Kollaps kontra en utveckling mot ett hållbart samhälle

Inledning

Lena Nockert och jag diskuterar Chicagoplanen, se källförteckningen nedan, och hur denna skulle kunna förbättra vår möjlighet att stabilisera vår ekonomi. Vi har diskuterat om VAD den vill förändra och jag har tagit upp HUR en implementation av planen ska kunna genomföras.

Jag behandlar även kollapsbegreppet utifrån David Jonstads bok Kollaps i detta blogginlägg.

Slutligen behandlar jag hur vi ska kunna komma ur den globala kris som hotar att utrota hela vår civilisation under rubriken Lösningsidé.
Först och främst Lena är det spännande och viktigt att föra en idédebatt inom detta forum. Det är bara att hoppas på att vi blir fler som engagerar sig i detta viktiga samtal. Din nulägesanalys sammanfaller på en rad punkter med min.

Det vi talar om är HUR vi ska kunna ändra färdriktning så att vår civilisation går att rädda.  Det ser för närvarande tämligen dystert ut, när vi begrundar ”Peak everything”, miljö och klimathot och dessutom ser en finansiell instabilitet. Det är vi nog tämligen överens om. För mig är målet att skapa ett mer hållbart samhälle, ekonomiskt, socialt och ekologiskt. Att ha målet MER betyder troligen detsamma som du beskriver på följande sätt:

Du skriver: ”Svaret på HUR måste bli att vi ska använda svaret på VAD som kompass och sedan STEG för STEG ta oss fram i en ständigt föränderlig terräng. Då gäller det att inte tappa kompassen och gå vilse. ”

Vi är med andra ord överens om att det inte går att ha någon detaljerad plan för HUR vägen sak gå från ruta 1 (nuläget) och ruta 2 (önskat läge). Men det gäller att inte tappa kompassriktningen som du säger. Även målet kommer säkert att ändras under resans gång. Så någon detaljplanering är inte varken möjlig eller önskvärd.

Däremot är det viktigt att göra en så god nulägesanalys som möjligt. Om vi inte vet hur samhället och världen ser ut idag är det inte lätt att plocka fram någon kompassriktning. Den bygger på att vi har två någorlunda kända punkter.

Om framtiden vet vi inte

Du skriver:

”Östeuropas snabba krackelering sågs av många som kapitalismens definitiva seger. Nu skulle kapitalismens globala tusenårsrike härska på jorden. Det fanns dock de som förutspådde att det bara var en fråga om tid innan den västerländska kapitalismen också skulle bryta samman. Men kapitalismen är ett mer anpassningsbart system och den kommer inte att kollapsa från en dag till en annan, förloppet kommer att vara mycket mer utdraget. ”

Mitt svar:  Det ända vi med bestämdhet kan säga säga om framtiden är att vi inte vet hur den kommer att gestalta sig. Kapitalismen har hittills visat sig vara ett mycket anpassningsbart system. Men hur den kommer att vara i framtiden har vi som sagt ingen aning om. Det enda vi då kan göra är att anta, eller mer vardagligt gissa vad som komma skall.

Om förloppet kommer.att gå långsamt och utdraget eller om kapitalismen brakar samman på kort tid vet vi inte heller. Vi kan bara göra gissningar och bedömningar på så goda grunder som möjligt. Vi vet exempelvis inte hur det gått med kapitalismen vid 1930-tals krisen om inte krigsrustning fått hjulen att snurra och om inte andra världskriget utbrutit.

Vi vet heller inte vad som hänt med kapitalismen om inte John Maidnar Keynes och Stockholmsskolans stabiliserande och tillväxtskapande metoder satts in. Risken för en fullständig snabb kollaps går inte att utesluta. Det är mycket vi inte vet.

Hittills har kapitalismen visat sig vara ett mycket mer anpassningsbar system än vad många tänkt sig. Det vet vi heller inte om den kommer att vara i fortsättningen. Vi tror, vi antar men vi vet inte. Det  vi vet är att den kan ta sig mycket olika former, som i USA, Japan, olika former i Europa, Ryssland, Kina, Indien, Brasilien, Saudi Arabien och Sydafrika, för att nämna olika varianter.

Den form av kapitalism som vi kallar den nordiskt blandekonomiska modellen, för att vi i norden kom längst med att bygga upp en statsmakt som hade en utjämnande effekt på  hela samhället. Den blandekonomiska modellen, har enligt min uppfattning, visat ett mänskligare ansikte än andra system som historien erbjudit. Jag är nog i tämligen gott sällskap därvidlag. Men det är ändå fråga om en kapitalistisk stat, där makten över produktionen vilar hos ägarna, inte staten eller de anställda.

Den blev ett resultat av klassamarbetet som Arbete och Kapital bestämde sig för att använda ,den sk Saltsjöbadsandan, där avtal tecknades i Saltsjöbaden 1938. http://sv.wikipedia.org/wiki/Saltsj%C3%B6badsavtalet

Denna samverkansstrategi var en vinna vinna lösning. Där båda parter var vinnare på kompromissen. Arbetarna lovade att inte ställa till trassel i onödan med strejker. Det skapade arbetsro för kapitalet. Båda var vinnare.

Denna anda, samverkan istället för konflikt, fortsatte sedan och fick som resultat att
S och näringslivet 1945 bestämde sig för den stora kompromissen mellan arbete och kapital som Sverker Gustavsson beskriver i denna artikel.  http://tidenmagasin.se/artiklar/fortsatt-kamp-om-kommandohojderna/

För S del tror jag att den i hög grad var orsakad av händelserna vid storstrejken 1909, då fackföreningsrörelsen höll på att bli helt tillintetgjord av en övermäktig fiende. Med dessa erfarenheter var det naturligt att söka samarbete istället för strid. Utvecklingen  Sovjetstaten och odemokratiska rörelser i Europa var även ett starkt bidragande skäl.

Den blandekonomiska modellen har aldrig varit ett hot mot kapitalismens hegemoni. Istället har den haft till uppgift att stabilisera och staga upp kapitalismen och ta bort de mest negativa och destruktiva effekterna av dess konsekvenser. Härigenom har kapitalismen blivit mer human i sin framtoning och skapat möjligheter för ett anständigt liv för breda grupper i samhället.

Med de nyliberala strömningarna från 1970-talet och framåt vände denna utveckling och klyftorna i staterna växte. Det var inte arbetarrörelsen som sa upp de social krontrakten i hela västvärlden. Det var kapitalet som ville expandera.

Den nyliberala utvecklingen var enbart en återgång till den laissez-faire, http://www.ne.se/laissez-faire betonade liberalism som skapade finanskrisen på 1930-talet. Sedan har nyliberalismen naturligtvis påverkats av den tid som den verkat som självklart skiljer sig högst väsentligt från tiden före 19300-tals krisen. Den liberala/nyliberala utvecklingen måste nu brytas.

Ser vi oss omkring i världen ser kapitalismen helt ohotad ut. Det enda hotet kommer från kapitalismens egen inbyggda motsättningar.  Det mest uppenbara är att kapitalismen kräver tillväxt för sin överlevnad och det är inte lätt att få ihop med ändliga resurser på en ändlig planet. Det finns en hel del som talar för att kapitalismen idag kan kollapsa av dessa inbyggda motsättningar. Det kan ske partiellt eller globalt. Att World Economic Forum i Davos, där världens eliter träffas, diskuterar kapitalismens kris visar att även jordens ledare tar hotet på allvar.

Hur ska vi då ställa oss inför dessa hotbilder?

Kollapsscenariot

Det finns en grupp människor som menar att vi är mitt inne i en kollaps av kapitalismen.  Händelserna 2008 som kulminerade med att Lehman Brothers gick i konkurs och de efterföljande skuldkriserna världen, gör att världssamfundet haft fokus på de finansiella frågorna sedan dess.

Samtidigt är vi medvetna om att det finns fler hotbilder för mänskligheten.  Peak everything och miljö/klimatfrågor har inte kommit närmare en lösning sedan början av detta millennium. Tendensen är snarast den motsatta. Eftersom kapitalismen kräver tillväxt för att överleva och detta på en ändlig planet, gör att en kollaps ses som det enda naturliga resultatet.

Det har för en del, däribland David Jonstad i boken ”Kollaps”, blivit så naturligt att tala om den annalkande kollapsen att de uppfattar att vi redan är mitt inne i den. Vändpunkten kom vid finanskrisen 2008. Bristen på energi kommer att tvinga oss till nedväxt. Nu är det bara att följa med på resan och se vad den har i sitt sköte. Det vi kan göra är att omställa oss inför den nya situation som utvecklingen. Då gäller det vara vara väl förberedd.

David Jonstad skisserar ett händelseförlopp mellan överdriven utvecklingsoptimism (som främst baserar sig på att tekniken och FoU ska rädda oss) och rena domedagsprofetiorna.  Med hans infallsvinkel kommer civilisationen kollapsa på ett  gradvis sätt. Han går i boken genom ett antal tidigare civilisationer och ser att orsakerna till tidigare civilisationers kollaps har varit att de blivit alltför komplexa. När komplexiteten blivit alltför hög, då sker kollapsen.

Han menar att vi måste börja ställa om oss till en enklare form av tekniskt och ekonomiskt samhälle. Detta kan ske gradvis. Du, Lena är inne på liknande tankegångar som David Jonstad när du skriver:

”Men kapitalismen är ett mer anpassningsbart system och den kommer inte att kollapsa från en dag till en annan, förloppet kommer att vara mycket mer utdraget. ”

Det finns en risk med att för mycket fokusera på att kollaps är den ända möjligheten för vår civilisation. Ju fler personer som går omkring och ser kollapsen i det närmaste naturlagbestämd, desto mer kan det bli en självuppfyllande profetia. Om framtiden kan vi inte veta, bara försöka göra så goda antaganden som möjligt. Att ska kollaps ska ske gradvis är bara ett av flera tänkbara scenarion.

Ser vi historiskt på hur finansiella och sociala kriser hanteras, är det en skräckinjagande bild som tonar fram, med massarbetslöshet, fattigdom,  fascism/nazism och världskrig som resultat.  Vid katastroflägen är risken stor att vi som art inte agerar rationellt. Det som skiljer vår tid från tidigare civilisationers kollaps är att vår ekonomi är så sammanflätad att hela mänskligheten kan hotas av partiell eller total utrotning. Särskilt oroväckande blir det när vi begrundar det faktum att vår civilisation har massförstörelse vapen som kan utplåna hela mänskligheten och ta med sig ett ytterligare antal arter i fallet.

I det perspektivet känner jag att vi måste göra allt som står i vår makt för att staga upp vår nuvarande civilisation och göra den mer hållbar, inte gå och hoppas på en kollaps. Vem vill utsätta sig för en hotbild vi inte allt kan förutse konsekvenserna av?

Är det västs kollaps vi nu bevittnar?

Vår civilisationskris kan även mycket väl vara den västerländska civilisationen kollaps. Det var väst som blev hårdast drabbad av finanskrisen.  Öst och syd kom snarast stärkta ut ur krisen.  Idag är väst och Japan nedtyngd i en skuldbörda som hotar stabiliteten i hela världsekonomin. Öst och syd har däremot ordning på sin ekonomi och Kina har världens största budgetöverskott. Kina ligger idag 2 i miljardärsligan efter USA och antalet miljardärer växer i Indien. Om denna utveckling fortsätter och kommer troligen näringslivet i väst att, i än högre grad än idag, lägga sig där tillväxtmarknaderna finns. Då blir det inte lätt att skapa fler jobb i väst.

Begreppet BRIC- länderna myntades av den inflytelserika banken Goldman Sachs.  Förutom Brasilien, Ryssland, Indien och Kina har nu Sydafrika kommit till så nu talar vi ofta om BRICS-länderna. Samma inflytelserika bank har även gjort en prognos över vilka de kommande tillväxtländerna kommer att bli. http://en.wikipedia.org/wiki/Next_Eleven  De växter ekonomiskt förvisso från låga nivåer men utvecklingsriktningen är tydlig.

Idag talar BRICS-länderna om att skapa en alternativ valutakorg för att frikoppla sig från det moras som de västerländska ekonomierna nu utgör.

Effekten av detta kan bli att den kollaps som alltfler i olika forum på Facebook talar om kan innebära att Europa blir lydstater till eliterna i tillväxtländerna. Hur eliterna i väst kommer att agera på detta står skrivet i stjärnorna. Om Europa kollapsar till förmån för andra grupper på globen är nog risken att de som kan flyr ett sjunkande skepp flyttar till händelsernas centrum. När Kina i närtid beräknas gå om USA som världens ledande ekonomiska makt är den stora frågan hur USA kommer att agera på detta?

Ett centralt tema i den hotbild vi ser världen över är att klyftorna mellan fattiga och rika hela tiden ökar inom staterna. Det hotar stabiliteten inte bara socialt och i ekonomin. Det kan i förlängningen hota hela vår civilisation.

Ett internationellt perspektiv och lokalsamhället

De stora utmaningar jag tagit upp ovan är alla av den arten att de måste lösas på international nivå. Det gäller såväl miljö/klimatkrisen, peak everything och ständigt ökad tillväxt på en ändlig planet.  Det gäller även de globala finansiella obalanser som vi ser i världen idag. Det krävs att FN och andra internationella institutioner får mer makt att agera för att mänskligheten ska klara detta. Alternativt går det naturligtvis att bygga upp nya institutioner. Men när de växer så brukar de bli alltmer lika de strukturer som de skulle vara ett alternativ till.  Det tycks ligga i byråkratins natur. Så mitt hopp står till de redan befintliga institutionerna.

Att diverse människor idag håller på med en omställning till kollaps, på det lokala planet,  löser ju inte dessa globala problem. Men efter ett antal år av misslyckade FN-klimatförhandlingar, mycket prat och lite verkstad, är det många som gett upp FN och andra centrala institutioner och nu istället vill göra något konkret. Det är i högsta grad förståeligt.

I David Jonstads bok ”Kollaps, livet vid civilisationens slut, som jag relaterade till ovan, avslutar han med att beskriva småskaliga ansatser som återigen börjar locka unga människor.  Även David Jonstad är involverad i ett sådant projekt.

Vi som var med under gröna vågen på 1970-talet kan bara konstatera att historien upprepar sig. Hippierörelsen och gröna vågen har nu fått en ny skepnad. Det återstår denna gång att se hur varaktig denna rörelse blir denna gång. Ingen vet. Somliga inom denna rörelse utgår uppenbarligen från att en kollaps är det mest troliga scenariot och mer än så vi är redan inne i kollapsen. Det är ett farligt perspektiv eftersom det kan bli självuppfyllande och vi inte kan förutsäga vilka konsekvenser en sådan kollaps innebär för hela vår civilisation.

Att däremot inta ett tudelat perspektiv såväl globalt som lokalt kan vara nog så uppfriskande.  *Då händer det ju i alla fall någonting. Inom delar av denna rörelse tycks det finnas en stark tveksamhet till nationalstatens möjlighet att bevara sin roll. Vem ska då ta över välfärdsstatens uppgifter? Ska det ske på frivillig väg inom lokalsamhället av spontana grupperingar?

För oss som sätter demokratin högt blir olika kollapsscenarion svårsmälta. Det är nog få som verkligen försökt att sätta sig in i vad olika kollapsscenarion skulle innebära, som tror på att demokratin kommer att gå en lysande framtid till mötes. Risken är istället överhängande för förödelse, fascism och krig, såväl i lokal skala som globalt.  .

Lena du skriver:

”Du Roger är bra på att förutse problem, och det är viktigt, men du är, enligt min mening, alltför pessimistisk om möjligheterna till lösningar. Själv fokuserar jag som du noterat på målet. Det där att påbörja kompromissandet redan innan man mött något motstånd och mätt krafterna har jag svårt för. Men jag ska inte genomföra detta på egen hand så det kommer att finnas gott om personer som kommer att kompromissa. Förhoppningsvis kommer de inte att överskatta motståndet och ge sig utan att först göra allvarliga försök att lyckas.”

Mitt svar:

Jag är som du Lena är synnerligen lösningsorienterad. Det finns ingen annan rimlig väg att gå. Men till skillnad från dig menar jag att alla de stora utmaningar vi står inför måste lösas företrädesvis på internationell nivå.  Men vi måste göra klart för oss vad som han lösas på lokal nivå, regional nivå och vilka frågor som måste lösa globalt.

Hållbarhetsperspektivet kan dels hanteras på alla olika nivåerna, dels går det att genomföra dessa stegvis för att undvika en kollaps.

Här kan vi agera som individer: Äta mer vegetariskt, flyga mindre, åka mindre bil och sopsortera.

Lokalt och regionalt kan vi stärka resiliensen och göra vår närmaste omgivning mer motståndskraftig. Lokala valutor är ett exempel.

På den nationella nivån kan vi exempelvis göra som Katalys föreslår. Satsa på välfärden och hållbarheten och ta pengarna från ett förändrat skattesystem och låna pengar för finansieringen.

Vi måste göra allt vad som står i vår makt för att undvika en kollaps. Detta eftersom vi inte har en aning om vad detta skulle kunna föra med sig. Historien är som sagt skrämmande med 30-tals krisen och världskrig som dess epicentrum. Därför tror jag att det är just hållbarhetsperspektivet som måste vara vårt fokus. Om detta återkommer jag till i nästa inlägg. Men med hållbarhetsperspektivet menar jag ekologisk, social och ekonomisk. Därigenom omfattar hållbarhetsbegreppet även förändring av penningsystemet efter Chicagoplanen.

Lena Nockert skrev detta svar på mitt inlägg https://rogerdahl.wordpress.com/2013/04/18/till-lena-nockert-om-vad-och-hur/

Övrigt

Här är Lena Nockerts svar på mitt inlägg:
”Tror att en fråga fattas i vår diskussion och att det är svaret på den frågan som skiljer oss åt. Vi har olika tidsperspektiv och olika uppfattningar om vilka förändringar vi kan vänta oss av ”utvecklingen”:
VAD?
HUR?
NÄR?

Om svaret på NÄR är NU så har du rätt. Förutsättningarna att gå hela vägen till målet finns inte idag. Vi lever i ett kapitalistiskt samhälle och det kan vi i nuläget inte förändra oavsett vilka metoder för förändring vi tänker oss. Du förutsätter att en förändring inte kan göras/är önskvärd i framtiden heller. Du tycks även anse att kapitalism är samma sak som näringsliv och marknadsekonomi. Det gör inte jag, men det är ett för långt sidospår just nu.

Mitt svar:  Vi är båda så gamla så vi har sett stora förändringar, speciellt när det gäller materiella förutsättningar. Men även det mentala samhällsklimatet har genomgått stora förändringar från efterkrigstidens obegränsade utvecklingsoptimism till dagens uppgivenhet och rädsla för hoten mot vår framtid.

Lena fortsätter: 
”Vi vet idag att den framtid vi tänkte oss på 50-talet inte är möjlig. Vi kan inte fortsätta att öka råvaruuttag och olika typer av miljöförstöring i det oändliga. Någon form av förändring är oundviklig om vi ska kunna överleva på den här planeten. Jag ser en förändring av penningsystemet som en av de viktigaste nycklarna till att rädda planeten.

Eftersom alternativet är att vi utplånar oss själva har jag svårt att se en strategi där svaret på HUR är att fortsätta kompromissa på kapitalismens villkor. Det innebär inte att jag förespråkar väpnad revolution, det vore att gå ur askan i elden.

Så sent som 1988 trodde vi alla att Sovjetunionen var något som skulle finnas kvar oförändrad i många årtionden framåt. Jag hade våren 1989 en diskussion med en rumänsk man om möjligheterna till förändring i hans hemland. Han såg inga som helst möjligheter till någon större förändring under sin livstid (han var då 35 år) och tänkte sig en gradvis förändring. Jag däremot framförde att när en förändring av ett så stelt system kommer, så kommer den troligen att ske plötsligt och oväntat, men att det skulle hända redan ett halvår senare kunde jag inte i min vildaste fantasi tänka mig.

Östeuropas snabba krackelering sågs av många som kapitalismens definitiva seger. Nu skulle kapitalismens globala tusenårsrike härska på jorden. Det fanns dock de som förutspådde att det bara var en fråga om tid innan den västerländska kapitalismen också skulle bryta samman. Men kapitalismen är ett mer anpassningsbart system och den kommer inte att kollapsa från en dag till en annan, förloppet kommer att vara mycket mer utdraget.

Sedan dess har vi upplevt ett antal finanskriser som steg för steg ökat klyftorna i samhället och undergrävt förtroendet för systemet. Parallellt med det har vi blivit allt mer medvetna om miljöproblemen, den sinande oljan och gränserna för ett antal råvaror som naturen bjudit oss på.

Vi har också börjat förstå att den ökning av livskvalitén som ökningen av produktionen gav oss under efterkrigstiden inte fortsätter att öka i takt med evigt ökande konsumtion. När man är hungrig mår man bra av att få mat att äta, men fortsätter man att äta trots att man blivit mätt mår man istället sämre och sämre. De ökande inkomstklyftorna gör att vissa vid bordet kan frossa medan andra sitter utom räckhåll för faten och får hungriga se på hur andra äter.

Alla dessa problem är globala och tillsammans gör de att vi inte kan ha en strategi som bygger på att alternativet är en oförändrad värld globalt. Det handlar inte om ifall vi i Sverige ensamma ska genomföra stora förändringar som kommer att ge kapitalflykt och konkurrensnackdelar. Det alternativet finns inte. Planering av HUR som bygger på en oförändrad omvärld kommer snart/på sikt att bli lika inaktuella som den gamla synen på Sovjetunionen blev hösten 1989.

Svaret på HUR måste bli att vi ska använda svaret på VAD som kompass och sedan STEG för STEG ta oss fram i en ständigt föränderlig terräng. Då gäller det att inte tappa kompassen och gå vilse.”

Mitt svar: Jag håller med dig på många punkter i din nulägesanalys ovan. Det är viktigt att hitta en kompassriktning. Men den måste bygga på en nulägesanalys av hur världen gestaltar sig idag.Vi måste ha nuet som startpunkt och vår önskan som vision.

Hur världen kommer att gestalta sig imorgon vet vi inte. Vi kan anta, vi kan tro. Men för att kunna förflytta oss från ruta 1 till ruta 2, från nuläge till nyläge, måste analysen om nuläget vara någorlunda klar. Den måste också vara baserad på historiska data, för att urskilja trender.

Lena skriver:

”Det handlar inte om ifall vi i Sverige ensamma ska genomföra stora förändringar som kommer att ge kapitalflykt och konkurrensnackdelar. Det alternativet finns inte. Planering av HUR som bygger på en oförändrad omvärld kommer snart/på sikt att bli lika inaktuella som den gamla synen på Sovjetunionen blev hösten 1989.”

Mitt svar:

Men driver vi en fråga om hur vi ska ändra på penningsystemet måste vi rimligen ha nuläget som startpunkt. Hur ser världen ut idag. Det är ju nu vi ska försöka förändra systemet, även om vi tror att det kommer ta tid och att det behövs förändringar i vår omvärld för att lyckas. Under resans gång får vi sedan förändra vår analys för att bättre stämma med morgondagens verklighet.

Alternativet blir ju minst sagt lite underlig. Om vi utforskar världen nu och ser den utifrån ett färgat prisma från våra önskemål är risken stor att vi hamnar helt fel i analysen.

”Det finns en förfärlig vana som människor ibland faller in i.
Den vanan är att vi använder hjärnan baklänges: inte för att
utforska världen och förstå den, men för att övertyga oss själva
att världen är så som vi vill att den ska vara.”
Ran Prieur

Då baserar vi vår resa på en plattform där nulägesanalysen är baserad på vad vi tror om framtiden och vår framtidstro och vision blir densamma som nulägesanalysen.

Men det ända vi med säkerhet vet om framtiden är just att vi inte vet vad den har att erbjuda oss imorgon.  Oddsen för att införa ett penningsystem nationellt där staten tar hand om penningskapandet, skulle öka om vi går mot en alltmer protektionistisk värld där nationalstaternas betydelse kommer att öka och den internationella handeln minska. Detta kommer dock att trassla till sig för Sverige som ett litet exportberoende land, men det skulle ge människor  i Sverige större möjligheter att driva långtgående.reformkrav.

Lena skriver:

”Du Roger är bra på att förutse problem, och det är viktigt, men du är, enligt min mening, alltför pessimistisk om möjligheterna till lösningar. Själv fokuserar jag som du noterat på målet. Det där att påbörja kompromissandet redan innan man mött något motstånd och mätt krafterna har jag svårt för. Men jag ska inte genomföra detta på egen hand så det kommer att finnas gott om personer som kommer att kompromissa. Förhoppningsvis kommer de inte att överskatta motståndet och ge sig utan att först göra allvarliga försök att lyckas. ”

Mitt svar:

Det ser illa ut för vår civilisation. Men jag har inte gett upp..Utmaningarna är gigantiska. Stora förändringar måste ske tämligen omgående för att civilisationen ska överleva. Det pekar allt på idag. Men om framtiden vet vi inte. Underverk har hänt under förr.  Risken är att vi i detta prekära läge tar tag i ett halmstrå och tror att just att åtgärda detta, är själva lösningen med stort L. Men om vi av detta skälet inte törs granska vårt lösningsförslag är det risk för att vi påskyndar kollapsen istället för att bidra till att lösa den. Chicagoplanen är ett liberalt försök att hantera kapitalismens kris. Det är bra att den diskuteras, men den är helt otillräcklig för att lösa de problem som vi idag står inför. Diskussionen om en penningreform, kan snarare skymma den avgörande frågan om hur kapitalismen ska kunna reformeras. Här har liberaler dessvärre sällan så mycket att säga.

Lösningsidé

Min lösningsidé bygger på samverkan snarare än konflikt. Om vi tror på att Chicagoplanen är lösningen, så måste vi ju fråga oss: Varför infördes den inte redan på 1930-talet?  Svaret bankerna ville inte. Sid 19 i planen.

Hur har det gått med bankernas makt sedan dess? Har de ökat eller minskat sin makt? Den sista frågan var av retorisk karaktär.  I den finanskapitalism som idag råder har naturligtvis bankerna makt ökat. Men det har även de finansiella marknaderna, där diverse värdepapper köps och säljs och där bankerna är viktiga aktörer, men det är världens övriga eliter också.

Den finansiella och reala ekonomin är idag så sammanflätad och de lever ett symbiotiskt förhållande till varandra att det är mycket svårt att bryta ut en del utan att det kan få helt oförutsedda konsekvenser för resten av ekonomin. Dessutom är världens fond- och försäkringskunder i högsta grad medaktörer på de finansiella marknaderna, även om vi  själva inte funderar så mycket på den saken.

Vårt gemensamma kapital är betydande, men spelar idag rollen av att hålla kurserna på värdepapper uppe för ägarna, där vi också ingår, för att få god pension och avkastning på vårt fondsparande. Istället måste det gå att hitta mekanismer för att styra detta kapital till att medverka till att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle, ekologiskt, socialt och ekonomiskt. Hur detta sedan ska gå till är jag inte människa att förstå. Men om inte lär det inte gå att få någon förändring och då bär det utför med mänskligheten.

Att försöka driva genom en förändring och frånta bankernas ägare deras makt skulle bara vara kontraproduktivt och de turbulenser som skulle skapas, kommer troligen att påskynda kollapsen, än att stabilisera människans situation här på jorden. Att förändra penninghanteringen hotar samma makteliter som idag styr såväl i Sverige som internationellt. Sannolikheten att lyckas blir därefter. Är det detta du kallar bankpropaganda?

Det som möjligen är en öppning är det faktum att vi idag, oavsett klasstillhörighet och var vi befinner oss på Jakobs stege, är hotade av en kollaps av hela vår civilisation. Den kommer troligen att drabba alla. Det gäller såväl Ikeas, H&M:s, SEB:s och Swedbanks ägare. Det gäller för alla tunga globala aktörer på marknaden och det gäller för alla de 7 miljarder människor som befolkar vår planet.

Att förhindra en kollaps genom att försöka flytta fram positionerna, där det för tillfället är möjligt, när det gäller ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet, är en avsevärt mycket smartare idé, än att i sin strategi förutsätta att kollapsen redan är här och att det bara är att anpassa sig efter detta. Då är risken stor att vi bidrar till att skapa en självuppfyllande profetia och är medskapare till en global katastrof.

Att rädda civilisationen borde vara ett gemensamt projekt som gynnar alla och som måste få den prioritet och det fokus som är nödvändigt för att civilisationen ska gå att rädda. Ett öppet sinnelag är en grundförutsättning för att projektet ska kunna lyckas och där olika lösningar hela tiden måste prövas och omprövas. Då gäller det att inte låsa sig vid ett lösningsförslag, som exempelvis en liberalt orienterad Chicagoplan, utan att hela tiden pröva och ompröva olika idéer och lösningsförslag. Då har vi ändå vissa möjligheter att lyckas.

Källor:

IMF Working Paper
”The Chigagoplan revised” Jaromir Benes och Michael Kumhof, International Monetary Fund.2012.

David Jonstad,  Kollaps, Livet vid civilisationens slut. 2012. Ordfront.

Annonser