Hur skapa en blocköverskridande politik som utjämnar klyftor i Europa?

Att sätta Fascist – och Naziststämpel på den socialkonservativa partierna i Europa har ju inte visat sig vara rätt väg för att bli av med hotet. Tvärtom har dessa grupper växt i de flesta Europeiska länder.

Måste vi inte skilja på Gyllene Gryning i Grekland och SD i Sverige? Finns det inte stora skillnader mellan deras sätt att agera? Måste vi inte se både till likheter och olikheter. Om SD är fascister och nazister: Vad är då Gyllene Gryning?

Det gäller ju att få människor som röstar med dessa partier att ändra sig och se till att de inte växer ytterligare. Fashiststämpeln har inte uppenbarligen inte varit avskräckande för de som röstar på dessa partier.

Att sätta Fokus på SD och dess systrar i Europa har istället lett till att de ökat i styrka. I flera länder finns det risk att de blir största partiet i närtid. Frankrike, Danmark och Storbritannien är tre sådana exempel.

Det är ju inte de nationalistiska strömningarna som har gjort att arbetslösheten varit hög i Europa sedan 1980-talet. Det är inte de nationalistiska strömningarna som har lett till att klyftorna ökat i Europas nationalstater.

Det är inte de nationalistiska strömningarna som orsakade finanskrisen 2007. De nationalistiska krafterna är snarast en konsekvens av den nyliberala politik som bedrivits i hela världen med början på 1970-talet.

Det är ju den politiken som skapat de klyftor i samhället som i sin tur gett upphov till nationalistiska motkrafter.

Enda möjliga sättet att ändra på detta är att Europa börjar driva en mer inkluderande politik, där klyftorna och otryggheten minskar.

Hur tror ni att det ska gå att driva en sådan politik blocköverskridande?

C är inte som på Olof Johanssons tid och FP är inte som på Bengt Westerbergs tid. Borgerligheten i Europa är allt annat än lätt att samverka med om vi vill se en politik som minskar klyftorna.
 
Det räcker nog inte heller bara med att byta partiledare inom C och FP. Den nyliberala agendan har satt sig mycket djupt i dessa partier.
 
Möjligen finns det ett visst hopp om FP. Men C har som det ser ut idag en mycket långa väg att vandra.

Hur ska S då kunna driva en reformpolitik – blocköverskridande – som minskar klyftorna, som är själva grogrunden till de nationalistiska strömmarna?

Annonser

Att gå på slak lina – Är det vägen framåt?

Att det globala finanskapitalistiska systemet för länge sedan nått sitt bäst-före-datum, det råder det väl inte någon direkt tvekan om.  Åtminstone inte om vi ser på det från ett långsiktigt ekonomiskt, socialt och ekologiskt perspektiv.

Varför händer det då ingenting?  En tämligen berättigad fråga, eller hur?

Orsaken är att den insikten inte delas av de som har makten i världen idag.  Beredskapen hos övriga dryga 7 miljarder människor för ett systemskifte kan väl inte heller anses vara på topp.

Men om vi inte för upp frågan på agendan lär den beredskapen aldrig uppstå.  Vi måste börja tala om de stora frågorna som har med artens överlevnad att göra. Att sopa problemen under mattan duger inte. Inte heller att förneka människan står inför mycket stora utmaningar som vi på något sätt måste hitta lösningar till. Det globala kapitalistiska systemet är helt enkelt inte hållbart. Det går inte att konsumera som om vi hade ett antal planeter till vårt förfogande. Förr eller senare brakar en sådan civilisation ihop.

Några nya planeter tycks för närvarande inte heller vara tillgängliga att hämta resurser från. Det var annars en tanke som var mycket levande på 1970-talet och framåt. Men nu tycks vi ha insett att det var svårare än vi trodde att exploatera rymden.

Under tiden en medvetenhet växer fram om nödvändigheten av ett paradigmskifte måste vi väl ändå, trots svaga odds, göra det vi kan för att ändra den nuvarande inriktningen som mycket väl kan leda till vår arts utplåning.  Eller är det någon däremot?

Det stora dilemmat är att om det globala kapitalistiska systemet skulle börja allvarligt krackelera, så vet vi inte vad som kommer att hända. Risken är dock uppenbar att den turbulens som då skulle uppstå, kan leda till att vår art väsentligt decimeras och i värsta fall utplånar vi oss själva.

Att människan kan bete sig synnerligen irrationellt i en stressad situation är väl ett allmänt känt faktum.  De som idag har den ekonomiska makten är mer än någonsin intimt sammanflätade med den militära och politiska makten världen över. Och massförstörelsevapen har vi gott om.  Ett underifrån tryck på globens eliter, kan mycket väl sluta i en partiell och i värsta fall total förintelse av vår art.

Att hitta en väg mellan pest och kolera är inte helt lätt, men nödvändigt.
Att hysa en förhoppning att ett förändrat penningsystem skulle vara lösningen, inom det globala kapitalistiska samhällets ramverk är inte bara en i det närmaste omöjlig uppgift, det skulle troligen även vara helt meningslöst.

Skulle, mot all förmodan, det globala penningsystem vi har idag, skrotas till förmån för ett bättre fungerande utifrån hållbarhetsprincipen:

Vad skulle då hända?  Då menar jag inom ramen för vårt globala finanskapitalistiska system.

Makteliterna på globen skulle med blixtens hastighet återskapa ett mer tillväxtorienterat penningsystem.   Det nuvarande penningsystemet är nämligen en nödvändig förutsättning för att upprätthålla kapitalistisk tillväxt, som i sin tur är en nödvändig förutsättning för att hålla den globala kapitalismen vid liv.

Oddsen för att skapa en nödvändig förändring är inte särskilt goda. Men alternativet är heller inte särskilt lustbetonat.  Så någonstans måste vi jordgubbar och jordgummor börja.  Det är i denna belysning jag ser Kajsa Borgnäs artikel:

http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/darfor-kan-klimatfragan-inte-losas-vid-kyldisken/

Kanske är ett steg på vägen en övergång från dagens nyliberala agenda, till ett mer socialt och inkluderande paradigm. En sådan övergång måste även ha med sig ett ekologiskt perspektiv för att öka hållbarheten i våra samhällskroppar.

Inom Buddhismen talas om den Gyllene vägen.  Det är den svåra vägen, där det gäller att balansera mellan extremerna.  Det är som en lindansare, som på slak lina, hela tiden måste se till att inte luta för mycket åt det ena eller andra hållet. Då ramlar lindansaren ner i djupet.

Kanske är det denna mer subtila väg som är mänsklighetens väg framåt, för att undvika en framtid, så skrämmande att vi nog helst inte vill tänka på den.  Men så länge det finns liv finns det hopp.  Hur denna väg ska se ut i detalj finns det dessvärre ingen vägbeskrivning för. Vi måste själva hitta vårt eget, vår omgivning, vårt samhälles och vår globala världs ekvilibrium – ett balanserat jämviktsläge mellan extremer.

Är detta möjligt?  Det finns bara ett sätt att ta reda på det. Börja agera.

Är blocköverskridande överenskommelser lösningar på nationalismens framfart?

Det är självklart att Stefan Löfven och regeringen talar om blocköverskridande överenskommelser. Hur ska man annars kunna bedriva politik utan att samverka med SD?

Men kommer denna strategi leda till syftet, att minska SD:s inflytande? Ja på kort sikt kan de övriga partierna hålla SD utanför och vi övriga kan ”öppna våra hjärtan”.

Men på lite länge sikt tror jag dessvärre att det får motsatt effekt. Ju mer S och alliansen samverkar, desto mer kommer SD att framstå som det enda oppositionspartiet. SD kommer att fortsätta att växa och till slut tvingas de övriga partierna att samverka med SD och då med ett mycket större och starkare parti. SD nationalistiska systerpartier växer ju så det knakar i stora delar av Europa idag.

De insatser som behöver göras för att motverka SD är att bedriva en helt annan politik än dagens, nämligen en politik som minskar klyftorna och spänningarna i samhället. Hur ska S och de rödgröna lyckas få till en sådan politik med blocköverskridande lösningar?

Hur ska en sådan politik vara möjlig för Europas övriga stater med samverkan mellan borgerliga partier och Socialdemokrater i Europa?

Det är för mig en gåta.

Är det någon som kan hjälpa mig här.

Hur tänker ni som hoppas på en blocköverskridande politik? Hur ska en sådan politik kunna leda till att klyftorna i samhället minskar och ta bort själva grundorsaken till att de nationalistiska partierna växer i hela Europa. Orsaken är bristen på jämlikhet och de ökande klyftorna i samhället. Detta leder i sin tur till rädsla, konflikter och instabilitet i samhällskroppen.

Är det någon som läser detta som har exempel på blocköverskridande överenskommelser som lett till ökad jämlikhet och minskade klyftor i samhället? Jag kan inte hitta någon sådan blocköverskridande överenskommelse.

Klyftorna i Europa har vuxit stadigt sedan 1980-talet. Arbetslösheten har likaledes varit ´hög och det finns idag inte mycket som talar för att det finns någon enkel lösning att åter hitta fram till full sysselsättning.

Tacksam för hjälp på traven.

Efterskrift:

Men så kom jag på en idé.

Av någon outgrundlig anledning sätter jag ett hopp till att nyliberalismen eller liberalismen , som dess förespråkare hellre idag vill kalla den, byts ut mot en mer socialt präglad socialliberalism.

Här skulle stora grupper av Europas befolkningar kunna samlas och skapa en lite mer human ekonomisk, social och ekologisk politik. Kanske är detta åtminstone en dellösning på Europas och måhända världens problem idag. Hoppet är det sista som lämnar människan.

Är det inte att spänna bågen för lite att sätta vårt hopp till socialliberalism? Är inte det ett folkpartistiskt begrepp?

Borde vi inte tro på en demokratisk socialism? Jo kanske.  Men vem kan tala om vad detta begrepp innehåller?

Har det någonsin funnits på vårt klot eller är det ett begrepp som fanns i Olof Palmes och andras sinnesvärld på 1970-talet?

I den praktiska politik som S varit med att leverera finns inte tillstymmelse till socialism. Åtminstone inte om vi definierar begreppet att produktionsmedlen ska ligga i hela folkets händer, som det en gång stod i vårt partiprogram. I vilken utsträckning har S verkat för detta? Istället togs denna fras bort i partiprogrammet.

Den politik som istället präglat S är påverkad av Stockholmsskolan och och denne man: http://sv.wikipedia.org/wiki/John_Maynard_Keynes

Om Stockholmsskolan står att läsa följande:

Stockholmsskolan[redigera | redigera wikitext]

Keynes inspirerade en grupp ledande nationalekonomer i Sverige till att grunda den så kallade Stockholmsskolan. Namnet Stockholmsskolan lanserades av Bertil Ohlin(professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm, mottagare av Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 1977) i artikeln ”Some notes on the Stockholm theory of savings and investment” i Economic Journal 1937. Detta skedde i direkt respons på att Keynes publicerat sin General Theoryåret innan, och hade till syfte att väcka världens uppmärksamhet på de svenska forskningsresultaten inom ämnet. Ohlin och Gunnar Myrdal (professor i nationalekonomi vid HHS och Stockholms universitet, Riksbanken pris till Nobels minne 1974) var de två drivande krafterna i Stockholmsskolan, men även nationalekonomen Dag Hammarskjöld (FN:s generalsekreterare 19531961, Nobels fredspris 1961) var verksam inom gruppen.

Keynes invaldes som ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien 1924.

Till minnet av skolans femtioårsdag hölls en internationell konferens i Stockholm 1987. Föreläsningarna gavs av professor Lars Jonung ut i bokform, The Stockholm School of Economics revisited (Cambridge 1991).”

http://sv.wikipedia.org/wiki/John_Maynard_Keynes#Stockholmsskolan

Det är denna idétradition som S har tillsammans med FP och kan betecknas som socialliberal. Det är även den socialliberala idétraditionen som i hög grad trängdes ut av det vi idag kallar nyliberalismen på 1970-talet. Det som i grunden skiljer de två är att den socialliberala modellen sätter välfärdsstatens sociala dimension högt i kombination med den fria marknaden. FP eftersträvar det inkluderande samhället åtminstone av döma av denna skrivning:

Detta är hämtat från FP:s hemsida: http://www.folkpartiet.se/politik/partiprogram/

” Folkpartiet Liberalerna är Sveriges liberala parti. Vårt uppdrag är att utifrån liberala idéer ta strid för varje människas frihet att forma sitt eget liv. Under århundraden har liberaler identifierat, bekämpat och rivit hinder för människans frihet. Dessa insatser har lagt grunden till mycket av dagens samhälle, och arbetet fortsätter.

I globaliseringens tid, när människor knyts samman och nationsgränser blir mindre viktiga, skapas nya möjligheter men också nya utmaningar.

För att Sverige ska kunna ha fortsatt höga ambitioner för välfärden behövs socialliberala reformer för en mer dynamisk ekonomi, en mer dynamisk arbetsmarknad och ett mer gynnsamt klimat för entreprenörer och företagare.

För att alla ska ha jämlika förutsättningar att förbättra sin tillvaro behövs socialliberala reformer som skapar nya möjligheter för dem som har det svårast. Allra viktigast är en skola som genom-syras av kunskap och bildning, och som har höga ambitioner för alla.

För att alla människor ska känna trygghet när förändringarna går allt snabbare behövs en social-liberal politik för stabila välfärdssystem som ger stöd och ger individen nya livschanser.

För att övervinna miljöproblemen och hejda klimatförändringarna behövs en liberal miljöpolitik byggd på globalt samarbete, kunskap, nya idéer, ny teknik och tydliga styrmedel för en långsiktigt hållbar ekonomi.

För att friheten inte ska bli ett privilegium för vissa behövs internationell solidaritet och stöd till demokratiska krafter i ofria länder. De demokratiska värdena måste försvaras också på hemmaplan, och varje tendens till rasism, ojämställdhet, inskränkthet och intolerans bekämpas.”

Med en sådan skrivning borde det finnas öppningar för ett samarbete över blockgränserna med detta parti. Eller vad tycker ni som läser detta? Men då måste FP och S lämna sina nyliberala positioner och återgå till sin gemensamma värdegrund.

Detta gäller såväl i Sverige som i andra delar av Europa.

När jag sitter och skriver detta hittar jag följande artikel på nätet:

http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/fredrikvirtanen/article19959477.ab

Om TTIP , ISDS och vad vi kan göra åt situationen i världen

Ständigt denne Damberg …

Så startade Lena Nockert en tråd i Facebookgruppen Socialdemokratiska Visioner,

October 30 at 11:05pm 2014. 

Hon hänvisar till följande blogginlägg:

http://ttippen.se/2014/10/29/regeringen-kritiseras-for-omdiskuterat-brev/

För att skaffa oss en bild av vad det handlar om är denna blogg från Stockholms handelskammare även viktig: http://isdsbloggen.se/ombloggen/

Jag skrev följande:

Roger Dahl I mer än 40 år har storföretagens ägares makt ökat, världen över, på bekostnad av demokrati, politik och fackligt inflytande.

Den ”demokrati” vi idag har är tämligen begränsad och styrs av det regelverk som mäktiga kapitalintressen sätter upp på den internationella arenan. Den definitiva spiken i kistan för den begränsade demokrati vi idag har, håller på att att spikas i. Detta sker i slutna rum. För oss som tror på att det går att återvinna demokratin borde TTIP och ISDS – klausulen vara en mycket viktig fråga att sätta oss in i. Det är nu det gäller innan det är för sent.

Att ägna lite tid åt nedanstående källor skadar inte. De representerar helt olika synsätt. Det behövs inte många minuters läsning för att inse vilka intressen som de olika bloggarna stöder. För att delta i debatten är det lika viktigt att sätta sig in i båda ståndpunkterna, tycker jag.

http://ttippen.se/about-this-blog/

och

http://isdsbloggen.se/ombloggen/

Jag skriver också:

  • Roger Dahl Jag var på möte med Carl Schlyter för en tid sedan och insåg då – i än högre grad än tidigare – vilken oerhört viktig fråga detta är för demokratin.
  • Roger Dahl Mycket glädjande att den nu åtminstone börjar komma upp på dagordningen i lite bredare sammanhang.

 

Hänvisar till Anders Lindbergs artikel i Aftonbladet: ”Ett globalt förbud mot vänsterpolitik.
http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/anderslindberg/article18013503.ab

Hänvisar även till Katrine Marçal:s artikel:

http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/katrinemarcal/article19755773.ab

och till frihandelsbloggen:

http://www.frihandelsbloggen.se/2014/11/04/republikaner-ger-okat-hopp-for-ttip/

www.svt.se/opinion/lobbyister-inom-eu-hotar-demokratin

och skriver:  EU får alltmer makt över våra liv. Vilka är det då som bestämmer i EU?
och hänvisar till:  www.svt.se/opinion/lobbyister-inom-eu-hotar-demokratin

Min kommentar över det ekonomiska och politiska läget är sedan:

Den stora och avgörande frågan är:

Vad kan vi göra åt detta? Hur ska vi hitta en någorlunda realistisk väg på bort från nyliberalismen och den makt som idag ligger i en liten grupps händer och gör att vi – världen över – lever i plutokratier – där penningen styr – snarare än i demokratier?

Plutokratierna har bara lite olika ansikten.

Våra valda representanter får inflytande och makt bara om de anpassar sig till de rådande förhållanden som gäller på den internationella scenen.

Det är först då som våra valda representanter anses vara ansvarsfulla, konstruktiva och verklighetsförankrade.

Men dessa valda ansvarsfulla, konstruktiva och verklighetsförankrade representanter och de ekonomiska maktcentra som styr dom håller på att utplåna oss som art.

Hur ansvarsfullt och konstruktivt är det?

Vi behöver inte nya partiprogram eller andra tjusiga fraser. Det befintliga är fullt tillräckligt.

Vi behöver hitta konkreta och realistiska sätt att stega oss ut detta elände. Snart är det för sent. Då är drömmen om en socialt rättvis och demokratisk värld ett minne blott.

Då hjälper inte tjusiga fraser och formuleringar.

Frågan är: Hur ska vi hitta några rimliga luckor i den massiva motståndssköld som makten visar när det gäller att hitta förändringar som leder till en hållbar värld.

Hur ska vi kunna hitta vägar att gå från prat till verkstad?

Jag följer upp detta med:

” Jag tror inte att Mikael Damberg är någon ondskefull typ. Jag tror inte heller att vår partiledning är ondskefulla nyliberaler. De har bara så intensivt svårt att hitta en rimlig väg ut ur det elände som vi alla sitter fast i vilket vi vill eller inte.

Det är inte nog med att riksdagen idag domineras av högerkrafter.

För att skapa förändringar i den nuvarande strukturen krävs internationellt nytänkande. Sverige har mycket svårt för att inte säga omöjligt svårt att agera strukturellt i en sammansatt och ekonomiskt integrerad värld.

Vill vi vara medskapare till det nytänkande som är så oerhört nödvändigt måste vi inse detta. Det går inte att se Sverige som en isolerad ö.

Då är vi snarare en del av problemet än att vara lösningen på spåren. ”Vänstern” lider av detta idag och har därför ingenting radikalt att föreslå.

Istället ägnar sig ”vänstern” åt att –  i alltför hög utsträckning – kritisera enskilda personer och tror att det är där skon klämmer. Det som behövs är ett strukturellt nytänkande och försök att hitta lösningar och dellösningar som leder åt rätt håll. Med andra ord till en mer ekonomisk , social och ekologisk hållbar värld.”

Detta arbete återstår dessvärre att göra.

Min vision är enkel. Jag vill vara med och medskapa ett samhälle på alla nivåer som är socialt, ekonomiskt och ekologiskt ansvarstagande.  För att göra detta anser jag att det finns en hel del frågor som borde prioriteras.

Exempel på sådana frågor är exempelvis att:

– skaffa en bild över hur dagens värld ser ut och utifrån den se vad som i det korta   medellånga och långa perspektivet går att förändra, lokalt, regionalt, nationellt      och internationellt. Vi lever i en föränderlig värld, så denna bild måste hela tiden uppdateras

–  hårt driva frågor om välfärdens organisation och inriktning. En fråga som vi har    stor möjlighet att hitta förbättringar till redan i ett kort perspektiv

– återskapa arbetslivsinstitutet och förbättra forskning kring arbete och arbetsförhållanden

– föra ett samtal om vilken typ av samhälle vi vill utvecklas mot. Arbete, skola och välfärd kommer att påverkas av den bild eller vision vi har.

– skaffa oss kunskaper om hur TTIP och ISDS fungerar och vilka konsekvenser dessa får för oss. I vilken utsträckning fungerar TTIP och ISDS mot den vision av samhälle vi har?

–  skapa oss en förståelse för hur finanskapitalismen och den reala kapitalismen hänger ihop på en nationell och internationell nivå. Utifrån denna kunskap kan sedan en handlingsplan utarbetas, där det gäller att välja ”rätt krig”.  Att stånga pannan blodig mot övermakt gör ingen människa glad.

The Transatlantic Trade and Investment Partnership (TTIP)

Det finns en blogg som tar upp frågor om TTIP.

Om denna kan vi läsa här: http://ttippen.se/about-this-blog/

About this blog:
This blog concerns the ongoing negotiations about a trade and investment agreement between the European Union and United States, the Transatlantic Trade and Investment Partnership (TTIP). The main purpose of the blog is to report from the secret negotiations mixed with some more in-depth updates. The blog is covering the negotiations as a whole, however with an additional focus on Sweden.

This blog, although being written mainly in Swedish, will continuously post entries which is also available in english. The blog was started by former Swedish member of the European Parliament, Carl Schlyter. Since Carl left the European Parliament after the elections in 2014, his successor, MEP Max Andersson, is now running the blog. Editor, just as before, is Rikard Allvin, who has considerable experience working on similar trade deals, including ACTA.

For input or information, please send an email to rikard.allvin(at)europarl.europa.eu

I bloggen kan vi läsa intressanta artiklar om TTIP.

Det finns även andra viktiga källor att använda oss av:

Stockholms handelskammare har denna blogg:  http://isdsbloggen.se/ombloggen/

” OM ISDS-BLOGGEN

ISDS-bloggen syftar att sprida kunskap och information om internationellt skiljeförfarande och tvistlösningsverktyget ISDS – Investor State Dispute Settlement. ISDS är ett etablerat verktyg som används för att lösa tvister mellan investerare och stater. Vanligast är att internationellt skiljeförfarande används för att lösa tvisten. Skiljeförfarande erbjuder en neutral arena jämfört nationell domstol och är ett sedan länge etablerat sätt att lösa internationella konflikter.

 

Om teknikutveckling och framtida jobb 

Ett samtal på Facebook i gruppen ASPO.

  • Arvid Hallén Poängen är att teknikutveckling ständigt driver produktivitetsutveckling, och folk har alltid oroat sig för det. Det har aldrig legat något i det. Den kommande robotiseringen skiljer sig egentligen inte på något sätt från till exempel de senaste decenniernas datorisering. Massa jobb förstördes av datorerna, massa nya skapades, och produktiviteten ökade.

October 9 at 9:02pm · Like · 1

Roger Dahl Men idag är ju trenden i hela västvärlden att det råder arbetslöshet och att även om nya jobb skapas så försvinner minst lika många till andra delar av världen och genom teknikutveckling

October 9 at 10:54pm · Like · 2

Roger Dahl Dessutom Arvid Hallén. Produktivitetens överskott samlas i allt högre grad i de finansiella marknaderna och andelen superrika ökar och deras förmögenheter växer dramatiskt. Dessa tillgångar skapar en helt annan typ av global arbetsmarknad än den vi tidigare har haft. Så det går inte att jämföra dagens globala samhällsstrukturer med 1800-talets.

Vi har helt enkelt andra utmaningar att brottas med.

October 9 at 11:56pm · Like · 2

Intressanta kommentarer, men jag delar dem inte helt ut. Arbetslösheten i västvärlden beror ju för närvarande inte på strukturella teknologiska faktorer, utan istället på kombinationen av konjunkturella faktorer och en bristfällig stabiliseringspolitik.

Apropå förmögenhetskoncentrationen hos de allra rikaste var den ännu större under 1800-talet än i dag, även om man i vissa länder (som USA) rört sig väldigt mycket tillbaka mot den ekonomiska ojämlikhet som fanns under ”The Gilded Age”.

Vilka nya tillgångar du talar om förstår jag inte riktigt.

Att vi har en global arbetsmarknad, frihandel, fria kapitalflöden och globalisering är heller inget nytt, utan utmärkte just 1800-talet. Det var snarare perioden 1914-1945/1991 som i högre eller lägre grad karaktäriserades av avsaknad av desamma.

Visst har vi andra utmaningar att brottas med än man hade på 1800-talet. Men just denna utmaning, införandet av ny arbetsbesparande teknik, verkar vara samma som den alltid har varit, ända sedan Spinning Jenny introducerades.

 

 

Mitt svar:

Du påvisar ovan i din kommentar att teknikutveckling och en globaliserad handel har funnits sedan 1800-talet. Javisst och naturligtvis långt tidigare än så. Det är ingenting nytt. Att det finns stora förmögenhetsskillnader är heller ingenting nytt. Men effekterna är synnerligen olika idag mot hur det var på 1800-talet. Idag lever vi i en globalt finanskapitalistisk värld, där det samlade finansiella kapitalet ständigt växer och har makt och betydelse som aldrig förr i historien. Tekniken har gjort att det finansiella kapitalet blivit synnerligen lättrörligt och sammankopplat på ett helt nytt sätt och de fria kapitalströmmarna gör att nationalstaterna får allt mindre möjlighet att styra exempelvis hur arbetstillfällen skapas.

Du frågar också om vilka nya tillgångar som skapats. Det överskott som produktivitetsutvecklingen medfört har skapat nya kapitaltillgångar som i mycket hög utsträckning just gått in i det finansiella kapitalet. Tillgången på billig energi är ju också en synnerlig viktig faktor. Där har vi grogrunden till den globala finanskapitalism som idag så totalt dominerar vår planet.

Självklart är inte arbete en ändlig resurs. Det finns hur mycket viktiga arbetsuppgifter som helst att utföra på globen. Ändå är arbetslösheten ett stort problem i stora delar av vår värld. I Europa har arbetslösheten varit hög sedan mitten av 1980-talet. Så det är svårt att förklara den som konjunkturell. Den tycks istället vara synnerligen strukturell. Teknikutvecklingen är en viktig orsak. Men varför har det inte skapats nya jobb i tillräcklig utsträckning av det överskott som produktvitetsutvecklingen ger?

Det finansiella kapitalet har helt enkelt hittat mer lönsamma jaktmarker att placera pengar i än i Europa. Kina, Indien, Brasilien och Ryssland är några exempel. De asiatiska tigrarna andra. Idag är Afrika mycket lockande för det finansiella kapitalet. Så makten över det finansiella kapitalet är därför den helt avgörande faktorn för var nya arbetstillfällen ska kunna skapas av det överskott som produktivitetsutvecklingen möjliggör.  Vad som avgör var investeringarna ska ske beror på var den bästa riskjusterade avkastningen kan uppnås.

Så länge det finns mycket pengar i omlopp och tillgång på billig energi, kan vi i väst upprätthålla en hög konsumtion, även om konsumtionen är tämligen ojämnt fördelad.

Men om någon av dessa två hörnpelare – billig energi och mycket pengar i omlopp – fallerar kommer det att bli mycket kärva tider för oss.

Hur ska arbetet kunna skapas om vi inte längre kan upprätthålla vår konsumtion? Detta accentueras när teknikutveckling gör oss alltmer överflödiga i produktionen.  Vad ska vi då få pengar till arbete och försörjning:?

Då bär det utför med våra samhällen. Vem ska då finansiera en basinkomst som många ser som lösning på arbetslöshetsproblematiken?

Vilka jobb finns det då att dela på?

Som avslutning skulle det vara spännande att höra vad de som läser detta tycker att vi idag agera för att detta inte ska inträffa?

 

 

Om välfärdens organisation och den ideella sektorn

Med utgångspunkt från Anna Dahlbergs artikel ” Högern måste sluta att spela dum i vinstfrågan”,,   http://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/hogern-maste-sluta-att-spela-dum-i-vinstfragan/,  skriver  Hans Kilsved  följande :

” Detta är ett välkommet inlägg om vinster i välfärden som kan bidra till en mer konstruktiv diskussion. Artikeln problematiserar sådant som många allianspolitiker förbigått med ett väsande om offentliga monopol. Hon talar mycket träffande om hur Allmega-högern tilläts kidnappa alliansen, de drev privatisering som ett sätt att vidga marknaderna för sina medlemsföretag. Vad hade hänt om alliansen använt ett annat perspektiv, värnat om myndighetsutövning, sett betydelsen av en offentlig infrastruktur och sett privata producenter som ett inslag bland flera för att främja förnyelse. För det var ju brister i det personliga bemötandet, tröga system och låsningar som ibland på ett fatalt sätt hindrade utveckling. Vad hade hänt om de sagt att att var tredje år ska vi utmönstra de 20 procent av utförararna som presterat sämst? När man öppnade för privata utförare hade det väl varit högst rimligt att det inte bara fanns en ingång på denna ”marknad” utan även en dörr dit man hänvisade dem som inte ansträngde sig tillräckligt. Vad hade hänt om alliansen brytt sig det allra minsta om konsumentskyddsfrågor på de marknader de skapat? Det får vi inte veta. Liksom vi heller inte får veta vad som hänt ifall socialdemokratin lyssnat till dem som drev frågor om självförvaltning och egenmakt – Göran Greider var inte ombud på den avgörande partikongressen, men lyckades ändå få rundnätt talartid (var han ett kulturinslag?) vilket ledde till att han begick karaktärsmord på Tomas Eneroth, Karl-Petter Thorwaldson och Tomas Rudin. Ingen tordes sedan ta i frågan ens med tång. Den helt nödvändiga debatten om hur medborgarnas värdighet och delaktighet kunde värnas inom offentligt finansierad verksamhet uteblev. Vi backade tjugo år och diskuterade sedan skillnaden mellan kund och medborgare, istället för att föra vår egen debatt om skillnaden mellan välfärdsstat och överhet, mellan medborgare och undersåte. Från ett seminarium som vi ordnade i Göttingen minns jag särskilt en replik från Wolfgang M. Hannel. Han menade att vårt långa regeringsinnehav givit oss en oreflekterat positiv syn på staten. Idag inser jag fuller väl innebörden i det han sa. Den starka staten har tvångsmakten i garderoben. När som helst kan en borgerlig regering välja att införa regler för utförsäkring i sjukförsäkringen, höja kraven för att man ska kunna kvalificera sig till arbetslöshetskassan och införa absurda och förnedrande krav på arbetslösas deltagande i fas 3 eller terapikurser. Aningslöst har socialdemokratin avstått från att värna a-kassans självständighet, försäkringskassans möjlighet att i socialförsäkringsnämnder förankra pragmatiska lösningar, allmänt missat betydelsen av ett starkt civilsamhälle med lokala folkrörelsestrukturer, lokal insyn och lokalt inflytande över offentlig myndighetsutövning. Stadsdelsnämnder har avlövats och lagts ner på fler platser än Stockholm och även om socialdemokraterna inte varit drivande har man inte visat någon påtaglig sorg. De har avvecklats under rop om likformig behandling och professionalism. På köpet har tilliten eroderats. Var det värt priset?

I ett annat forum skriver Hans Kilsved att han antar att han räknas till de vinstbegränsningsljumma – inte på grund av avsikten utan för att han misstror att resultatet ska vara möjligt att uppnå.

 Min kommentar:

Jag börjar med det sistnämnda och tror också att det kommer att bli mycket svårt att i praktiken begränsa vinsterna, hur gärna vi än vill. Det finns tusen och ett sätt att kringgå begränsningar för skickliga skattejurister, som de stora företagen inom välfärdssektorn har råd att anlita. Risken med begränsningsstrategin är att det blir några välformulerade meningar i någon avsiktsförklaring och i avtal, men som i praktiken kommer att tjäna som rundningsmärken.

Det kommer dessutom sannolikt att uppstå en juridik diskussion om en vinstbegränsning verkligen är lagligt?

En bättre strategi för att uppnå bättre kvalité, effektivitet, och dessutom värna om en högre grad av valfrihet och mångfald än dagens system, är att skattebetalarnas representanter – beställarna –  ställer högre krav på underleverantörerna.  Jag kommer här begränsa mig till utbildningsområdet som jag känner till bäst. Men tänket är med all säkerhet även tillämpligt på andra områden.

Dessa krav ska naturligtvis gälla alla aktörer. Exempel på sådana krav inom utbildningsområdet är: bemanning, utbildningsnivå på personalen, verksamhetsidé, lokaler, skolmat, arbetsmiljö mm. De krav som beställarna ställer måste vara enkla att följa upp annars är risken att vi skapar en tung och kostsam byråkratisk kontrollapparat. De underleverantörer som inte levererar enligt avtal måste snabbt gå att ersätta med alternativ.  Avtalshanteringen måste skärpas så att de mindre lämpliga aktörerna sållas ut redan på ett tidigt skede. När kontrollen görs i efterhand är ju skadan redan skedd. De mindre aktörerna måste också få hjälp vid avtals- hanteringen. Annars riskerar de att slås ut, oavsett hur bra verksamheten är.  det kostar att hantera avtalsprocessen.

Mångfald borde även stimuleras. De stora privata aktörerna inom utbildningssektorn använder samma strategi som stora aktörer inom övrig affärsverksamhet. Genom stordriftsfördelar kan de vinna marknadsandelar på bekostnad av de mindre aktörerna.  Stordriftsfördelar förutsätter likformighet. När vi går in på Ikea, H&M , Ica eller Coop möts vi av nära nog identiskt upplägg.  För Ikea och H&M gäller detta även globalt, med vissa små individuella avvikelser. På så sätt kan kostnaderna hållas nere. Men är det verkligen den bästa lösningen för skolor. Är det inte istället viktigt att skolorna får möjlighet att variera sitt arbetssätt inom de ramar som beställarna sätter?

Då kommer jag in på den ideella sektorn. Här är det en verksamhetsidé som styr verksamheten. Med hjälp av den ideella sektorn skulle verklig mångfald – inom givna beställarramar – och större valfrihet kunna skapas.  Detta system tillämpas idag runt om i Europa och har enligt mitt synsätt stora fördelar. Den idebundna verksamheten möjliggör en större delaktighet från alla parter. Men det finns naturligtvis risker med detta.  Det gäller att balansera skolans mål om en enhetlig skola med de ideella aktörernas mål om att verksamheten ska drivas av mål som de själva brinner för.

Det experiment som pågått sedan början av 1980-talet har uppenbarligen inte varit så framgångsrikt för Sverige. Under denna tid fram till idag har resultatet fallit i den svenska skolan i internationell jämförelse.  Då behövs det nytänkande. Den ideella sektorn har måhända något mer att tillföra.

Men jag saknar årliga utvärderingar av hela organisationen av välfärden. Hur ska vi veta hur vi ska förändra om vi inte har något rimligt underlag. Den stora undersökning som SNS utförde för några år sedan var ju inte så uppmuntrande.

”Privata alternativ och konkurrensutsättning inom välfärdssektorn har inte blivit den mirakelmedicin som många hoppades på. För första gången har nu en grupp av Sveriges ledande välfärdsforskare studerat följderna av de senaste 20 årens privatiseringspolitik. Förhoppningarna var stora från början: Byråkratin skulle minska, liksom de effektivitetsproblem som plågade den offentligt tillhandahållna välfärden. Vidare skulle kvaliteten och demokratin stärkas tack vare ökad valfrihet för medborgarna. Vår övergripande slutsats är att det råder en anmärkningsvärd brist på kunskap om effekterna av konkurrens i välfärdssektorn. Vi kan inte hitta några vetenskapliga belägg för att de högt ställda förhoppningarna har infriats, skriver SNS forskningschef Laura Hartman. ”

http://www.dn.se/debatt/privatiseringar-i-valfarden-har-inte-okat-effektiviteten/

Hela rapporten finns här:

http://www.sns.se/sites/default/files/konkurrensens_konsekvenser_pod_2.pdf