Idag inser allt fler människor att vi befinner oss i en mycket prekär situation för hela mänskligheten. Vi sitter bildligt talat på Titanic och för många av oss som har kikarsiktet inställt, ser vi ett stort massivt isberg tona upp sig i horisonten. Detta om vi extrapolerar fram en utvecklingskurva i tangentens riktning. Det framstår allt klarare att någonting måste göras för att ändra denna utvecklingsriktning, om inte tar det hus i helvetet.
Att mänskligheten har lagt ut en kurs som är ett dödligt hot mot hela vår civilisation har varit känt länge. Redan Romklubbens rapport 1972, http://sv.wikipedia.org/wiki/Romklubben, påvisade att vår civilisation måste förändra vårt grundläggande fundament och staka ut nya och alternativa utvecklingsriktningar, för att vår civilisation ska kunna räddas. Om vi går på i ullstrumporna som nu kommer vi att drabbas av såväl ekologiska, sociala som ekonomiska kriser av en art som vi helst inte vill fördjupa oss i. Framtidsbilden blir helt enkelt för hemsk för att vi ska orka ta till oss den. Då inträder en psykologisk försvarsmekanism – förträngning – som gör att vi inte behöver drabbas av akut ångest.
Vi förnekar att det som just nu sker verkligen kommer att leda till stora konvulsioner för mänskligheten. Vi vill inte se, vi vill inte höra, vi vill inte ta till oss av de fakta som radar upp sig i forskningsvärlden. Som kollektiv förlorar vi vår förmåga att använda den mest ursprungliga och djupa egenskapen som människan har, själva överlevnadsinstinkten.
Trots att vi – på ett rationellt plan – vet att de åtgärder som hittills vidtagits sedan Romklubben kom med sin rapport är helt otillräckliga, så sätter vi ändå hoppet till att det kommer säkert att ordna sig. Vi har haft stora utmaningar att ta oss igenom även tidigare. Trots det har vi överlevt dessa och många av oss lever idag ett liv som vars få förunnat för bara 100 år sedan. Varför ska vi då gå och oroa oss? Är det inte bättre att tro på framtiden?
Men detta synsätt menar jag är förrädiskt. Det går alldeles utmärkt att förena en framtidstro och en i grunden positiv världsbild och likaledes positiv människouppfattning, med en insikt om att vi – här och nu – måste förändra våra invanda hjulspår och vara medskapare till någonting nytt och mer hållbart. Vi måste vara medskapare till ett nytt paradigm. http://sv.wikipedia.org/wiki/Paradigm
Vad detta paradigm ska bestå av råder det delade meningar om, men för en växande grupp människor framstår ett nytt paradigm – ett nytt sätt att se på vår tillvaro och vår framtid – som nödvändigt. I detta blogginlägg fortsätter jag ett resonemang om resonemang om vad detta paradigm borde bestå av. Tidigare blogginlägg i ämnet se exempelvis: https://rogerdahl.wordpress.com/2013/01/22/internationalen-at-alla-lycka-bar-att-ha-och-att-vara-erich-fromm/
En av de mer intressanta samhällsdebattörer jag kommit i kontakt med under senare år är László Szombatfalvy. I boken ”Vår tids största utmaningar” (2009) tar han på ett samordnat sätt upp de utmaningar människan står inför. Boken kan läsas på nätet och har en egen hemsida med adressen http://utmaningar.org
De utmaningar han ser och tar ett samlat grepp om är: Befolkningsexplosionen, politisk betingat våld, miljö/klimatförändringar och fattigdomsproblemet.
Det som László Szombatfalvy främst bidrar med i samhällsdebatten är att lyfta fram riskanalysen.
I Anders Wijkman och Johan Rockströms bok ”Den stora förnekelsen” (2011). tar de upp bristen på riskanalys när det gäller de stora utmaningar som mänskligheten står inför. I boken lyfter de fram László Szombatfalvys tankar och konstaterar:
”På vilket annat område i samhället skulle man hantera riskfrågan så lättsinnigt som på klimatområdet? (sid 186).
László Szombatfalvys slutsats är att globala problem måste lösas på en global arena. Han avslutar boken på följande sätt:
”Jag vill inte alls förneka att det finns chanser att vi med tur och skicklighet kan klara av problemen och komma undan helskinnade, kanske till och med utan extraordinära uppoffringar. Det är inte omöjligt att forskarna snart hittar biotekniska lösningar som säkrar mänsklighetens livsmedelsförsörjning till rimliga priser och utan att skada ekosystemen – även om världens befolkning kommer att uppgå till 10 miljarder eller ännu fler inom två generationer. Det är heller inte omöjligt att vetenskapsmännen snabbt lyckas konstruera en billig och högeffektiv solenergimaskin som löser mänsklighetens energi problem utan miljöförstörande växthusgaser. Och det kan naturligtvis inte uteslutas att vi människor har sådan tur att ingen skenande uppvärmning kommer igång och att inga massförstörelsevapen kommer till användning.
Allting är möjligt. Men är det försvarbart i vår situation att förlita oss på högst osäkra eventualiteter och på turen?
Huvudregeln för alla som arbetat i riskbranscher och velat överleva har alltid varit att aldrig (frivilligt) sätta mer på spel än vad man har råd att förlora. Denna regel har gällt lika väl i rena hasardspel som i affärslivet och i politiken. Idag är det mänsklighetens framtid som hamnat i riskzonen. ” (sid 99).
Vad är det då som behövs för att vi ska mildra detta hot? Vi behöver nya synsätt hos politiker, menar László Szombatfalvy.
” En politiker tänker på nästa val, en statsman tänker på nästa generation. James F Clarke” (sid 99).
I inledningen av boken omnämns finanskrisen som växte fram ur en tidigarelagd, kreditfinansierad amerikansk konsumtion i stor skala, en konsumtion som var baserad på överoptimistiska förväntningar. Att sälja skinnet innan björnen är skjuten har alltid inneburit ett risktagande. Nu håller vi på att upprepa samma typ av misstag i ojämförligt mycket större skala.
Vi låter jordens befolkning öka i snabb takt utan att veta hur den ska kunna försörjas.
Vi försöker inte ens reformera systemet med helt suveräna stater, trots att alltfler av dessa har massförstörelsevapen.
Vi låter koloxidhalten i atmosfären stiga mer än vad som skulle vara nödvändigt trots att detta kan förstöra mänsklighetens grundläggande levnadsvillkor.
Vi gör allt detta i förhoppning om tur och nya tekniska landvinningar ska lösa problemen, och kanske också i förhoppning om att världens politiker plötsligt ska börja prioritera mänsklighetens långsiktiga intressen framför de egna nationernas kortsiktiga intressen.
Med andra ord så bryter vi människor idag grovt mot huvudregeln ovan och ger oss in i ett hasardspel med insatser som vi definitivt inte har råd att förlora. ” (sid 100).
László Szombatfalvy avslutar boken med att konstatera att:
”Vad världen mest behöver idag är suveräna statsmän i mindre suveräna stater. ”
Globaliseringen 3.0 