Vad bör göras?
I boken Kollaps, Livet vid civilisationens slut behandlar David Jonstad de stora utmaningar människan står för idag. Jag kommer att hänvisa till boken med DJ + sidnummer.
Vi står inför en hotande energi -, ekologi – och ekonomisk kris. Dessa tre E samverkar även med varandra och – om vi inte hittar lösningar – förstärker effekterna av varandra och påskyndar en global kollaps där hela vår globala civilisation står på spel. Jag skulle vilja gå ett steg längre och tala om att hela mänskligheten hotas av utplåning om inte dagens trender kan brytas. Läget är minst sagt prekärt.
På det ekonomiska området tar David Jonstad upp hur det moderna banksystemet växte fram pengar skapades ur intet och på dessa pengar tog bankerna ut ränta. Det leder till att ekonomin hela tiden måste växa för att vi ska ha råd att betala amorteringar och ränta. Skuldekonomin växte fram. Fördelen med att hela tiden sätta pengar i omlopp och penningflödet hela tiden växer är att ekonomin växer och detta – tillsammans med billig energi – har skapat det välstånd som många av oss har idag. (DJ sid 49).
Dock inte alla. I miljard människor lever på svältgränsen och ytterligare flera miljarder lever under mycket knappa förhållanden här på jorden. Så frukterna av den ekonomiska utvecklingen är synnerligen ojämnt fördelade och skapar hela tiden sociala och ekonomiska obalanser.
För att råda bot på detta är det idag en alltmer spridd uppfattning att det behövs en penningreform som tar oss ur skuldekonomin. I grova drag går den ut på det som Andreas Cervenka tar upp i denna artikel: http://blog.svd.se/cervenkaspengar/2012/11/05/en-losning-pa-skuldkrisen/
1.) Att IMF har börjat diskutera en penningreform enligt Chicagoplanen är synnerligen glädjande. Staten tar över skaparprocessen av pengar och kräver full kapitaltäckning av bankerna. Det är på en internationell nivå som denna fråga måste lösas för att få den genomslagskraft den behöver. För att klara de stora utmaningar som människan idag står inför krävs stora globala förändringar Extra glädjande är det att även Världsbanken och World Economic Forum i Davos, där världen eliter träffas, talar om de stora utmaningar vi står inför. Det finns uppenbarligen en krismedvetenhet på denna nivå. Det innebär självklart inte att gräsrotsengagemang är bortkastad tid. Det behövs nytänkande på alla nivåer på Jakobs stege.
2.) Det som är bra för IMF är ett steg bakåt för oss Socialdemokrater. Chicagoplanen är en i liberal plan och är inget bra redskap för att använda som kompass för Socialdemokratiska visioner. Vi måste gå betydligt längre än så i vår analys. Då gäller det att få hela kartan klart för sig i grova drag. Annars styr vi fel och riskerar att kollidera med isberg som Titanic gjorde. Sedan är det en annan sak vad vi har möjlighet att implementera. Det måste bedömas från fall till fall.
Den liberalism som med en överentusiastisk tilltro till marknadens självreglerande kraft ledde fram till 1930-talskrisen, framväxt och fascism/nazism samt det andra världskriget hade nått vägs ände.
Som en motmedicin – eller för att lösa kapitalismens kris om vi så vill – byttes den ut mot en av liberalen Keynes och Stockholmsskolan reglerad kapitalism eller som vi kallar den socialliberalism.
Nyliberalismen på 1970-talet var ett återtåg till den liberala tilltron till de fria marknadskrafternas självreglerande kraft. Denna modell har nu nått vägs ände i och med finanskrisen 2008.
Nu behövs åter ett nytänkande. Chicagoplanen är socialliberal på en punkt, nämligen att reglera själva skaparprocessen av pengar. Resten, de finansiella marknaderna och den reala ekonomin är liberal/nyliberal. Det var därför Milton Friedman – nyliberalismens portalfigur -var en så stark anhängare till Chicagoplanen. Han var däremot inte så förtjust i det socialliberala inslaget. Den reviderade Chicagoplanen har inte nämnvärt ändrat denna bild. Det är därför den är rumsren att diskutera inom IMF. Gott så.
3.) Man skulle naturligtvis kunna tänka sig att vidareutveckla även den reviderade Chicagoplanen och reglera såväl de finansiella marknaderna som den reala ekonomin i bästa socialliberal anda. Det skulle göra den mer hållbar, såväl ekonomiskt, socialt och även delvis ekologiskt. Men såväl liberalismen som socialliberalismen som ideologiska överbyggnader till kapitalismen kräver ständig tillväxt för sin överlevnad.
Annars går det för samhällen och hela eller delar av det internationella samfundet som David Jonstad pekar på i boken Kollaps. Han hänvisar till Tim Jackson och beskriver vår tids dilemma. Ekonomin är lika dömd till en krasch som ett flygplan som inte längre kan drivas framåt (sid 54). Utan tillväxt kraschar ekonomin i det kapitalistiska samhället. Det är det som under årens lopp hänt bland annat i Sydamerika och för de asiatiska Tigrarna, med mycket stora plågor för befolkningen. Det var först i och med att tillväxten kom igång som läget började normalisera sig. Kapitalismens kriser flyttar runt jorden. Nu är det västvärlden som drabbats. Det var väst som drabbades hårdast av finanskrisen 2008 och de efterföljande skuldkriserna. Syd och Öst drabbades inte alls på samma sätt. Men alla är inte drabbade i väst. Medan Europas och USA:s aktiebörser är uppe och nosar på all-time high, har flertalet stater det allt motigare att kunna leverera välfärd till sina väljare. I krisens spår växer det fram starkt nationalistiska partier och arbetslösheten ser inte ut att gå ner mer än marginellt. Åt dom som har åt dom åt dom skola varda givet. Så med skral tillväxt drabbas de svagaste i samhället. De rika klarar sig ändå. Åtminstone hittills. Men det kan ändras.
Å andra sidan är det mycket svårt att tänka sig en ständig tillväxt ett jordklot med ändliga resurser. Det går inte att förhandla med naturen brukar Anders Wijkman säga. När naturresurserna är slut så är de slut. Då hjälper det inte hur goda argument vi har för att tillväxt är nödvändig för ekonomin och välfärden.
4.) Om vi hypotetiskt tänker oss att vi i Sverige inför en penningmodell efter Chicagoplanens principer. Vad skulle hända då? Vad ska staten använda styrmedlet till?
Ska vi satsa på nedväxt för att gå de ekologiska kraven till mötes? Då har vi bland annat Grekland, Spanien, Portugal, Italien och Irland som skrämmande exempel på hur det går.
Ska vi istället satsa på en hållbar tillväxt? En tillväxt i lite lugnare tempo. Då medverkar vi åtminstone till att fördröja peak everything och en global kollaps. Vi skulle kunna vara ett föredöme för andra länder. Men vi skulle troligen inte kunna få ner arbetslöshetssiffrorna och bli bäst i klassen i Europa som Stefan Löfven gett som löfte.
Eller ska vi försöka få hjulen att snurra lite snabbare för att minska arbetslöshet och få fart på ekonomin? Detta är den ekonomiskt bästa vägen, men rena katastrofen för ekologin.
Finns det eventuellt andra alternativt? Kan vi hitta andra lösningar? Hur ska vi få med de superrika på tåget för att rädda mänskligheten? Hittills har de mestadels suttit på läktaren och tittat på när FN har klimatmöten och när stater går in och skuldsätter sig för att rädda en kapitalism som hotar att krackelera? Det förs visserligen samtal på World Economic Forum men resultaten är mint lika magra som FN:s klimatkonferenser.
Borde inte de Superrika inse att vi sitter i samma båt? Borde inte Ikea-Kamprad, fam Wallenberg och fam Persson inse att även deras liv och affärsverksamhet står på spel. Bill Gates, Warren Buffet och familjen Osher har insett att det är dags att börja sätta sprett på sina pengar och hjälpa till.
4.) Sedan har vi jokern. För västvärden är det på kort sikt extra skrämmande att sällsynta jordartmetaller finns till 95 % i Kina. Dessa metaller används i mobiltelefoner, tv-apparater, kylskåp och annan elektronik. De är som David Jonstad uttrycker det en del av teknologins DNA (sid 36).
Vad händer med de sällsynta jordarterna, oljan och andra råvaror? Vad händer med peak everything? Utan dessa blir det nedväxt vilket vi vill eller inte. Då hotar Greklandscenariot. Då hotar nazism och kanske ett nytt världskrig för att komma ur dilemmat. Vad händer om Kina anser sig behöva sina sällsynta jordartmetaller helt för sig själva. Kina förklarade redan hösten 2010 att resurserna snart inte räcker för eget behov (DJ sid 37). Nu har vi snart år 2014. Hur länge räcker resurserna till? Om Kina slutar exportera av sina 95 % inses lätt att det blir tvärtstopp för hela informationsteknologin. Datorer, mobiler och övrig elektronik blir ett minne blott. God natt internet och Facebook. Idag finns avancerad elektronik i bilar och i stort sett alla hushållsprodukter. Vi skulle väl hjälpligt klara oss utan en del av dem. Men utan kylskåp blir det nog lite tufft på sommaren. Den livsstilsförändring som blir följden av detta blir dramatisk. Här är det inte fråga om någon stegvis avtrappning. Här blir förändringen brutalt snabb. Det enda vi kan trösta oss med är att klimatskrisen inte längre kommer att vara ett lika akut hot.
Kommer omvärlden acceptera att Kina tjuvhåller på sina råvaror? Människor som är stressade kan begå synnerligen irrationella handlingar och idag har vi massförstörelsevapen som kan utplåna hela jordens befolkning många gånger om. Människans utplåning av sin själv kan då komma mycket snabbare än klimatdebatten talar om.
Vad kan vi då göra? En total global satsning på alternativa sätt att producera det vi behöver mest. Till det krävs en helhjärtad satsning på forskning och utveckling och en global styrning åt att skapa dessa tillämpningar. Då krävs att de som har mest också bidrar mest, annars lär det inte gå. Om inte tar det nog hus i en avsevärt mycket varmare plats än här. Varmare åtminstone om vi ska tro mytologin.
Globaliseringen 3.0 