Revolutionerna rycker fram

Anna Laestadius Larsson skrev i sin kolumn i SvD i våren 2011 under rubriken ”Revolutionen rycker fram i dagens USA”:

I Tunisien, Egypten, Libyen, Syrien, Jemen och Bahrain har folket rest sig mot sina diktatorer, krävt frihet och jämlikare samhällen.

Trots den grönskande våren och solen som värmer i nacken är väl kanske inte allt så tipp topp här hemma heller. Det finns en del att diskutera när det gäller skolan. Och integrationspolitiken. Inkomstskillnaderna ökar. Och vi har fått ett nytt politiskt ­begrepp: utanförskapet. Men om någon skulle få för sig att fråga svenska folket om vi tror att det kommer att bli en revolution i vårt land de närmaste hundra åren skulle nog de flesta, efter att det första nervösa skrattet lagt sig, svara ett rungande nej.

När CBS News i samarbete med Vanity Fair i slutet av februari ställde frågan till närmare tusen amerikaner svarade 45 procent ja. Nästan hälften av amerikanerna tror att det kommer att bli en ny amerikansk revolution inom de närmaste hundra åren. [1]

Ganska många av de intervjuade har tagit upp revolutionerna i norra Afrika och ser det som en början till något som även kan smitta av sig till Kina. Det finns en stark tilltro till att demokratin kommer att segra i dessa länder. Även i Kina kommer demokratin till slut att slå genom. Däremot är Anna Laestadius Larssons infallsvinkel inte förekommande bland de jag talat med. En ny amerikansk revolution i det demokratiska USA kan låta främmande. Det är väl bara att använda röstsedeln om de är missnöjda och rösta fram ett alternativ. Anna Laestadius Larsson fortsätter:

Of the 1%, by the 1%, for the 1 % lyder rubriken på en artikel i majnumret av Vanity Fair skriven av nobelpristagaren Joseph E Stiglitz som på 1990-talet var ekonomisk råd­givare till president Bill Clinton och chefs ekonom på Världsbanken. Han menar att precis som folken i Mellanöstern tvingats se hur ländernas tillgångar samlats i händerna på ett fåtal människor kontrollerar nu en exklusiv liten grupp allt större delar av den amerikanska ekonomin. En procent av amerikanerna tar i dag 25 procent av inkomsterna och äger 40 procent av rikedomarna. Deras del av kakan har ökat dramatiskt de senaste 25 åren och inkomstgapet i USA ligger nu på ungefär samma nivå som i Ryssland. I stort sett alla senatorer och många i representanthuset tillhör topprocenten, tar emot ekonomiska bidrag av topprocenten och vet att de när de lämnar politiken kommer att belönas av topprocenten, skriver Stiglitz. [2]

Även i USA växer utanförskapet. 20 procent av ungdomarna är arbetslösa, var sjätte amerikan är fast i dåligt avlönat deltids- eller timarbete trots att de önskar sig heltidsjobb och var sjunde amerikan överlever tack vare matkuponger. Och kanske än värre, den så vackra amerikanska drömmen, den som handlar om att alla ska ha samma chans att lyckas, bleknar allt mer i konturerna. En fattig amerikans, eller till och med en medelklassamerikans, chans att ta sig till toppen har blivit allt mindre. Hopplösheten ökar, varnar Stiglitz. Revolutionen närmar sig.

Artikeln kan även läsas i Vanity Fair. [3] När nobelpristagare Joseph Stiglitz skrev detta i Vanity Fair fanns det bara teapartyaktivister ute på gatorna och demonstrerade. Nu har de fått konkurrens av nya grupper som visar sitt missnöje mot finanskapitalet och arbetslösheten. Det kan utveckla sig till en mycket dramatisk valkamp i USA nästa år. Men frågan är om det gör så stor skillnad om demokrater eller republikaner vinner. Det verkar vara viktigare att det dyker upp fler med Warren Buffett, Bill Gates, Georges Soros, Percy Barnevik och PG Gyllenhammar bland näringslivets folk. Det är ju bland dessa entreprenöriella matadorer som de verkligt avgörande besluten fattas. Money talks.

---

[1] http://www.svd.se/nyheter/inrikes/revolutionen-rycker-fram-i-dagens-usa_6181705.svd   20 maj 2011 kl 08:10

[2] http://www.svd.se/nyheter/inrikes/revolutionen-rycker-fram-i-dagens-usa_6181705.svd   20 maj 2011 kl 08:10

[3] http://www.vanityfair.com/contributors/joseph-e-stiglitz

Annons

Reflektioner om demokrati och ekonomisk politik

Söndag den 23 december

Så här dagen före dopparedan har jag ytterligare en julklappsönskning. Med den önskar jag alla som läser detta en god jul.

Under det gångna året har varit val i USA. Pengarnas roll i amerikansk politik gör idag att det är svårt att längre kalla USA för en demokrati. Ingen av presidentkandidaterna klarar idag en presidentvalskampanj utan att ha stora tunga delar av de superrika med sig på banan.

Ett sådant styrelseskick brukar kallas plutokrati: http://sv.wikipedia.org/wiki/Plutokrati

Även Kinas kommunistparti har haft val. Inom det kommunistiska partiet finns idag hela det kinesiska etablissemanget representerat.  Kina drivs idag som en stor koncern där eliterna bestämmer utifrån strikt affärsmässiga grunder. Vad tjänar vi på att gå in och agera i norra Afrika? Vad tjänar vi på att hjälpa till att demokratisera Syrien? I en koncern står inte demokratin så högt i kurs. Affärer är affärer.

Den kinesiska affärsmodellen har varit exempellöst framgångsrik och Kina räknas gå om USA som världens största ekonomi i närtid. Moral, etik och mänskliga rättigheter väger lätt i en koncern. Demokrati är uppenbarligen ingen nödvändig egenskap för att göra bra affärer. Det samma gäller för det svenska näringslivet. ”Business is Business”.  Moral och etik får vi sköta på annat sätt, tycks de mena. Nu gäller det affärer.

I Europa har demokratin alltmer börjat ställas på undantag. Länder som Grekland, Spanien, Italien, Portugal och Irland står idag mer eller mindre under förmyndarskap. Pacta sunt servanda – avtal ska hållas. Mest konkret syns det i Grekland och Italien som är satt under förmynderi av marknadsaktörerna.

Affärer är affärer. Finansmarknaderna sätter press på staterna. Effekten blir att flera Europeiska stater idag i rasande tempo tvingas rusta ner en välfärdstat om det tagit ett halvt sekel att bygga upp. De tvingas även sälja ut statliga företag till reapris. Inom S i Sverige är det tämligen tyst om detta tragiska. S i Europa tycks heller inte vara förmögna att formulera en samordnad ekonomisk politik som alternativ till majoritetens spariver som  tycks leda till än mer elände för de skuldsatta staterna.

Mats Persson om den europeiska skuldkrisen

Socialdemokrater på Södermalm tog glädjande nog upp ämnet i höstas och bjöd in Mats Persson (professor i nationalekonomi vid institutet för internationell ekonomi. ) Vi träffades på biograf Rio http://fhp.nu/Rio/Kontakt/

Han talade om den då nyutgivna boken: ”Den Europeiska skuldkrisen”, SNS-förlag.2012.

På baksidan om bokomslaget läser vi:

” 2010-2012 års europeiska skuldkris har lett till gigantiska överföringar av pengar i syfte att >> rädda euron >>. I denna debattbok diskuterar Mats Persson överföringarna och han menar att de i första hand har gynnat ägarna till de banker som spekulerat i sydeuropeiska statsobligationer. Därigenom har åtgärderna uppmuntrat skadligt risktagande vilket inverkar på valutaunionens stabilitet.”

I boken lägger Mats Persson fram förslag om alternativ politik. På baksidan om boken läser vi vidare:

”För att få valutaunionen att fungera krävs att man går tillbaka till Maastrichtfördraget 1992: andra länder ska inte lägga sig i hur ett enskilt euroland sköter sin ekonomi. Och några överföringar av pengar – för att lösa ut länder som misskött sig eller för att >> rädda euron << – ska inte ske. Boken avslutas med en diskussion av hur en sådan politik ska kunna fungera i praktiken.

På adlibris.com hittar vi följande presentation av boken:

” Beskrivning:

2010-2012 års europeiska skuldkris har lett till gigantiska överföringar av pengar i syfte att »rädda euron«.

I denna debattbok diskuterar Mats Persson överföringarna och han menar att de i första hand har gynnat ägarna till de banker som spekulerat i sydeuropeiska statsobligationer. Därigenom har åtgärderna uppmuntrat skadligt risktagande, vilket inverkar på valutaunionens stabilitet. Problemen har förvärrats av de krav på nedskärningar som tvingats på skuldländerna; dessa krav har skapat politiska slitningar mellan nationerna.

För att få valutaunionen att fungera krävs att man går tillbaks till Maastrichtfördraget 1992: andra länder ska inte lägga sig i hur ett enskilt euroland sköter sin ekonomi. Och några överföringar av pengar för att lösa ut länder som misskött sig eller för att »rädda euron« ska inte ske. Boken avslutas med en diskussion av hur en sådan politik ska kunna fungera i praktiken.

Mats Persson är professor i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi, Stockholms universitet. ”http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9186949233

Mats Persson tar upp begreppet ”moral hazard”,en försäkringsterm som han menar att det inte finns någon bra bra svensk översättning på. Den försäkringstekniska  betydelsen av begreppet är om en person har sin hus försäkrad så kan hen börja slarva med säkerheten. För att skydda sig mot kunders slarv innehåller idag ett modernt försäkringskontrakt en rad restriktioner som reducerar ersättningsnivåerna för vissa typer av skador.

”Moral hazard” används även inom på statsfinansiell nivå. Om stater vet med sig att de kommer att bli räddade av ECB och IMF om statsskulden blir för stor finns det stora risker att staterna skjuter upp nödvändiga men impopulära reformer och istället låter statsskulden växa.

För att komma åt ”moral hazard”  skapades en paragraf i Maastrichtfördraget – den så kallade Stabilitetspakten 1997. Den sade att inget medlemsland fick ha mer än 3 procent i budgetunderskott.

Om något land skulle bryta mot detta tak skulle det landet betala böter till EUs gemensamma kassa. Vidare stipulerades att inget medlemsland fick ha en statsskuld som överstiger 60 procent av  av BNP (sid 14 ff).

Omkring år 2000 hade vi med andra ord ett par internationella avtal som innehöll (och fortfarande innehåller) en rad förbudsparagrafer: Ett för bud för andra EU länder att lösa ut andra EU-länder från deras skulder, ett förbud för ECB att låna ut pengar till de skuldtyngda länderna, et förbud att ha en alltför hög statsskuld. Dessutom bötes- förläggande till de stater som har för hög statsskuld. Dessa förbud visade sig snarare vara rundningsmärken.

Det som istället har hänt är att ECB och IMF har gett lån till de skuldtyngda länderna. Detta resulterar i en oerhörd omfördelning av resurser för att rädda staterna som i sin tur räddar bankerna i de skuldtyngda länderna men också tyska och franska banker från att ta de ekonomiska smällarna.

Det stora bekymret med dagens banker är att de blivit för stora för att kunna sättas i konkurs. Vid en konkurs skapas så stora problem för hela samhällen och i Lehman Brothers fall för hela världsekonomin. Eftersom bankerna vet att de är för stora för att inte staten ska gå in och rädda dem, kan de vara med vid i en ekonomisk uppgång och tjäna kopiöst mycket pengar åt aktieägaren på utlåning. Vid en eventuell krasch går sedan staten in och räddar bankerna. Men då ska staten verkligen ta över banken och inte ge ägarna mer kapital.

I grova drag skulle en sådan ekonomisk räddning ske på samma sätt som den svenska staten hanterade svenska banker som höll på att gå i konkurs på 1990-talet.

Så snart bankernas eget kapital börjar bli alltför lågt, genomför problembanken en nyemission. Om inte privata ägare inte vill ställa upp på denna nyemission så gör staten det. Då blir även staten ägare och kan sedan vara med när bankerna återhämtar sig. På så vis skulle kostnaderna kunna minimeras. Bankens ägare skulle med detta system bli tvingade att ta den ekonomiska smällen. Det innebär i sin tur att att bankens ägare skulle inse betydelsen av riskanalys. Efter en tid skulle bankerna åter säljas ut på marknaden. Då har staten varit med på uppgången och och skattebetalarnas kostnader skulle väsentligt minskas.

Efter det välbesökta mötet på Södermalm, har frågan inte tagits upp i Facebookgruppen för Socialdemokrater på ön. Varför? Fanns det ingen som hade några tankar och reflektioner efter mötet kan man fråga sig? Kanske har samtalet först vidare i andra sammanhang.

Efterspelet

Är det verkligen rimligt att bankernas ägare inte ska vara med och stå för fiolerna?

Från S på centralt håll har det varit mycket sparsamt med kommentarer. Varför?

Lite otippat har Peter Wolodarski (DN) istället överraskat läsekretsen med att i ett antal artiklar ifrågasätta det rimliga i att de skuldsatta staterna ska spara sig ur krisen. När många stater samtidigt sätter igång att spara leder det bara till att hela områdets ekonomi kyls av och ekonomin kommer in i en ond negativ cirkel. Detta leder inte till att staterna får större möjlighet att kunna betala tillbaka sina skulder.

Peter Wolodarski har även konstaterat att det finns två parter vid ett lån, en långivare och en låntagare. Vi kan inte bara ge låntagarna hela skulden. Det är ett helt annat budskap än Reinfeldt/Borg fört fram om slösaktiga oansvariga sydeuropéer som nu får skylla sig själv. När Reinfeldt/Borg talar är det inte fråga om att det även varit fråga om slösaktiga och alltför riskbenägna banker.

Varför är inte S mer offensiva i denna fråga? Här föreligger det uppenbarligen en öppning för S att inta en position som skulle kunna vara synnerligen vägvinnande. Kanske till och med valvinnande, vem vet?

Om det nu råder tystnad från S centralt, behöver det inte innebära att vi på det lokala planet är lika tysta. Vi behöver inte vara någon ekonomisk Einstein för att kunna skaffa oss en egen uppfattning i frågan.

I ett folkrörelseparti borde väl initiativ tas på lokal nivå, som sedan kan sprida sig ut i hela rörelsen. Det finns ju ingen anledning att invänta vad partiledningen har att säga, innan vi själva kan träda fram och inta en position och åsikt i frågan.

Studiecirkel om Europa

Under hösten har Maria Södra Stations S-förening haft en studiecirkel om: Vems Europa?

Som litteratur har vi haft:   
”Europas stålbad”, Björn Elmbrant.

”De hatade – om radikalhögerns måltavlor, Magnus Linton.
”De osynliga – Om Europas fattiga arbetarklass, Rebecka Bohlin.
Samtliga böcker från Atlas förlag.

Björn Elmbrant jämför i boken Island med Irland. På Irland gick staten in och räddade bankerna. På Island lät man bankerna gå i konkurs. Drygt 3 år senare ser vi resultatet. Island med egen valuta har återhämtat sig mycket bättre än Irland med euron.

 Demokratin och social media

Den arabiska våren har nu övergått in i ett vintertillstånd och de små steg till demokratisk ljusning som tagits kan lett vändas till motgång. Läget står fortfarande och väger.

En lärdom som kan dras är att Facebook och andra sociala media har visat sig ha en mycket stark potential för att väcka debatt och driva politiska frågor framåt.

I Sverige tar vi nog demokratin för given. Vi tar den för så given att allt färre människor är intresserade av att engagera sig för att hålla demokratin vid liv. För S som ett folkrörelseparti har det aldrig varit tillräckligt att vi går och röstar vart 4 år. Trots nedgång i intresset har S fortfarande 100.000 medlemmar varav 1000 personer finns här på Södermalm.

För att den representativa demokratin ska fyllas med innehåll behövs ett aktivt lokalt engagemang. Den representativa demokratin kräver att det finns människor som är villiga att ta på sig en politisk roll. Den rollen behöver inte nödvändigtvis att bli förtroendevald. Vi gräsrötter spelar en viktig roll just som att på gräsrotsnivå se till att den politiska debatten hålls levande.

I en representativ demokrati är det extra viktigt att de förtroendevalda blir valda på ett sätt att det finns möjlighet för oss som ska välja vet vad kandidaterna står för. Denna öppenhet har under året förbättrats inom S på Södermalm. Det är glädjande.

Men den representativa demokratin kräver även för att den ska fungera bra, ett aktiv dialog mellan de valda och de som väljer under mandatperioderna. Här finns en stor förbättringspotential. Som förtroendevald är det bra och viktigt att informera om vad som händer i den verksamheten som man är företrädare för. Lika viktigt är det att gå ut och vara med i den öppna dialog som den representativa demokratin kräver.

Vi lever i en specialiserad värld där vi lyssnar på specialister som talar om talar om vad som är rätt och fel. Inom politiken borde det inte vara så att vi bara uttalar oss om vår fråga som vi är specialiserade på. Då blir vi ju ett parti som täcker en helhet, men våra förtroendevalda vill bara uttala sig om en fråga, sin fråga.

En lokal politiskt förtroendevald som inte visar upp ett intresse för några andra områden, än de frågor som rör det egna ansvarsområde, liknar mer än tjänstehen än en politiskt förtroendevald. Dygnet har bara 24 timmar. Det är ett faktum som är svårt att rucka på, även för den verkliga eldsjälen. Men det finns ju inte bara 0 – eller 100 % engagemang. Det finns många nyanser där emellan.

Demokratin är en skör blomma som vi aldrig får ta för givet. Det är på det lokala planet som vi har möjlighet att vitalisera och vidareutveckla demokratin. Att så sker önskar jag mig i julklapp, så här dan före dan.

Med dessa tankar om demokratin önskar jag att världen tar ett steg i riktning mot mer demokrati 2013. Det gäller även lokalt på Södermalm.

Från nyliberalism till geoliberalism i en global värld

Inledning

I Facebookgruppen ”Ny ekonomi för en bättre värld” för vi en mycket engagerande debatt. Vi är inte så många som deltar, men de som är med är desto mer engagerade. http://www.facebook.com/groups/nyekonomi/

I en tråd som jag initierade med titeln: Ett ”paradis” på jorden, hade jag förhoppningar om att vi skulle kunna lyfta blicken och blicka framåt och se vilka mål och visioner vi har om den nya sköna nya världen.

”Hur vill vi att den nya sköna världen ska se ut? Som jag ser på ekonomin är det ett medel – dock ett mycket viktigt sådant – för att uppfylla våra mål.

Vi måste först veta vad vi vill och var vi ska någonstans. Annars blir det ju inte lätt att hitta fram. Det är lätt att fastna i – ismer och vänster – höger låsningar som snarare försvårar för oss att tänka i nya banor. Om vi försöker sätta visionsmålet så högt vi kan och spåna friskt, kan denna tråd säkert bli en spännande upplevelse för oss alla.

Vad har vi för visioner om en bättre värld? Om vi inte har pengar som vår vision vad sätter vi istället i visionen?

Om vi inte vet vad vårt mål är hur ska vi då någonsin hitta dit? Om vi vill till London då måste vi ha målet satt dit. Annars vet vi inte var vi kommer. Då måste vi veta var London ligger. Vi måste veta hur vår nya sköna värld ska se ut för att nå dit. ”Hämtat från: http://www.facebook.com/groups/nyekonomi/

Några började fundera på visioner om framtiden med visionära glasögon. Hur ser vår bästa vision om en framtida värld ut? Andra har fullt upp med att fundera på hur de ska ta klivet från en nyliberalism till någonting nytt. Någonting som bättre stämmer de de krav som dagens sköna nya värld ställer på oss.

I skrivande stund är det 331 inlägg i tråden. Den mesta tiden går åt till att avhandla det som står att finna på denna hemsida:
http://www.landskatt.se/det-geolibertarianska-samhaumlllet.html

Det geolibertanska samhället

På hemsidan läser vi:

”Sveriges Georgistiska Riksförbund är en organisation under bildande som vill verka för att sprida kunskap om den geoklassiska ekonomins principer för hur offentligheten bör finansieras och marknaden struktureras. ”

Dess principer blir vi lite bekanta med när vi läser detta:

” Planeten jordens gåvor tillhör oss alla.

Geolibertarianismen – en förening av frihetlighet och välfärd.

Det du själv skapar tillhör bara dig.Georgismen frigör individen men avgiftsbelägger privata monopol:Låter naturresurserna lägga grunden för offentliga intäkter. Alla privata monopol som berövar andra människor tillgång till grundläggande resurser avgiftsbeläggs. Arbetets frukter tillfaller helt individen. Uppehåller en fri och lågt reglerad marknadsplattform. Penningsystemet blir antingen konkurrensutsatt eller helt förstatligat. Staten lämnar individen i fred så länge hen inte förstör för andra eller miljön. Staten tillhandahåller grundläggande materiell trygghet för alla utan tvång, byråkrati och moraliska pekpinnar via en förutsättningslös basinkomst. Främjar harmoni och balans mellan människans och naturens olika samhällen. ”

För att få en lite bredare bild hänvisar jag till hemsidan: http://www.landskatt.se/index.html

Jag ska i detta blogginlägg skapa en bakgrundsförståelse till hemsidan, samt  sätta hemsidan i kontrast till ett  globalt perspektiv.  För att förstå vad den ansvariga gruppen  står, tror jag att det är viktigt att läsa genom detta som jag hämtat från hemsidan. Under fliken: Nyliberalismens blinda fläck hittar vi en bild på Joseph_Stiglitz: Se vidare: http://sv.wikipedia.org/wiki/Joseph_Stiglitz

Under fliken hittar vi ” Nyliberalismens blinda fläck” hittar vi även denna textmassa:

”Jordräntan är klassklyftornas generator.

Det ska löna sig att arbeta. Detta är grundprincipen bakom den nyliberala ideologi som dominerat västvärlden de senaste tre decennierna.

Att ingen vill arbeta gratis åt någon annan och känna sig ägd och kontrollerad av en överhet, det är lärdomen som dragits utifrån att bevittna problem hos de nationer som genom historien tillämpat de mest rena formerna av statssocialism, som t.ex. Sovjetunionen och kommunist-Kina. För när frukten av den ena människans arbete utan förbehåll används för att tillse andra människors behov uppstår lätt en moralisk kris. En moralisk kris där människor som arbetar utnyttjas av människor som väljer att inte arbeta. Det skapas ett incitament till att inte arbeta, och till sist kollapsar samhället av passivitet och korruption.

Av det skälet såg nyliberalismen länge ut att vara den ideologi som skulle skapa ett ihållande välstånd över världen. Fokus lades på individens förmåga till egen självförsörjning, men även på individens äganderätt och förmåga att förvalta många av samhällets bärande institutioner och resurser utifrån eget vinstintresse.

Det paradoxala tycks dock vara att i takt med att nyliberala reformer förts allt längre, så tycks det löna sig allt mindre att arbeta. Reallönerna har de senaste decennierna sjunkit, och på många ställen har även högt kvalificerade yrken fått se en stor reduktion i reallön. Unga nyutexaminerade studenter kan inte ens få ett första jobb, och många unga har inte råd med bostad. Vad är det som har hänt?

Problemet är den starka äganderätten över mark och naturresurser som gör det lönsamt, inte att arbeta, utan att äga resurser som andra behöver för att arbeta. Detta har gjort det möjligt för en allt mindre grupp att äga allt mer och därigenom tjäna ännu mer pengar på andra människors arbete.

Vi ser därför en utveckling mot allt större rikedoms-klyftor vilket är ett resultat av detta. Idag är det i runda slängar 8% av jordens befolkning, som äger 80% av världens all rikedom, och detta är en utveckling som bara fortskridit mot mer ojämlikhet de senaste tre decennierna. De senaste årens finanskriser har även accellererat den här utvecklingen till nivåer där till och med kapitalistiska förespråkare måste erkänna ojämlikheten som ett problem. Man skulle kunna säga att det har återuppstått ett närmast feodalt ägandeförhållande tack vare nyliberal politik.

Statliga välfärdssystem fungerar bara som värktabletter och bandage mot privata marknadsmonopol som oavbrutet genererar passiva hyres- och ränteintäkter. Den grundläggande orsaken till orättvisorna kvarstår oavsett bidragsformer för att kompensera de fattigare samhällsklassernas sjunkande inkomster. Därför blir det värre hela tiden och det går inte att arbeta sig ur denna fattigdomens rävsax.

Men det gamla problemet med nyliberalismen är egentligen inte tanken om att man ska ha en låg eller obefintlig inkomstskatt. Det är bra om det lönar sig att arbeta! Problemet med nyliberalismen är just bara den naiva synen på resursägande. Tanken om att en individ ska kunna äga stora mängder naturresurser, utan att det ställs några motkrav från samhället. Så på så vis utgör idén om landskatt den pusselbit som fattas, för att man ska kunna skapa ett samhälle där det verkligen lönar sig att arbeta, och som samtidigt förblir någorlunda jämlikt! Då har vi dock bytt politisk hemvist från ”nyliberalism” till ”geoliberalism.” ”

Här får vi en god bild vad som skiljer ”nyliberalism” från ”geoliberalism”

För den oinvigda kan det vara bra att känna till lite grand om begreppet ”nyliberalism”.

En begreppsförklaring

Nyliberalism är det populärnamn på den ekonomiska teoribildning som startade med Chicagoskolans nytänkande för rädda och får fart på en stagnerad kapitalism i USA på 1970-talet. Ledande gestalt på skolan var Milton Friedman.

Se vidare: http://sv.wikipedia.org/wiki/Chicagoskolan_%28ekonomi%29

På samma sida hittar vi även en koppling till begreppet ”nyliberalism”:

”Nyliberalism eller libertarianism är en politisk ideologi som bygger på det klassiskt liberala idéarvet från 1600- och 1700-talet.^[1] Begreppet introducerades under sista fjärdedelen av 1900-talet och kan anses stå i kontrast till socialliberalismen.

I en vid betydelse (på engelska neoliberalism) är nyliberalism ett motstånd till keynesianism och statliga ingripanden i ekonomin, där man i stället förespråkar lägre skatter och färre statliga regleringar. Dessa idéer företräddes politiskt i USA av president Ronald Reagan och i Storbritannien av premiärminister Margaret Thatcher.^{[2] ”}  

Se vidare: http://sv.wikipedia.org/wiki/Nyliberalism

Kärt barn har många namn. Ett annat begrepp som använt för att förklara samma företeelse är ”Washington Consensus” http://en.wikipedia.org/wiki/Washington_Consensus

Vad står nyliberalism för?

Det finns mycket att säga om nyliberalismen, som varit helt dominerande såväl i den ekonomiska debatten som i det politiska livet världen över, allt sedan 1970-talet. Jag ska här begränsa mig till att räkna upp några karaktäristiska drag.

Nyliberalismen var svaret på en amerikans stagnerande ekonomi som dessutom drabbades av en växande inflation. Målet för nyliberalismen var att få igång den amerikanska ekonomin genom inflationsbekämpning och att se till att amerikanska företag och amerikanskt kapital skulle få fritt tillträde till övriga världen. ”Go global” var slagordet.

För att lyckas med det var det viktigt att ta bort alla exportrestriktioner genom avregleringar.

Privatisering och utförsäljning av statlig egendom världen över var något som avkrävdes låntagarländer som kommit på obestånd av Världsbanken och IMF. På detta vis öppnades nya marknader för västerländska företag.

En käpphäst för den nyliberala skolan är att staten ska minska sina åtaganden och lämna över dessa till en mer effektiv mekanism, marknaden.

Individens roll betonas också. Margret Thatcher beskrev detta på det mest rättframma sättet:
”I think we’ve been through a period where too many people have been given to understand that if they have a problem, it’s the government’s job to cope with it. ‘I have a problem, I’ll get a grant.’ ‘I’m homeless, the government must house me.’ They’re casting their problem on society. And, you know, there is no such thing as society. There are individual men and women, and there are families. And no government can do anything except through people, and people must look to themselves first. It’s our duty to look after ourselves and then, also to look after our neighbour. People have got the entitlements too much in mind, without the obligations. There’s no such thing as entitlement, unless someone has first met an obligation.” http://briandeer.com/social/thatcher-society.htm

En annan portalfigur för den individualismen som ledstjärna var Ayn Rand: http://en.wikiquote.org/wiki/Ayn_Rand

För att komma åt den höga inflationen var det viktigt att ha en, från politiker, oberoende centralbank som skulle använda sig av effektiva styrmedel för en central uppgift: inflationsbekämpning. http://sv.wikipedia.org/wiki/Inflation

I USA har FED dock två uppgifter, arbetslöshets – och inflationsbekämpning. http://en.wikipedia.org/wiki/Federal_Reserve_System

När vi idag talar om globalisering så är det den ovan beskrivna agendan som gäller. Adams Smiths lära om arbetsdelning ingår också som en viktig del av hela konstruktionen:

”I Wealth of Nations försöker Adam Smith reda ut vad som skapar väldstånd för en nation. Slutsatsen han drar är att det är arbetsdelningen som gör det möjligt. Arbetsdelningen definerat som att produktiviteten kan höjas om människor specialiserar sig på olika uppgifter istället för att försöka behärska flera olika arbetsprocesser. För att detta ska vara möjligt krävs dock att de olika arbetsmomenten och de färdiga produkterna knyts ihop och samverkar, detta genom den fria marknaden. ”

http://ekonomisk-historia.r76.se/biografi/adam-smith-liberalismens-fader/

Genom att föra ut denna arbetsdelning globalt skulle effektiviteten öka för alla världsmedborgare. Med alla dessa åtgärder var nyliberalismens löfte till världsmedborgarna att välståndet skulle öka för alla individer världen över.

 En nulägesbeskrivning – USA

Efter finanskrisen 2008, där tilltron på den självreglerande marknaden varit den helt dominerande idéströmningen sedan mitten på 1970-talet i västvärlden, har världssamfundet börjat ifrågasätta den nyliberala agendan.

Människor som tidigare varit besjälade av ”nyliberalism” börjar nu hitta nya hemvister. En sådan är ”geoliberalism”.

Den utvecklingen måste sägas vara ett sundhetstecken. Ett system som lett fram till att hela det kapitalistiska systemet sattes i gungning och fick lov att räddas av nationalstaterna i väst kan knappast fungera som ett alternativ för långsiktigt hållbar världsekonomi. Vi behöver någonting nytt. Det är det många som är överens om idag. Ett system där samhället får gå och städa upp efter en kraschad kapitalism och ge bidrag till amerikanska banker, som bara något år tidigare tjänat ofattbara belopp på just risktagning, fick nu se sig nödsakade att krypa till korset.

Kapitalisera vinster och socialisera förluster blev den nya tidens melodi. Och detta i kapitalismens högborg USA. Det var inte bara bankerna som fick stöd, Amerikas stolta bilindustri var också på fallrepet. Såväl GM och Ford såg länge ut att kunna gå i KK, men räddades av den amerikanska staten. Resultat av dessa räddningspaket gjorde att USA byggde på deras redan ofantliga skuldberg.

Men bilindustrin var helt enkelt för viktig för USA för att de skulle få gå i KK. Samma sak gällde storbankerna som JM Morgan och Goldman Sachs. ”To big to fail” löd slagorden.

Efter att Lehman Brothers hade försatts i konkurs, och fått hela det kapitalistiska systermet i gungning, var det nu ingen politiker som vågade experimentera med att se vad som skulle hända om den kreativa förstörelsen fick ha sin gilla gång.

Begreppet kreativ förstörelse

Begreppet ”Kreativ förstörelse” myntades av Joseph Schumpeter. I Wikipedia läser vi:

”För Schumpeter var entreprenören den fundamentala faktorn bakom den industriella revolutionens utveckling. Hans definition av entreprenörskapet är någon som genomför nya kombinationer och innovationer av en redan existerande produkt.

Schumpeter skilde på radikala (omvälvande) och inkrementella (stegvisa) innovationer. Han menade att radikala innovationer medför en nödvändig nedbrytning av existerande strukturer. Nödvändig nedbrytning för att ny utveckling och nytt kunskapsbyggande ska kunna få utrymme. Han kallade detta för kreativ förstörelse. Resonemanget gick ut på att samtidigt som innovation är nödvändigt för nya utvecklingssteg, medför radikal innovation att existerande kunskap och existerande strukturer görs mindre värdefulla genom att nya kunskaper och strukturer utvecklas. ”

I Sverige har vi fått följa hur företag och hela branscher som inte hängt med i den globala utvecklingen blivit utslagna av företag som har framtiden för sig. Vår textilindustri, varvsindustri blivit utslagna av konkurrenter från Asien. Då var det bara att sätta sig på skolbänken och utbilda sig till något nytt, ett arbete som har framtiden för sig.

Istället dök nya företag i nya branscher upp; telecom, IT, läkemedel och biotec är exempel på branscher som avlöst de gamla. Svensk fackföreningsrörelse har ställt sig positiva till den kreativa förstörelsen. De gamla jobben har försvunnit och nya, bättre betalda har kommit i dess ställe.

Men nu gällde inte längre den kreativa förstörelsens obönhörliga lag. Nu var den ersatt av ”to big to fail”.

Det stora globala skiftet

Utöver nationalstaterna i väst var det tillväxtländerna, främst Kina, som fungerade som motor och upprätthöll kapitalismen när den finanskrisen 2008 nådde sitt epicentrum och hela det kapitalistiska samhället var på fallrepet. Åtminstone var det så vi såg det.

Den övriga världen drabbades inte alls lika hårt av finans krisen som västvärlden gjorde.

Kina som haft en formidabel ekonomisk utveckling sedan 1978 när DengXiaoping tog över rodret.  http://sv.wikipedia.org/wiki/Deng_Xiaoping
Kinas ekonomi beräknas gå om USA:s redan om några år. Flera asiatiska länders ekonomier beräknas växa dramatiskt de närmaste 10 åren.

Europa har haft den sämsta tillväxten av alla världsdelar sedan EU startades. USA ligger synnerligen risigt till med sitt enorma budgetunderskott och ägs idag i praktiken av Kina och andra länder som köper amerikanska statsobligationer.

Det vi håller på att se just nu är ett globalt skifte som kommer att få oerhörda konsekvenser för världsekonomin. Detta faktum är det synnerligen tyst om i en Facebookgrupp som heter ”En ny ekonomi för en bättre värld.” Men för att ha någonting att säga om framtiden måste vi rimligen analysera nuläget.

Förutom i Asien så ser vi idag den största tillväxten i Afrika. Även i Latinamerika börjar tillväxten ta fart. Brasilien har under ett antal år vuxit fram som en allt tyngre global spelare och ingår i de snabbväxande BRIC länderna. (Brasilien, Ryssland, Indien och China) Turkiet beräknas även tillhöra de stora tillväxtnationerna.

Ska vi ha något att säga om framtiden får vi nog ställa om våra glasögon till de nya händelsernas centrum. Om denna utveckling står det inte ett enda ord på hemsidan.  http://www.landskatt.se/hur-skapas-pengar.html

Vad som står på denna hemsida är ju i och för sig inte på något sätt vägledande för vad vi ska tala om i gruppen. Jag ger alla, unga såväl som äldre, rådet att börja gå utanför vår egen ankdamm och sätta fokus på där det händer saker i världen. Utan ett globalt perspektiv kommer vi att bli en kulturhistorisk företeelse. Jag har ingenting emot kulturhistoria men ska vi ha något väsentligt att säga om framtiden  då får vi nog åtminstone befinna oss i nutid.

Därom inte sagt att det inte är viktigt att hämta inspiration och idéer från historien och med förnuft ta med sin in i vår samtid. Utan att ah ett historiskt perspektiv har vi svårt att lära oss av den. Då är det lätt att vi går på samma minor som våra förfäder gjorde.

Men risken är att vi låser oss i en historisk bild som gör att vi ser samtiden utifrån vår favoritaktör exempelvis: Adam Smith, Karl Marx, Henry George eller någon anarkosyndikalistisk ledargestalt. Då ser vi samtiden från ett historiskt prisma som snarare fördunklar än kastar ljus på vår observation av nuläget.

Det gör även att vår framtidsvision tappar i slagkraft och träffsäkerhet.

Att få hjulen att snurra igen och skapa full sysselsättning

Om vi får fart på ekonomin igen och full sysselsättning kan uppnås så skulle vi ha råd med en hel del reformer. Om jobb skapas så ger det skatteintäkter till kommunerna som dessutom slipper betala försörjningsstöd när människor är i arbete.  Har jag kanske gett upp hoppet om den fulla sysselsättningen?

Nej av födsel och ohejdad vana är jag optimist och hoppas på att det ska gå att pressa ner arbetslösheten. Trots 20 år där den fulla sysselsättningen mest varit ett vackert honnörsord, som inte på något sätt realiserats, är hoppet det sista som lämnar människan. Eftersom jag tillhör gruppen homo sapiens är jag – kanske mot alla odds – fortfarande en optimist om den fulla sysselsättningen inom de närmaste åren. Ser vi till världsekonomin ser det ju inte alltför hoppfullt ut. Tvärtom finns det mycket som talar för att krisen i Europa blir tämligen långvarig. Där tappar vi vår viktigaste marknad. Det bådar inte gott inför framtidens fulla sysselsättning. Ska sedan USA börja amortera ner på sin enorma statsskuld lär det bli stålbad även där. Då blir det inte mycket pengar kvar för amerikaner att sätta på sig de stora spenderbyxorna och köpa svenskt.

Då vill det till att tillväxtländerna utanför västvärlden håller grytan kokande. Annars blir arbetslösheten snarare högre än lägre än idag. Kina – som varit det land som hållit ekonomin uppe under finanskrisen – håller för närvarande på att strama åt ekonomin för att minska risken för en alltför inflation.  Det talar inte heller för att svensk export  ska gå som tåget med hjälp av Kina på samma sätt som tidigare. Å andra sidan vill antagligen den kinesiska regimen stimulera konsumtion på bekostnad av produktion för att få människor på gott humör. Det talar för svensk export klara sig väl i den internationella konkurrensen.

Sverige borde även satsa hårt på en snabbare övergång till grön ekonomi och gröna infrastruktursatsningar. Här måste staten vara med och styra verksamheten, i synnerhet  där investeringarna inte är lönsamma för företagen. Samma sak gäller för byggandet av hyreslägenheter. Staten måste in och förbättra villkoren för att byggbolagen ska vilja satsa.

Revolutionerna rycker fram

Anna Laestadius Larsson skrev i sin kolumn i SvD i våren 2011 under rubriken ”Revolutionen rycker fram i dagens USA”:

” I Tunisien, Egypten, Libyen, Syrien, Jemen och Bahrain har folket rest sig mot sina diktatorer, krävt frihet och jämlikare samhällen.

Trots den grönskande våren och solen som värmer i nacken är väl kanske inte allt så tipp topp här hemma heller. Det finns en del att diskutera när det gäller skolan. Och integrationspolitiken. Inkomstskillnaderna ökar. Och vi har fått ett nytt politiskt ­begrepp: utanförskapet. Men om någon skulle få för sig att fråga svenska folket om vi tror att det kommer att bli en revolution i vårt land de närmaste hundra åren skulle nog de flesta, efter att det första nervösa skrattet lagt sig, svara ett rungande nej.

När CBS News i samarbete med Vanity Fair i slutet av februari ställde frågan till närmare tusen amerikaner svarade 45 procent ja. Nästan hälften av amerikanerna tror att det kommer att bli en ny amerikansk revolution inom de närmaste hundra åren. ” [1]

Ganska många av de jag samtalat med har tagit upp revolutionerna i norra Afrika och ser det som en början till något som även kan smitta av sig till Kina. Det finns en stark tilltro till att demokratin kommer att segra i dessa länder. Även i Kina kommer demokratin till slut att slå genom. Däremot förekommer Anna Laestadius Larssons infallsvinkel inte så ofta bland de jag talat med. En ny amerikansk revolution i det demokratiska USA kan låta främmande. Det är väl bara att använda röstsedeln om de är missnöjda och rösta fram ett alternativ. Anna Laestadius Larsson fortsätter:

Of the 1%, by the 1%, for the 1 % lyder rubriken på en artikel i majnumret av Vanity Fair skriven av nobelpristagaren Joseph E Stiglitz som på 1990-talet var ekonomisk råd­givare till president Bill Clinton och chefsekonom på Världsbanken. Han menar att precis som folken i Mellanöstern tvingats se hur ländernas tillgångar samlats i händerna på ett fåtal människor kontrollerar nu en exklusiv liten grupp allt större delar av den amerikanska ekonomin. En procent av amerikanerna tar i dag 25 procent av inkomsterna och äger 40 procent av rikedomarna. Deras del av kakan har ökat .dramatiskt de senaste 25 åren och inkomstgapet i USA ligger nu på ungefär samma nivå som i Ryssland. I stort sett alla senatorer och många i representanthuset tillhör topprocenten, tar emot ekonomiska bidrag av topprocenten och vet att de när de lämnar politiken kommer att belönas av topprocenten, skriver Stiglitz. [2]

Artikeln kan även läsas i Vanity Fair. [3]När nobelpristagare Joseph Stiglitz skrev detta fanns det bara teapartyaktivister ute på gatorna och demonstrerade. Nu har de fått konkurrens av nya grupper som visar sitt missnöje mot finanskapitalet och arbetslösheten. Det kan utveckla sig till en mycket dramatisk valkamp i USA i år.

---

[1] http://www.svd.se/nyheter/inrikes/revolutionen-rycker-fram-i-dagens-usa_6181705.svd   20 maj 2011 kl 08:10

[2] http://www.svd.se/nyheter/inrikes/revolutionen-rycker-fram-i-dagens-usa_6181705.svd   20 maj 2011 kl 08:10

[3] http://www.vanityfair.com/contributors/joseph-e-stiglitz

Börjar medborgaren vakna upp?

I vårt samhälle är vi så genomsyrade av det borgerliga sättet att tänka och vara att vi inte längre tänker på vad vi säger. När förra S-ledaren Håkan Juholt var ute och med retorisk skicklighet ville uppamma kamplust hos breda grupper människor, inte minst inom S, och väcka kämpaanda genom att peka på orättvisorna i samhället var det ”medborgaren” som han ömmade för. Vi är i idag alla ”medborgare” med de värderingar som det för med sig.

När vi klagar på samhället, på arbetsgivare och politiker är det för att vi inte får vara ”medborgare” i tillräckligt hög utsträckning. Vi vill också vara med och ha råd att vara sanna ”medborgare”. Vi vill också ha råd med de saker som vi tycker sätter guldkant på tillvaron.

Den här utvecklingen är inte på så märklig. Arbetarrörelsen och folkrörelsesverige byggdes upp med målsättning att förbättra levnadsstandarden för det stora flertalet människor. Målbilden var den rika överklassen som roande sig med att spela golf, tennis och hade råd med landställen, utlandsresor och att äga sin en egen bostad. Akademisk utbildning var även förunnad  en liten elit. Idag är det en gängse uppfattning bland politiker att 50 procent av årskull ska gå vidare till högskolor. Tiderna har förändrats.

Sett i den här belysningen är det inte så konstigt att vi alla är småborgare. Det var det som var syftet och målet har nåtts av stora grupper i Sverige. När jag gick med i det socialdemokratiska partiet på 1970-talet var det många äldre som tyckte att målen redan var uppnådda. Vi unga var otacksamma och förstod inte hur bra vi hade fått det. Ni skulle varit med under kriget var en vanlig kommentar bland de äldre.

För oss unga var kändes det sådär kul att höra att samhället redan var färdigbyggt. Vi ville vara med och bygga det nya socialistiska samhället där frihet, jämlikhet och solidaritet var rådande. Olof Palme var vår idol som bättre än någon annan i ord kunde fånga de ungas stämningar inom S. Vänstern utanför S var inte riktigt lika entusiastisk över Olof Palme. Här uppfattades han snarare som en pratkvarn – idyllernas malande tolk.

.På 1970-talet diskuterades fortfarande alternativa sätt att tänka, känna och vara än de som de borgerliga värderingarna medger. Hur är det att vara en socialistisk människa? I debatten var bland annat VPK ledaren CH Hermasson med. Idag har denna debatt i stort sett försvunnit. Varför har det blivit på detta sätt?

En viktig orsak är naturligtvis bristen på alternativ. De försök som gjorts för att skapa mer jämlika samhällen har inte lyckats att skapa någon entusiastisk stämning omkring sig. När Sovjetstaten föll samman och järnridån öppnade sig var dessa händelser knappast ackompanjerade av gråt och tandagnisslan hos det stora flertalet människor i västvärlden. Det fanns väl en och annan kommunist som med bedrövat hjärta fick se sin livsdröm gå i krasch. Annars var det festyra som var det dominerade inslaget i västvärlden. Idag är det bara Nordkorea som håller på någon strikt planhushållningsidé. Kinas utveckling har antagligen inte heller gjort någon sann kommunist särskilt upprymd.

Den socialdemokratiska idétraditionen som varit så framgångsrik fram till mitten på 1970-talet började även mötas av stora problem. Så länge kapitalismen i huvudsak var av nationell karaktär och uppvisade stark tillväxt fungerade den solidariska lönepolitiken och Saltsjöbadsandan tämligen väl. Men när globaliseringen gjorde sig påmind på 1970-talet, hård konkurrens från Asien (Japan och Sydkorea) och hårdnad global press på råvaror blev S-modellen inte lika effektiv.

Teknisk utveckling möjliggjorde att företag och kapital lättare kunde flytta från Sveriges gränser och därigenom blev mindre beroende av hemmamarknaden. Keynes teorier blev då inte lika verkningsfulla. Hela västvärlden drabbades av stagnation som dessutom var ihopkopplad med hög inflation. Den västerländska kapitalismen behövde en ny injektion.

Sedan sent 1970-tal har de nyliberala idéerna, inspirerade av Milton Friedman och Chicagoskolan, dominerat politiken och ekonomin. Den politiska termen för detta är Washington Consensus. Avregleringar, privatiseringar och krympa statsmaktens roll och storlek har varit den förhärskande agendan. En för stor välfärdstat sågs som ett hinder för tillväxten.  I den nyliberala agendan har rättvisebegreppet fått en nygammal innebörd. Alla ska ha rätt att välja sitt eget liv. Vissa väljer att leva på solsidan andra väljer självmant att inta en lite mer skuggig position i samhället. Det gäller att satsa på sig själv och se till att jag hamnar på rätt sida av staketet. Fram växer ett dualistiskt samhälle fram. Herrskap och tjänstefolk har hela tiden funnits i tredje världen. Nu börjar detta även komma tillbaka i till och med i ”jämlikhetens högborg” Sverige.

Vem kunde på 1970-talet tro att den förnyelse som vi tyckte gick för sakta instället skulle innebära en nyliberalistisk agenda som varit förhärskande sedan sent 1970-tal om vi ser den globala idéströmningarna. I Sverige kom nyliberalismen men några års fördröjning.

Efter finanskris och skuldkriser där västvärlden sedan ett antal år tappat tempot, har den nyliberala agendan börjat sättas ifråga. Nyliberalismen som frälsare och som lycka år alla bär, har visat sig medföra så stora problem att den idag hotar stabiliteten såväl socialt, ekonomiskt och ekologiskt.

När världens eliter i Davos på World Economic Forum diskuterar ”Kapitalismens kris” verkar S vara tagna på sängen. I Financial Times har en artikelserie behandlat just ”Kapitalismens kris” och i Svenska Dagbladet läser vi den ena systemkritiska artikeln efter den andra. Vad är det som händer?

S som i den praktiska politiken i mångt och mycket köpt den nyliberala agendan känner villrådig. Var finns den alternativa agendan?  En marginaliserad vänster utanför S tycks heller inte vara förberedda på vad som håller på att hända. Är det kanske dags att ta fram de dammiga böckerna som det står Karl Marx på. Vad var det han sa? Kapitalismens kris känns bekant. Medborgaren börjar slumrande vakna upp ur Törnrosasömnen. Är vi på väg in i ett nytt spännande äventyr i människans historia?

IMF höstprognos 2011

”

IMF: EKONOMISK ÅTERHÄMTNING MYCKET MER OSÄKER – BLANCHARD  (Direkt)   2011-09-20 15:00 STOCKHOLM (Direkt) Den ekonomiska återhämtningen har blivit mycket mer osäker jämfört med i våras. Världsekonomin lider av två samverkande negativa faktorer; en betydligt svagare återhämtning i utvecklade ekonomier samt en kraftigt ökad finanspolitisk och finansiell osäkerhet.Det skriver IMF:s chefekonom Olivier Blanchard i ett förord till organisationens ekonomiska höstprognos. ”Var och en av dessa faktorer är oroande – deras kombination och interaktion är det ännu mer. Starka åtgärder krävs omedelbart för att förbättra utsikterna och reducera riskerna”, skriver han. Chefekonomen konstaterar att inbromsningen i ekonomin 2011 efter ett mycket starkt 2010 initialt inte ledde till mycket oro. IMF hade räknat med en dämpning i tillväxttakten till följd av att lagercykeln gick mot sitt slut och finanspolitisk konsolidering. Engångseffekter, som jordbävningen och tsunamin i Japan samt chocker mot oljeutbudet, erbjöd rimliga förklaringar för en ytterligare inbromsning. Samtidigt underskattade initiala data hur mycket USA-ekonomin bromsade in, nu när nya siffror har kommit in är det mer tydligt vad som pågick. Enlig Olivier Blanchard handlar det om en stagnation för två rebalanseringsåtgärder, som IMF länge har argumenterat för att de är nödvändiga för att leverera ”stark, balanserad och uthållig tillväxt”. Det första gäller intern rebalansering, här krävs ett skifte från offentlig till privat efterfrågan. Finanspolitisk konsolidering pågår på många håll, men den privata efterfrågan har inte tagit över stafettpinnen. ”Skälen varierar beroende på land. Men stram bankutlåning, arvet från boomen på husmarknaden och högt belånade hushåll leder alla till en hårdare inbromsning på återhämtningen än väntat”, skriver chefekonomen. Beträffande extern rebalansering skriver Olivier Blanchard att länder med stora underskott i bytesbalansen, som USA, måste kompensera för svag inhemsk efterfrågan genom ökad utländsk efterfrågan. Detta implementerar ett symmetriskt skifte mot inhemsk efterfrågan i tillväxtländer med bytesbalansöverskott, främst Kina. Beträffande den ökade finanspolitiska och finansiella osäkerheten konstaterar Olivier Blanchard att marknaderna har blivit tydligt mer skeptiska om möjligheterna för många länder att stabilisera deras offentliga skuldsättning. Denna oro gällde tidigare i främst ett litet antal mindre länder i Europas periferi, men med tiden har denna oro utvidgats till att gälla även länder utanför Europa, från Japan till USA. ”Oron över staterna har översatts till oro för bankerna som sitter på dessa statsobligationer, främst i Europa. Denna oro har lett till en partiell frysning av finansiella flöden, med banker som håller höga nivåer av likviditet och stramar åt utlåningen. Rädslan för det okända är stor. Aktiekurser har fallit. Detta kommer att inverka negativt på konsumtionen de kommande månaderna. Augustistatistik indikerar att detta redan sker”, skriver chefekonomen. Han skriver vidare att en svag underliggande tillväxt och finanspolitiska och finansiella kopplingar mycket väl kan föda varandra, och det är på detta område som riskerna ligger. ”Svag tillväxt gör det svårt att uppnå uthålliga skuldnivåer vilket leder marknaderna till att bli mer oroliga för den finanspolitiska stabiliteten. Svag tillväxt leder också till mer dåliga lån och svagare banker. Frontladdad finanspolitisk konsolidering kan leda till ännu lägre tillväxt. Svaga banker och strama utlåningsstandarder kan ha samma effekt. Svaga banker och det potentiella behovet av mer kapital kan leda till mer oro för finanspolitisk stabilitet. Nedåtriskerna är mycket verkliga”, skriver Olivier Blanchard. I ljuset av svaga prognoser i huvudscenariot och stora nedåtrisker är det enligt chefekonomen nödvändigt med ”starka policyåtgärder”. Den första delen gäller finanspolitiken, och här får konsolideringen inte gå för snabbt eftersom det kan ”döda tillväxten”. Bortom finanspolitiken behövs även andra åtgärder för att stödja inhemsk efterfrågan, fortsatt låga räntor, ökad bankutlåning och program för att stötta husmarknaden är nödvändiga, enligt chefekonomen. Den andra delen gäller finansiella åtgärder. Olivier Blanchard konstaterar att osäkerheten inte kommer att försvinna i brådrasket, och även i de mest optimistiska antagandena kommer tillväxten i utvecklade länder att vara trög under en tid. ”Under denna tid måste bankerna göras starkare, inte bara för att öka bankutlåningen och tillväxten utan också – ännu viktigare – för att minska riskerna för negativa återkopplingar. För ett antal banker, särskilt i Europa, kommer detta troligen kräva ytterligare kapitalbuffertar, antingen från privata eller offentliga källor”, skriver Olivier Blachard. En tredje del gäller extern rebalansering. Enligt chefekonomen är det svårt att se hur USA och andra länder som drabbades av krisen på egen hand ska kunna säkra en tillräcklig tillväxt. Därmed måste exporten från USA och andra krisdrabbade ekonomier öka samtidigt som exporten från andra delar av världen måste minska. Ett antal asiatiska ekonomier, i synnerhet Kina, har stora överskott i bytesbalanserna och har indikerat planer på att rebalansera från utländsk till inhemsk efterfrågan. ”Dessa planer kan inte implementeras över natten, men de måste implementeras så snabbt som möjligt. Bara genom denna globala rebalansering kan vi hoppas på starkare tillväxt i utvecklade ekonomier, och genom implikation, för resten av världen”, skriver Olivier Blanchard. Per-Anders Degerman +46 8 5191 7936 Nyhetsbyrån Direkt

Left Behind – källa CBS Kanandas motsvarighet till BBC

I programmet  ‘Left behind’ på CBC (Kanadas motsvarighet till BBC, public service radio/teve) beskrevs den ekonomiska utvecklingen i USA och Kanada från 1950-talet och fram till idag. Ojämlikheten har sedan 1980-talet ökat i Tyskland, Sverige, México och Japan. Epicentrum för den ojämlika utvecklingen finns dock i USA. De rikaste 400 personerna i USA äger mer än 150 miljoner människor tillsammans. Genomsnittslönerna i USA har stagnerat sedan 1970-talet. Sedan 2001 har åtminstone 50 procent av befolkningen, inflationsjusterat, haft stagnerade eller minskade inkomster i USA. Den rikaste procenten tjänade på 1970-talet omkring 9 procent av den totala nationalinkomsten i USA. Nu tar den rikaste procenten in mer än 20 procent av BNP. Mitt i recessionen under finanskrisen 2007, tog den rikaste procenten in 23.5 procent av den totala nationella inkomsten. Enligt Robert Reis har vi inte sett så stora inkomstskillnader sedan 1928 året innan den stora finanskrisen på 1930-talet. Den stora inkomstskillnaden var en huvudsaklig orsak till 1930-talskrisen. De flesta arbetare tjänade inte tillräckligt för att få ekonomin att fungera (keep the economy going). Istället för att investera i jobbskapande aktiviter stoppade de rika in sina pengar i aktiemarknaden och skapade en ohållbar tillväxt på Dow Jones. Detta tillsammans med en avreglerad finansmarknad skapade det kraschen på Wall Street 1929. [1]

För att få fart på ekonomin och komma ur depressionen skapade Franklin D. Roosevelt the New Deal. Den nya given innebar stöd till industrin, jordbruket och igångsatte offentliga arbeten, bland annat vägbyggen. Bönderna fick låna pengar för att köpa moderna maskiner till jordbruket. Fackföreningarna fick rätt att förhandla om löneavtal för sina medlemmar och man stiftade lagar om socialförsäkringar. [2]

För att se till att inte en liknande katastrof skulle inträffa igen skapade Franklin D. Roosevelt ett antal lagar som gav förbättrade villkor till ålderpensionärer och reglerade bankerna. Den här politiken möjliggjorde den gyllene åldern efter kriget. Vi rörde oss mot jämlikhet säger Robert Reis. Orsaken var starka fackföreningar, förstklassig infrastruktur och god utbildning. Det var förvisso så att kvinnor och minoriteter hade det sämre ställt men på 1960- och 70-talet började nationen ge allt fler större möjligheter.

Även Kanada började en gyllene era efter kriget. Under efterkrigstiden och fram till slutet på 1970-talet närmade sig Kanada USA när det gäller BNP (Bruttonationalprodukten) och gick om USA när det gäller välfärdsatsningar. Det var den tiden när människor gick med i facket och krävde högre löner, bättre arbetsmiljö och bättre förhållanden på arbetsplatserna. Välståndet var baserad på sociala kontrakt mellan affärsverksamheten, arbete och regeringen. Reallönerna i Kanada dubblerades mellan 1950 -1970. Det var ok att företagen tjänade pengar, men i gengäld skulle företagen ge anständiga löner och betala skatt. Tillväxten medförde att utbildning, hälsovård och pensioner kunde förbättras. Den gyllene eran var baserad på en hel del samverkande faktorer. Företagen var lönsamma och var nöjda med att vara i Kanada. Regeringar var inriktade att se till de stora befolkningsgruppernas behov. Det fanns ett hot från kommunismen. Företagarna ville visa att arbetare kunde behandlas anständigt under kapitalismen som hade ett legitimitetskrav från människor. En kapitalism med ett mänskligt ansikte.

På 1970-talet började företagen att få lönsamhetsproblem. Oljekrisen och internationell konkurrens från Tyskland och Japan var bland annat orsak till dessa problem. Den här krisperioden skapade en stagflation. Stagnation, hög inflation och hög arbetslöshet samtidigt. Människor började säga att vi inte länger har råd med välfärdstaten. Keynes idéer kom ut modet och Milton Friedmans och Chicagoskolans idéer började ta över det ekonomiska tänkandet. Den nyliberala eran tog sin början. Politiskt var det Ronald Reagan, Margret Thatcher och i Kanada Martin Brian Mulroney som stod för nytänkandet. Regeringen skulle inte längre hålla på med det som de tidigare gjorde, utan istället lämna över så mycket som möjligt till marknaden. Det är den här politiken som går under namnet Washington Consensus, nyliberalism eller globaliseringen.

Välfärdspolitiken och staten framstod nu som ett problem för företagande snarare än som en naturlig del av kontraktet mellan arbete och näringsliv. Företagen behövde expandera för att återfå sin lönsamhet.

Den nya ordningen möjliggjordes av att den tekniska utvecklingen skapade en ökad automation. Produktiviteten, produktion per arbetad timme, ökade. Många av de arbetsuppgifter som var tämligen välavlönade automatiserades. Andra försvann med globaliseringen till låglöneländer. Även här var det ett teknikskifte som möjliggjorde utflyttningen. Ny teknik med salteliter och global IT, tillsammans med bättre fartyg och hamnhantering möjliggjorde att varorna producerades i låglöneländer och transporterades tillbaks till Nordamerika för konsumtion. En växande del av produktionsapparaten började flyttas till låglöneländer.

Regeringarna Reagan, Thatcher och Mulroney hjälpte till i denna process för att förhindra fackföreningar att ställa sig i vägen för utvecklingen. Fackföreningarna marginaliserades och människor fick hitta nya arbetsuppgifter. Mot slutet av 1970-talet började finanssektorn att avregleras. Denna process fortsatte sedan under 1980 – och 90-talet. Finassektorn började generara enorma belopp som lockade till sig människor. Som symbol för de nya jobben står ”Yuppien” young urban professional” eller ”young upwardly mobile professional”. Unga välutbildade medelklass personer började arbeta inom finanssektorn som växte dramatiskt. En ny klass av investerare och hedgefondsförvaltare växte fram. Finanskapitalet kom allt mer att leva ett liv vid sidan av den traditionella bankrollen, som är att låna ut pengar till företag och privatpersoner.

Dessutom växte det fram en ny välutbildad elit som arbetade inom marknadsföring, public relation (PR), media, underhållning, juridik, ekonomi och inom den kunskapsbaserade ekonomin. Andra grupper som blev vinnare i den globala dansen var idrottsstjärnor och mediakändisar som tävlade med finansanalytikerna om att tjäna mest pengar. Den här gruppen bildar den nya eliterna och är sammankoppad med de riktigt superrika.

Västvärlden skulle plocka jobben som låg högst i förädlingskedjan, resten skulle fasas ut genom automation eller go global. Växte gjorde även den arbetsintensiva servicesektorn. I den här gruppen har vi alla människor som arbetar med andra människor exempelvis skola, vård och omsorg. Men ännu mer växte dagvaruförsäljning, caféer, restauranger och diverse serviceyrken. Lönerna var här ofta så låga att det krävs flera arbeten för att kunna få ekonomin att gå ihop.

Flexibiliteten var nyckelordet. Företag ville i mindre utsträckning ta ansvar för fast anställd personal. Istället blev allt fler ”fria agenter” småföretagare som fick sälja sin arbetskraft på den fria markanden. Unga med hög utbildningen hade en ganska bra resa, men det var en katastrof för äldre och lågutbildade.

I Europa höll exempelvis Tyskland, Frankrike och de skandinaviska länderna mot denna utveckling med ett relativt högt skatteuttag med progressivitet som dämpade effekten av ojämlikheten. Dessutom var fackföreningarna starkare i Europa än i USA och Kanada.

Medelklassen fick allt svårare att få ekonomin att gå ihop och börjar leva på lån för att kunna behålla sin levnadstandard. Efter finaskrisen 2008 är nu ojämlikheten i USA i partitet med Rwanda och Uganda. Trots att USA är en avancerad demokrati. Utvecklingen i Europa börjar allt mer likna den i USA och Kanada.

              

I programmet ställs frågan: Hur kan man i en demokrati få genom en politik som så uppenbart missgynnar 99 procent av befolkningen? Svaret som Tomas Frank ger är att man inom eliten satsade rejält med pengar på tankesmedjor och lobbyverksamhet för att ändra människors normsystem. Republikaner och demokrater hade dessförinnan varit överens om välfärdsstatens betydelse. Nu började välfärdsstaten ifrågasättas. Den kostade för mycket och tvingade människor att betala för mycket i skatt. Sedan dess har skatterna minskats så att de redan mycket rika har blivit ännu rikare som Warren Buffett, konstaterar ovan. Ronald Reagan blev symbolen för den nyliberala ekonomiska politiken i USA. Men nyliberalismen var inte tillräckligt säljande i sig.

De rika startade det kulturella kriget som man talar om i USA. För att lyckas få en majoriter för sin politik riktades marknadsföringen istället främst till de värdekonservativa idéerna. Det kulturella kriget går tillbaks till 1960-talet. Udden riktades mot avvikare i samhället; vänsterradikala, kulturarbetare, mediemänniskor, Hollywood stjärnor, Vietnamkrigsmotståndare, drogmissbrukare, homosexuella, transvestiter, ”dropouts”, feminister, sexuell lössläppthet, brist på religiösa värden och brist på normer och brist på ordning och reda. Det var med denna infallsvinkel som Richard Nixon blev vald. Mot allt de som skapade oordning ställdes moral, normer och ordning och reda som Richard Nixon och Ronald Reagan stod för. Reagan symboliserade även den starka handlingskraftiga mannen, som inte bara pratar utan får saker gjorda. Han lyckades ställa USA rätt igen med start i Kaliforninen. Han drev en hätsk kampanj mot de ovanstående uppräknade grupperna. Det värdekonservativa budskapet kopplades till amerikansk religiositet och individualism. Marknaden framställdes som en mer demokratisk form än den politiska demokratin. Vetenskapen ifrågasattes och kristna värden sattes i dess ställe. Bibelns skapelseberättelse fick ökat spelrum och vetenskapliga förklaringar ifrågasattes av ledande republikanser. Modernismens relativa värden ifrågasattes. En kristen höger kom med enkla svartvita förklaringar till livets alla skeden. Marknaden målades upp i religiösa termer och var tillsammans med Gud svaret på alla livets frågor, såväl i stort som i smått. Med den här marknadsföringen, att tala om moral istället för ekonomi, lyckades eliten hålla fokus ifrån att klyftorna mellan de superrika och resten av befolkningen ständigt växte. Oppositionen blev också alltmer fragmenterad. NGO:s drev sina frågor utan att ha ett helhetsperspektiv på de politiska händelserna. Ju mer de olika minoritetsgrupperna agerade desto mer stärkte de konservativa motkrafterna, ”Verklighetens folk” för att använda KD-ledaren Göran Hägglunds uttryck.

De frågor som den kristna högern tar upp är mycket varierande. En av dem är motståndet mot fri abort. De många republikanska tankesmedjorna har varit synnerligen framgångsrika i deras marknadsföring. De har tillgång till ofantliga summor pengar för att sprida denna information i media. Dessutom spelar media med i denna dramaturgi och är part i målet. Den politik republikanerna gynnar främst är den rikaste procenten av det amerikanska folket. Men genom att starta krig mot den kulturella eliten har de istället hittat en ny fiende. Det är diverse Hollywoodmediala människor, studerande på college, homosexuella, kulturmänniskor och feminister som är de verkliga bovarna för ”verklighetens folk”. De tror att de vet bättre än du. Här har vi eliten som måste hållas kort. Idag är klimatfrågan en sådan symbolfråga. En elit som ska komma och tala om för oss vanliga människor att vårt klimat är hotat. Vem tror de att de är? Det finns inga bevis. Det är bara propaganda från eliten och den verkliga eliten spelar med i denna skickligt dramaturgiska teaterföreställning och skänker villigt stora belopp till dessa grupper och tankesmedjor som ihärdigt pumpar ut det värdekonservativa budskapet.

I Kanada är situationen nästan lika ojämlik som i USA. Det menar Linda McQuaig som under många år arbetat med ekonomiska fördelningsfrågor i Kanada. När det gäller välfärdstatssatsningar låg Kanada före USA i under de gyllne åren från krigsslutet till slutet på 1970-talet. Det har därför tagit lite längre tid att rusta ner välfärden. För topprocenten har det skett en drastisk förändring. På 1960-talet hade topmanagement löner som var 20-30 gånger så höga som genomsnittslöner. Det tyckte många var oanständigt höga löner då. Idag har de löner som är 200-250 gånger så höga. Än värre om blir klyftorna om vi tittar på den lilla grupp superrika promillen av Kanadas löntagare ser vi att det är de som har blivit helt oanständigt rika. Deras andel av den totala nationella inkomsten är större än någonsin tidigare i historien. Om vi ska göra bokslut efter 30 år av nyliberalism så har det inte riktigt blivit som vi blivit lovade. Det var inte åt alla lycka bär. En liten grupp superrika har berikat sig men medelklassfamiljer tvingas arbeta mer för att hålla sin levnadstandard. Jämför vi med 1950 – talet kunde en familj leva på en inkomst, det går för de flesta människor inte idag. Kanada är hack i häl med USA när det gäller ojämlikhet. Ojämlikheten växer dessutom snabbare i Kanada än i USA sedan mitten på 1990-talet. De 20 åren som ledde fram till finanskrisen tog topprocenten en tredjedel av nationalinkomsten.

På 1970-talet hade det varit omöjligt att motivera så kopiösa löneskillnader. Människor skulle ha reagerat på det omoraliska i dessa klyftor. Om man arbetar mycket kan man möjligen vara värd några gånger mer i lön. Men det finns ingen som kan vara värda 200-250 gånger mer. Löneökningen gick inte att motivera på några sakliga grunder. Top management hade inte blivit 250 gånger så produktiva. Genom att pressa tillbaka fackföreningar och förändra människors normsystem, med en massiv medial påverkan, lyckades eliten med konstycket att ta över det republikanska partiet och ändra amerikanernas norm och värdesystem. De som kritiserade de kollosala klyftorna uppfattades som avundsjuka och förstod inte att stora klyftor gynnade tillväxten i samhället och jobben. Skatten har även blivit allt mindre progressiv. Se vidare nästa avsnitt om objektivismen, entreprenörerna och tekniken tar över politikernas roll.

På samma sätt som i USA har det skett ett skifte i Kanada från industrijobb till servicejobb. Otryggheten för stora grupper av arbetskraften har inte varit så stor sedan välfärdstaten började byggas på 1930 talet. Det är lätt att åka ur den ordinarie arbetsmarknaden. Linda McQuaig pekar på de skandinaviska länderna som föredömen. Men nu är vi på väg åt samma håll. I programmet hävdas att vi i Skandinavien och Tyskland lyckats med att upprätthålla de sociala kontrakten, mellan företag, arbete och staten. Det har man inte i Kanada. Men hur är det egentligen i Tyskland? Arbetskraften har fått hålla tillbaka sina lönekrav och näringslivet har blivit mer konkurrenskraftiga. Hur står det till i Sverige? SNS-rapporten (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle) om inkomstfördelningen i Sverige, pekar på att klyftorna har ökat i Sverige sedan 1980-talet. Orsaken är främst inkomsterna av kapital som är mycket ojämnt fördelade.

Nedan finns en referenslista som jag bifogar från CBC:s hemsida.

Resources

Left-Behind Participants

Neil Brooks, professor of tax law and policy at Osgood Hall Law School, and co-author of The Trouble With Billionaires.

Alex Himelfarb, Director of the Glendon School of Public and International Affairs at York University and former clerk of the Privy Council.

Robert Frank, professor of economics at Cornell University and author of The Darwin Economy: Liberty, Competition and the Common Good.

Thomas Frank, columnist for Harpers Magazine and author of Pity the Billionaire: The Hard-Times Swindle and the Unlikely Comeback of the Right.

Anne Golden, president of The Conference Board of Canada.

James Laxer, professor of Political Science at York University and author of Beyond The Bubble: Imagining a New Canadian Economy.

Linda McQuaig, columnist for the Toronto Star and co-author of The Trouble With Billionaires.

Robert Reich, former US Secretary of Labor in the Clinton Administration and author of Aftershock: The New Economy and America’s Future.

William Watson, professor of economics and McGill University and columnist for The National Post and the Ottawa Citizen.

Richard Wilkinson, epidemiologist and author of The Spirit Level: Why Equality if Better for Everyone [3]

Övriga källor Yuotube:

Linda McQuaig: The Trouble with Philanthropists: http://www.youtube.com/watch?v=XdREj1bvHMc&feature=related

Linda McQuaig on the role of oil in US foreign policy, Publicerades den 16 jun 2011 av AllanGregg

Linda McQuaig – http://www.youtube.com/watch?v=S9H1uy9HYpA&feature=related

Linda McQuaig’s Holding the Bully’s Coat, Överförd av BookLounge den 21 jun 2007

http://www.youtube.com/watch?v=ly3oCvwzfPI&feature=related

Linda McQuaig Keynote Address, Överförd av CFNU2009FCSII den 30 jun 2009

http://www.youtube.com/watch?NR=1&feature=endscreen&v=El-56eUxETA

How Canada Performs 2011—Income Inequality in Canada, Överförd av CBoCanada den 11 jul 2011

http://www.youtube.com/watch?v=Wh5f4ZP1hgc&feature=related: Anne Golden, the Conference Board’s President and CEO, discusses how income inequality has increased in Canada over the past 15 years

Canada’s Growing Gap, Överförd av policyalternatives den 30 jul 2009.

http://www.youtube.com/watch?v=JrjIBbMPQw0&feature=related

Child Poverty in Canada: Why are 10 percent of kids poor? Överförd av tvoparents den 27 apr 2010

http://www.youtube.com/watch?v=qt6s1maEMtw&feature=related,

”Pity The Billionaire”: Thomas Frank on the ”Unlikely Comeback of the Right” Ahead of Iowa 1

Överförd av democracynow den 3 jan 2012

http://www.youtube.com/watch?v=z2OwrOXtRV4

Thomas Frank – Pity the Billionaire, Jan. 20, 2012.

Överförd av pdxjustice den 31 jan 2012

http://www.youtube.com/watch?feature=endscreen&NR=1&v=1EaIuCIhsU8

Conversations with History – Robert Reich

http://www.youtube.com/watch?v=S7FIx4wkbzo&feature=relmfu

Authors@Google: Robert Frank: http://www.youtube.com/watch?v=QalNVxeIKEE

Alan Greenspan on Income Inequality, överförd av johnklin den 28 sep 2007 Alan Greenspan on Income Inequality, as part of his discussion on his recently published book, ”The Age of Turbulence.”

http://www.youtube.com/watch?v=oqx88MyUSck&feature=related

---

[1] http://www.cbc.ca/ideas/episodes/2012/01/16/left-behind/

[2] http://sv.wikipedia.org/wiki/New_Deal

[3] http://www.cbc.ca/ideas/episodes/2012/01/16/left-behind/

USA och Robert Reich

Ingen har på ett så enkelt och pedagogiskt sätt som Robert Reich förklarat vad som har gått fel i den amerikanska politiken. En bra ingång till höstens amerikanska  valdebatt.

” ROBERT B. REICH, Chancellor’s Professor of Public Policy at the University of California at Berkeley, was Secretary of Labor in the Clinton administration. Time Magazine named him one of the ten most effective cabinet secretaries of the last century. He has written thirteen books, including the best sellers “Aftershock” and “The Work of Nations.” His latest is an e-book, “Beyond Outrage.” He is also a founding editor of the American Prospect magazine and chairman of Common Cause. ”

Hemsidan: http://robertreich.org/post/11113448478

Robert Reich på Facebook

http://www.facebook.com/RBReich