Att gå på slak lina – Är det vägen framåt?

Att det globala finanskapitalistiska systemet för länge sedan nått sitt bäst-före-datum, det råder det väl inte någon direkt tvekan om.  Åtminstone inte om vi ser på det från ett långsiktigt ekonomiskt, socialt och ekologiskt perspektiv.

Varför händer det då ingenting?  En tämligen berättigad fråga, eller hur?

Orsaken är att den insikten inte delas av de som har makten i världen idag.  Beredskapen hos övriga dryga 7 miljarder människor för ett systemskifte kan väl inte heller anses vara på topp.

Men om vi inte för upp frågan på agendan lär den beredskapen aldrig uppstå.  Vi måste börja tala om de stora frågorna som har med artens överlevnad att göra. Att sopa problemen under mattan duger inte. Inte heller att förneka människan står inför mycket stora utmaningar som vi på något sätt måste hitta lösningar till. Det globala kapitalistiska systemet är helt enkelt inte hållbart. Det går inte att konsumera som om vi hade ett antal planeter till vårt förfogande. Förr eller senare brakar en sådan civilisation ihop.

Några nya planeter tycks för närvarande inte heller vara tillgängliga att hämta resurser från. Det var annars en tanke som var mycket levande på 1970-talet och framåt. Men nu tycks vi ha insett att det var svårare än vi trodde att exploatera rymden.

Under tiden en medvetenhet växer fram om nödvändigheten av ett paradigmskifte måste vi väl ändå, trots svaga odds, göra det vi kan för att ändra den nuvarande inriktningen som mycket väl kan leda till vår arts utplåning.  Eller är det någon däremot?

Det stora dilemmat är att om det globala kapitalistiska systemet skulle börja allvarligt krackelera, så vet vi inte vad som kommer att hända. Risken är dock uppenbar att den turbulens som då skulle uppstå, kan leda till att vår art väsentligt decimeras och i värsta fall utplånar vi oss själva.

Att människan kan bete sig synnerligen irrationellt i en stressad situation är väl ett allmänt känt faktum.  De som idag har den ekonomiska makten är mer än någonsin intimt sammanflätade med den militära och politiska makten världen över. Och massförstörelsevapen har vi gott om.  Ett underifrån tryck på globens eliter, kan mycket väl sluta i en partiell och i värsta fall total förintelse av vår art.

Att hitta en väg mellan pest och kolera är inte helt lätt, men nödvändigt.
Att hysa en förhoppning att ett förändrat penningsystem skulle vara lösningen, inom det globala kapitalistiska samhällets ramverk är inte bara en i det närmaste omöjlig uppgift, det skulle troligen även vara helt meningslöst.

Skulle, mot all förmodan, det globala penningsystem vi har idag, skrotas till förmån för ett bättre fungerande utifrån hållbarhetsprincipen:

Vad skulle då hända?  Då menar jag inom ramen för vårt globala finanskapitalistiska system.

Makteliterna på globen skulle med blixtens hastighet återskapa ett mer tillväxtorienterat penningsystem.   Det nuvarande penningsystemet är nämligen en nödvändig förutsättning för att upprätthålla kapitalistisk tillväxt, som i sin tur är en nödvändig förutsättning för att hålla den globala kapitalismen vid liv.

Oddsen för att skapa en nödvändig förändring är inte särskilt goda. Men alternativet är heller inte särskilt lustbetonat.  Så någonstans måste vi jordgubbar och jordgummor börja.  Det är i denna belysning jag ser Kajsa Borgnäs artikel:

http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/darfor-kan-klimatfragan-inte-losas-vid-kyldisken/

Kanske är ett steg på vägen en övergång från dagens nyliberala agenda, till ett mer socialt och inkluderande paradigm. En sådan övergång måste även ha med sig ett ekologiskt perspektiv för att öka hållbarheten i våra samhällskroppar.

Inom Buddhismen talas om den Gyllene vägen.  Det är den svåra vägen, där det gäller att balansera mellan extremerna.  Det är som en lindansare, som på slak lina, hela tiden måste se till att inte luta för mycket åt det ena eller andra hållet. Då ramlar lindansaren ner i djupet.

Kanske är det denna mer subtila väg som är mänsklighetens väg framåt, för att undvika en framtid, så skrämmande att vi nog helst inte vill tänka på den.  Men så länge det finns liv finns det hopp.  Hur denna väg ska se ut i detalj finns det dessvärre ingen vägbeskrivning för. Vi måste själva hitta vårt eget, vår omgivning, vårt samhälles och vår globala världs ekvilibrium – ett balanserat jämviktsläge mellan extremer.

Är detta möjligt?  Det finns bara ett sätt att ta reda på det. Börja agera.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s