Inledning
Under en lång tid har det framförts systemkritik i SvD. Vad beror det på? Har SvD blivit en revolutionär tidning?
Anna Laestadius Larsson skrev om ”Revolutionen rycker fram i dagens USA”. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/revolutionen-rycker-fram-i-dagens-usa_6181705.svd
Även Andreas Cervenka får framföra systemkritik. Här är några exempel:
Rubrik: Det stora dilemmat: ”Vad är värst, plötslig död eller långsamt självmord? Det som gjorts för att rädda det globala finansiella systemet från undergång riskerar att bli lika långsiktigt effektivt som att hämta andan i en plastpåse. ” http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/varlden/det-stora-dilemmat_7483172.svd
Rubrik: Svenska bankers skulder: 11 900 miljarder: ” Ämnet banker fortsätter att engagera.
Huvudbudskapet i gårdagens krönika var att banker har lyckats skaffa sig en särställning som gör att vi aldrig jämför dem med andra företag, inte minst när det gäller deras risktagande, trots att det i högsta grad kan vara relevant.
Här lite bonusinfo.
De färska boksluten för de fyra svenska storbankerna Swedbank, SEB, Handelsbanken och Nordea visar på samlade tillgångar (utlåning) på 12 500 miljarder kronor.
Det samlade aktiekapitalet i samma banker är 565 miljarder kronor. Det motsvarar att varje krona i kapital är belånad 22 gånger, eller att 95,5 procent av tillgångarna finansierats med lån. De totala skulderna är därmed 11 935 miljarder kronor.
Som jämförelse kan nämnas att Sveriges BNP 2011 var cirka 3 500 miljarder. ” http://blog.svd.se/cervenkaspengar/2013/02/11/svenska-bankers-skulder-11-900-miljarder/
Min kommentar:
Efter finanskris år 2008 och den skuldkris västvärlden nu befinner sig i pågår uppenbarligen ett nytänkande, SvD och Andreas Cervenka har under en längre tid framfört systemkritik. Han är i gott sällskap. Financial Times som tidigare inte gjort sig känd för att stå på barrikaderna driva systemkritik, har börjat skriva om ”Kapitalismens kris”. Samma sak gäller för World Economic Forum i Davos där världens eliter samlas.
Det finns även en uppenbar rädsla hos världens makteliter att vi, i närtid, kan drabbas av nytt hårt blåsväder inom den globala ekonomin. En av de personer som tidigt varnade för riskerna för en finanskris är Nouriel Roubini, professor vid New York University. Han fick smeknamnet Dr. Doom som ”domedagsprofet” eftersom han innan finanskrisen 2008 varnade för instabiliteten i världsekonomin.
I en artikel i affärsvärlden – Publicerad 13 juni 2011 07:35 varnar han nu för en varnar nu för en ”perfekt storm” av elände på världsmarknaderna.
”En ”perfekt storm” av finanspolitiskt elände i USA, en avmattning i Kina, europeisk skuldrekonstruktion och stagnation i Japan kan komma att konvergera i den globala ekonomin.”
Det sade Nouriel Roubini, professor vid New York University i en intervju i helgen, enligt Bloomberg News.
Enligt honom finns det en sannolikhet av en på tre för att dessa faktorer kommer att kombinera för att hämma tillväxten från 2013. Andra möjligheter är ”anemisk men OK” global tillväxt eller ett ”optimistiskt” scenario där expansionen förbättras ”
.http://www.affarsvarlden.se/hem/nyheter/article3199326.ece
Innan finanskrisen 2008 kännetecknades ekonomikåren annars i hög grad av en självsäker optimism. Det fanns ekonomiska instrument att lösa finansiell instabilitet. Att som Nouriel Roubini, alias Dr. Doom, se risker var som att svära i kyrkan.
IMF
Idag håller det på att ske en uppseendeväckande uppmjukning inom IMF av den tidigare så handfasta nyliberala agendan. De två rapporter jag lyfter fram nedan ska ses som en idédebatt snarare än IMF:s officiella linje. Men bara att IMF inrymmer en annan agenda visar att det börjar växa fram en annan agenda vid sidan av den konventionella visdomen på den globala ekonomiska arenan. Är det på väg att skapas ett nytt paradigm inom ekonomin?
”Michael Kumhof är chef för avdelningen som utvecklar IMF:s ekonomiska modeller. Nu har hans forskning lett honom till ett ovanligt ställningstagande: Om världen inte minskar inkomstklyftorna, kommer nästa finanskris som ett brev på posten.
Michael Kumhof är IMF-ekonomen som just nu uppmärksammas världen över. I november besökte han Stockholm inbjuden av tankesmedjan Global utmaning. IMF:s räddningspaket förknippas ofta med stenhårda krav på omstruktureringar, privatiseringar och liberaliseringar. Men Michael Kumhofs recept för att undvika kriser är ökad jämlikhet.
Han anser att grunden för både finanskrisen 2008 och skuldkrisen 2011 är den ökade ojämlikheten, framför allt i USA. För att undvika framtida kriser måste vi se till att majoritetens förhandlingsposition stärks gentemot de allra rikaste i samhället. ”Jag slår vad om att ni inte tidigare hört en IMF-ekonom säga att lönerna måste höjas. Det är mycket kontroversiellt”, sa han vid sitt besök i Sverige i november. Men för en ekonom som själv jobbat i banksektorn och som irriterar sig på ekonomer som inte grundar sina teorier tillräckligt i hur den verkliga världen fungerar, är det inga konstigheter. ” http://www.magasinetarena.se/2011/11/25/imf-chef-vill-beskatta-de-rika/
Chicagoplan revised
Samme ekonom, Michael Kumhof, har även presenterat en annan intressant rapport spår inom ramen för IMF. Chicagoplanen från 1930-talet har åter kommit till heders som ett alternativ till nuvarande penninghantering.
Andreas Cervenka skriver om rapporten: En lösning på skuldkrisen? Rapporten, med titeln The Chicago Plan Revisited http://blog.svd.se/cervenkaspengar/2012/11/05/en-losning-pa-skuldkrisen/
Artikeln inleds med följande:
”Vad sägs om att trolla bort både statsskulder och privata skuldberg, öka tillväxten, avskaffa inflationen, eliminera risken för framtida bankkriser och minimera finansbranschens makt över samhället? Allt på en gång? ”
Dessa minst sagt sensationella löften kommer från två forskare, Jaromir Benes och Michael Kumhof, som lagt fram en ny radikal plan som långsiktigt sägs kunna lösa den skuldkris som nu tynger hela västvärlden.
Innan vi går vidare bör det nämnas att forskarna inte spånat fram detta i en skrubb på University of Middle of Nowhere. Duon arbetar på übermäktiga Internationella Valutafonden, IMF.
För det andra är planen långtifrån deras egen eller ens ny, den togs fram redan 1936 av två andra ekonomer, Henry Simons och Irving Fisher, i kölvattnet av 30-talskrisen.
Men innehållet är inget mindre än dynamit.” http://blog.svd.se/cervenkaspengar/2012/11/05/en-losning-pa-skuldkrisen/
Reflektion om rapporten
Vilka rationellt fungerande människor kan motstå en sådan utomordentligt bra lösning? Ett svärdhugg som på en gång skulle ta bort hela vår skuldekonomi, ta bort inflationen och öka tillväxten. Vem kan motsätta sig detta?
Men den är bättre än så: När vi läser rapporten ”The Chicagoplan Revised” av Jaomir Benens och Michael Kumhof hittar vi fler aspekter som skulle kunna stabilisera den finansiella ekonomin.
Den kommer även att ge en bättre kontroll över konjunkturcykler som inte är direkt förorsakad e av den reala ekonomin. Dessutom eliminerar den risken för bankrusningar. Det innebär att om alltför många människor samtidigt skulle ta ut sina pengar från banken skulle pengarna räcka till eftersom bankernas kapitaltäckningsgrad inte medger det. (Sidan 6 i rapporten.)
Andreas Cervenka fortsätter
”Vad går då lösningen ut på?
Grundtanken i Chicagoplanen är att helt separera bankernas roll som långivare och skapare av pengar.
Banker skulle behöva backa upp all inlåning på konton med hundra procent reserver.
Nya lån måste finansieras med befintliga besparingar.
Det skulle betyda ett slut på ett banksystem byggt på ”fraktionella reserver”, och därigenom också slutet på alla bankrusningar, där alla kunder samtidigt går till banken för att ta ut sina pengar, något som i dagens läge sänker vilken bank som helst.
Det skulle också betyda att staten tar kontroll över pengaskapandet. Bankernas reserver skulle bestå av statligt utgivna pengar, inte som skulder utan istället som en slags andelar i staten.
Skuldfria pengar om man så vill.
Denna modell har forskarna simulerat på USA:s ekonomi. Resultatet är slående: statens skuld minskas dramatiskt, men även privata skulder sjunker. Bankkriser försvinner, tillväxten stiger med 10 procent och utvecklingen blir mer stabil. Även inflationen kan sjunka mot noll utan att det skapar problem.
”Det låter förstås bra. Naturligtvis finns kritiker. De hävdar att ett sådant system skulle kunna leda till en katastrofal deflationskrasch. Andra skulle kanske ifrågasätta om makten över pengar verkligen förvaltas bättre av staten än av privata intressen. ”
Döm själva, hela rapporten finns att ladda ner här. ” http://blog.svd.se/cervenkaspengar/2012/11/05/en-losning-pa-skuldkrisen/
Skillnad mellan modell och möjlig implementation i verklighet
Andreas Cervenka ställer frågan:
”Är det genomförbart? Det är en helt annan fråga.
Sannolikheten för att detta system införs i närtid är ungefär i klass med oddsen för att Färöarna lekar hem nästa VM i fotboll. ”
Men att en rapport med detta innehåll och med IMF-loggan på omslaget överhuvudtaget kan publiceras är ytterligare ett kvitto på en sak: vi lever i en tid då det mesta som rör det ekonomiska systemet kan, och kommer att, ifrågasättas. ” http://blog.svd.se/cervenkaspengar/2012/11/05/en-losning-pa-skuldkrisen/
Vem vill gå in och ägna sin tid och kraft i ett projekt med ovanstående odds? Då är det inte så farligt att SvD har Andreas Cervenka som går in och dissekerar ”pengar”. Det ger säkert lösnummerförsäljning. Den 16 april 2013 åkte jag förbi station Hötorget i Stockholm. Vem var på en stor affisch för reklam för SvD om inte Andreas Cervenka. Det gäller att slå mynt av människors intresse för pengar. Han skriver lättsamt och en stor portion humor om frågor som kanske annars inte skulle fångat vårt intresse. Men det finns en risk när Andreas Cervenkas dissekerar ”pengar”.
Utan att hitta några rimliga sätt att förverkliga planen i närtid, är det lätt att människor grips av vrede eller apati. Någonting behöver uppenbarligen göras åt vårt finansiella system. Med Chicagoplanen öppnar sig en möjlighet. Det är inte bara Andreas Cervenka som ser att oddsen är små i närtid.
Dan Jönsson på SRP1 framför en liknande ståndpunkt:
”Med tanke på den makt som bankerna har i dagens system så lär det dröja innan de här idéerna blir praktisk politik. Men bara att debatten förs på den här nivån måste ses som ett nästan osannolikt genombrott. Som sagt, ideologiska förändringar tar tid. Även när de är nödvändiga. ” http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=5322226
Det var bankernas motstånd som omöjliggjorde införandet av planen på 1930-talet. Hur skulle S fd ekonomiska talesman Tomas Östros, nu VD för bankföreningen, ställa sig till Chicagoplanen? ”http://www.swedishbankers.se/web/bf.nsf/%28$All%29/04B4CBB078A8DD98C12579F2002049CA?OpenDocument
Hittills har det inte hörts några ovationer för Chicagoplanen från bankföreningen. Hur realistiskt är det att försöka genomföra en reform som skulle försämra bankernas möjlighet till så hög riskjusterad avkastning som möjligt?
En så stor förändring av vår penningpolitik kräver självklart en hel del förarbete innan den implementeras. En genomgripande konsekvensanalys som behandlar styrkor och med också risker med att införa en ny modell för penninghantering behöver naturligtvis göras.
Utöver de styrkor som tidigare nämnts blir det enligt modellen en mycket positiv effekt på den reala ekonomin. Vid införandet kommer investeringarna att öka på grund av en mycket lägre skattesats, mest betydelsefull skatt på kapital, som möjliggörs av penning-hanteringsreformen. Modellen medger även lägre hanteringskostnader i banksystemet. (sid 52).
Det enda vi kan göra åt saken är att glädjas åt att åtminstone någon eller några tillåts tala om saken, och dessutom får betalt för det. Ökar det eventuellt även lösnummerförsäljningen av SvD och ger kanske lite extra klirr i kassan på Andreas Cervenkas bankkonto, så blir den kortsiktiga effekten ännu bättre för SvD och Andreas Cervenka. .
Krönika Andreas Cervenka
Globaliseringen 3.0 