Från nyliberalism till geoliberalism i en global värld

Inledning

I Facebookgruppen ”Ny ekonomi för en bättre värld” för vi en mycket engagerande debatt. Vi är inte så många som deltar, men de som är med är desto mer engagerade. http://www.facebook.com/groups/nyekonomi/

I en tråd som jag initierade med titeln: Ett ”paradis” på jorden, hade jag förhoppningar om att vi skulle kunna lyfta blicken och blicka framåt och se vilka mål och visioner vi har om den nya sköna nya världen.

”Hur vill vi att den nya sköna världen ska se ut? Som jag ser på ekonomin är det ett medel – dock ett mycket viktigt sådant – för att uppfylla våra mål.

Vi måste först veta vad vi vill och var vi ska någonstans. Annars blir det ju inte lätt att hitta fram. Det är lätt att fastna i – ismer och vänster – höger låsningar som snarare försvårar för oss att tänka i nya banor. Om vi försöker sätta visionsmålet så högt vi kan och spåna friskt, kan denna tråd säkert bli en spännande upplevelse för oss alla.

Vad har vi för visioner om en bättre värld? Om vi inte har pengar som vår vision vad sätter vi istället i visionen?

Om vi inte vet vad vårt mål är hur ska vi då någonsin hitta dit? Om vi vill till London då måste vi ha målet satt dit. Annars vet vi inte var vi kommer. Då måste vi veta var London ligger. Vi måste veta hur vår nya sköna värld ska se ut för att nå dit. ”Hämtat från: http://www.facebook.com/groups/nyekonomi/

Några började fundera på visioner om framtiden med visionära glasögon. Hur ser vår bästa vision om en framtida värld ut? Andra har fullt upp med att fundera på hur de ska ta klivet från en nyliberalism till någonting nytt. Någonting som bättre stämmer de de krav som dagens sköna nya värld ställer på oss.

I skrivande stund är det 331 inlägg i tråden. Den mesta tiden går åt till att avhandla det som står att finna på denna hemsida:
http://www.landskatt.se/det-geolibertarianska-samhaumlllet.html

Det geolibertanska samhället

På hemsidan läser vi:

”Sveriges Georgistiska Riksförbund är en organisation under bildande som vill verka för att sprida kunskap om den geoklassiska ekonomins principer för hur offentligheten bör finansieras och marknaden struktureras. ”

Dess principer blir vi lite bekanta med när vi läser detta:

” Planeten jordens gåvor tillhör oss alla.

Geolibertarianismen – en förening av frihetlighet och välfärd.

Det du själv skapar tillhör bara dig.Georgismen frigör individen men avgiftsbelägger privata monopol:Låter naturresurserna lägga grunden för offentliga intäkter. Alla privata monopol som berövar andra människor tillgång till grundläggande resurser avgiftsbeläggs. Arbetets frukter tillfaller helt individen. Uppehåller en fri och lågt reglerad marknadsplattform. Penningsystemet blir antingen konkurrensutsatt eller helt förstatligat. Staten lämnar individen i fred så länge hen inte förstör för andra eller miljön. Staten tillhandahåller grundläggande materiell trygghet för alla utan tvång, byråkrati och moraliska pekpinnar via en förutsättningslös basinkomst. Främjar harmoni och balans mellan människans och naturens olika samhällen. ”

För att få en lite bredare bild hänvisar jag till hemsidan: http://www.landskatt.se/index.html

Jag ska i detta blogginlägg skapa en bakgrundsförståelse till hemsidan, samt  sätta hemsidan i kontrast till ett  globalt perspektiv.  För att förstå vad den ansvariga gruppen  står, tror jag att det är viktigt att läsa genom detta som jag hämtat från hemsidan. Under fliken: Nyliberalismens blinda fläck hittar vi en bild på Joseph_Stiglitz: Se vidare: http://sv.wikipedia.org/wiki/Joseph_Stiglitz

Under fliken hittar vi ” Nyliberalismens blinda fläck” hittar vi även denna textmassa:

”Jordräntan är klassklyftornas generator.

Det ska löna sig att arbeta. Detta är grundprincipen bakom den nyliberala ideologi som dominerat västvärlden de senaste tre decennierna.

Att ingen vill arbeta gratis åt någon annan och känna sig ägd och kontrollerad av en överhet, det är lärdomen som dragits utifrån att bevittna problem hos de nationer som genom historien tillämpat de mest rena formerna av statssocialism, som t.ex. Sovjetunionen och kommunist-Kina. För när frukten av den ena människans arbete utan förbehåll används för att tillse andra människors behov uppstår lätt en moralisk kris. En moralisk kris där människor som arbetar utnyttjas av människor som väljer att inte arbeta. Det skapas ett incitament till att inte arbeta, och till sist kollapsar samhället av passivitet och korruption.

Av det skälet såg nyliberalismen länge ut att vara den ideologi som skulle skapa ett ihållande välstånd över världen. Fokus lades på individens förmåga till egen självförsörjning, men även på individens äganderätt och förmåga att förvalta många av samhällets bärande institutioner och resurser utifrån eget vinstintresse.

Det paradoxala tycks dock vara att i takt med att nyliberala reformer förts allt längre, så tycks det löna sig allt mindre att arbeta. Reallönerna har de senaste decennierna sjunkit, och på många ställen har även högt kvalificerade yrken fått se en stor reduktion i reallön. Unga nyutexaminerade studenter kan inte ens få ett första jobb, och många unga har inte råd med bostad. Vad är det som har hänt?

Problemet är den starka äganderätten över mark och naturresurser som gör det lönsamt, inte att arbeta, utan att äga resurser som andra behöver för att arbeta. Detta har gjort det möjligt för en allt mindre grupp att äga allt mer och därigenom tjäna ännu mer pengar på andra människors arbete.

Vi ser därför en utveckling mot allt större rikedoms-klyftor vilket är ett resultat av detta. Idag är det i runda slängar 8% av jordens befolkning, som äger 80% av världens all rikedom, och detta är en utveckling som bara fortskridit mot mer ojämlikhet de senaste tre decennierna. De senaste årens finanskriser har även accellererat den här utvecklingen till nivåer där till och med kapitalistiska förespråkare måste erkänna ojämlikheten som ett problem. Man skulle kunna säga att det har återuppstått ett närmast feodalt ägandeförhållande tack vare nyliberal politik.

Statliga välfärdssystem fungerar bara som värktabletter och bandage mot privata marknadsmonopol som oavbrutet genererar passiva hyres- och ränteintäkter. Den grundläggande orsaken till orättvisorna kvarstår oavsett bidragsformer för att kompensera de fattigare samhällsklassernas sjunkande inkomster. Därför blir det värre hela tiden och det går inte att arbeta sig ur denna fattigdomens rävsax.

Men det gamla problemet med nyliberalismen är egentligen inte tanken om att man ska ha en låg eller obefintlig inkomstskatt. Det är bra om det lönar sig att arbeta! Problemet med nyliberalismen är just bara den naiva synen på resursägande. Tanken om att en individ ska kunna äga stora mängder naturresurser, utan att det ställs några motkrav från samhället. Så på så vis utgör idén om landskatt den pusselbit som fattas, för att man ska kunna skapa ett samhälle där det verkligen lönar sig att arbeta, och som samtidigt förblir någorlunda jämlikt! Då har vi dock bytt politisk hemvist från ”nyliberalism” till ”geoliberalism.” ”

Här får vi en god bild vad som skiljer ”nyliberalism” från ”geoliberalism”

För den oinvigda kan det vara bra att känna till lite grand om begreppet ”nyliberalism”.

En begreppsförklaring

Nyliberalism är det populärnamn på den ekonomiska teoribildning som startade med Chicagoskolans nytänkande för rädda och får fart på en stagnerad kapitalism i USA på 1970-talet. Ledande gestalt på skolan var Milton Friedman.

Se vidare: http://sv.wikipedia.org/wiki/Chicagoskolan_%28ekonomi%29

På samma sida hittar vi även en koppling till begreppet ”nyliberalism”:

”Nyliberalism eller libertarianism är en politisk ideologi som bygger på det klassiskt liberala idéarvet från 1600- och 1700-talet.^[1] Begreppet introducerades under sista fjärdedelen av 1900-talet och kan anses stå i kontrast till socialliberalismen.

I en vid betydelse (på engelska neoliberalism) är nyliberalism ett motstånd till keynesianism och statliga ingripanden i ekonomin, där man i stället förespråkar lägre skatter och färre statliga regleringar. Dessa idéer företräddes politiskt i USA av president Ronald Reagan och i Storbritannien av premiärminister Margaret Thatcher.^{[2] ”}  

Se vidare: http://sv.wikipedia.org/wiki/Nyliberalism

Kärt barn har många namn. Ett annat begrepp som använt för att förklara samma företeelse är ”Washington Consensus” http://en.wikipedia.org/wiki/Washington_Consensus

Vad står nyliberalism för?

Det finns mycket att säga om nyliberalismen, som varit helt dominerande såväl i den ekonomiska debatten som i det politiska livet världen över, allt sedan 1970-talet. Jag ska här begränsa mig till att räkna upp några karaktäristiska drag.

Nyliberalismen var svaret på en amerikans stagnerande ekonomi som dessutom drabbades av en växande inflation. Målet för nyliberalismen var att få igång den amerikanska ekonomin genom inflationsbekämpning och att se till att amerikanska företag och amerikanskt kapital skulle få fritt tillträde till övriga världen. ”Go global” var slagordet.

För att lyckas med det var det viktigt att ta bort alla exportrestriktioner genom avregleringar.

Privatisering och utförsäljning av statlig egendom världen över var något som avkrävdes låntagarländer som kommit på obestånd av Världsbanken och IMF. På detta vis öppnades nya marknader för västerländska företag.

En käpphäst för den nyliberala skolan är att staten ska minska sina åtaganden och lämna över dessa till en mer effektiv mekanism, marknaden.

Individens roll betonas också. Margret Thatcher beskrev detta på det mest rättframma sättet:
”I think we’ve been through a period where too many people have been given to understand that if they have a problem, it’s the government’s job to cope with it. ‘I have a problem, I’ll get a grant.’ ‘I’m homeless, the government must house me.’ They’re casting their problem on society. And, you know, there is no such thing as society. There are individual men and women, and there are families. And no government can do anything except through people, and people must look to themselves first. It’s our duty to look after ourselves and then, also to look after our neighbour. People have got the entitlements too much in mind, without the obligations. There’s no such thing as entitlement, unless someone has first met an obligation.” http://briandeer.com/social/thatcher-society.htm

En annan portalfigur för den individualismen som ledstjärna var Ayn Rand: http://en.wikiquote.org/wiki/Ayn_Rand

För att komma åt den höga inflationen var det viktigt att ha en, från politiker, oberoende centralbank som skulle använda sig av effektiva styrmedel för en central uppgift: inflationsbekämpning. http://sv.wikipedia.org/wiki/Inflation

I USA har FED dock två uppgifter, arbetslöshets – och inflationsbekämpning. http://en.wikipedia.org/wiki/Federal_Reserve_System

När vi idag talar om globalisering så är det den ovan beskrivna agendan som gäller. Adams Smiths lära om arbetsdelning ingår också som en viktig del av hela konstruktionen:

”I Wealth of Nations försöker Adam Smith reda ut vad som skapar väldstånd för en nation. Slutsatsen han drar är att det är arbetsdelningen som gör det möjligt. Arbetsdelningen definerat som att produktiviteten kan höjas om människor specialiserar sig på olika uppgifter istället för att försöka behärska flera olika arbetsprocesser. För att detta ska vara möjligt krävs dock att de olika arbetsmomenten och de färdiga produkterna knyts ihop och samverkar, detta genom den fria marknaden. ”

http://ekonomisk-historia.r76.se/biografi/adam-smith-liberalismens-fader/

Genom att föra ut denna arbetsdelning globalt skulle effektiviteten öka för alla världsmedborgare. Med alla dessa åtgärder var nyliberalismens löfte till världsmedborgarna att välståndet skulle öka för alla individer världen över.

 En nulägesbeskrivning – USA

Efter finanskrisen 2008, där tilltron på den självreglerande marknaden varit den helt dominerande idéströmningen sedan mitten på 1970-talet i västvärlden, har världssamfundet börjat ifrågasätta den nyliberala agendan.

Människor som tidigare varit besjälade av ”nyliberalism” börjar nu hitta nya hemvister. En sådan är ”geoliberalism”.

Den utvecklingen måste sägas vara ett sundhetstecken. Ett system som lett fram till att hela det kapitalistiska systemet sattes i gungning och fick lov att räddas av nationalstaterna i väst kan knappast fungera som ett alternativ för långsiktigt hållbar världsekonomi. Vi behöver någonting nytt. Det är det många som är överens om idag. Ett system där samhället får gå och städa upp efter en kraschad kapitalism och ge bidrag till amerikanska banker, som bara något år tidigare tjänat ofattbara belopp på just risktagning, fick nu se sig nödsakade att krypa till korset.

Kapitalisera vinster och socialisera förluster blev den nya tidens melodi. Och detta i kapitalismens högborg USA. Det var inte bara bankerna som fick stöd, Amerikas stolta bilindustri var också på fallrepet. Såväl GM och Ford såg länge ut att kunna gå i KK, men räddades av den amerikanska staten. Resultat av dessa räddningspaket gjorde att USA byggde på deras redan ofantliga skuldberg.

Men bilindustrin var helt enkelt för viktig för USA för att de skulle få gå i KK. Samma sak gällde storbankerna som JM Morgan och Goldman Sachs. ”To big to fail” löd slagorden.

Efter att Lehman Brothers hade försatts i konkurs, och fått hela det kapitalistiska systermet i gungning, var det nu ingen politiker som vågade experimentera med att se vad som skulle hända om den kreativa förstörelsen fick ha sin gilla gång.

Begreppet kreativ förstörelse

Begreppet ”Kreativ förstörelse” myntades av Joseph Schumpeter. I Wikipedia läser vi:

”För Schumpeter var entreprenören den fundamentala faktorn bakom den industriella revolutionens utveckling. Hans definition av entreprenörskapet är någon som genomför nya kombinationer och innovationer av en redan existerande produkt.

Schumpeter skilde på radikala (omvälvande) och inkrementella (stegvisa) innovationer. Han menade att radikala innovationer medför en nödvändig nedbrytning av existerande strukturer. Nödvändig nedbrytning för att ny utveckling och nytt kunskapsbyggande ska kunna få utrymme. Han kallade detta för kreativ förstörelse. Resonemanget gick ut på att samtidigt som innovation är nödvändigt för nya utvecklingssteg, medför radikal innovation att existerande kunskap och existerande strukturer görs mindre värdefulla genom att nya kunskaper och strukturer utvecklas. ”

I Sverige har vi fått följa hur företag och hela branscher som inte hängt med i den globala utvecklingen blivit utslagna av företag som har framtiden för sig. Vår textilindustri, varvsindustri blivit utslagna av konkurrenter från Asien. Då var det bara att sätta sig på skolbänken och utbilda sig till något nytt, ett arbete som har framtiden för sig.

Istället dök nya företag i nya branscher upp; telecom, IT, läkemedel och biotec är exempel på branscher som avlöst de gamla. Svensk fackföreningsrörelse har ställt sig positiva till den kreativa förstörelsen. De gamla jobben har försvunnit och nya, bättre betalda har kommit i dess ställe.

Men nu gällde inte längre den kreativa förstörelsens obönhörliga lag. Nu var den ersatt av ”to big to fail”.

Det stora globala skiftet

Utöver nationalstaterna i väst var det tillväxtländerna, främst Kina, som fungerade som motor och upprätthöll kapitalismen när den finanskrisen 2008 nådde sitt epicentrum och hela det kapitalistiska samhället var på fallrepet. Åtminstone var det så vi såg det.

Den övriga världen drabbades inte alls lika hårt av finans krisen som västvärlden gjorde.

Kina som haft en formidabel ekonomisk utveckling sedan 1978 när DengXiaoping tog över rodret.  http://sv.wikipedia.org/wiki/Deng_Xiaoping
Kinas ekonomi beräknas gå om USA:s redan om några år. Flera asiatiska länders ekonomier beräknas växa dramatiskt de närmaste 10 åren.

Europa har haft den sämsta tillväxten av alla världsdelar sedan EU startades. USA ligger synnerligen risigt till med sitt enorma budgetunderskott och ägs idag i praktiken av Kina och andra länder som köper amerikanska statsobligationer.

Det vi håller på att se just nu är ett globalt skifte som kommer att få oerhörda konsekvenser för världsekonomin. Detta faktum är det synnerligen tyst om i en Facebookgrupp som heter ”En ny ekonomi för en bättre värld.” Men för att ha någonting att säga om framtiden måste vi rimligen analysera nuläget.

Förutom i Asien så ser vi idag den största tillväxten i Afrika. Även i Latinamerika börjar tillväxten ta fart. Brasilien har under ett antal år vuxit fram som en allt tyngre global spelare och ingår i de snabbväxande BRIC länderna. (Brasilien, Ryssland, Indien och China) Turkiet beräknas även tillhöra de stora tillväxtnationerna.

Ska vi ha något att säga om framtiden får vi nog ställa om våra glasögon till de nya händelsernas centrum. Om denna utveckling står det inte ett enda ord på hemsidan.  http://www.landskatt.se/hur-skapas-pengar.html

Vad som står på denna hemsida är ju i och för sig inte på något sätt vägledande för vad vi ska tala om i gruppen. Jag ger alla, unga såväl som äldre, rådet att börja gå utanför vår egen ankdamm och sätta fokus på där det händer saker i världen. Utan ett globalt perspektiv kommer vi att bli en kulturhistorisk företeelse. Jag har ingenting emot kulturhistoria men ska vi ha något väsentligt att säga om framtiden  då får vi nog åtminstone befinna oss i nutid.

Därom inte sagt att det inte är viktigt att hämta inspiration och idéer från historien och med förnuft ta med sin in i vår samtid. Utan att ah ett historiskt perspektiv har vi svårt att lära oss av den. Då är det lätt att vi går på samma minor som våra förfäder gjorde.

Men risken är att vi låser oss i en historisk bild som gör att vi ser samtiden utifrån vår favoritaktör exempelvis: Adam Smith, Karl Marx, Henry George eller någon anarkosyndikalistisk ledargestalt. Då ser vi samtiden från ett historiskt prisma som snarare fördunklar än kastar ljus på vår observation av nuläget.

Det gör även att vår framtidsvision tappar i slagkraft och träffsäkerhet.

Annons

Facebook – ett sätt att föra samtal

Facebook är ett utmärkt sätt att föra samtal med människor med vitt skilda åsikter som i exempelvis denna entusiastiska församling: ”Ny ekonomi för en bättre värld”. http://www.facebook.com/groups/nyekonomi/

Facebook kännetecknar vår tidsanda. Det dyker hela tiden upp nya frågor och trådar som engagerar. Gårdagens heta frågor bleknar bort i bruset från nya frågor som engagerar. Men samtidigt känns det som om samtalet ska kunna leda vidare är det bra att hitta en röd tråd i samtalen. Hur ser vi på flödet, tendenserna – samtalen?

Står de och stampar på samma ställe som tidigare? Eller: Känner vi att samtalet utvecklar?
Förhoppningsvis tycker vi att samtalen utvecklar: Varför skulle vi annars vara med i samtalet om ”Ny ekonomi för en bättre värld”.

Under sommaren 2012 förde vi, ett antal personer, ett spännande samtal om nya infallsvinklar på ekonomi och samhällsbyggande, ämnen som då engagerade oss. Under denna resa lärde jag mig mycket om saker som jag tidigare inte stött ihop med. Jag hittade även nya frågeställningar till ämnen som jag tidigare kommit i kontakt med och haft möjlighet att reflektera över.

När det gäller att kunna gå tillbaka till tidigare samtal och reflektioner är Facebook mindre bra. Det blir mycket bläddrande bakåt. Det blir svårt att hitta fram till tidigare relevanta inlägg. Det finns ingen inbyggd logik i hur vi med hjälp av sökord ska få ram det vi söker.

I en blogg kan man mha sökord och kategorisering hitta fram till äldre inlägg och tankegångar. Därför väljer jag att lägga in valda delar av vårt samtal i bloggen.

Hur självständigt är facket i förhållande till SAP?

Under rubriken: Seko Posten: ”Facket kan inte blunda för den nya politiska kartan” skriver Alf Mellström, ordförande Seko Posten:

”Ett särskilt tydligt exempel på att LO måste våga gå sin egen väg är frågan hur vinster i välfärden ska regleras. Trots LO-kongressens tydliga ställningstagande mot vinster i välfärden såg vi med förvåning att LO:s ordförande i egenskap av ledamot i Socialdemokraternas verkställande utskott, har ställt sig bakom partiets hållning i frågan. Detta sätter frågetecken kring LO:s självständighet till S, och riskerar att urholka förtroendet för LO om organisationen uppfattas som en filial till partiet.”

Frågan tycks vara berättigad. Det håller på att hända saker inom LO:

” I valet 2010 röstade drygt 55 procent av LO-förbundens medlemmar på Socialdemokraterna. Detta var en historiskt låg siffra. Stödet för Socialdemokraterna bland arbetstagare som är organiserade i ett LO-förbund har historiskt sett varit väldigt högt.

Det finns säkert många förklaringar till varför stödet sjunkit. Individualismens snabba framfart där en god privatekonomi är viktigare än omtanken om andra kan vara en förklaring. En annan att kontrasten mellan exempelvis Moderaterna och Socialdemokraterna minskat. Det har säkert för många, även inom LO-gruppen, varit enklare att rösta på ett moderat parti som tonat ned systemskiftesretoriken. Listan kan göras lång på anledningar till att det ser ut som det gör. ”

Hur S kommer att hantera organisationen av välfärden kan få mycket stora konsekvenser för ett vidare fackligt politiskt samarbete mellan S och LO-facken.

http://www.dagensarena.se/opinion/seko-posten-facket-kan-inte-blunda-for-den-nya-politiska-kartan/#kommentarer

Var ska vi bo när vi blir gamla?

I närtid flyttar min mamma från en lägenhet i Hagsätra, till en lite mindre lägenhet på Södermalm. Orsaken till att hon flyttar är att hon blivit rånad 4 ggr i Hagsätra och törs nu inte längre gå ut efter mörkrets inbrott. Men vad händer med åldringsvården? Vilka möjligheter har hon att om hon skulle vilja hitta ett äldreboende och hur kul känns det för henne att flytta in på ett sådant efter alla skriverier om misskötsel på Attendo och Carema?  Läs denna artikel om ett krympande antal platser på äldreboenden:

http://www.dagensarena.se/innehall/var-fjarde-plats-pa-aldreboende-borta/

Sverige en av världens minst korrumperade länder

Ofta får vi höra att vi bor i ett land som är mindre korrumperat än andra länder. Det kan vi vara stolta över. Det finns en moraliskt resning i konungariket Sverige. Men vad menar vi då med korruption?  Läs denna artikel:

http://www.dagensarena.se/opinion/exportlandet-sverige-diktaturernas-van/

 

Demokratin och engagemang – del 1

Demokrati, som jag ser det, inbegriper mer än bara att gå och välja på ett parti en gång var fjärde år. Den parlamentariska demokratin förutsätter att det finns aktiva medlemmar som arbetar på olika nivåer i samhället, som förtroendevald eller som gräsrot för att upprätthålla det politiska systemet. Utan detta engagemang skulle det parlamentariskt demokratiska systemet helt avstanna.
Själva grundbulten för den demokratiskt parlamentariskt uppbyggda styrelseformen är att det finns lokala organisationen som verkar inom sina geografiska områden eller på arbetsplatser eller har en annan ämnesorienterad inriktning. Utan denna lokala förankring tappar den parlamentariska demokratin det mesta av sitt innehåll.

Det partipolitiska intresset har under årens lopp radikalt minskat. Det innebär att det är allt färre som ska utföra de nödvändiga funktionerna för att över huvud taget upprätthålla den lokalt förankrade demokratin.

Den parlamentariska demokratins kris idag är att det blir allt färre som är villiga att ställa upp och ta av sin fritid och arbeta partipolitiskt. Extra bekymmersamt är det att så få unga tyckts vilja engagera sig i den lokala politiken. Det innebär att återväxten är hotad och om trenden fortsätter så kommer vi få se andra styrelseformer för att hantera landets samlade behov av organisation.

Socialdemokraterna som är Sveriges största parti har numer ca 100000 medlemmar. På Södermalm är vi ca 1000 medlemmar. Av dessa är det en mycket begränsad skara som verkligen är aktiva. Av de aktiva är dessutom medelåldern hög och ungdomarna är en försvinnande liten del av de aktiva. Frågan är hur S tänker sig att vända denna trend.

Den representativa demokratin förutsätter att de som ska väljas är kända för de som ska välja. Annars blir det att köpa grisen i säcken. Att välja någon som bara är ett namn på ett papper duger inte.

Inom S på Södermalm har vi därför infört en process där de som vill komma ifråga för at ta på sig olika förtroendeuppdrag, ska presentera sig i på ett förmöte en hörning (hearing). Dessutom finns alla möjligheter att presentera sig i en Facebook för Socialdemokrater på Södermalm.

När det dystra faktumet att allt färre engagerar sig partipolitiskt debatteras brukar det ofta dyka upp positiva själar som pekar på sociala medier. Facebookgrupper för Socialdemokrater på Söder består av 250 personer.

Som en informationspelare fungerar den utomordentligt bra. Vi får information om diverse evenemang som föresegår på Söder. Men en Facebookgrupp har mycket större potential. Här kan vi ha möjlighet att följa upp olika evenemang och reflektera över vilka lärdomar vi har dragit.

Möten för medlemmar är i mycket hög grad organiserade så att det kommer en inbjuden gäst som inleder. Sedan är det tid för en frågestund. Frågorna ställs till den inbjudna gästen. Samtalet blir därför vertikalt.  Det uppstår inget samtal mellan de personer som är där som åhörare. Med Facebook skulle en horisontell debatt kunna komplettera de öppna mötena. Här krävs det mer engagemang från medlemmarnas sida för att förverkliga denna demokratiska möjlighet.

Politik i Stockholm och Södermalm

Vad vill S? Vill vi vara den urbana medelklasens parti och i den ivern försöka tona ner de skillnader som råder i Stockholm, för att inte skrämma oss, en tämligen ekonomiskt välmående medelklass?

S är så rädda för att bli förknippade med ””bidrag” och ”folk som har det svårt”.

Men på Södermalm är det många som faktiskt har det så bra att det nästan inte kan bli bättre.

 

Ja, jag känner många som är mycket ekonomiskt välbeställda här på Söder. Men mycket vill ha mer. Jag har aldrig hört från den gruppen att nu får det vara nog. Nu vill vi inte få det ekonomiskt bättre. Flera olika rut/rot-avdragsmöjligheter för diverse olika ändamål ligger högt på önskelistan för att bättre klara av livspusslet. Hur S ska matcha denna grupps önskemål förstår jag inte.

Sedan finns det ett annat Södermalm. Mina grannar som bor i funkishuset från 40-talet korsningen Åsögatan – Västgötagatan är mycket oroliga för att de inte har råd att bo kvar, eftersom hyrorna hela tiden går upp. De skriver inte under på att ”vi har det så bra att det nästan inte kan bli bättre”. På ett hyresgästmöte förra året var oron stor. Jag har även hört samma rädsla från människor i kvarteret Linjalen.

Vi lever verkligen i skilda världar här på Södermalm. Ska inte S vara ett självklart alternativ även för den grupp som inte har det så bra ställt?

S ska vara ett parti som är bra för ALLA. S har historiskt haft en förmåga att samla breda grupper människor för den förda politiken. Om S blir ett parti enbart för mina grannar och de som bor i kvarteret Linjalen lär inte S bli något massparti här på Södermalm.

Men, jag skulle antagligen inte tjäna många kronor på att S får ett större inflytande på Södermalm. Jag har inga barnbarn som bor här på Södermalm som kan utnyttja bättre förskolor och skolor.

Men när den tiden kommer och jag behöver ett äldreboende vill jag känna mig trygg att det fungerar bra. Att det finns några pengar kvar för åldringsvården är naturligtvis viktigt för mig. Om S kan visa att vi är garanten för tryggheten kommer det att få en mycket stor effekt på människors val. Idag är det många som tvivlar och skaffar sig privata lösningar.

Den medelklass som S kan få med på vår politik måste vara oss som ser frihet, solidaritet, jämlikhet och hållbarhet som något bra för ALLA, oavsett hur mycket klirr i kassan det ger för mig personligen just nu.

Med den insikten, att vi inte han bli ett massparti här på Södermalm genom att köpa den urbana medelklassen och bjuda över M med bättre möjligheter för Rot/Rut och andra skattesänkningar, borde vi forma en lokal politik här på Söder, i Stockholm och för hela landet.

Vad har framtidspartiet S att säga om framtiden?

Efter att ha läst genom programkommissionens remissförslag till nytt partiprogram för S och sedan tittar mig omkring i den omvärld jag befinner mig i, kan jag inte låta bli att fundera en smula. Är det bara jag som funderar över gapet mellan vacker vision och den utveckling som varit rådande i Sverige och västvärlden de senaste 30 åren.

Självklart ska ett partiprogram vara ett visionsdokument som ska peka framåt – mot en ny och bättre värld, en värld där alla ska med. För oss socialdemokrater innebär det om vi läser visionsdelarna; demokrati, frihet, jämlikhet, solidaritet och en hållbar utveckling. Men borde det inte få oss att fundera lite om vart utvecklingen är på väg.

Under de senaste 30 åren har klyftorna i Sverige ökat, som bland annat SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle) i en rapport konstaterat:

http://www.sns.se/forlag/sns-valfardsrapport-2011-inkomstfordelningen-i-sverige

Rapportens innehåll i korthet

”Ökade inkomstskillnader. Sedan 1980 har inkomstskillnaderna i Sverige ökat över hela inkomstskalan. Både mellan medianinkomsttagare och höginkomsttagare och mellan medianinkomsttagare och låginkomsttagare. Den relativa fattigdomen (mätt som individer som har en inkomst under 50% av medianen) har också ökat, särskilt under de senaste tio åren. Men andelen fattiga i Sverige är låg internationellt sett.

Kapitalinkomster orsaken. Den främsta orsaken till den ökande inkomstspridningen är ökade skillnader i kapitalinkomster, snarare än förändringar av löner, skatter och transfereringar.

Jämn fördelning i Norden. Strikt fördelningsmässigt framstår de nordiska länderna som framgångsrika oavsett om målet formuleras i termer av årsinkomster, långsiktiga inkomster eller lika möjligheter.

Sverige bra på social rörlighet. Familjebakgrunden är en viktig förklaringsfaktor bakom inkomstskillnader. Men i Sverige har denna faktor mindre betydelse. Här förklaras 6 procent av inkomstskillnaderna av faderns inkomster, vilket ska jämföras med 20 procent i USA. Ett annat sätt att mäta familjebakgrundens betydelse för inkomstskillnader är sambandet mellan syskons inkomster. I USA är det 49 procent av inkomstskillnaderna som förklaras av faktorer som delas av syskon, men i Sverige bara 14 procent.

Livsinkomstperspektivet ger samma bild. Det hävdas ofta att det är mer relevant att studera skillnader i individers livsinkomst än det traditionella måttet årsinkomst. Men en analys av inkomsten för längre tidsperioder ger samma bild som årsinkomstmåttet. Inkomstskillnaderna i Sverige har ökat och Sverige har en internationellt sett jämn inkomstfördelning. Rangordningen mellan länder blir också densamma oavsett om man studerar årsinkomst eller livsinkomst.

Fluktuationer i inkomst större bland individer med låg långsiktig inkomst. De största fluktuationerna i inkomstnivå under livet tenderar att drabba individer med låga livsinkomster.

Inkomstfördelningen påverkar människors livschanser. I länder med en jämn inkomstfördelning har familjebakgrunden mindre betydelse för individens inkomst än i länder med större inkomstskillnader. Det förefaller alltså finnas ett positivt samband mellan en jämn inkomstfördelning och rättvisa i meningen lika möjligheter att uppnå en god livsinkomst.

Barnbidraget effektivt medel.  Ett effektivt instrument för att motverka inkomstskillnader är barnbidraget, särskilt flerbarnstillägget. En fördel med barnbidraget är att det leder till en jämnare inkomstfördelning utan att försämra incitamenten till arbete. En politik som utjämnar produktivitet och förhandlingsstyrka på arbetsmarknaden är också viktig, liksom ökat stöd för utjämnande institutioner. ”

Ansvarig forskningsledare

Stefan Sandström, stefan.sandstrom@sns.se, forskningsledare, SNS.

Forskare:

Anders Björklund och Markus Jäntti, bägge professorer i nationalekonomi och verksamma vid Institutet för social forskning, Sofi, vid Stockholms universitet.

———————————————————————————————————————–

När vi läser remissförslaget till ett nytt partiprogram för S, borde vi inte ställa det i relation till den utveckling som har varit de senaste 30 åren. Har vi närmat oss målet ökad jämlikhet? Har maktstrukturerna i samhället förändrats så att samhället har blivit mer demokratiskt, och som därför stämmer med vår samhällssyn?

Som SNS rapporten konstaterar så har klyftorna i samhället ökat. Framförallt är det på grund av kapitalinkomsternas storlek och vidgade betydelse. Svaret på båda frågorna är dystra påminnelser för S. Utvecklingen har helt enkelt gått i motsatt riktning mot de visioner som S har på så väsentliga punkter som ökad jämlikhet och att mildra maktkoncentrationerna och ge demokratin ökad makt.

Detta dystra faktum har inte renderat några kriskommissioner. Inte förrän S förlorade två val i rad, då blev det dags att sätta till en kriskommission. Men var det inte kris redan innan? Om de värderingar som som är själva kärnan av S har sats på undantag sedan början av 1980-talet – ökad jämlikhet,  då var det väl motiverat med en kriskommission långt tidigare? Extra bekymmersamt för S är att ojämlikheten ökat även när S haft regeringsmakten. Men inte ens detta har fått S att inse att det verkligen är på tiden att börja se över sin politik och använda analys snarare än att sätta allt krut på förpackning.

Andan i remissförslaget speglar i hög grad den analys som kriskommissionen kom fram till. När vi nu diskuterar vilken politik vi ska driva och vilka krav som ska ställas på en samhällsförändring har det hittills inte varit med fokus på att utjämna dessa skillnader.

I Dagens Arena konstaterar chefredaktörerna Arena Mikael Feldbaum och Malena Rydell att:

”Sveriges rikaste procent av befolkningen står i dag för ungefär nio procent av hela befolkningens inkomster jämfört med fyra procent år 1980. Deras skatt har sjunkit till cirka 39 procent jämfört med cirka 49 procent 1970. Under samma period har den fattigaste fjärdedelen av befolkningens skatt ökat från 13 till 23 procent. ”

En rimlig fråga för en socialdemokrati som vill leva upp till sitt partiprogram vore väl att fråga sig: Hur ska vi kunna vända denna utveckling?

Därför är det glädjande att Dagens Arena börjar närma sig denna helt avgörande fråga, om vi vill ha ett samhälle som hänger ihop.

http://www.dagensarena.se/opinion/den-rikaste-procenten/

Under en lång tid har den här debatten förts i Svenska Dagbladets näringslivsdel, inte minst av Andreas Cervenka. Den 3 november 2011 skriver han om elitens skenande löner:

http://www.svd.se/naringsliv/darfor-skenar-elitens-loner_6631148.svd

I den svenska modellen är detta en fråga för arbetsmarknadens parter att hantera. Politikerna ska inte lägga sin näsa i blöt. Men om en försvagad fackföreningsrörelse inte mäktar med att stå emot, ska vi då ge upp jämlikheten? Om man skriver vackert om jämlikheten i partiprogrammet borde vi väl åtminstone ha några idéer om hur ett mer jämlikt samhälle ska realiseras.

Under den senaste tiden Andreas Cervenka ifrågasatt näringslivet i allmänhet och bankvärlden i synnerhet. Se exempelvis: http://blog.svd.se/cervenkaspengar/2012/11/28/allt-handlar-inte-om-bolan/,  http://blog.svd.se/cervenkaspengar/2012/11/26/djavulens-forbund-starkare-an-nagonsin/ , http://blog.svd.se/cervenkaspengar/2012/11/23/darfor-uppstar-bobubblor/, http://blog.svd.se/cervenkaspengar/2012/11/19/ingves-medger-varlden-styrs-av-blindstyren/

och http://blog.svd.se/cervenkaspengar/2012/11/21/vem-raddar-europas-raddare/.

Vill vi få argument av systemkritisk art är det faktiskt i Svenska Dagbladet som vi kan hitta den. Se exempelvis: http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/varlden/kritiken-for-snalla-mot-finansjattarna_7709182.svd

När vi nu har facit i hand är det svårt att undvika att se att det föreligger ett systemfel i hela det ekonomiska system som vi idag är så beroende av. Det är uppenbart att de stora vinnarna på finanskrisen är de stora amerikanska bankerna, Bank of America, Citigroup, JP Morgan Chase och Wells Fargo. Det var dessa bjässar som var med och skapade krisen och som den amerikanska staten räddat genom olika stimulanser. De stora förlorarna är befolkningen i USA och Europa som nu får räkna med att befinna sig i ett nära nog anorektiskt tillstånd under många år till dess staterna kommer på fötter igen. En gemensam strategi i USA och Europa tycks vara att den rikaste topprocenten inte ska behöva drabbas. Även om Barack Obama med ord uttryckte sig på ett annat sätt i valrörelsen, så är det ändå hans politik med stimulanser och kvantitativa lättnader som bidragit till de kopiösa vinsterna för de amerikansk storbankerna.

Inom S hör det till ovanligheterna att dessa frågor över huvud taget debatteras. Någon officiell analys av vad som var orsaken till finanskris och hur skuldkrisen hänger ihop med finanskrisen har heller inte framförts från S. Det verkar som om S haft nog med att hantera interna problem och siktet på valet 2014. Men för att kalla sig ett framtidsparti måste S mäkta med en ordentlig analys som igår -idag – imorgon, där trender identifieras och politik skapas för att skapa trendbrott till den nyliberalism som varit förhärskande sedan mitten på 1970-talet.

Även ”Blairismen”, som sedan smittade av sig på övriga S partier i Europa, var starkt influerad av de nyliberala strömningarna och ifrågasatte aldrig finanskapitalets allt starkare makt i samhället. Nu gäller det att söka en ny politik som tar lärdom av nyliberalismens katastrofala bakslag i form av finanskris och skuldkriser när stater går in och räddar bankerna.

Men: Har S blivit så integrerat med banksystemet i Sverige och därmed globalt att en systemkritisk analys inte längre är möjlig eller önskvärd?

När vi inser att det är mycket starka krafter som vi måste ifrågasätta. Hur ska vi agera då? Med vetskap om bankernas makt över ekonomin och vårt samhällsliv och därigenom politiken, se Cervenka ovan, är det lätt att hemfall till den kända devisen: ”If you can´t beat them, join them. Visade Tomas Östros månne vägen för S?

Efter sommaren anordnade Södersossarna ett möte med Mats Persson (professor i nationalekonomi) på biograf Rio. Han har gett ut en bok på SNS förlag: ”Den europeiska skuldkrisen”. På baksidan av boken läser vi:
” 2010-212 års europeiska skuldkris har lett till gigantiska överföringar av pengar i syfte att >> rädda euron<<. I denna debattbok diskuterar Mats Persson överföringarna och han menar att de i första hand gynnat ägarna till de banker som spekulerat i sydeuropeiska statsobligationer. Därigenom har åtgärderna uppmuntrat skadligt risktagande, vilket inverkar på valutaunionens stabilitet. Problemen har förvärrats av de krav på nedskärningar som tvingats på skuldländerna; dessa krav har skapat politiska slitningar mellan nationerna. ”

Vi kan tillägga att den välfärdsstat som det tagit ett halvt sekel att bygga upp, rustas nu i snabb takt ner och klyftorna i samhället växer dramatiskt i ett antal länder i Europa.Om detta diskuteras mycket lite inom S. Var finns solidariteten med det grekiska, spanska, portugisiska, irländska och engelska folket, som idag blir alltmer utsatta. När hör vi våra ledare uttala sig om det djupt orättvisa i att folket i Europa ska drabbas av bankerna till alla pris ska räddas? Är det solidaritet med bankerna som vi avser när vi talar om solidaritet i partiprogrammet?

Det var ett tämligen välbesökt möte med Mats Persson och jag hade hoppats på några reaktioner på Facebook efteråt från de som var med. Men det har varit tämligen tyst. Har S någon uppfattning över huvud taget i denna fråga? Har ni som läser detta någon åsikt i frågan? Pengarna som Grekland, Spanien och Portugal får i lån från ECB och IMF går inte till befolkningen. Pengarna går istället tillbaka till tyska och franska banker för att rädda aktieägarna i de skuldtyngda bankerna. Är det ett rimligt sätt att hantera skuldkrisen? Har det här även blivit socialdemokratisk solidaritetspolitik? Om inte: Varför går våra S-ledare inte ut och påvisar en alternativ hållning till alliansens?

I Sverige gjorde vi på ett annat sätt på 1990-talet. Då fick även aktieägarna i bankerna vara med och stå för fiolerna. Genom att staten gick in som ägare kunde skattebetalarna vara med i uppgången och därigenom mildrades förlusterna.  Men den lösningen vill inte de styrande i Europa lyssna på nu. Var står S i frågan?

Leif Pagrotsky tog upp eurokrisen på möten på Södermalm och i Hammarbysjöstad i våras. Hans framtidsbild av Europa var allt annat en munter. Men någon idé om vad som borde göras presenterade han inte. Tvärt om skissade han två lika dystra scenarier.  Grekland tvingas eller går självmant ur eurosamarbetet. Effekten skulle bli stor turbulens på de finansiella marknaderna och kan mycket väl få effekter på de övriga skuldtyngda ländernas agerande. Om Grekland och övriga skuldsatta länder är kvar och fortsätter sin skuldsanering, kommer det ta minst ett årtionde att komma tillbaka för Europa. Ett årtionde med vidgade klyftor och där ekonomin nätt och jämnt kommer att hanka sig fram. Valet tycks stå mellan pest och kolera.

I Dagens Area har Björn Elmbrant skrivit om det orimliga i att rädda bankernas ägare på bekostnad av befolkningen i de krisdrabbade länderna. Nationalekonom Stefan de Vylder har även skrivit om detta. Båda intar liknande ståndpunkter som Mats Persson. Även Peter Wolodarski (DN) har haft en artikelserie där han bland annat konstaterar att det finns två parter vid låneuppgörelser, låntagare och långivare. Det talas mycket om ansvarslösa länder – låntagare, men mindre om ansvarslösa långivare – bankerna. Men var finns det en S uppfattning i frågan? Vad tycker S lokalt på Södermalm? Här råder tystnad! Men det är aldrig för sent att säga sin mening.

När vi nu diskuterar vårt partiprogram borde det väl i rimlighetens namn ta avstamp från den verklighet som råder idag. Lars Engqvist, en av två sekreterare i kommissionen sa vid en intervju i samband med att han fick rollen, att diskussionen om samhällsfrågor som uppstår i samband med att partiprogrammet revideras är lika viktig som resultatet – ett nytt partiprogram. Det är bara att hoppas att diskussionen om de samhällsfrågor som partiprogrammet pekar mot är mer livlig på andra stället än på Södermalm i Stockholm.

De frågor som jag här belyser och hur de kommer att hanteras, kommer få en avgörande betydelse för den framtid som partiprogrammet för S ska peka in i. Hur dessa frågor hanteras kommer att avgöra om vi överhuvud taget kommer att ha råd med skola, vård och omsorg, och om vi överhuvud kommer att ha råd med någon klimatomställning och infrastruktursatsning, bostäder och om det blir några pengar till pensioner.

Om trenden fortsätter som nu och att den rikaste procenten får det allt bättre och är med och betalar skatt i allt mindre grad:  Då kommer det att bli allt mindre utrymme för att bevara ett välfärdssamhälle i Sverige,  se Dagens Arena-artikel ovan.

Ändå är det så tyst från S sida när det gäller hur finanskapitalismen påverkar oss som människor och hur vi ska skapa ett samhälle där demokratin ska styra över det finansiella kapitalet.  Ändå är det så tyst från S sida när det gäller frågan om att den rikaste delen av Sveriges befolkning tar åt sig en allt större del av vår gemensamma tillväxtkaka.  Ändå är det så tyst inom S när frågan om de ökade klyftorna i Sverige tas upp.

När den tas upp behandlas klyftorna som ett fattigdomsproblem. Men sambandet mellan de fattiga och de rika som fått se sin ekonomiska standard markant förbättras under en 30-års period behandlas mer sparsamt. Jag frågar mig varför? Varför är det ingen som har något att säga om detta? Är frågan för känslig att ta upp? Är den inte valvinnande? Ska vi försöka få med oss den procenten som varit den riktiga vinnarna de senaste 30 åren? Vilken politik ska då S föra?

Tvåtredjedelssamhället

Klyftorna i Sverige har ökat sedan 1980-talet. Framförallt är det de grupper som har inkomster av kapital som gynnats. De som för ett antal år sedan köpte villor, bostadsrätter och fritidshus har blivit de stora vinnarna. De som bor i hyresrätter har inte en lika angenäm framtid se se fram mot. Ju mer kapital vi har desto större vinnare har vi blivit.

Men hade det varit så att det bara var ca 10 % som hade tjänat på den förda politiken hade det inte varit så svårt att se att alternativen skulle kunna förverkliga sig. Men idag är vi många som bor i villor, bostadsrätter och har fritidshus som, om det finns på rätt ställen i Sverige, har ökat dramatiskt under en 30 års period.

Det demokratiska problemet är att 2/3 av Sveriges befolkning har fått det bättre och att många är mycket nöjda med det. Hur ska vi då hitta en politik som gör att vi kan minska klyftorna i Sverige? Det är den problematiken som alla som vill ha en förändring måste ta till sig.

Själv är jag som en gräsrotspolitiker inom S på Södermalm. Jag tror på ett samhälle med minskade klyftor är ett bättre samhälle att leva i för alla, även om det kan ge lite mindre klirr i kassan för en del grupper i samhället. Det är därför jag är med i denna Facebookgrupp. (Nu räcker det. Ett upprop mot de ökade klyftorna!? )

Ska vi kunna hoppas och tro på att 2014 kommer bli det år när klyftorna i Sverige återigen börjar minska gäller det att få med många som idag har det tämligen bra med på båten. Annars lär det inte bli någon förändring. Vill inte du Marie ha någon förändring? Då behöver vi försöka att på olika sätt övertyga de på samhällets solsida om att jämlikhet och solidaritet är en bra medicin för alla, även för solsidans människor.

Börjar medborgaren vakna upp?

I vårt samhälle är vi så genomsyrade av det borgerliga sättet att tänka och vara att vi inte längre tänker på vad vi säger. När förra S-ledaren Håkan Juholt var ute och med retorisk skicklighet ville uppamma kamplust hos breda grupper människor, inte minst inom S, och väcka kämpaanda genom att peka på orättvisorna i samhället var det ”medborgaren” som han ömmade för. Vi är i idag alla ”medborgare” med de värderingar som det för med sig.

När vi klagar på samhället, på arbetsgivare och politiker är det för att vi inte får vara ”medborgare” i tillräckligt hög utsträckning. Vi vill också vara med och ha råd att vara sanna ”medborgare”. Vi vill också ha råd med de saker som vi tycker sätter guldkant på tillvaron.

Den här utvecklingen är inte på så märklig. Arbetarrörelsen och folkrörelsesverige byggdes upp med målsättning att förbättra levnadsstandarden för det stora flertalet människor. Målbilden var den rika överklassen som roande sig med att spela golf, tennis och hade råd med landställen, utlandsresor och att äga sin en egen bostad. Akademisk utbildning var även förunnad  en liten elit. Idag är det en gängse uppfattning bland politiker att 50 procent av årskull ska gå vidare till högskolor. Tiderna har förändrats.

Sett i den här belysningen är det inte så konstigt att vi alla är småborgare. Det var det som var syftet och målet har nåtts av stora grupper i Sverige. När jag gick med i det socialdemokratiska partiet på 1970-talet var det många äldre som tyckte att målen redan var uppnådda. Vi unga var otacksamma och förstod inte hur bra vi hade fått det. Ni skulle varit med under kriget var en vanlig kommentar bland de äldre.

För oss unga var kändes det sådär kul att höra att samhället redan var färdigbyggt. Vi ville vara med och bygga det nya socialistiska samhället där frihet, jämlikhet och solidaritet var rådande. Olof Palme var vår idol som bättre än någon annan i ord kunde fånga de ungas stämningar inom S. Vänstern utanför S var inte riktigt lika entusiastisk över Olof Palme. Här uppfattades han snarare som en pratkvarn – idyllernas malande tolk.

.På 1970-talet diskuterades fortfarande alternativa sätt att tänka, känna och vara än de som de borgerliga värderingarna medger. Hur är det att vara en socialistisk människa? I debatten var bland annat VPK ledaren CH Hermasson med. Idag har denna debatt i stort sett försvunnit. Varför har det blivit på detta sätt?

En viktig orsak är naturligtvis bristen på alternativ. De försök som gjorts för att skapa mer jämlika samhällen har inte lyckats att skapa någon entusiastisk stämning omkring sig. När Sovjetstaten föll samman och järnridån öppnade sig var dessa händelser knappast ackompanjerade av gråt och tandagnisslan hos det stora flertalet människor i västvärlden. Det fanns väl en och annan kommunist som med bedrövat hjärta fick se sin livsdröm gå i krasch. Annars var det festyra som var det dominerade inslaget i västvärlden. Idag är det bara Nordkorea som håller på någon strikt planhushållningsidé. Kinas utveckling har antagligen inte heller gjort någon sann kommunist särskilt upprymd.

Den socialdemokratiska idétraditionen som varit så framgångsrik fram till mitten på 1970-talet började även mötas av stora problem. Så länge kapitalismen i huvudsak var av nationell karaktär och uppvisade stark tillväxt fungerade den solidariska lönepolitiken och Saltsjöbadsandan tämligen väl. Men när globaliseringen gjorde sig påmind på 1970-talet, hård konkurrens från Asien (Japan och Sydkorea) och hårdnad global press på råvaror blev S-modellen inte lika effektiv.

Teknisk utveckling möjliggjorde att företag och kapital lättare kunde flytta från Sveriges gränser och därigenom blev mindre beroende av hemmamarknaden. Keynes teorier blev då inte lika verkningsfulla. Hela västvärlden drabbades av stagnation som dessutom var ihopkopplad med hög inflation. Den västerländska kapitalismen behövde en ny injektion.

Sedan sent 1970-tal har de nyliberala idéerna, inspirerade av Milton Friedman och Chicagoskolan, dominerat politiken och ekonomin. Den politiska termen för detta är Washington Consensus. Avregleringar, privatiseringar och krympa statsmaktens roll och storlek har varit den förhärskande agendan. En för stor välfärdstat sågs som ett hinder för tillväxten.  I den nyliberala agendan har rättvisebegreppet fått en nygammal innebörd. Alla ska ha rätt att välja sitt eget liv. Vissa väljer att leva på solsidan andra väljer självmant att inta en lite mer skuggig position i samhället. Det gäller att satsa på sig själv och se till att jag hamnar på rätt sida av staketet. Fram växer ett dualistiskt samhälle fram. Herrskap och tjänstefolk har hela tiden funnits i tredje världen. Nu börjar detta även komma tillbaka i till och med i ”jämlikhetens högborg” Sverige.

Vem kunde på 1970-talet tro att den förnyelse som vi tyckte gick för sakta instället skulle innebära en nyliberalistisk agenda som varit förhärskande sedan sent 1970-tal om vi ser den globala idéströmningarna. I Sverige kom nyliberalismen men några års fördröjning.

Efter finanskris och skuldkriser där västvärlden sedan ett antal år tappat tempot, har den nyliberala agendan börjat sättas ifråga. Nyliberalismen som frälsare och som lycka år alla bär, har visat sig medföra så stora problem att den idag hotar stabiliteten såväl socialt, ekonomiskt och ekologiskt.

När världens eliter i Davos på World Economic Forum diskuterar ”Kapitalismens kris” verkar S vara tagna på sängen. I Financial Times har en artikelserie behandlat just ”Kapitalismens kris” och i Svenska Dagbladet läser vi den ena systemkritiska artikeln efter den andra. Vad är det som händer?

S som i den praktiska politiken i mångt och mycket köpt den nyliberala agendan känner villrådig. Var finns den alternativa agendan?  En marginaliserad vänster utanför S tycks heller inte vara förberedda på vad som håller på att hända. Är det kanske dags att ta fram de dammiga böckerna som det står Karl Marx på. Vad var det han sa? Kapitalismens kris känns bekant. Medborgaren börjar slumrande vakna upp ur Törnrosasömnen. Är vi på väg in i ett nytt spännande äventyr i människans historia?