Om TV-programmet – lönesänkarna och samtal med Kjell Olof Feldt

Lönesänkarna

Hej Kjell-Olof jag kompletterar de två tidigare inläggen, med detta som är en reaktion på

Dokument inifrån: Lönesänkarna

I programmet förekommer bland andra Kjell-Olof Feldt (KOF), PO Edin (fd chefsekonom) LO, Rune Andersson (näringslivet och medlem av framtidskommissionen), Lennart Schön (Professor i Ekonomisk historia) och Lars Calmfors (rådgivare till  nuvarande och tidigare regeringen Persson).   

Sändes: 14/2 2013 kl 20.00 TV 2 Tillgänglig: 29 dagar kvar:

”Allt mindre av det växande välståndet kommer vanliga människor till del. Det har pågått i trettio år. Hur blev politikerna så överens om att göra näringslivet rikare på löntagarnas bekostnad? ” http://www.svt.se/dokument-inifran/se-program/del-1-464

Dagens Arena

I Dagens Arena kommenterar Per Wirtén TV-programmet: ttp://www.dagensarena.se/redaktionen/veckans-graf-sa-paverkar-skattesmitare-nettoskulden/

Min första kommentar till Per Wirténs artikel:

Globaliseringens ramar

I TV-programmet ”Lönesänkarna” framgick tydligt att lönsamheten för näringslivet var låg på 1970-talet, inte bara i Sverige utan i hela västvärden. Det som mindre tydligt framkom var att västvärlden började bli hårt globalt konkurrensutsatta av inte minst Asien, men även Brasilien och Australien. Textil – och varvsindustrin klarade inte konkurrensen och drabbades av kreativ förstörelse. Se http://sv.wikipedia.org/wiki/Joseph_Schumpeter

Redan här börjar det stora globala skiftet. Att västvärldens näringsliv hade svårigheter att klara den internationella konkurrensen berodde inte på att inte vår arbetskraft var sämre utbildad. Vår arbetskraft var helt enkelt för dyr i förhållande till internationell arbetskraft.

Det var ju detta som var orsaken. Milton Friedman och Chicagoskolan kom med en lösning på näringslivets kris i hela västvärden. Go global. Genom avregleringar av marknader, inte minst de finansiella, och öppna upp för nya marknader på det internationella planet och genom privatiseringar. Skulle Sverige ensidigt ha kunnat ha haft kvar regleringarna? Hur hade det gått för Sverige? En liten exportberoende nation.

I och med att marknaderna öppnades, flyttades både företag och finansiellt kapital till de platser på jorden som var mest lönsamt att befinna sig på. Detta har alltmer utarmat västvärlden och är en viktig orsak till den skuldkris vi ser idag. Det har även lett till att Kina ligger tvåa i miljardärstoppen efter USA och antalet miljardärer ökar i Indien.

Den andra faktorn är att produktivitetsökningen har kommit kapitalet till godo på bekostnad av arbete. Detta har medfört att en allt större del av produktiviteten gått till de finansiella marknaderna som i sin tur investerar i de regioner och sektorer på globen där den riskjusterade avkastning är som högst. Det har i allt högre grad blivit tillväxtmarknaderna. Det är även där de transnationella företagen i hög grad gör sina nyinvesteringar idag.

Vad detta får för konsekvenser är inte svårt att föreställa sig. Svårare är att veta vad västvärldens nationalstater ska kunna göra år det.

En annan fråga är: Hur ska arbetarrörelsen i Kina, Indien, Indonesien, Sydkorea, Pakistan, Brasilien, Sydafrika etc , kunna koppla sig samman med västvärdens motsvarigheter? Det känns som en ganska tung uppgift att skapa en sådan allians idag för att kunna stärka arbetets ställning mot det globala kapitalet.

En tredje faktor är hur internationella institutioner som IMF, världsbanken, EU och G20 kan agera för att stabilisera en allt mer obalanserad kapitalism. En förändrad attityd har i finans -och skuldkrisens spår kunnat skönjas. Det är bara att följa utvecklingen och hoppas att det kommer ut något konstruktivt av detta.

Detta är min andra kommentar:  Värderingar och ekonomisk realitet

Den första kommentaren handlar om de ekonomiska ramar som globaliseringen sätter.

När jag läste rubriken som Per Wirtén satt på artikeln ”Värderingar och inte vetenskap gör de rika superrika” blev jag lite förundrad. Det är förvisso så att de nyliberala idéerna och värderingarna varit helt förhärskande världen över sedan sent 1970-tal.

Men TV-programmet handlade om de ekonomiska bakgrundsfaktorerna till en politik som i praktiken de borgerliga och S varit överens om. Enligt PO Edin, i programmet ”Lönesänkarna” har även LO fackets ledning varit med på noterna. Ser vi rent värderingsmässigt på den politik som S har fört, är det svårt att komma ifrån att S svikit våra ideal om ökad jämlikhet och utjämning mellan arbete och kapital. Hur kunde detta ske? Var S invaderat av nyliberala ekonomer som vilseförde oss?

Var det månne så att Kjell-Olof Feldt och hans ”finansmaffia” lurande resten av partiet i fördärv? Blev den helt ovetande Olof Palme, som satte jämlikhetsfanan högt, helt vilseledd av dessa ”finansknuttar”? Under årens lopp har jag talat med många inom S som uttryckt sig så.

Ser vi däremot på den ekonomiska realitet som S verkade under på 1980-talet måste vi fråga oss: Vad var alternativet? Skulle en liten exportberoende nation som vår, kunna driva en helt annan ekonomisk politik än övriga världen? Skulle vi kunnat fortsätta att stärka arbetet på bekostnad av kapitalet? Vad skulle då hänt?

Skulle vi i Sverige kunna hålla kvar den reglerade ekonomiska politiken och bli en isolerad ö? Vad hade då hänt med svenskt näringsliv som nationalstaten är så beroende av. Skulle den exporterande delen av näringslivet varit kvar i Sverige?

När vi diskuterade ekonomisk demokrati på 1970-talet, det som sedan mynnade ut i löntagarfonder, minns inte jag att vi diskuterade globaliseringen. Vi såg på frågan från ett mycket nationalistiskt perspektiv.

Jag talade för något år sedan med en klok fd fackföreningsman som sa att deras motpart sa: ”Om man biter katten i svansen, kommer då katten att sitta kvar och blir uppäten?”

Det var naturligtvis denna kunskap som gjorde att S-regeringen var så tveksam till löntagarfonderna. Även om ekonomisk demokrati är synnerligen önskvärd hade det inte blivit många exportberoende företag kvar i Sverige att förverkliga den.

Vi måste öka vår förståelse om globaliseringen. Det är vad min första kommentar handlar om.

När sedan Per Wirtén i sitt svar till Bror Perjus förtydligar sig håller jag med honom.

”Hej Bror, jag håller naturligtvis med dig om att det handlar om maktförhållanden i samhället. Vi är också överens om globaliseringens betydelse och oförmågan att även globalisera demokratin, så att säga. Men är det tillräckliga svar? ”

Om svaret är JA på denna fråga uppstår ett stort problem för S vid en eventuellt kommande regering. Om det inte finns någon möjlig alternativ ekonomisk politik att uppbringa på grund av globaliseringen: Hur ska då S kunna formulera en egen alternativ ekonomisk politik?

Om inte S har möjlighet att formulera en egen ekonomisk politik är det mycket svårt att formulera en egen politik över huvud taget. Välfärd, infrastruktursatsningar och övergång till en grön ekonomi eller gröna folkhem, vilket vi vill kalla den, kräver en finansiering.

S stora utmaning idag, är att noga analysera globaliseringen och undersöka vilka öppningar som finns, inom de ramar som globaliseringen sätter upp. Det är dessa öppningar som kan möjliggöra en alternativ ekonomisk politik.

Roger Dahl
Maria Södra Stations S-förening stäng kommentaren

Sammanfattning: Globalisering och produktivitet i punktform

1)    Avregleringar, privatiseringar, utförsäljning av statliga företag, har förbättrat företagsklimatet och möjliggjort för företag och finansiellt kapital att go global. Åtgärderna var till för att rädda de västerländska företagen som led av hård internationell konkurrens och låg lönsamhet.

2)      Den förda politiken och ekonomin, att hålla tillbaka lönerna och ge större utrymme till kapitalvinster, skapar ökade klyftor inom nationalstaterna. Det skapar även ett lägre konsumtionsutrymme för det stora flertalet. För att ändå upprätthålla konsumtionen skuldsätter sig medborgarna allt mer i väst. Här har vi en mycket central orsak till den  ökade individuella skuldsättningen.

3)      När kapitalets andel av produktivitetsutvecklingen ökar på bekostnad av arbete, var tanken att kapitalet skulle användas för att investera inom nationalstaten. På så sätt skulle full sysselsättning kunna skapas. Men om kapitalet istället investeras i tillväxtländerna, såväl genom företagsetablering som via det finansiella kapitalet, skapas jobben i öst och syd istället för i väst. Orsaken är naturligtvis att investeringar i tillväxtländerna bedöms ge bättre riskjusterad avkastning än i väst. Detta är den generella trenden. Det finns naturligtvis undantag som bekräftar regeln.       

4)      Kapitalets investeringsbedömningar leder till hög arbetslöshet i väst och till en växande medelklass samt en superrik klass i tillväxtländerna. Kina ligger tvåa i miljardärstoppen och antalet miljardärer ökar i Indien. På ett område har vi väst blivit vinnare, som konsumenter. När vi idag köper billiga produkter ”Made in China”, ser vi att vi blivit delvis kompenserade för den den löneutveckling vi gått miste om. På grund av att de produkter som vi köper från låglöneländer är så billiga håller det även ner inflationen. Med billiga produkter kan vi lättare acceptera låga löneökningar.

5)      Det finns de som tror att det finansiella kapitalet är någon stor amöba där pengarna ligger helt improduktiva istället för att investeras produktivt och bli jobbskapande. Men det finansiella kapitalet investeras i aktier i företag, räntebärande placeringar, råvaror, fastigheter mm. När vi investerar pengar i en Asienfond, köper investerarna aktier i asiatiska företag. Det innebär att asiatiska företag får ökat riskkapital som kan investeras   och blir jobbskapande i Kina eller andra delar av Asien.

Med andra ord hjälper vi som fond- och pensionssparare att bygga upp tillväxtländerna och lyfta dem ur fattigdom och elände. Väst har härigenom bedrivit ren U-hjälp! Klyftorna i öst och syd växer dock. En miljard människor lever fortfarande på svältgränsen och ytterligare en miljard lever under mycket knappa förhållanden. Idag är vi 7 miljarder människor och många av dessa har lyfts ur fattigdom och elände. Globaliseringen medför en utjämning. Det syns tydligt i USA, där stora grupper överlever på matkuponger.

Med en befolkningsökning i öst och syd, samtidigt som befolkningen i väst stagnerar kommer marknaderna öka DÄR och stagnera HÄR. Detta kommer sannolikt påskynda det globala skiftet. https://rogerdahl.wordpress.com/2013/02/15/beraknad-okad-global-befolkning/

Medan de krisdrabbade staterna måste spara för att sanera sina ekonomier, kommer de ekonomier som är i balans idag och har god tillväxt att ytterligare kunna satsa på investeringar för framtiden. Här vill IMF och väst att tillväxtländerna istället ska konsumera västvärldens produkter. Brasilien, Kina, Indien, Ryssland, Indonesien och Sydkorea är de länder som Världsbanken pekar ut som framtidens tillväxtstater. Det är dessa stater som antas växa med 4,7 procent per år fram till 2025. Under samma period beräknas BNP-tillväxten i den gamla världen till 2,3 procent årligen. [1]

Tillväxtländerna ska med andra ord konsumera mera. Här finns västvärldens alla  skuldsatta staters potentiella exportmarknader. Man behöver inte vara Einstein för att förstå vart det globala kapitalet kommer att söka sig. USA, Japan och stora delar av Europa ska exportera sig ur krisen. Tillväxtländerna ska importera dessa varor och produkter. Så är IMF:s tanke för att balansera ekonomin.

En annan viktig faktor för hur den globala tillväxten kommer att fördelas är priset på råvaror. Under 1980- och 90-talen rasade priset på råvaror. Under 2000-talet fram till finanskrisen gick råvarupriserna upp. Under finanskrisen rasade priset på råvaror igen. Om råvarupriserna går upp kommer det medföra att flera tillväxtländer, som Ryssland och Brasilien kommer att få ökade exportintäkter. Kina som är mycket råvaruberoende kommer att få se ökade kostnader.

[1] SvD lördag 21 maj, 2011, näringsliv sid 10. Världsbankens tillväxtprognos i väst och tillväxtländerna.

USA kommer sannolikt att klara det globala skiftet bättre än Europa. I USA finns det militärindustriella komplexet. Som spinnoff-effekter har datorer och internet levererats. Det kan mycket väl komma fler sådana effekter. USA har ett stort försprång idag inom många branscher, bland andra  IT, läkemedel, biotech och underhållning. USA har även en hel armada av multinationella framgångsrika företag. Europa med några få undantag, Tyskland, Sverige, Finland och Nederländerna, har avsevärt mycket sämre situation.

Kinas ekonomi beräknas gå om USA:s i närtid. År 2025-2030 finns det prognoser som säger att Kinas ekonomi kommer att vara dubbelt så stort som USA:s.

För att öka de europeiska staternas konkurrenskraft i en allt hårdare global konkurrens, måste vi  kunna behålla de högproduktiva företagen inom vårt geografiska område i högre grad än idag. Vi måste även vara med i samma hårda internationella konkurrens inom spjutspetsteknologier. Löneläget i väst, relativt övriga världen, kommer då vara en viktig parameter.

Vad gör vi idag?

Vad är det då som idag talar för att vi kan ändra den sedan 1980-talet förda ekonomiska politiken, som gynnar kapital på bekostnad på arbete?

De existentiella frågorna för vårt parti måste slutligen ställas?

Finns det, i en globaliserad värld, överhuvud taget någon öppning för en socialdemokratisk jämlikhetspolitik?

Det finns ett antal följdfrågor: Finns det någon möjlighet att bevara våra nuvarande skattebaser, för att ha råd med generell välfärd, utbyggnad av infrastruktur och och övergå till en grön ekonomi eller gröna folkhem, hur vi nu vill benämna det? Finns det möjlighet att hitta nya skattebaser? Blicken riktas då lätt till fastighetskatten. Men det finns även andra mindre flyktiga skattekällor som råvaror och land. Här finns utrymme för nytänkande.

Ökad privat konsumtion genom att höja löneandelen är inte helt problemfri om vi sätter på oss ekologiska glasögon. Ökad svensk privat konsumtion leder till ökad global uppvärmning. Om vi inte hittar styrmedel att styra privat konsumtion mot hållbarhet.

För att styra även ekologiskt räcker det med andra ord inte med bara få mer betalt för arbete. Mer konsumtion leder oss som civilisation i fördärvet. Det måste gå att hitta en ekonomisk modell som balanserar såväl: tillväxt, social rättvisa, ekonomisk relativ stabilitet och ekologisk uthållighet. Denna uppgift är inte plättlätt.

Om inte spelar det ingen större roll om S skulle vinna valet år 2014. Vi är då istället en del av problemet som inte har svar på framtidens utmaningar.

Alliansens framtidskommission är idag rustade till tänderna med mycket kloka tänkare som Wijkman, Rockström och Eklund för att bara nämna några.

För att vara relevanta i framtiden måste S skaffa sig en egen framtidspolitik. En fortsatt S ekonomisk politik som fram till 2006, är inte lösningen på morgondagens frågor. Förnyelse är nödvändig.

I mitt sista inlägg kommer jag behandla välfärden och använda KOF:s framtidsinriktade kunskaper.