan drevs från LO. Ledande politiker inom S var inte på något sätt överförtjust över idén.

Av löntagarfonder blev ett så urvattnat förslag att ingen kände sig särskilt nöjd med slutresultatet. Inom näringslivet fanns det en stark skepsis även mot det urvattnade resultatet. Varför samla kapital i gemensam ägo? Varför inte låta pengarna finnas i privat ägo och generera avkastning? Idag är det få socialdemokrater som vill minnas löntagarfondsdebatten. Den bröt mot hela samarbetsandan.

En klok före detta fackföreningsman sa vid en intervju som jag hade med honom förra sommaren 2011: Om man biter katten i svansen kommer katten naturligtvis inte sitta kvar och bli uppäten. Katten kommer självklart hitta säkrare jaktmarker. Analogin med hur företagen skulle agerat är uppenbar. I en globaliserad värld hade självklart företagen flytt ut ur Sverige illa kvickt.

Om vi ser S som ett socialliberalt parti som idémässigt ligger mycket nära Folkpartiet är det mindre konstigt att så många ledande socialdemokrater anses vara så värdefulla för näringslivet. När nyliberalismen minskat i dragningskraft ska det bli intressant att se vilka skillnader som utkristalliserar sig mellan S och FP.  Kommer FP att närma sig en socialliberalism som Bertil Ohlin stod för kommer skillnaden mellan S och FP att vara hårfin. Det öppnar upp för nya politiska konstellationer.

Ett miljöparti inspirerad av den gamla liberalen Karl Staaff  http://sv.wikipedia.org/wiki/Karl_Staaff passar väl in i denna  konstellation. Här kan vi få en ny mittenarena.

Miljöpartiet måste lära sig spelreglerna i ett kapitalistiskt samhälle även om de inte ens tycks förstå vad det innebär. De vill inte se samhället utifrån den skärningen. Men spelplanen finns där ändå oavsett vad Miljöpartiet vill eller inte. Det går inte att ställa krav som går stick i stäv med viktiga näringslivsintressen. Då kommer förslagen per automatik att hamna i papperskorgen. Däremot kan man hitta förslag som det går att få andra grupper inom näringslivet med på finns en klar möjlighet.

Samma sak gäller för Vänsterpartiet., Ska V vara en trovärdig aktör i ett kapitalistiskt samhälle gäller det att förstå den spelplan som gäller. Den revolutionära möjligheten är idag beprövad och anses väl inte särskilt attraktiv. Den reformistiska vägen kräver en lyhördhet för de mest inflytelserika delarna av näringslivet. Annars går det inte att stegvis förbättra Sverige.

Det finns en inneboende tröghet i detta. Vem ska vara advokat för morgondagens framväxande näringsliv. Hur ska man redan idag få med sig åtminstone delar av näringslivet på att skapa det långsiktigt socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbara samhället som är nödvändigt för vår civilisations överlevnad. Sverige skulle kunna skapa modeller som skulle kunna fungera som spjutspetsar för andra länder. Se exemplet Hammarby Sjöstad och Norra Djurgårdsstaden. Denna fråga och många andra måste ventileras med alla berörda aktörer. Vi sitter idag i samma båt, även om positionerna är lite olika i båten. Då gäller det att få till ett samverkande projekt för att rädda civilisationen från annalkande katastrofer.

En anständig kapitalism

Efter finanskris och de statskriser som nu flera europeiska stater står inför börjar alltfler röster tala om att det behövs något nytt. Någon demokratisk socialism står inte att finna någonstans i världen även om vi använder förstoringsglas. Inte ens antydningar. Däremot finns det många som talar om en ny anständig kapitalism. På World Economic Forum i Davos där världens elit träffas har det redan innan finanskrisen talats om obalanser i dagens ekonomi som kan få oönskade sociala konsekvenser. Den ekologiska faran har även behandlats. Nu krävs handling från eliterna som styr världen för att undvika katastrofer. Näringslivet måste börja ta ansvar för världens totala situation. Till det krävs ett helhetstänkande från näringslivets sida.

Det är i det perspektivet vi kan se exempelvis Folksams strategi med ansvarsfulla placeringar. http://www.dagensarena.se/nyheter/folksam-saljer-hela-aktieinnehavet-i-lundin/

Det är också i sökandet efter en anständig kapitalism  som vi kan se Klas Eklunds DN:artikel Kapitalism 4.0 http://www.dn.se/debatt/vi-behover-en-ny-kapitalism-som-ar-mer-ansvarstagande

Klas Eklund har i artikeln bättre än det flesta formulerat en kort och koncist analys över den situation vi befinner oss i:

”Kapitalism 4.0″. ” Mot bakgrund av finans- och skuldkriserna och klimathotet fram­träder en kapitalism som inte tar långsiktigt ansvar och som lämnar alltför många vid sidan av – i arbetslöshet eller utan möjlighet att delta i de rikas standardhöjning. Den västliga kapitalismen är inte hotad som system, men hur ser nästa fas ut? Den måste försöka stabilisera finansmarknaderna för att undvika nya krascher och bli mer uthållig, miljövänlig, ansvarstagande och inkluderande, skriver Klas Eklund.”

Den här analysen borde ingå som utgångspunkt, som ett av flera dokument som underlag för fortsatt samtal om att skapa en relevant politik för framtiden.Vi skulle kunna formulera om Klas Eklunds ord till att vi ska skapa ett långsiktigt hållbart  ekonomiskt, socialt och ekonomiskt hållbart samhälle.

Klas Eklund ger också en idé var vi ska rikta blicken när det gäller att genomföra de förändringar som är nödvändiga:

 Företagen måste ta ett utökat samhällsansvar. Ska de förtjäna vårt förtroende måste de visa att de är goda samhällsmedborgare. När marknadsekonomin segrat måste segraren ta ansvar; eller som Pippi och Bamse säger: ”Den som är mycket stark måste också vara mycket snäll”. Ett bra företag strävar inte bara efter aktieägarvärde utan gör det också möjligt för de anställda att förkovras och utvecklas; det tar ansvar för sin sociala närmiljö, skapar nya instegsjobb, driver på teknisk utveckling, energieffektivisering och långsiktigt miljöarbete.”

I och med att globaliseringen fortgår kommer kapitalackumulationen att fortsätta med oförminskad styrka. Det gör även att makten kommer att vara koncentrerad på allt färre händer. Det innebär i sin tur att de som sitter inne på makt inte längre kan sitta på läktaren och invänta resultat av politiker som inte har den makt som behövs. De som har makt måste bli snällare. Det finns idag en grupp som går i bräschen för ett aktivt deltagande. Bill Gates och Warren Buffert är två exempel. Det behövs mer från de superrika om vi ska få till stånd den förändring som krävs.
Annat referensmaterial

Left Behind:

I programmet  ”Left behind” på CBC (Kanadas motsvarighet till BBC, public service radio/teve) beskrevs den ekonomiska utvecklingen i USA och Kanada från 1950-talet och fram till idag. Ojämlikheten har sedan 1980-talet ökat i Tyskland, Sverige, México och Japan. Epicentrum för den ojämlika utvecklingen finns dock i USA. De rikaste 400 personerna i USA äger mer än 150 miljoner människor tillsammans. Genomsnittslönerna i USA har stagnerat sedan 1970-talet. Sedan 2001 har åtminstone 50 procent av befolkningen, inflationsjusterat, haft stagnerade eller minskade inkomster i USA. Den rikaste procenten tjänade på 1970-talet omkring 9 procent av den totala nationalinkomsten i USA. Nu tar den rikaste procenten in mer än 20 procent av BNP. Mitt i recessionen under finanskrisen 2007, tog den rikaste procenten in 23.5 procent av den totala nationella inkomsten.

Enligt Robert Reich har vi inte sett så stora inkomstskillnader sedan 1928 året innan den stora finanskrisen på 1930-talet. Detta skapar obalanser i en amerikanska ekonomin hävdar han. http://en.wikipedia.org/wiki/Robert_Reich

Se vidare:

https://rogerdahl.wordpress.com/2012/06/09/left-behind-kalla-cbs-kanandas-motsvarighet-till-bbc/

Prat och verkstad

Skillnaden mellan S retorik och praktik har under många år varit häpnadsväckande stor. S talar om ökad jämlikhet och full sysselsättning men för en politik som leder i motsatt riktning. Jämlikheten har minskat och de ekonomiska och sociala klyftorna har ökat i Sverige sedan 1980-talet. S har suttit i regeringsställning under större delen av den tiden. Trots det talar S gärna om ökad jämlikhet, rättvisa och solidaritet med de svaga, utan att ha konkret politik för detta.

S talar även om full  sysselsättning. Det är ett honnörsord för alla inom S och fackföreningsrörelsen. Trots det har vi haft en hög arbetslöshet i Sverige sedan början av 1990-talet. S har suttit i regeringsställning från 1994 fram till 2006.

S har på ett förunderligt sätt lyckats med att skylla på borgerliga politiker för att S drivit en praktisk politik som inte alls överensstämmer med retoriken. Idag har gapet mellan fagra löften och praktisk politik blivit så stor att det svårt att med retorisk skicklighet kunna dölja detta gap. Det visade sig med övertydlighet när Håkan Juholts skickliga retorik skulle omsättas i praktisk politik i skuggbudgeten hösten 2011. Gapet blev för stort och besvikelsen stor för S medlemmar och medierna såg genast en inkonsekvens att fokusera på.

Människor blir allt kunnigare och förstår samhällsfenomen bättre än tidigare generationer. Det går inte i längden att vinna väljarnas förtroende med fagra löften utan att ha en praktisk politik som stöttar pratet.

För att S ska framstå som ett trovärdigt alternativ måste det finnas en koppling mellan idé och verklighet. Kjell Olof Feldt beskriver detta på ett utmärkt sätt i boken: ”En kritisk betraktelse, om socialdemokratins seger och kris. Bonniers förlag.Löften som inte kan hållas skapar bara besvikelse hos väljarna. Bättre då att presentera en politik som går att genomföra.

Om vi skrapar bort retoriska luftbubblor och pratpastejer så blir det lättare att hitta fram till en debatt om framtiden. Hur vill vi att Sverige ska fungera i framtidens globala värld?  Nästa fråga blir: Hur ska vi agera för att komma dit?

Folkrörelsernas, fackföreningarnas,  och den ideella sektorns framtida roller måste noga analyseras och utvärderas. Finns det idag några möjligheter för folkrörelser av äldre eller yngre sort att spela en aktiv förändringsroll? De stora blir en del av etablissemanget och de små uppstickarna är för små för att spela någon avgörande roll för samhällsförändringen.

Går det överhuvud taget för S att förena de dubbla rollerna – att samtidigt vara samhällsförändrare och samhällsbevarande (för att vara en trovärdig kandidat för att bilda regering?)

Idag söker sig S tillbaka till en politik där staten och kapitalet samverkar i gemensamma projekt. S strategi är att stat, kommun, landsting, näringsliv, fackföreningar och akademi ska samverka för att genomföra viktiga satsningar.

När det gäller hållbarheten går det att samverka i alla dimensionerna, ekologiskt, socialt och ekonomiskt.

Många av de satsningar som behöver göras är inte företagsekonomiskt lönsamma. Då behöver samhället skjuta till pengar för att få det gjort. Näringslivet får sedan uppdraget att genomföra själva jobbet. Denna typ av satsning är S gamla paradgren exempelvis när miljonprogrammet byggdes. Detta angelägna arbete kommer att skapa hållbara jobb. Samhällets uppgift är att styra beställningarna till de mest prioriterade områdena.


The first 5.000 years – David Graeber

Om David Graeber:” http://en.wikipedia.org/wiki/David_Graeber

Boken ” The first 5.000 years” by David Graeber:http://www.indybay.org/uploads/2012/08/13/david_graeber_-_debt__the_first_5_000_years.pdf

David Graeber:”Debt. The first 5.000 years”http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/david-graeber-debt-the-first-5000-years

Om David Graeber the Guardian:”http://www.guardian.co.uk/profile/david-graeber

Conversations w/ Great Minds – Dr. David Graeber Debt: The 1st 5000 years P1http://www.youtube.com/watch?v=SnOqanbHZi4

Occupy Frankfurt – David Graeber – 18.05.2012http://www.youtube.com/watch?NR=1&v=e9zy7EPVve8&feature=endscreen

Vårt nuvarande penningsystem omöjliggör en hållbar utveckling

Yoshi Frey, socionom och författare skriver intressant artikel i Göteborgstidningen. Under rubriken: ” Bankernas makt skapar stora kriser”

Artikeln inleds:

”Bankerna har naturligtvis intresse av att ge så mycket kredit som möjligt. De tjänar pengar på räntan. Men de expansiva penningmängderna leder regelbundet till bubblor som i sin tur skapar avsevärda skador i realekonomin, skriver Yoshi Frey.

Roten till de återkommande kriserna i det kapitalistiska systemet är vårt nuvarande penningsystem. Utan allmänhetens vetskap har bankerna nämligen skaffat sig möjligheten att skapa pengar ur intet genom utlåning. Det innebär att affärsbankerna skapar nya pengar när de ger lån till sina kunder. Processen kallas penning- eller kreditmultiplikator. Begreppet syftar på en förvirrande cirkellogik: Varje kredit blir en deposition någonstans i banksystemet som i sin tur berättigar banken till skapande av en ny kredit. Så kan det hålla på, och resultatet är att 95 procent av alla pengar skapas på detta vis. Resterande fem procent är kontanter skapade av centralbanken. Centralbanken har alltså ingen bra kontroll över penningmängden.”

Min kommentar:

Instämmer med artikelförfattaren om att det är Central banken inte har bra koll på penningmängden. Men det är det kapitalistiska samhällssystemet i sin helhet som kräver ständig tillväxt, inte penningsystemet.

Efter finanskrisen 2008 har debatten varit livlig om hur vi kan förändra dagens penninghantering och att skapa mer hållbarhet i det finansiella systemet.

Orsaken till bubblorna och bubblor som brister är många. En viktig orsak är hur aktiemarknaderna fungerar. Mellan IT-kraschen år 2000 och fram till år 2008 hade världens aktiebörser varit oerhörda framgångssagor. En mycket låg ränta dopade börserna. Sedan kom finanskraschen.

Vår lärdom av detta är att räntorna är fortsatt mycket låga vilket medför att börserna dopas. Dessutom har kvantitativa lättnader satts in för att ytterligare dopa aktiemarknaden och få fart på hjulen i den reala ekonomin och därigenom minska arbetslösheten. Det tycks som det bara är att invänta nästa krasch.

Eftersom pengarna på aktiebörser avser diskonterade framtida bolagsvinster är det faktiska värdet av de pengar som investeras mycket svårbedömt. Att banker skapar pengar ur intet innebär självklart att det finns mer pengar på de internationella finansmarknaderna. När utbudet av pengar ökar drar detta i sig upp kursvärden på den totala aktiemarknaden. Motsatsen råder också självklart. Om penningmängden i systemet skulle minska genom att bankerna inte längre har möjlighet att skapa pengar ur intet, kommer världens aktiebörser att falla dramatiskt.

Med detta inser vi att det inte bara är bankerna som är motståndare till att ändra nuvarande system. Många mycket förmögna människor skulle förlora mycket pengar om aktie – och råvarumarknaden faller på grund av ett minskat utbud av pengar.

Även alla som sparar i aktiefonder och pensionssparare världen över skulle drabbas av samma obehagliga resa. Det är detta vi måste ha i minnet när vi funderar över vilka konsekvenser en förändrad penninghantering medför. Artikeln fortsätter:

”Bankerna har naturligtvis intresse av att ge så mycket kredit som möjligt. De tjänar pengar på räntan. De expansiva penningmängderna leder regelbundet till spekulativa bubblor som i sin tur skapar avsevärda skador i realekonomin. I krisen socialiseras sedan skulderna och vinsterna privatiseras.

Eftersom räntebeloppet aldrig skapas samtidigt med lånet tvingas vi kollektivt låna mer för att betala räntan. Skulderna måste därför växa och därmed måste även ekonomin växa. Skulden är ju ett prestationskrav. Därför fungerar systemet bara så länge allt växer – exponentiellt dvs. mot oändligheten. Vilket såklart inte fungerar på en begränsad planet. Någon gång brakar allting ihop. ”

Min kommentar:

Artikelförfattaren skriver: ”Därför fungerar systemet bara så länge allt växer – exponentiellt dvs. mot oändligheten. Vilket såklart inte fungerar på en begränsad planet. Någon gång brakar allting ihop. ”

Jag instämmer med artikelförfattaren. Bankerna är en mycket viktig aktör i dagens finansstyrda kapitalism. De finansiella transaktionernas andel av det totala antalet transaktioner växer hela tiden dramatiskt.  Men de finansiella transaktionerna består i hög grad av köp och sälj på värdepappersmarknaderna och dess derivat. Det är en annan typ av transaktioner än rena banktransaktioner in – och utlåning. Dessa translationer utförs såväl inom banken, men även av andra aktörer inom banken såsom fondbolag eller att ett skuggbankssystem skapas vid sidan om ordinarie verksamhet.

Men annars gäller samma principer för all affärsverksamhet. När aktieägare investerar kapital i olika bolag, sektorer eller regioner görs det för att skapa avkastning. Det är inte på något sätt en unik situation just för banker. Ett försäkringsbolags affärsidé är att få in premier från kunder, skapa avkastning på pengarna och sedan dela ut pengarna i rater eller som engångsbelopp -tillbaka till kunderna. Om det inte går att skapa avkastning skulle hela affärsidén tillhöra gårdagen. Det är ju avkastningskravet som driver fram ett system som med jämna mellanrum brakar ihop och som alltmer visar sig långsiktigt ohållbart.

Oändlig tillväxt ter sig alltmer orimlig på en begränsad planet. Men att försöka få stopp på tillväxten och skapa ”nedväxt” skulle få dramatiska konsekvenser för hela det ekonomiska systemet. Världens samlade eliter skulle med kraft motsätta sig en sådan utveckling. Om vi ser till historien och finanskrisen 1930 så är risken är uppenbar att detta skulle medföra mycket osympatiska händelser, fascism/nazism och världskrig. Det är ju detta som är vår civilisations stora dilemma.

Vi är alla integrerade delar i det vi kallar finanskapitalen. Ingen skulle väl vilja få ut mindre belopp på vårt fondsparande eller pensioner? Ändå inser vi att systemet inte är långsiktigt hållbart.

Artikeln fortsätter under rubriken. Blind fläck

”Eftersom våra ekonomer och politiker har en blind fläck och inte förstår dessa sammanhang så försöker man vara dessa omöjliga tillväxtkrav till lags. Tillväxtfällan kräver en allt mer hänsynslöst exploatering av arbetskraft och naturresurser. Utan insikt i den systemiskt förutbestämda självdestruktivitet vi befinner oss i, är våra politiker dömda att misslyckas. Samhället hamnar förr eller senare i en återvändsgränd där varken ytterligare skuldsättning, sparåtgärder eller ytterligare tillväxt är tillräckliga för att betjäna de exponentiellt exploderande fordringarna. ”

Min kommentar: Med anledning av av det jag skrev ovan är det inte fråga om någon blind fläck. Det är istället valet mellan pest och kolera som gör att politiker och ekonomer är så villrådiga.

Vi sitter fast i ett ekonomiskt system, som är mycket svårt att ta sig ur, trots att vi ser självdestruktivitet inbyggd i systemet. Orsaken är helt enkelt att vårt globala kapitalistiska  system är så sammanflätat att en radikal förändring av systemet skulle få mycket negativ effekt för oss alla.

Att hitta en väg ur detta beroende är en överlevnadsfråga för vår civilisation. Men lösningarna måste noga övervägas så att vi inte hamnar ur askan i elden. Ska vi medverka till att starta en process nu som mycket väl kan leda till fascism/nazism och världskrig som kan utplåna hela vår civilisation, eller ska vi vänta med risk att gå samma eländiga öde till mötes. Pest eller kolera.

Artikeln fortsätter:

”Demokratiska rättigheter urholkas och socialstaten demonteras för att trygga fordringsägarnas intressen. Precis som under 30-talet ökar stressen i samhället och extremistiska strömmingar blir starkare. En farlig politisk utveckling börjar ta fart och hotar demokratin och medmänskligheten.

Redan under 30-talet identifierade många inflytelserika ekonomer den viktigaste orsaken till den dåvarande djupa ekonomiska krisen: kopplingen mellan kreditgivning och pengaskapande. De krävde därför att bankerna endast skulle låna ut det de verkligen hade som reserv i centralbankspengar. På så vis skulle kreditgivningen förbli bankernas affär och pengaskapandet återigen bli statens. Chicagoplanen, som reformförslaget kallades, övervägdes på allvar av den då sittande amerikanska presidenten Franklin Roosevelt. Men bankernas motstånd var för starkt. ”

Min kommentar: Kan bara instämma. Motståndet mot förändringar är även idag för starkt inte bara från bankerna utan från alla tunga finansiella aktörer världen över som skulle förlora stora delar av sina förmögenheter om vi förändrade systemet.

Samma sak gäller för hela den globala affärsverksamheten. Den bygger på tillväxt. Utan tillväxt avstannar hela företagsvärlden. Det är inte hållbart men vi vill heller inte att all affärsverksamhet ska avstanna. Vi måste hitta en väg ur detta system, utan att drabbas av olidliga plågor.

Varje företag, litet som stort, måste ha tillväxt. Ett företag som inte genererar avkastning tillhör historien. Varje anställd vill ha sin beskärda del av det ökade löneutrymmet. Fackföreningarnas roll är just att se till att de anställda får sin del av överskottet.

Varje fond – och pensionssparare vill ha tillväxt av det insatta beloppet. Samma principer gäller världen över. Vinnarna är de som lyckas få sitt kapital att förränta sig bäst. Vinnarna är också de som arbetar i de företag som är mest lönsamma – och som därför har utrymme att tillgodose fackföreningar och de anställdas behov av förbättrad levnadsstandard. Vi är med andra ord alla medspelare i den globala tillväxtens logik.

Om inte bankerna skapar pengar för att upprätthålla tillväxten finns det andra aktörer som ser till att få in mer pengar i systemet. Obamaadministrationen och FED har använt sig av kvantitativa lättnader  för att få hjulen att snurra i USA igen. Se vidare så fungerar kvantitativa lättnader: http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/varlden/fakta-sa-fungerar-kvantitativa-lattnader_7012767.svd

Det är med andra ord inte bara de privata bankerna som skapar pengar ur ingenting. Hela världsekonomin bygger på samma princip. Öka penningmängden inom den finansiella marknaderna och se till att tillväxten hålls uppe. Mer pengar skapas av pengar, inte primärt av arbete, även om den finansiella sektorn sysselsätter en ansenlig mängd människor världen  över idag. Många branscher som exempelvis IT tjänar även ofantliga belopp på att leverera till den finansiella sektorn. Så det är ett integrerat system som är mycket komplext och svårt att gå in och peta i. Börjar man förändra på ett ställe kan det hända synnerligen oönskade saker på ett annat ställe i denna sammanflätade väv.

Artikeln fortsätter under rubriken: Valutafondens forskare

”Två forskare hos Internationella Valutafonden, Jaromir Benes och Michael Kumhof, har nyligen med hjälp av avancerade datormodeller undersökt effekterna av en sådan penningreform för dagens USA. Resultaten av studien är häpnadsväckande. En sådan penningreform skulle avsevärt dämpa konjunkturcyklerna, bank-runs skulle förhindras och de privata och offentliga skulderna skulle minska dramatiskt. Sammantaget skulle detta leda till enorma samhällsvinster: ekonomin skulle växa på grund av lägre räntor och skatter, bättre fungerande marknad och låg inflation. IWF-forskarna anser därför reformen vara en ytterst önskvärd politik.

Studien markerar ett paradigmskifte inom nationalekonomin. Att bankerna själva skapar pengar och därmed efterfrågan genom kreditgivning har hittills ignorerats i ekonomernas modeller. Denna faktor har en avgörande betydelse, men den har helt förbisetts i den moderna makroekonomiska litteraturen, menar de båda IMF-forskarna. Om ekonomerna inte förstår orsakerna till krisen, hittar de inte heller en lösning.

Enligt grundlagen utgår all offentlig makt från folket. Att låta bankerna skapa pengar är en enorm maktöverföring till privata, ej demokratiskt legitimerade intressen.

Enligt grundlagen skall den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten och det allmänna ska främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer. ”

Min kommentar: Det är glädjande att IMF-forskare börjat närma sig denna mycket besvärliga och komplexa fråga. Rapporten ifrågasätter då även själva finanskapitalismens hjärta. Men som tidigare sagts, då ifrågasätts samtidigt det kapitalistiska systemet i sin helhet. Även om inte detta sägs rakt ut. Bankernas makt har inte på något sätt minskats sedan 1930-talet och finansiella och reala ekonomin har blivit så sammansvetsat att det är mycket svårt att hitta en realistisk utväg ur detta.

Artikeln fortsätter:

”Ett penningsystem som tvingar oss till en exponentiell tillväxt av skulder och av ekonomin omöjliggör en hållbar utveckling och missgynnar definitivt den enskildes välfärd.

Vårt penningsystem strider därmed mot grundlagen.

Det finns därför övertygande skäl att undersöka de reformförslag som går ut på en separation av penningskapandet från kreditgivningen. Penningmakten ska överföras i demokratins kontroll. En viktig nyckel till en social, ekologisk och ekonomisk hållbar utveckling är en penningreform.”

Min kommentar: Från perspektivet att rädda civilisationen är denna artikel och IMF-forskarnas slutsatser mycket lovvärda. Men de effekter som en nyordning av penninghanteringen skulle få, utmanar samtidigt hela den globala kapitalismen. Ett faktum som ingen idag verkar vågar ta tag i – ens med en tång. Glädjande nog har världens eliter under ett antal år diskuterat kapitalismens kris på World Economic Forum i Davos . Så sjukdomsinsikten finns. Men hittills har det varit ont om lösningsförslag. Att sparka genom en Chicagoplan mot världens samlade eliter, känns aningen utsiktslöst.

För att nå framgång med ett lösningsförslag måste det nog till andra lösningar.

”Att kreditexpansion används för att blåsa upp värdet på tillgångar (aktier, fastigheter, råvaror, mat, …) är inget nytt – värden som inte går att realisera i framtiden, kommer inte att realiseras. Det hjälper inte att med tex QE sparka plåtburken lite längre ner längs gatan. Finansiella tillgångar och derivat därav är uppblåsta bortom all räddning. Att sticka hål på bubblan så fort det bara går är givetvis nödvändigt…men lika nödvändigt är det att förbereda våra ekonomier för följderna. Några alternativ finns egentligen inte. ”

Min kommentar:
Nej det hjälper inte i längden att hålla en sjuk patient vid liv med hjälp av konstgjord andning. Där är vi överens.
Men innan man driver en så för mänskligheten viktig fråga som att driva en linje att sticka hål på bubblorna skulle kunna få. Borde vi då inte reflektera över vilka konsekvenser vårt förslag att försöka sticka hål på bubblan kan få. Se ovan. .

Att få hela världens eliter mot sig i denna fråga känns inte som en helt bra sits. Att mot deras vilja försöka driva igenom planen känns inte som någon hit. Tvärtom känns det som det skulle påskynda en kommande katastrof snarare än att vara med och dämpa den. En konsekvensanalys är väl en relevant fråga att ställa sig, innan man fortsätter att hysa tillit till förslaget.

 

Artikeln av Yoshi Frey hittar vi här: http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.1191467-bankernas-makt-skapar-stora-kriser

Joseph Stiglitz om landskatt

En intressant artikel av Joseph Stiglitz, professor of economics at Columbia University, won the Nobel Prize in Economics Science in 2001.Joseph Stiglitz — interview with Christopher Williams, of the Robert Schalkenbach Foundation, October, 2002, published in Geophilos, Spring, 2003

http://www.wealthandwant.com/themes/underpop/Stiglitz.htm

Det geolibertanska samhället del 2

 

Detta är mitt andra inlägg om det geolibertanska samhället. Inlägget avslutas med en generell reflektion av modellbyggen och den verklighet modellen avser avspegla.

Mitt första inlägg hittar vi här:  https://rogerdahl.wordpress.com/2012/12/21/fran-nyliberalism-till-geoliberalism-i-en-global-varld/

På hemsidan läser vi:

”Sveriges Georgistiska Riksförbund är en organisation under bildande som vill verka för att sprida kunskap om den geoklassiska ekonomins principer för hur offentligheten bör finansieras och marknaden struktureras. ”http://www.landskatt.se/det-geolibertarianska-samhaumlllet.html

Vem är Henry George?

Grundläggande filosofiska tankar har geolibertanerna hämtat från Henry George (1839-1897. Om honom läser vi i Wikipedia: ” Henry George är mest känd för sin tanke om att jordränta bör delas jämlikt av hela samhället snarare än att tillfalla ett fåtal individer. Det tydligaste klargörandet av denna ståndpunkt finns Progress and Poverty: ”We must make land common property.”[2] Detta skulle visserligen kunna göras genom att socialisera jorden och sedan hyra ut den, men George föredrog personligen att införa en jordskatt, dels eftersom detta skulle utgöra en mindre kontroversiell och omvälvande förändring i ett land där jordrättigheter redan delats ut till individer. Med hjälp av inkomsterna från denna enhetliga skatt skulle staten kunna undvika att beskatta andra former av inkomst, rikedom eller transaktioner. Införandet av denna skatt skulle få som resultat att värdet av jordrättigheter skulle falla, men George var inte villig att kompromissa med inställningen att jordägarna skulle kompenseras, då han såg en parallell med den tidigare debatten om att kompensera tidigare slavägare.

Georgister menar att all ränta som fås från naturresurser (jord, mineraltillgångar, luftkorridorer, utsläppsrätter, fiskekvoter, omloppsbanor i rymden etc.) bör tillfalla samhället snarare än en privat ägare, och att inga andra skatter eller nedtyngande ekonomiska regleringar bör finnas. Att avskaffa alla andra skatter skulle i praktiken innebära en hög jordskatt, och ett motsvarande sjunkande av värdet på jordrättigheter, även om inga prisförändringar skulle ske vad gäller uthyrning av jord (bortsett från de som orsakas av reducerandet av andra skatter och regleringar) av en anledning som redan Adam Smith förklarade i sin bok Nationernas välstånd.[3]

En jordskatt i Georges mening skulle enligt den etablerade nationalekonomin vara effektiv.[4] Moderna nationalekonomer som ekonomipristagaren till Alfred Nobels minne Milton Friedman instämmer i att Henry Georges jordskatt skulle vara potentiellt välgörande eftersom den, i motsats till andra skatter, inte tynger ned ekonomin, och därmed stimulerar en snabbare ekonomisk tillväxt. Synen på jord som gemensam egendom passar väl in i den moderna miljörörelsens uppfattning, och vissa har förespråkat en ekologisk skattereform som en ersättning för nuvarande regleringar. Detta skulle innefatta skatter för utnyttjande av jord och naturresurser, inklusive omfattande skatter eller avgifter för föroreningar.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Georgism

Jag ska här kommentera olika aspekter av den geolibertanska tankekonstruktionen.

 Om råvaruskatt

Det rimligaste skulle vara att alla samhällsmedborgarna ägde de naturresurser som finns inom nationalstatens domän. Om så skulle vara fallet behövs ingen råvaruskatt. Då går vinsterna av våra naturresurser automatiskt till samhället.  Men så vist är det inte ordnat idag.

Det har under det senaste året förts en allt livligare debatt om varför internationella råvaruföretag ska slippa så lindrigt undan, när de tömmer områden på råvaror och sedan blir det kommunens uppgift att städa upp efter gruvbolaget. I och med automatisering och produktivitetsutveckling skapas allt färre arbeten i det lokala samhället. Det blir en mycket dålig affär för lokalsamhället och för nationalsamhället i stort.

Centerpartiet i Norrbotten vill inrätta råvaruskatt, Publicerat: fredag 28 december 2012 kl 07:15

”Centerpartiet i Norrbotten vill inrätta en regional råvaruskatt på råvaror som tillexempel järnmalm och energi som oförädlat förs ut från Norrbotten. Men det är inget näringsministern och centerpartiets ledare Annie Lööf vill se, enligt P4 Norrbotten.”

Annie Lööf har en helt annan syn i frågan: ” – Jag är väldigt stolt över att vi har ett näringsliv i Sverige där vi inte konfiskerar den största delen av vinsten i form av skatt. Däremot möjliggör vi faktiskt för vinst genom att återinvestera i verksamheten och skapa fler jobb till fler människor, säger Annie Lööf till P4 Norrbotten.”

”Men centerpartiets distriktsordförande i Norrbotten Kristina Bäckström ser saken på ett annat sätt. ”

”Att markägare knappt får något för att deras mark exploateras bidrar snarare till ett motstånd mot exempelvis nya gruvetableringar och stimulerar inte regionen, säger hon.

– Jag skulle själv inte ha varit positiv om jag hade mark och någon kom och grävde upp marken, och bröt en massa mineraler och sen fick man ingenting för det. Jag tycker det är ganska naturligt att norrbottningarna borde tycka att vi ska få ta del av vinsten. Vi ser ju landsbygden töms på folk och gårdar håller på att rasa ihop. Det finns inga arbetstillfällen och det här skulle ju faktiskt kunna skapa mer livskraft i Norrbotten, säger Kristina Bäckström.

Centerpartiets partiledare Annie Lööf menar att gruvbolagen redan står för stora skatteintäkter i landet.

– Gruvbolagen i Sverige genererar idag mängder med skatteintäkter till staten i form av arbetsgivaravgifter och man sysselsätter många människor. Arbetsförmedlingen i Norrbotten räknar ju med 5000 nya arbetstillfällen bara på några år och det innebär ju skatteintäkter till staten, säger Annie Lööf. ”http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=5393232

Här ställs två helt olika synsätt mot varandra. Annie Lööf står för den nyliberala synen.  Kristina Bäckströms argument är snarast ett socialliberalt förhållningssätt. Gärna ett fritt näringsliv, men det ska även gynna lokalsamhället och samhället i stort.

Kristina Bäckströms synsätt är det som präglat vår gemensamma syn av kapitalismen fram till slutet av 1970-talet. Sedan dess är det Annie Lööfs nyliberalistiska agenda som har dominerat samhällsdebatten. Geolibertanerna ställer sig här troligen på Kristina Bäckströms sida mot företagens rovdrift av gemensamma naturresurser.

Men ett sådant synsätt skapar oro hos kapitalet. Gruvskatter skapar oro internationellt på finansmarknaderna: http://www.affarsvarlden.se/hem/nyheter/article793315.ece

Konjunkturinstitutet har även funderingar:

”Syftet med en råvaruskatt är att skapa incitament till en ökad hushållning av jungfruliga råvaror, samt stimulera till återvinning och återanvändning. Effekterna av en skatt på järn, andra metaller och mineraler, både för det som bryts i Sverige och det som importeras, samt en skatt på användningen av oljebaserad plast undersöks i rapporten. En generell skatt minskar avfallet i vissa branscher men förändringen i avfallsmängderna är liten i förhållande till de totala avfallsmängderna. Om det vore möjligt att undanta material baserat på återvunnet material så skulle skattens effektivitet öka. ” http://www.konj.se/294.html

En råvaruskatt kan med andra ord även ses ur ett ekologiskt perspektiv. Frågan om råvaruskatt och vem det är som ska äga råvarutillgångarna kommer med all säkerhet att bli allt mer central ju mer vi närmar oss ”peak everything” och när jordens befolkning ökar.

Om landsskatt

Samma sak gäller för vår gemensamma jord. Kina och Saudiarabien har redan varit förutseende att köpa jord för att kunna mätta en växande befolkning. Geolibertaner sätter fingret på frågor som kommer att bli allt viktigare redan i närtid.

Frågan är bara: Vad ska vi i Sverige göra åt det? Hur ska vi i Sverige påverka Kina och Saudiarabien? Till det behövs internationella överenskommelser. Det blir inte lätt för världssamfundet att övertyga Kina om att sluta inmuta viktiga jordbruksområden för den egna försörjningen.

Hur vi ska använda våra gemensamma globala resurser? Det är rimligen något som det måste finnas globala överenskommelser och regelverk för. Det är raka motsatsen till den självreglerande marknaden välsignelse. Kina och Saudiarabien har i kraft av ekonomisk styrka möjlighet att använda marknadsmekanismerna för egen vinning, på bekostnad av nationalstatens innevånare i de länder där de inmutar mark.

Om landsskatt och global konkurrens   

Om Sverige ensidigt skulle införa en landskatt kommer det att leda till att resursstarka människor kommer att flytta till andra länder med ingen eller lägre landsskatt.

Detta ser vi hela tiden när resursstarka företag och människor flyttar till de platser på globen som är mest ekonomiskt gynnsamma för dem. Kvar i landet blir de mindre resursstarka.  Förutom att Sverige kommer att dräneras på resursstarka människor och företag, kommer även statens intäkter bli mer blygsamma.

Mark kommer att bli billigare i och med att efterfrågan går ner och utbudet är stort. Detta på grund av att kapitalet undviker skatter. Det ser vi ju redan idag. Kapitalet flyttas till de mest lönsamma platserna på globen.

Mark i storstadsområden har ett högt marknadsvärde, i glesbygden är läget det motsatta. Med en ensidig landskatt kommer Sverige bli fattigare, relativt andra länder utan landsskatt. Slutsats: En landskatt måste införas på global nivå för att inte skapa konkurrensnackdelar för de länder som inför den.

Övriga karaktäristika

Utöver lands – och råvaruskatt finns det flera karaktäristika drag i geoliberalismen. Arbete ska löna sig är en viktig princip. Att beskatta arbete är en form av bestraffning som känns så där lagom bra. Men detta måste vägas mot att skatten på arbete är en mycket viktig inkomstkälla för samhället, och samhället har mycket stora behov av resurser nu och behoven kommer att öka i framtiden.

Utöver minskad skatt på arbete vill även geolibertanerna ha minskad skatt på kapital. Sammantaget leder detta till ett samhälle som kommer att vara fullständigt otillräcklig för att möta de behov som finns av samhälleligt engagemang.

En grön skatteväxling innebär att konsumtionen beskattas mer, arbete mindre. Denna princip är ett bra sätt att styra mot ett mer hållbart samhälle och bestraffa konsumtion. Här skulle det finnas möjligheter att koppla sig till miljörörelsen för geolibertanismen . Dessutom skulle den samhällsekonomiska kalkylen bli mer realistisk.

Men även konsumtionsskatten är svår att hantera på nationell basis i en allt mer globaliserad värld. Vi har den idag och den står redan för en viktig del av samhällets inkomstkällor. Men ju mer konsumtionsskatten höjs, desto större blir incitamentet för konsumenterna att gå runt konsumtionsskatten, genom att köpa varor och tjänster på den internationella marknaden.  Samhällets vinst på konsumtionsskatten blir då mer begränsad. Även här skulle det behövas internationella överenskommelser snarare än att marknaden ensam ska vara bestämmande.

Geolibertanismen vill få in en medborgarlön i sin statsbudget. Det lär inte bli någon hög lön som medborgaren kan räkna med i en statsapparat som rent ideologiskt ska hållas så liten som möjligt. Då kommer vi osökt in på själva grunden för Libertanismen.

Från John Maynard Keynes till Nyliberalism

Utöver ovanstående tycks geolibertanerna vara trogen den nyliberala agendan. Därför är det viktigt att sätta oss in i nyliberalismen.

Nyliberalismen uppkom som ett sätt att rädda en stagnerad kapitalism under 1970-talet. Då stannade den västerländska kapitalismen, men löneökningstakten avstannade inte.  Det ledde till stagflation. Stagnation och hög inflation på en gång. De samhällskontrakt (samverkan staten, näringsliv och fackföreningsrörelse) som tidigare varit så ekonomiskt och socialt framgångsrikt för västerländska samhällen och skapat mycket god tillväxt sedan andra världskrigets slut, avstannade nu. Dessa samhällskontrakt var i sin tur baserade på John Maynard Keynes medicin för att rädda kapitalismen under den stora depressionen på 1930-talet. http://sv.wikipedia.org/wiki/John_Maynard_Keynes

På 1970-talet började de kapitalstarka att åter fundera på om inte John Maynard Keynes era borde vara förbi. Staterna i västvärlden drabbades av hård internationell konkurrens från andra delar av världen. Nu gällde det för kapitalet i väst att svara med ett motdrag. Den tidigare så harmoniska modellen näringsliv, fackföreningar och samhälle tycktes inte längre vara lösningen på fortsatt god avkastning till ägarna. Nya friska tag behövdes för att få igång en högre avkastning.

Nyliberalismens stat kontra den socialdemokratiska staten

Som ett brev i vår inkorg kom Milton Friedman och Chicagoskolan med nya lösningar. Se vidare: http://en.wikipedia.org/wiki/Milton_Friedman

http://sv.wikipedia.org/wiki/Chicagoskolan_%28ekonomi%29

”Liberalismen ser individen som samhällets drivkraft och menar att med en stat följer tvång. Målet för nyliberalismen är att istället införa en minimalstat, vanligtvis benämnd nattväktarstat, vars uppgifter begränsas till polis, domstolar och försvar. Dessa institutioner bör vara kvar i statlig ägo, menar nyliberalerna (i motsats till anarkokapitalisterna) därför att dessa upprätthåller individens rättigheter till liv, frihet och egendom. Att staten själv inte kränker dessa rättigheter genom exempelvis beskattning som inte går till polisen, domstolarna eller försvaret ska garanteras genom en författning och en författningsdomstol, vari statens befogenheter klart begränsas.

Eftersom nyliberalismens grundinställning är att uttag av skatt är en kränkning av äganderätten, således en stöld[20], är en ständig debattfråga bland nyliberaler hur staten ska finansieras. En del säger att inkomster från privatiseringar kan investeras, andra menar att brottslingar bör betala den kostnad de förorsakar staten genom att begå brott[21] medan ytterligare andra menar att en skatt är oundviklig. ”  http://sv.wikipedia.org/wiki/Nyliberalism

David Harvey har skrivit boken: Den globala kapitalismens rum (2011 Tankekraft förlag)

Om David Harvey (DH) se: http://sv.wikipedia.org/wiki/David_Harvey_%28geograf%29

I boken skriver DH: ”Den nyliberala statens viktigaste mål är att skapa ett ”gott affärsklimat” och därmed även optimera betingelserna för kapitalackumulationen, oavsett vad följderna blir för sysselsättningen eller den sociala välfärden. I detta avseende skiljer den sig från den socialdemokratiska staten som eftersträvar full sysselsättning och välfärd för alla sina medborgare genom att upprätthålla en tillräckligt omfattande och stabil kapitalackumulation. ” (sid 27).

Här beskriver Harvey den grundläggande skillnaden mellan de den nyliberala staten och den socialdemokratiska. Båda statsformerna eftersträvar kapitalackumulation. Men den socialdemokratiska staten har även full sysselsättning och social välfärd som mål.

Harvey fortsätter: ”Den nyliberala staten strävar efter att främja och stimulera alla affärsintressen (genom att införa skattelättnader och andra eftergifter samt genom att, om nödvändigt, tillhandahålla infrastruktur på statens bekostnad), med argumentet att detta gynnar tillväxt och nytänkande samt är det enda sättet att utplåna fattigdom och långsiktigt skapa en högre levnadsstandard för majoriteten av befolkningen. Den nyliberala staten är extra nitisk i att privatisera tillgångar som ett sätt att öppna upp nya områden för kapitalackumulation. Sektorer som tidigare styrts eller reglerats av staten (transport, telekommunikation, olja och andra naturtillgångar, allmännyttiga bostadsföretag, utbildning samt gas- vatten – och eltillförsel) överlämnas till den privata sfären eller avregleras. ” (sid 27f).

Genom avregleringarna har kapitalet fått nya friska sektorer att investera i. Dessa sektorer är också mycket intressanta eftersom risken är så liten medan avkastningsmöjligheterna är mycket goda.

Harvey fortsätter: ” Kapitalets fria rörlighet mellan sektorer och regioner betraktas som avgörande för att öka vinstnivån, och alla hinder för rörligheten (exempelvis byggnadsregleringar) måste undanröjas utom i områden av stort ”nationellt intresse” (enligt någon för tillfället behändig definition). Mottot för den nyliberala staten är därför ”flexibilitet” (på arbetsmarknaden och för investeringskapitalet spridning). Den basunerar ut konkurrensens dygder medan den i själva verket öppnar marknaden för kapital och monopolmakt. ” (sid 29).

Dess principer blir vi lite bekanta med när vi läser detta:

Mer om den socialdemokratiska nationalstaten

För den socialdemokratiska staten har det alltid varit självklart att det är behoven som ska styra inom den gemensamma sektorn, inte plånboken. S-modellen förutsätter därför en tämligen väl dimensionerad nationalstat. Även om det finns privata utförare inom den gemensamma sektorn så är den principen idag oomtvistad. Om vi som brukare/konsument av välfärdssektorn skulle betala de faktiska kostnaderna, skulle vi få betala astronomiska belopp för att gå i skola, när vi är sjuka eller har behov av äldrevård.

S-modellen subventionerar även läkemedel, tandvård, mm. Utan denna subvention skulle mycket stora grupper i samhället helt enkelt inte ha råd. Plånboken, inte behovet, blir det avgörande.

Statens uppgift är även att stå för kostnader för nyttigheter som kommer alla samhällsmedborgare till godo, men som inte är företagsekonomiskt lönsamma. Investeringar i bostadsbyggande, vägar, järnvägar och andra infrastruktursatsningar behövs för att samhället ska fungera för såväl personer som juridiska personer. Satsningar på grundforskning och FoU som i sig inte är företagsekonomiskt lönsamma måste hanteras av nationalstaten. Annars kommer de inte bli gjorda om inte rika filantroper går in och gör jobbet som jag berör ovan.

Den här staten ska jag nu jämföra med den nyliberala staten.  På Geolibertanernas hemsida kan vi läsa följande:

Geolibertarianismen – en förening av frihetlighet och välfärd

”Planeten jordens gåvor tillhör oss alla.Det du själv skapar tillhör bara dig. Georgismen frigör individen men avgiftsbelägger privata monopol: Låter naturresurserna lägga grunden för offentliga intäkter.

  • Alla privata monopol som berövar andra människor tillgång till grundläggande resurser avgiftsbeläggs.
  • Arbetets frukter tillfaller helt individen.
  • Uppehåller en fri och lågt reglerad marknadsplattform.
  • Penningsystemet blir antingen konkurrensutsatt eller helt förstatligat.
  • Staten lämnar individen i fred så länge hen inte förstör för andra eller miljön.
  • Staten tillhandahåller grundläggande materiell trygghet för alla utan tvång, byråkrati och moraliska pekpinnar via en förutsättningslös basinkomst.
  • Främjar harmoni och balans mellan människans och naturens olika samhällen. ”

http://www.landskatt.se/det-geolibertarianska-samhaumlllet.html

Geolibertanismen vill vara alla till lags, nästan. Alla som arbetar ska få behålla alla sina inkomster och det gäller även det arbetande kapitalet. Jag antar att det även ska gälla pensioner. Eller ska pensionärer betala skatt på sina frukter?

Även de som inte arbetar ska gynnas. De ska få en medborgarlön som de fritt kan disponera. Kanske är det även där jag kommer in när jag blir pensionär. Medborgarlönens storlek får vi inte veta. Men hur tänker sig geolibertanerna att den ska finansieras? Kommer det överhuvud taget att finnas några pengar kvar att dela ut i medborgarlön?

Inkomster från arbete och kapital är de huvudsakliga inkomstkällorna för S-staten. Men dessa inkomster tas nu ifrån nationalstaten i den Geolibertanska staten.

De nya intäkterna för Geolibertanska staten är en landsskatt plus skatt på råvaror som olje – och gruvbolag får bistå med. En landskatt kommer även att drabba de företag som är i matbranschen om de äger land. De här företagsgrupperna kommer att fullständigt brandskattas på sitt kapital för att täcka upp de åtaganden som den Geolibertanska staten ger medborgarna.

Den libertanska nattväktarstaten ger löften om att finansiera polis, domstolar och försvar. Det är en avsevärd kostnad för Sverige som, trots neddragningar, har ett mycket kostsamt försvar i förhållande till vårt invånarantal.

Sedan kommer vi till medborgarlönen. ”Staten tillhandahåller grundläggande materiell trygghet för alla utan tvång, byråkrati och moraliska pekpinnar via en förutsättningslös basinkomst”.

Det här låter ju bra. Ett fritt samhälle där individen kan välja att arbeta eller ligga på soffan och äta praliner: Det låter som det ultimata samhället.

Medborgarlön och lön

Vad ska då medborgarlönen räcka till? Förutom praliner, eller förhoppningsvis lite mer hälsoorienterad kost, måste Stina ha någonstans att bo. Frågan är om momsen kommer att höjas för att skapa intäkter för att finansiera inkomstbortfallet för skatter på arbete och kapital.

Den landskatt som ägaren till marken där Stina som hyresgäst bor, kommer naturligtvis läggas på hyran. Det innebär att ju högre landskatt desto högre hyreskostnader för Stina. Om Stina åker kollektivt kommer priserna att mångdubblas eftersom staten inte längre har råd att subventionera detta. Alla kostnader för järnväg och vägar måste tas ut direkt av konsumenten/brukaren. Samma sak gäller om Stina vill ut och flyga.

Har Stina barn får hon betala hela kostnaden för förskola och skola. De företag som äger dessa utan statliga medel, måste ta ut hela kostnaden på brukarna/konsumenterna. Samma sak gäller på universitet. Vi vet från USA hur oerhört dyrt det blir för de som ska betala för utbildning om den inte är statligt subventionerad. Samma sak gäller om Stina skulle bli sjuk.

Företagen måste dessutom ta ut landskatten på de som behöver utbildning, sjukvård eller äldreomsorg. Det blir brukaren/konsumenten som får stå för fiolerna. Att låna böcker på bibliotek, använda fritidsgårdar och att behöva läkemedel kommer även att bli mycket kostsamt för Stina. Samma sak gäller när vi ska gå till tandläkaren.  Företagen måste ta ut hela kostnaden plus avkastning på brukaren/kunden.

När vi börjar räkna ihop de extrakostnader som Stina måste bli kompenserad för förstår vi hur stor en anständig medborgarlön behöver bli. Om Stina och Nils har två barn som går i förskola eller skola och dessutom blir sjuka då och då räcker 30000 kr (med dagens penningvärde ingenstans). Använder Stina & Nils och deras barn dessutom privata transportmedel dagligen inser vi snabbt hur mycket pengar som behövs för att klara ett anständigt liv utan någon som helst lyx.

När samhället drar sig undan kommer privata försäkringsbolag in som räddaren i nöden. Men vill vi försäkra oss för att vara garderade när vi blir sjuka kommer premierna att bli mycket höga, eftersom kostnaden för individen blir så astronomiska.

När vi börjar fundera på förslagen inser vi lätt att det bara blir en vinnargrupp, de med mycket höga inkomster idag. De kommer att ha råd att köpa den bästa utbildningen, vården och äldreomsorgen. Resten kommer att bli de stora förlorarna. Klyftorna i samhället kommer att växa dramatiskt. Många kommer inte att ha råd med välfärd. Andra kan köpa den bästa tänkbara service.

Politik är att vilja i en ny tid – generationsgapet

Hur lätt är det inte att ta för givet allt som vi idag får gratis. Vi tar de för så givna att de inte finns med i vår modell om vad det goda samhället är. Vi saknar inte kon förrän båset är tomt, sa min mormor. Så det är inget nytt problem.

Vi tar för givet att vi har tillgång till internet. Det är en medborgerlig rättighet idag. Få tänker på allt arbete som massor med människor arbetar fram för att vi idag ska kunna kommunicera i dessa media. Inte heller tänker vi på att all grundforskning som skapat datorer, internet och mobiltelefoner är statligt finansierade. De skulle inte kommit fram om det företagsekonomiska lönsamhetskravet  var enda drivkraften. Det som är nyttigt för hela samhället men inte företagsekonomiskt lönsamt, måste samhället i sin helhet ha resurser till. Annars blir det ingenting.

Det är beundransvärt att unga människor lägger ner hela sin själ och – som det verkar – stor del av deras vakna tid, för att försöka skapa ”en ekonomi för en bättre värld”. Er intention är det verkligen inget fel på. Politik är att vilja, sa Olof Palme på 1960-talet. Om det bara är viljan det handlar om, så kommer dessa unga entusiaster uträtta stordåd.

En av orsakerna till att jag blir engagerad av dessa unga brinnande eldsjälar är att jag känner igen mig själv som ung. I min världsförbättrarambition fanns bara möjligheter, inga tråkiga problem. Det gäller att tänka positivt. Varför är människor så negativa? Varför vill de inte förstå? Hur vi än tjatar så förstå ni ändå inte. Är det mig det är fel på. Eller: är ni inte  mottagliga för vår våra pärlor av sanning och visdom?

Jag har verkligen försökt att förstå hur Geolibertarianismens förespråkare i Facebookgruppen ”En ny ekonomi för en bättre värld” tänker. Sedan 1970-talet har den nyliberala agendan så helt dominerat vår tidsanda att det inte är lätt att kliva ur detta ramverk och se utanför boxen.

Om jag skulle vara ung idag skulle jag nog ha en ganska likartad bild av omvärlden.

Den socialdemokratiska staten som dominerat hela min ungdomstid, var den självklara ledstjärnan för mig och många i min generation, när vi skulle försöka bygga upp en bättre värld. Den innefattade  en framtidstro på ökad jämlikhet och solidaritet med andra människor i vårt land och i världen.

Jämlikhet och solidaritet har under 1980-talet och fram till idag bytts ut mot ett ensidigt fokus på individen. Min generation är också individualister. Men det finns en kunskap hos oss om att en individ inte kan leva som en isolerad ö. Vi är alla beroende av varandra för att vårt liv ska fyllas med glädje och framtidstro. Av rent egoistiska skäl är det viktigt att verka för ett samhälle som inte har för stora sociala och ekonomiska klyftor. Ett jämlikare samhälle är bra för alla samhällsmedborgare. Det är min fasta övertygelse.

Men denna framtidstro har i allt mindre utsträckning förverkligats. Utvecklingen i Sverige och i hela västvärlden har istället gått mot ökad ojämlikhet. Är det då dags att lägga ner en modell som inte har med den praktiska verkligheten att göra? Gapet mellan Socialdemokratisk retorik och praktik har nu blivit så stort att det inte längre känns som om de går att förena. Detta är S stora kris idag.

Frågan är då: Ska vi lägga ner jämlikhetsprojektet och se på tillvaron såsom det faktiskt är? Eller: Finns det fortfarande utrymme för en samhällsförändring som leder mot ökad jämlikhet och solidaritet? Går det återigen skapa en tilltro till att politik kan göra skillnad och minska sociala klyftor?

Efter finanskris och skuldkris börjar det åter växa fram en förståelse för att jämlikhetsanden är nödvändig för att skapa en bättre värld för alla. Med alltför stora klyftor riskerar samhällen istället att drabbas av stora sociala slitningar. Ett sådant samhälle blir mindre behagligt för alla.

Tänkte inte på det

Ju mer vi tid, kraft och engagemang som vi investerat i vår modell av verkligheten, desto motigare blir det att våga gå utanför den och tänka oss alternativa modeller och lösningar. Det är lätt att säga att vi ska tänka ”utanför boxen”, men det är svårare att verkligen göra det.

Men det är just ett sådant agerande som är nödvändigt för att kunna skapa något nytt. Vi måste försöka tänka i nya banor och se samhällsfenomen på ett annat sätt. Vi måste även våga kritiskt granska vår egen modell. Det räcker inte att plocka ihop ett antal positivt värdeladdade begrepp och av detta försöka skapa en välsmakande soppa. Smaken på soppan beror på vår helhetsupplevelse av den.

Idag råder det brist på denna helhetssyn, vilket leder till att vi med enkla svart/vit-lösningar försöker hitta svar på mycket komplexa fenomen som att skapa ”en ny ekonomi för en bättre värld”.  Vårt digitala tänkande leder oss även fram till att vi vill ha ett rätt svar. Antingen ja eller nej. Antingen rätt eller fel. Antingen svart eller vitt. De fakta som inte passar in i vår modell har vi en tendens att sopa under mattan. De stör vår annars förträffliga tankekonstruktion.

Vi blir så förtrollade av tanken att vår modell är den korrekta att vi tror att det bara är en pedagogisk och kommunikativ förmåga som fattas. Hur ska jag förpacka och föra ut budskapet så att mottagaren kommer till insikt att min modell är korrekt?  Jag har ju sagt detta gång på gång: Varför förstår ändå inte mottagaren briljansen i min modell?

Men orsaken kan ju vara att modellen inte riktigt håller ihop vid en närmare granskning.

Jag kan inte låta bli tänka på Peter Dalle, ”tänkte inte på det”. http://www.youtube.com/watch?v=Vzmaxl4XEOU

Nationalstaten i en internationell värld

Nationalstatens roll i dag och imorgon är en viktig fråga när vi reflekterar om hur en ”ny ekonomi för bättre värld” bör fungera. Vilken roll kommer nationalstaten spela i framtiden? Jag använder här begreppet ”nationalstaten” som ett samlingsbegrepp för stat, kommun och landsting. Med ”nationalstat” menar jag gemensamma institutioner för att hantera våra gemensamma behov som individ i ett samhälle.

Har nationalstaten spelat ut sin roll i en värld som blir alltmer internationaliserad? Eller: Är nationalstaten en förutsättning för att vidareutveckla internationella kontakter och skapa en bättre värld?

Vart är S på väg? – och Stefan de Vylder om 1990-talets stålbad

Bokslut S 2012

Göran Greider (Dalademokraten) och Peter Wolodarski (DN) diskuterade socialdemokratins år 2012, och kom med var sin berättelse om hur S ska gå vidare. Det gjorde de i P1 torsdagen den 27 december 2012, i ett nyhetsprogram mellan 17.00.17.45. Deras programpunkt varade ca en kvart.

Sist jag såg dem tillsammans var på S extra partikongress 2011 när Håkan Juholt blev vald till partiledare. Då var Göran Greider i det närmaste euforisk. En nystart för S var att vänta.

Peter Wolodarski var också imponerad av Juholts tal, men funderade på hur han skulle realisera detta. Nu vet vi hur det gick. Det blev för mycket yvighet från Juholts sida. Dessutom blev gapet mellan Juholts prat och verkstadsförslagen, som presenterades i skuggbudgeten hösten 2011, helt enkelt för sort.

Peter Wolodarski var nu tämligen nöjd med Stefan Löfvens insats hittills. Han har fått ett parti där som liknade hela havet stormar att få stadga och arbetsro.

Göran Greider menade att lugnet mest var på toppen av organisationen. I basen saknas de vidare visionerna. Det behövs förvisso visioner för att medlemmarna ska bli på bra humör. Det var ju den detaljen Håkan Juholt var så bra på, att entusiasmera medlemmarna. Men visionerna måste ju peka ut en någorlunda rimlig färdriktning. Om inte blir visionerna något som står vid sidan av den praktiskt förda politiken. Visionerna borde  vara till för att vägleda partiet i det dagliga arbetet.

Göran Greider målade upp en bild av att S och Alliansen håller på att bestiga samma berg men från var sin utgångspunkt. Det är då de blir så förvillande lika. Göran Greider skulle istället vilja att S målar upp ett eget berg vid sidan om och som bygger på S värdegrund.
Men det är ju samma berg som båda bestiger kontrar Peter Wolodarski, regeringsmakten.

I ett nötskal visar denna dialog S stora utmaning idag. Gapet mellan retorik med honnörsord som full sysselsättning, jämlikhet, jämställdhet och andra vackra ord och den praktiska politiken har blivit för stort. Lägger man dessutom till demokratisk socialism blir gapet ännu mycket större.

Göran Greider vill uppenbart att Stefan Löfven ska bli mer visionär. Men vad ska dessa visioner bestå av? S har alltmer tappat verktygen för att uppnå full sysselsättning och vet inte riktigt hur ökad jämlikhet ska implementeras i dagens värld. Att gå ut och säga att vår vision är en lyckligare värld eller en värld som ”åt alla lycka bär” och inte ha verktyg för att närma sig visionen skapar bara förvirring hos väljarna. Då har SD en mycket bra grogrund.

Ska då S bygga upp ett eget retoriskt visionsberg för att få medlemmarna på bra humör. Ett berg som man sedan inte kommer börja klättra på, eftersom det berg som leder till regeringsmakten är det andra berget, där man får klättra tillsammans med övriga partier.

För Göran Greider var uppenbarligen retoriken det viktigaste. Han använde ordet retorik flera gången när han talade om visionerna. För mig är inte vision och retorik samma sak. Vision är själva målet som sedan kan flyttas fram. Retorik är talets underbara konst. Retorik kan sedan användas i de mest ädla syften eller till att slå blå dunster i folk.

För mig är det också mycket viktigt att ha visioner att sträva mot, men då måste åtminstone några medel finnas för att nå målen. Annars stannar det i pratbubblor och luftpastejer.

Den lärdom S har lärt sig är att gå inte ut och lova guld och gröna skogar, istället skynda långsamt.  Det är bättre att ta en paus, reflektera, och se till att inte reformutspelen står som spön i backen, utan att hänga ihop som en helhet. S har mycket arbete med att få fram en rimlig och trovärdig politik. I detta arbete kan vi alla hjälpa till.

Gapet mellan retorik och praktik samt Stefan de Vylder

Det stora problemet för S är inte brist på visioner. Det finns en hel drös med vackra formuleringar i vårt nuvarande partiprogram. Honnörsord som frihet, jämlikhet och solidaritet är lika behövda nu som någonsin. Det stora bekymret för S är att samhällsutvecklingen har gått i motsatt riktning mot S:s visioner. Nationalekonom Stefan de Vylder skriver i boken ”Världens springnota” på sid 42.

”Vad gäller de fördelningspolitiska konsekvenserna av 90-talskrisen var det barnfamiljer, unga och fattiga som drabbades hårdast. Inkomstfördelningen var väsentligt ojämnare mot slutet av decenniet än på 80-talet, och arbetslösheten för ungdomar, speciellt bland dem  med utländsk familjebakgrund, förblev mycket hög under hela decenniet. Ensamstående (kvinnor i regel) med barn, som mellan 1990-1999 fick uppleva en minskning av sin disponibla inkomst med nära 8 procent, var en annan grupp som fick bära en stor del av budgetsaneringens bördor. Den enda familjekategori som fick se sina disponibla inkomster stiga under 90-talet var de så kallade dinkies (double income no kids), alltså sammanboende utan barn.”

S hade under denna tid regeringsmakten från 1994 -1999. Göran Persson brukar få stående ovationer för det saneringsarbete S utförde under dessa år. Saneringsarbetet var nödvändigt och hans insats ska inte underskattas. Men var det alldeles nödvändigt att det var just de personer som hade den sämsta ekonomin som skulle drabbas hårdast?  Det är svårt att få ihop en sådan politik med S stolta visioner om ett jämlikt och ett solidariskt samhälle. Från början av 1980-talet har vi fått uppleva att ojämlikheten har ökat i Sverige. Detta även när S suttit i regeringsställning.

Nu känns S mer villrådigt än någonsin. Det verkar som om S inte vet vilken fot vi ska stå på. Ska vi satsa på ökad jämlikhet eller föra en politik som medelklassen gillar? Går det möjligen att få ihop dessa två? Hur ska en sådan politik i så fall se ut?

Många ser att S tappat självförtroendet – tror inte längre att S politik duger. Om Svenska folket vill ha en borgerlig politik så får vi väl leverera en borgerlig politik, menar en del inom S, även om man inte uttrycker sig så tydligt.

Kampen om regeringsmakten

Huvudsaken har alltmer blivit att erövra regeringsmakten. S har under en längre tid marknadsfört sig som det mest regeringsdugliga partiet. Innehållet i politiken har blivit en viktig andrahandsfråga. PR-konsulter har hyrts in för att förpacka S budskap på ett aptitligt sätt. Förpackningen har blivit viktigare en innehållet. Men en sådan politik duger inte i längden. En politik måste kunna hålla över flera valperioder för att vara förtroendegivande.

Vi kan tycka illa om alliansens politik, men till skillnad från S hoppiga och principlösa politik finns det en blå tråd som håller ihop politiken. Alliansen har visat en klar linje i politiken. Det ska löna sig att arbeta. Jobbskatteavdrag hellre än mer pengar till bidrag. Den här linjen står M och alliansen fast vid. De som röstar på M vet vad de får. Det är mer än vad man kan säga om den socialdemokratiska politiken.

Efter S alla utspel och spretiga förslag och att i praktiken visat sig vara alliansen med något års fördröjning som Jan Björklund så fyndigt uttryckt sig, är det idag inte lätt att se vad som är det långsiktiga innehållet i S politik. För S verkar politik i allt högre grad ha blivit en ren färskvara. De jobbskatteavdrag som år 1 är orättvisa och mest gynnar de rika i samhället, är år 2 helt OK, Vi kan inte äventyra vanliga människors ekonomi säger Leif Pagrotsky som utreder skatter. Nu har människor anpassat sin ekonomi efter jobbskatteavdragen då kan vi inte ändra på det.

Samma sak gäller med rot/rut. Streta emot en stund men sedan som ett släpankare följa med dit alliansen styr. Det går inte att ändra på ett system som satts sig. Samma sak verkar gälla vinster i välfärden. Vi kan inte äventyra jobben för alla de som nu arbetar inom den privata välfärden (finansierad av den gemensamma budgeten).

När det gäller miljö/klimatfrågorna har det hittills inte mejslats ut någon tydlig S politik, som på ett avgörande sätt skiljer sig från alliansens. Om inte S kan ändra på något när det gäller de avgörande politiska frågorna: Vilken roll ska S då spela? Vad finns det då för anledning att rösta på S?

S tidigare trumfkort – regeringsdugligheten – har idag inte samma lyskraft. Ingen kan idag rimligen kritisera Anders Borg för att inte prioritera en budget i balans. Ingen kan på allvar kritisera Fredrik Reinfeldt för att inte klara av att hålla ihop en regering. Det rent tekniska handhavandet, att vara bra på att ratta runt en statsapparat, klarar uppenbarligen M lika bra som S.

Vilka  frågor kommer att vara avgörande vid valrörelsen 2014?

Höljd A-kassa ställs mot ett ytterligare ett jobbskatteavdrag. Den matchen har S förlorat tidigare. Det är bara att hoppas på att utgången blir annorlunda denna gång. Nu har S signalerat att man inte ska ta strid om jobbskatteavdrag. Om alliansen kommer med fler ska S inte stå hindrande i vägen. Det gäller att manövrera sig till valsseger. Då verkar alla medel vara tillåtna.

50 kr mer till pensionärerna än alliansen. Undrar hur många pensionärer som ser denna 50-lapp som ett avgörande skäl att rösta på S.

Mer bidrag till näringslivet för att förmå Skanska, NCC och Peab att bygga – ur deras perspektiv – olönsamma små hyresrätter. Behovet är uppenbart. Unga har idag ingenstans att flytta till och tvingas bo kvar hemma högt upp i åldrarna. Med den osäkra arbetsmarknad som gäller för unga är det heller inte säkert att de får lån till att köpa villa eller bostadsrätt.

Frågan om vinster i välfärd kommer, som det ser ut nu, att reduceras till en fråga om vem som är bäst på att bygga upp en, för skattebetalarna, mycket kostsam och byråkratisk kontrollapparat, för att se till att kvantitetsmål verkligen efterlevs. Den här apparaten kommer med stor sannolikhet främst missgynna de mindre aktörerna och minska mångfald och valfriheten. Men någon avgörande skillnad mellan S och M lär väljarna få  svårt att se. Men än finns det möjlighet att ändra riktning.

Epilog

På 1970-talet var ökad jämlikhet och full sysselsättning den självklara inriktningen för S. Tiderna förändras. I retoriken är dessa frågor synnerligen viktiga. Frågan kvarstår: Hur viktiga är idag ökad jämlikhet och full sysselsättning för S i praktiken?

Utan en sådan politik kommer SD att bli en allt starkare kraft inom svensk politik.

En långsiktigt hållbar värld – del två

Min julklappsönskning år 2012

Datumet 2012-12-21. Sista dagen på Mayakalendern. Alla som varit övertygade om att det idag som domedagen infaller, får idag sitt svar.

Om det blir någon framtid ser den för tillfället allt annat än hoppfull ut.

Europa är i en djup kris; socialt, ekonomiskt och demokratiskt, sa Leif Pagrotsky i Hammarby Sjöstad i våras. Han gav en mycket dyster men dessvärre realistisk bild av Europas Ekonomi. Ingenting har i grunden förbättrats sedan dess. Klyftorna växer dramatiskt i stora delar av Europa och välfärdsstater som det tagit ett halvt decennium att bygga upp håller nu i snabb takt att rustas ner. USA har ett enormt skuldberg som förr eller senare måste amorteras ner och det lär ju inte få världsekonomin att stråla. Kina bromsar medvetet ner sin oerhörda tillväxttakt för att försöka hålla inflationen nere. Kina som annars varit kapitalismens motor under finanskrisen 2008 och fram till nu.

Sverige lever inte på en isolerad ö. Att få fart på den svenska ekonomin och jobben, med ett så dystert världsläge känns inte helt plättlätt. S har hittills i inte visat på en ekonomisk politik som i grunden skulle kunna förändra detta dystra läge för Sverige.

Sveriges möjligheter att ändå klara oss hyggligt är att vår exportindustri är starkt formerad mot tillväxtländerna. Ett stark svenskt näringsliv är en förutsättning för att vi ska kunna behålla vår välfärd, sa Stefan Fölster (chefsekonom Svenskt Näringsliv), när jag talade med honom förra sommaren. Det är nog få som vill argumentera mot det om vi ger oss tid att fundera.

Ser vi dessutom till hur världen klarar klimatfrågan är det ännu svårare att hoppa över små tak av glädje och lycka. Prognos från världsbanken pekar nu mot 4%, där många menar att redan 2% målet kan få mycket allvarliga konsekvenser för hela vår civilisation.

Det är lätt att drabbas av ”Den stora förnekelsen” som Anders Wijkman och Johan Rockström skrev om i en mycket viktigt bok 2011. Men att förneka dessa väldiga utmaningar löser inte problem lika lite som att sopa dem under mattan.

Min förhoppning inför det nya året är att vi – lokalt här på Södermalm – börjar tala om dessa frågor. Inte bara ett möte och sedan tystnad. Det måste vara ett ständigt pågående böljande samtal som hela tiden föder nya idéer och som flyttar fram våra positioner.

En Facebookgrupp är ett av många ställen där vi har alla möjligheter att samtala om de för vårt samhälle och civilisation så viktiga frågor.

Det handlar om att vara medskapare till en långsiktigt hållbar värld – såväl ekonomisk, social som ekologisk.

Vad Sverige gör i dessa gigantiska frågor kan tyckas oviktigt. Vi spelar en obetydlig roll på det globala arenan. Men det är här vi bor och verkar. Sverige måste sikta högre, kunna inta ledartröjan och visa vägen för andra. Inte bara genom ord, utan genom handling.

Jag talade med Erik Freudenthtal förra hösten. Han var då kommunikationschef på GlashusEtt vid Lugnets Allé. Han visade på en världskarta hur många delegationer som varit på besök. Hela världskartan var full av nålar från världens alla hörn.

Han sa också att det finns ett antal kopior av Hammarby Sjöstad i Kina. Det visar att det går att visa vägen. Nu har detta projekt ett antal år på nacken och när delegationer nu kommer hit blir de inte alls lika imponerande av miljövårdstänket som tidigare. Andra länder har kommit ikapp och förbi Sverige. Men projektet visade att det även för ett litet land går att göra skillnad. Men det behövs politisk vilja och styrning, menade Erik Freudenthtal.

Jag hoppas att samtalet som leder till konkreta åtgärder om en hållbar värld ska fortplanta sig i samhället. Vi måste någonstans börja.