Vilka har vunnit mest på ökad produktivitet?

Lars Sundström du skriver: ”I den globala ekonomin och med teknologin som ständigt driver produktiviteten, men minskar arbetet, har kapitalägarna fått en allt större andel av värdet som skapas. I politiken saknas idéer och vilja att ta den fördelningskonflikt, som blir allt allvarligare. Wijkman uppmärksammar detta förtjänstfullt och frågan är; var är våra politiker???”

Mitt svar är: Ja det är ju precis det som har inträffat. När frågan om teknikens utveckling och vad detta skulle föra med sig för samhället diskuterades på 1970-talet, var det många som trodde att vi inte skulle behöva arbeta mer än max halvtid år 2000.  Med facit i hand ser vi att det inte gick som framtidsforskarna trodde. Trots att produktiviteten ökad dramatiskt sedan 1970-talet, är nu politiker från de flesta läger nu överens om att det gäller att att arbeta flera timmar för att ha råd med välfärden. Orsaken till detta är naturligtvis det du Lars Sundström skriver ovan.

Vi har fått ett nytt samhälle, en finanskapitalism, där andelen multimiljardärer ökar och dessutom blir allt rikare. Det är denna grupp som är de riktigt stora vinnarna i den globala teknikdansen. Det överskott som den teknologiska utvecklingen skapat, har helt enkelt fördelats synnerligen ojämnt. Detta är den globala trenden. Detta innebär att vi får finna oss i att vi måste arbeta flera timmar för att ha råd med välfärden.

Sveriges yta uppdelad som Sveriges förmögenhet

 

Inlägg 3 Kjell-Olof Feldt – Välfärd,framtid och infrastruktur

Inlägg 3 Kjell Olof Feldt – Välfärden en valfråga?

Det här är det 3:e inlägget som speglar mina reflektioner efter ett möte med Kjell-Olof Feldt (KOF) som Maria Södra Stations S-förening anordnade på Södergården på Södermalm, onsdagen den 6:e februari 2013.

På mötet berättade KOF om sin bok ”En kritisk betraktelse om socialdemokratins seger och nederlag.”

Det första inlägget, som mestadels behandlar historik, hittar vi här: https://rogerdahl.wordpress.com/2013/02/07/mote-med-kjell-olof-feldt-pa-sodergarden-pa-sodermalm-historik/

Det andra inlägget behandlar bankerna: https://rogerdahl.wordpress.com/2013/02/08/inlagg-2-kjell-olof-feldt-bankerna/

Detta inlägg behandlar den sista delen kapitlet ”Vart går vi nu?” och sista del av mötet på Södergården på Södermalm.

Fokus kommer att ligga på välfärden och avslutas med infrastruktur.

Välfärden – en valfråga?

För KOF är välfärden den självklara huvudfrågan för S att gå till val på: Det finns en bred majoritet inom den svenska befolkningen som vill ha den generella välfärden kvar. Det är något som S borde ta fasta på, menade KOF.

Välfärden kan delas in i produktion av välfärdstjänster, där vård skola och omsorg ingår. Den andra delen är transfereringar som barnbidrag och pensioner. (sidan 101).

Under åren 1980-2005 ökade kostnaderna för välfärdstjänster med totalt 50 procent. Bara 20 procent kan förklaras med demografiska förhållanden. Resten får tillskrivas kvalitetsfaktorn.  Vi har med andra ord ett behov av förbättrade välfärdstjänster, åtminstone ser det så ut siffermässigt. Medborgarna har krävt mer och fått mer, säger KOF i boken. Kommun och landsting byggde ut och anställde mer personal. (Sidan 103)

Men statistik är en förrädisk vän. Det gäller att inta en kritisk attityd när vi läser siffror, det fick jag lära mig när jag läste statistik på 1970-talet. Tidningen Kommunalarbetaren har gjort en undersökning som täcker tiden från 1990-2009. Här kommer de fram till att: Välfärdsjobben – färre än 1990. http://ka.se/index.cfm?c=96247

KOF:s och Kommunalarbetarens bedömning görs från olika tidsintervall.

Befolkningen 1990-2009 = +750 000
Jobben i skola vård och omsorg 1990-2009 = -35 000

Trots att befolkningen har ökat så har antalet anställda minskat sedan 1990.  Om vi har en positiv läggning kan vi tolka siffrorna från 1990 – 2009 att produktiviteten  inom välfärdssektorn har ökat. Medborgarna har krävt och fått mer och kvalitetsfaktorn har ökat. På grund av de stora ansträngningarna som gjorts för att öka effektiviteten – privatiseringar, konkurrensutsättning och målstyrning – har antalet anställda ändå kunnat hållas i schack. Produktiviteten har med andra ord ökat (sidan 103).

Produktivitetsutveckling inom välfärdssektorn

Jag har ägnat mina sista 20 år av mitt yrkesverksamma liv till att arbeta med verksamhetsutveckling och processtyrning. Den samlade erfarenhet säger mig att det finns en viss rationaliseringspotential genom att processutveckla och förbättra de manuella rutinerna. Vi har arbetat med ständiga förbättringar på Folksam och Swedbank sedan tidigt 1990-tal.

Men dessa manuella förbättringar är ändå på marginalen i förhållande till den rationaliseringspotential som finns genom att ersätta arbete med ny teknik. Att förbättra verksamheten med hjälp av ny teknik har därför varit den självklara utgångspunkten. Att minska behovet av försäkringstjänstemän genom effektiva datorsystem, och bankpersonal genom att kunderna får tillgång till bankomat och webbaserade lösningar för att själva kunna utföra sina bankärenden, har varit mycket produktivitetsutvecklande.  Servicen till kunderna har därmed även ökat. För de kunder som ändå behöver bankservice finns bankkontor.

Det är också samma processutvecklingsmodell, som förresten kommer från industrin, som använts inom vård, skola och omsorg. Men här blir det svårare att effektivisera utan att kunderna/brukarna blir drabbade. Den här verksamheten är mycket arbetsintensiv. Att ersätta läkare, sjuksköterskor, lärare med datorbaserade system och robotar skulle nog skapa en viss förvåning hos oss som behöver dessa tjänster. Men visst finns det idéer och ansatser.

Självstudier: http://www.matteboken.se/lektioner/skolar-7-9/procent/procenten,-delen-och-det-hela#.URT1jLlE-UY.facebook  Inom vården finns denna möjlighet: http://www.dn.se/ekonomi/roboten-pa-frammarsch-i-varden

I väntan på att kunderna ska börja acceptera detta nytänkande har processutvecklingsmodellen istället använts för diverse kostnadsbesparingar genom att organisera arbetet på ett annat sätt och hålla tillbaka lönerna. Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén. http://www.dagensarena.se/innehall/lagre-lararloner-i-friskolor/

Kunskapsskolan

Min yngsta son, som nu är 21 år, började på Kunskapsskolan vid Sockenplan i Södra Stockholm för ett antal år sedan. Orsaken till skolvalet var att hans kompisar valde denna skola. Det var en mycket välskött och välfungerande skola och några ordningsproblem var det inte tal om.

Eftersom jag själv arbetat som lärare med ganska störiga elever på 1980-talet, frågade jag Tobias om det var stökigt i klassen ibland. Han tittade oförstående på mig, som om jag kom från en annan planet. Bland dessa väluppfostrade medelklassvillabarn fanns inte bråk och stök på kartan. Det är bara ”low life” som inte vet hur man ska bete sig som gör det, svarade han mig. Att vara ”low life” skulle innebära att blir totalt utfrusen i kompisgänget.

Kunskapsskolans styrka för de motiverade eleverna, var att det fanns mycket stora möjligheter för eleverna att arbeta självständigt och inte blir sinkade av mindre motiverade elever. Lärarna var också mycket skickliga på att fånga upp elevernas behov av stöd och vidareutveckling.

En stor del av undervisningen bedrevs som självstudier. Dessutom hade eleverna möjlighet att delta i storgruppseminarier. Jag tyckte att detta sätt var perfekt. Den här studieformen skulle passat mig tänkte jag då. Det påminde om mina universitetsstudier.

Nu blev inte Tobias skoltid i Kunskapsskolan bara en solskenshistoria. Han blev sjuk och  kom efter med skolarbetet. Den uppföljning som både elever och vi föräldrar kunde följa upp på datorn, blev nu en stressfaktor för honom. Han kunde hela tiden se att han inte lyckades följa de uppställda målen. Han kom in i en ond cirkel. Efter kurativ hjälp, där vi föräldrar även var med, kom han tillbaka och slutet blev gott.

När Tobias och jag efter flera år talat om hans skolår på Kunskapsskolan, har han frågat: Hur mogen var du när du gick i sexan?  Om jag skulle få gå om skolan nu skulle jag gjort helt annorlunda, sa han. Det visade sig att han ägnat en hel av den lärarfria tiden till att spela WoW, ”World of Warcraft” och gjort mycket annat än att ägna sig åt studier.

En viktig del av Kunskapsskolans koncept bygger på att eleverna tar ett personligt ansvar. På Kunskapsskolan var alla elever utrustade med dator och att söka information på egen hand ingick som en del av pedagogiken. På grund av självstudier behöver inte lärartätheten vara lika hög som i andra skolor. Eftersom personalkostnader är en mycket stor del av den totala  kostnaden, så finns det stora pengar att tjäna på det. En annan effektivitetshöjande åtgärd var att åka iväg en vecka till Falun och beta av hemkunskap och slöjd. På så vis sparade Kunskapsskolan in pengar på att slippa ha speciella lokaler för dessa ändamål. Det är så den riskjusterade avkastningen kan hållas på hög nivå.

Jag vet inte hur Kunskapsskolan fungerar idag. Men det jag tror mig veta är att det är mycket svårt att effektivisera verksamheten med hjälp av ytterligare processutveckling. Det gäller för verksamheten i alla skolor. Första gruppen som ställs ifråga är administratörer.  Idag känner sig lärarna nerlusade med administration och jag har hört skolor som nu istället funderar på att nyanställa administratörer för att förbättra lärarnas arbetssituation. Cirkeln blir då sluten.

Om skolan ytterligare ska kunna effektiviseras är det nog med hjälp av ytterligare självstudier: http://www.matteboken.se/lektioner/skolar-7-9/procent/procenten,-delen-och-det-hela#.URT1jLlE-UY.facebook

Ett annat sätt är att höja kvalitetskraven på underleverantörerna och därmed minska deras riskjusterade avkastning. Jag lägger inga ideologiska aspekter på att ha privata underleverantörer i välfärdssektorn. Min bedömning bygger på strikt ekonomiska överväganden. Om underleverantörer utför arbetet effektivare och med bättre kvalitet är det ju bara till fördel för samhället i sin helhet.

Välfärden i framtiden

KOF tar upp ett framtidsperspektiv på välfärden. Ett sådant angreppssätt borde vara välkommet för framtidspartiet Socialdemokraterna. Den stora utmaningen att allt färre ska försörja allt fler. Han hänvisar till den s k Välfärdsberedningen inom Sveriges kommuner och landsting (SKL) och dess långtidsutredning 2008 och samma departements Expertgupp för studier av offentlig ekonomi (ESO). (Sid 102).

”Utgår man från att kostnaden per elev, patient, omsorgstagare, ligger kvar på dagens nivå ökar utgifterna med knappt 1 procent om året. Det betyder framför allt oförändrad bemanning överlag, inga standardhöjningar vad gäller boende och tillgänglighet, ingen ny eller förbättrad service”. (sid 103).

SKL gör en historisk trendframskrivning och kommer fram till att med dagens skatteuttag på 46 procent av BNP och med oförändrad kostnadseffektivitet i välfärdstjänsterna uppstår ett finansieringsgap som år 2035 blir 200 miljarder i dagens penningvärde. Om det inte sker en kommunalskattehöjning kommer den offentliga sektorn ha ett underskott motsvarande 6-7 procent av BNP. Då har man inte räknat med ökade kostnader för andra samhällsåtaganden som infrastruktur, miljöpolitiken, rättsväsendet, forskning och högre utbildning. Så långt KOF. (sidan 104)

Min kommentar 

Ovanstående var en bister medicin. Inga förbättringar inom välfärdssektorn, trots detta ett mycket stort finansieringsgap. Alla förbättringsförslag kommer med andra ord att ytterligare öka finansieringsgapet. Av ovanstående siffror inser vi lätt att det kommer att bli motigt för lärare, sköterskor, poliser och all övrig personal inom den offentliga sektorn att få en god löneutveckling. En annan fråga som jag tänkte på var: Hur kommer det gå för mig och alla andra när vi ska få ut våra pensioner. Hur mycket kommer det att bli kvar till oss om ett antal år? Kommer det som står i det orange kuvertet verkligen gälla?

Vilka politiker vill ta upp välfärdsfrågan från detta dystra perspektiv?  Att föreslå skattehöjningar är inte heller någon automatisk valvinnarfråga, för att uttrycka mig milt. Det ska bli intressant om framtidspartiet S tar sig an denna fråga.

Organisation av välfärdssektorn

Hur bör välfärden organiseras? Hur ska vinstuttag begränsas? Det var frågor som inte oväntat dök upp från deltagare på Södergården. Med ett förflutet som ordförande i friskolornas riksförbund, var det väl inte helt otippat att KOF är positiv till att privata aktörer även fortsättningsvis ska komplettera de offentligt drivna verksamheterna och därmed erbjuda valfrihet.

Däremot ansåg han att vinstuttagen ska begränsas. Det är i själva inflödet av pengar i systemet som begränsningarna kan ske, menade han. KOF vet naturligtvis hur svårt det blir att i praktiken kunna reglera utflödet ur systemen. Det finns många sätt att bedriva kreativ bokföring för att gå runt regelsystem och skattelagstiftning.

Den konventionella visdomen kräver nu mer kontroll för att få bättre ordning och reda inom välfärdssektorn. Tomas Bodström, f d justitieminister, har varit engagerad i Pysslingen och är väl insatt i frågan. http://www.di.se/artiklar/2011/7/12/dagisforsaljning-ger-bodstrom-dryg-miljon/

Han skriver i boken ”Inifrån; Makten, myglet, politiken, Nordstedts, 2011:

”Jag anser att det är viktigt att skärpa kraven på alla skolor, kommunala såväl som friskolor. För att rensa upp i djungeln som finns av oseriösa aktörer gäller det att ha tydliga regler. Som exempel kan jag nämna följande:

1. Resurser måste finnas för barn med funktionshinder.
2. Friskolorna ska inte få ta ut avgifter från barnen för skolan.
3. Utbildade lärare.
4. Tillräckligt med personal i övrigt, t e x studievägledare på gymnasiet.
5. Tillgång till bra hälsovård i form av läkare, skolsystrar och psykologer.
6. Minimikrav på antal lärarledda timmar även i gymnasiet.
7. Tillgång på bra bibliotek.
8. Förbjud förvärv genom s.k avknoppning.
9. Lunch ska serveras fem dagar i veckan.
10. Meddelarfrihet ska gälla för alla anställa även på friskolor.

De som inte uppfyller kraven ska inte heller få driva skolor. Ny ägare ska också prövas när en friskola försäljs. Om någon har vinstutdelning ska särskild kontroll göras så att inte verksamheten drabbas. I korthet kan man säga att ju större kommersiella intressen det finns, desto hårdare måste samhällets kontroll vara. (Inifrån, sidan 177).

Inlägg 2 Kjell-Olof Feldt – Bankerna, euron och ekonomin

Inledning

Första inlägget Kjell-Olof Feldt på Södergården på Södermalm onsdagen den 6:e februari  2013 hittar vi här: https://rogerdahl.wordpress.com/2013/02/07/mote-med-kjell-olof-feldt-pa-sodergarden-pa-sodermalm-historik/

Detta inlägg behandlar den sista delen av Kjell-Olof Feldts (KOF:s) bok ”En kritisk betraktelse om socialdemokratins seger och nederlag” kapitlet ”Vart går vi nu?” Det behandlar även KOF:s sista del av mötet på Södergården på Södermalm. För att inte detta inlägg ska bli för långt lyfter jag ut avsnittet om välfärden till ett tredje inlägg.

Bankernas roll

Jag ställde en fråga om hur KOF ser på bankernas roll i dag. Jag hänvisade till att affärstidningarna har uppmärksammat KOF:s bok och inte minst bankernas roll:

”1980-talets finansminister gjorde sig känd som den som 1985 avreglerade finansmarknaden, i den våg av internationell nyliberalism som avreglerade finansmarknader över hela världen. Den nya fria finansbranschen lyckades sedan blåsa upp den svenska ekonomin i en lånefinansierad konsumtionsfest som drabbades av en plågsam bakfylla i form av bankkrisen i början av 1990-talet.

”Det misstag vi gjorde var att inte släppa valutan samtidigt. Vi trodde dessutom att bankerna skulle vara redo för att leva i en fri marknadsmiljö, men det var de inte”, säger han och beskriver en lång rad problem med kreativ bokföring och överföring av risk mellan olika delar av banken.” http://www.di.se/artiklar/2012/4/21/sa-vill-kjell-olof-feldt-blasa-liv-i-s/

KOF är självkritisk och föreslår även en förändring. Andreas Cervenka skriver i SvD:

”Vad är lösningen? Efter 30-talskraschen i USA förlorade finansindustrin all sin glamour. Det efterföljande halvseklet blev bankpalatsen ett sömnigt tillhåll för riskaverta pärmbärare med medelmåttiga löner. Som av en händelse sammanföll detta med en period som innebar makalösa ekonomiska framsteg för de flesta amerikaner. Internationellt har pendeln redan slagit tillbaka kraftigt. En hel bransch letar efter en ny identitet. Även i Sverige är kanske cirkeln på väg att slutas. För en tid sedan skrev Kjell-Olof Feldt en debattartikel där han uppmanade socialdemokraterna att skaffa sig en bankpolitik och att ”ta parti för den gamla tråkbanken”. Frågan är om någon lyssnar den här gången.

Andreas Cervenka är SvD Näringslivs krönikör.”

På min fråga svarade KOF att bankerna har blivit för stora för att tillåtas gå i konkurs skapar en osund situation. Det uppmanar till ett osunt risktagande. Ett sett att minska risken skulle kunna vara  att bankerna delas, så att själva kärnverksamheten in/utlåning skulle separeras från övrig mer vidlyftig hantering. http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/sverige/var-ar-trakbanken_7696104.svd

Min kommentar

Det som skapade kris för SEB och Swedbank i samband med finanskrisen år 2008 var just kärnverksamheten. Det hade varit en mycket lönsam affär för banken att låna ut pengar i de baltiska staterna och Ukraina innan finanskrisen. Det är det inte lätt att hålla på bromspedalen vid så gynnsamma omständigheter. När sedan krisen kom och det visade sig att bankerna varit alltför riskbenägna. Men då var bankerna för stora för att gå i konkurs, .eftersom det helt enkelt skulle alltför stora problem för samhället.

För att lösa detta måste det till någonting mer än att bara dela upp banken i en kärnverksamhet och resten, ”den riskfyllda delen”. Att politiker ska förbjuda banker att göra utlandsinvesteringar är inte rimligt. Vi lever i en globaliserad ekonomi och de svenska bankerna måste ha möjlighet att agera på den globala marknaden.

Idag tvingas bankerna att höja sin kapitaltäckningsgrad. Men vilken är en rimlig nivå för bankens kapitaltäckningsgrad? De flesta ekonomer är numer överens om att kapitalismen är ett instabilt system och nya finansiella bubblor och kriser kan dyka upp när som helst. Fortfarande, ett antal år efter finanskrisen 2008, finns det mycket instabilitet i systemen och få tror nog att världssamfundet har gjort tillräckligt för att verkligen stabilisera det globala finansiella ekonomiska systemet.

Västvärldens och Japans samlade skuldbörda tillsammans med Kinas enorma budgetöverskott är fortfarande är obalanser som fortfarande är en olöst riskfaktor.

Vad skulle idag hända vid en ny finansiell kris? Hur kommer då de svenska bankerna att klara sig? Vilka följdverkningar kommer en ny finanskris att få för den reala ekonomin?

För att verkligen närma sig problemet med banker som blivit för stora för att tillåtas att gå i konkurs, skulle de fyra storbankerna behöva klyvas. Det finns stordriftsfördelar med en större bank. Samtidigt kan vi konstatera att exempelvis Sparbanken Finn och Gripen har brutit sig ur Swedbank och ser ut att klara sig hyggligt. Det finns risker för en bank att vara av den mindre sorten. Det visade sig inte minst när H&Q Bank kom på obestånd. Då var  det aktieägarna som verkligen fick stå för risken. För KOF:s  resonemang om detta hänvisas till sid 144ff).

Tobinskatten

Ett sätt att komma åt det finansiella flödet som har diskuterats att ”Tobinskatten”. http://sv.wikipedia.org/wiki/Tobinskatt

Vid ett första påseende låter det rimligt att beskatta det allt mer gigantiska  finansiella kapitalet. Men när vi tar oss en liten extra funderare och ser på vilka konservens en transaktions skatt troligen kommer att föra med sig är reformen inte längre så given. Om Sverige eller några enskilda europeiska länder ensidigt skulle införa den, innebär det bara att det finansiella kapitalet  skulle söka sig nya vägar. De länder som inför Tobinskatt skulle då blir de stora ekonomiska förlorarna. Varje ekonomisk fråga och åtgärd måste idag betraktas med ett internationellt perspektiv.

Chicagoplanen

Ett annat spår som nyligen rönt stor uppmärksamhet är rapporten, med titeln The Chicago Plan Revisited. Den behandlades inte på mötet på Södergården men står för ett intressant nygammalt tänkande. Om denna läs: ”Överhängande risk för ny finanskris” http://www.dagensarena.se/innehall/overhangande-risk-for-ny-finanskris/
Här kan vi se en av IMF-författarna Michael Kumhof hos Global  Utmaning:  http://www.globalutmaning.se/?p=7280

Se vidare om detta: https://rogerdahl.wordpress.com/2013/02/05/har-svd-blivit-en-revolutionar-tidning/

Valutasamarbete och eurons roll

I det första inlägget behandlar jag devalveringarnas betydelse för svensk ekonomisk politik. KOF var tydlig med att devalveringsvapnet  för att få igång svensk industri har varit den helt avgörande ekonomiskt politiska strategin för S under årens lopp.

När vi nu tittar på eurosamarbetat så ser vi de problem som uppstår för länder på grund av att de är låsta av ett valutasamarbete. När Leif Pagrotsky besökte Södergården på Södermalm förra året påvisade han problemet med att så olika ekonomier som Tyskland, Finland, Grekland, Spanien, Italien, Irland och Frankrike är låsta inom samma valuta.Detta är det grundläggande problemet. Tyskland med en stark ekonomi skulle behöva en starkare valuta för att kyla ner ekonomin. Grekland, Spanien, Portugal, Frankrike och Irland skulle istället behöva en svagare valuta för att komma till rätta med sina problem. Det är inte möjligt inom euron ram.  Enda lösningen på problemet är en fiskal union. Men ett så vidlyftigt samarbete är inte medlemsstaterna beredda på ingå i.

Att idag lösa upp unionen skulle skapa konvulsioner på de finansiella marknaderna. Att å andra sidan ha valutaunionen kvar kommer att skapa en långvarig ekonomisk kris för hela Europa under mycket lång tid. Valet verkar stå mellan pest och kolera.

Sverige klarade finanskrisen tämligen bra just på grund av att den svenska kronan föll som en sten 2008. Det gjorde att svensk exportindustri fick en konkurrensfördel gentemot omvärlden. Det är lite paradoxalt att Anders Borg nu framstår som den kloka finansministern som håller ordning på vår ekonomi, när den grundläggande orsaken till att svensk ekonomin klarat sig så bra är just att vi inte är med i eurosamarbetet. Anders Borgs parti var mycket pådrivande Ja-anhängare i  euroomröstningen.

På en fråga från publiken varför Göran Persson fortfarande är så positiv till att vi ska gå med i eurosamarbetet, svarade Leif Pagrotsky att han kommer nog aldrig ändra uppfattning i denna fråga. På Leifs anletsdrag kunde vi läsa ut alla de samtal och diskussioner han och Göran har haft under årens lopp om fördelen för Sverige att deltaga  i den europeiska monetära unionen.

Idag är frågan om att vi ska gå med i eurosamarbetet lite dämpad. Nu när kronan har stärkts mot övriga valutor, så kan FP möjligen få efterföljare för att få en ny folkomröstning i frågan. Undrar var KOF står i denna fråga idag?

I Hammarby Sjöstad ställdes frågan till Leif Pagrotsky om inte S samlat i EU kunde agera.  Leif Pagrotsky gav ett lika dystert besked i denna fråga. Hans erfarenhet från EU-politiken var snarare att politikerna oavsett politisk färg agerade mycket nationalistiskt och mest såg till att se om sitt eget hus. Det var onekligen en besk medicin Leif Pagrotsky hade att servera oss.

Infrastruktursatsningar

På möten med Leif Pagrotsky på Södergården på Södermalm och i Hammarby Sjöstad diskuterade vi även frågan om infrastruktursatsningar. Det var flera i publiken som menade att det idag är mycket billigt för Sverige att låna på en öppna marknaden. Leif konstaterade att även om det är billigt att låna för Sverige idag, lånar vi av framtidens generation som måste betala tillbaka.Det är då viktigt vad vi satsar på.

Om vi ska låna ska det vara för att stärka Sveriges konkurrenskraft, men infrastruktursatsningar kommer inte att ge så mycket jobb på kort sikt. Innan det blir några järnvägar eller nya bostadsområden behöver dessa planeras. Under flera år framåt så  ger det arbete till en liten grupp arkitekter och samhällsplanerare. Det löser inte den omedelbara arbetslösheten.

Inte heller kommer satsningar inom utbildning eller sjukvård att ge några omedelbara effekter på sysselsättningen, om det inte går arbetslösa lärare, sjuksköterskor och läkare.  Annars tar det ett antal  innan dessa har utbildats och kan sättas in i produktionen. Vi skulle också eventuellt kunna lösa behovet med arbetskraftsinvandring. Men inte heller det löser problemen för de som idag är arbetslösa idag.

Men Leif Pagrotsky var inte motståndare till att göra framtidssatsningar. Det gäller bara att förstå att dessa inte mer ån marginellt löser den akuta sysselsättningsfrågan.

För att lösa den konstsiktiga sysselsättningen behövs mer riktade åtgärder som ger snabbt resultat, sa han. Vad dessa kortsiktiga satsningar skulle bestå av gick han inte in på.

En riktad stimulans till valda delar av näringslivet borde ge en kortsiktigt stimulerande effekt på sysselsättningen. Men det är just den vägen som alliansen försöker få ingången jobben. Sänkt restaurangmoms, rot/rut avdrag och lägre arbetsgivaravgift för unga upp till 26 år.

Hur ska en alternativ S sysselsättningspolitik för att kortsiktigt få ner arbetslösheten? Jag ställde denna fråga till Tommy Waidelich, då ekonomisk-politisk talesperson, på sommaren 2011 när han var i färd med att skapa en skuggbudget till hösten. http://sv.wikipedia.org/wiki/Tommy_Waidelich

För Tommy Waidelich var utbildning och FoU svaren. Vi kan inte acceptera en utveckling där det är låglönejobben som ökar. Vi måste satsa på high-tec och moderna jobb. Nästa punkt som Tommy tog upp var satsning på infrastruktur. Att ger mer pengar till FoU ger förvisso pengar till ett antal forskare, men lika lite som de andra satsningarna löser det den akuta sysselsättningen mer än på marginalen.

KOF för ett resonemang om detta i kapital 7 Ekonomin, (sidan 124 ff). Hela kapitlet är synnerligen intressant och beskriver komprimerat många viktiga nutidsekonomiska frågor.  För att begränsa detta inlägg och ge läsarna en anledning att skaffa boken, ska jag fokusera på en punkt. Den solidariska lönepolitiken eller Rehn/Meidermodellen gick ut på att höga löner skulle slå ut gammalmodig verksamhet som ersattes med ny mer effektiv och teknisk avancerad verksamhet. Kärt barn har många  namn. Österrikaren  Joseph Schupeter kallade denna företeelse för kreativ förstörelse. Se: http://sv.wikipedia.org/wiki/Joseph_Schumpeter

Den här modellen fungerade väl på 1950 – och 60-talet. Sedan kom det grus i maskineriet. Det gick att gå utomlands för att hitta billigare arbetskraft. Även om inte arbetskraften var lika välutbildad blev effekten ändå lönsam för företagen.

S har alltid varit positivt inställd till globaliseringen. Det har inte funnits något val för en liten exportberoende nation. Protektionism hade varit helt förödande. Men stora delar av S har inte velat acceptera det pris vi får betala för globaliseringen. Idag ser vi konsekvenserna av på gott och ont.

Globaliseringen 3.0 Akademikerna nästa ”rationaliseringsbranch”

Sedan jag gick i pension i mars 2011 har jag arbetat med ett projekt – en framtidsspaning fram till år 2025. Jag har intervjuat > hundra personer inom bank, försäkring och inom fack – och politik. Dessutom har jag samtalat  med vänner och bekanta som har olika kunskaper och infallsvinklar inom området. Från början hade jag en klar bild att ge ut min analys i bokform.

Men när jag började inse globaliserings troliga konsekvenser för Sverige och övriga västvärlden blev jag mer tveksam. Vem vill läsa en så dyster bok? Vilket förlag skulle vilja ge ut den om ingen vill läsa den? Förgäves har jag sökt efter någon som på ett trovärdigt sätt kan få mig ur min negativa bild. Jag är ju en positiv själ och vill inte framstå som en dysterkvist. Fakta sparkar sa Gunnar Myrdal. Jag hoppas fortfarande på att någon ska kunna hitta ett mer positivt scenario än det jag nu presenterar. .

Vad är då min dystra slutsats för Sverige och väst? Fram till år 2025 kommer akademikerna bli den hårdast globalt konkurrensutsatta gruppen i samhället. Statistiker, ekonomer, finansanalytiker, systemvetare, läkare, journalister, jurister, aktuarier, miljöanalytiker, civilingenjörer ja inom snart sagt alla akademikergrupper som utför sitt arbete via dator och internet kommer att bli globalt konkurrensutsatta.Ju bättre betalt de har desto mer blir det attraktivt för företag att hitta alternativa lösningar.

Jag fick mitt tips av flera personer som jag intervjuade som har erfarenhet av att använda denna speciella typ av ”offshoring”.  En jurist sitter i avtalsförhandling. När avtalet är nedtecknat i som en skiss skickas det över till jurister i Indien som gör det tunga ”bulkjobbet” som de intervjuade talade om. På detta sätt kan tidskillnaderna användas rationellt. I och med att den internationella lagstiftningen blir allt mer konform blir effekten av internationaliseringen än mer lönsam. När sedan avtalet kommer tillbaka i stort färdigt, är det bara för hemmaproffset att göra finliret och se till att svenska finansinspektionens krav tillgodoses. Ju färre skillnader desto större  förtjänst. Massor med tid tid och kostnader sparas in.

Samma princip gäller för exempelvis läkare som kan samverka över nationsgränserna.

Ett annat exempel från det verkliga livet är att kinesiska Huawei som är Ericssons värsta konkurrent. De har börjat värva spjutspetskompetens från Ericsson. De har råd att betala bra för att få över rätt personer. ”Bulkjobbarbetarna”, civilingenjörerna i Kina tjänar avsevärt mycket mindre än motsvarande svenska. Det man förlorar på gungorna tar man in på karusellen.

På grund av att det är så lätt att flytta internetarbete världen över kommer mycket akademiskt arbetet att i allt högre grad utföras där det är pris/prestandamässigt mest lönsamt. I och med att allt större del av världens stater börjar satsa på utbildning och FoU kommer det finnas en internationell kvalificerad växande skara konkurrenter. Hur ska vi då göra för att få behålla jobben i Sverige? Vår utbildning måste vara av bästa kvalité säger vi då.

Ja vi behöver ett antal Zlatan-liknande figurer som ”frontar” mot kund, så länge det finns kunder kvar i Sverige. Men resten av jobbet kommer läggas i andra länder trots att det finns hugade akademiska kandidater i Sverige. Vad ska vi göra åt det? Jag ställde frågan till Gunnar Wetterberg /(SACO)  och Roger Mörtvik (TCO).

Båda var av förståeliga skäl säkra på att den svenska kompetensen skulle räcka till. Dessutom är vi så kreativa till skillnad från kinesen som bara kopierar. Men kreativiteten kommer att krävas av Zlatan och hans elitteam som frontar mot hemmamarknaden. Men så har vi de akademiska ”bulkjobben” som kommer att i allt högre grad processtyras för att skapa ”just in time” lösningar. Det sa jag inte till de fackliga representanterna, utan jag accepterade förhoppning på den kreativa svenska andan i förhållande till kinesisk kadaverdisciplin. De har sina roller och måste ha flaggan högt i topp.

Om, det här skulle inträffa kan vi alla föreställa oss vilka konsekvenser det skulle få för löneutvecklingen, för klirret i statskassan och vår möjlighet att behålla vår välfärd.   .

Det kommer mera

Om nu inte detta skulle vara nog så finns det ytterligare hotbilder när vi spanar mot horisonten. De finans – och makro-analytiker jag talat med har talat om att Asiens frammarsch redan ligger inprisade i de långa obligationerna. Det finns naturligtvis bara en sak som vi med säkerhet kan säga om framtiden. Om framtiden vet vi inte.

Om ingenting dramatiskt händer på jorden så kommer Europas marknadsandel av den globala tillväxten att  krympa, bara av det enkla faktum att Europa står inför det faktum att vi får en stagnerande och åldrande befolkning. Asien och Afrika växer däremot befolkningarna så det knakar. Deras ekonomier beräknas göra det samma. http://en.wikipedia.org/wiki/Next_Eleven

Idag satsar alla stora svenska företag intensivt i tillväxtregionerna. Det är en överlevnadsfråga för företagen. Att basera tillväxt på en stagnerad Europeisk kontinent är inte en bra affärsstrategi. Vad finns det då som säger att företagen ska ha kvar sina huvudkontor i Europa?  Följ marknaden säger alla analytiker jag talat med. Några tycker att det är konstigt att detta inte har hänt i större grad redan. Det är nog bara en tidfråga innan de stora företagens HK och FoU följer marknaden och röstar med fötterna.

För några år sedan var jag på Avanzadagan på Globen. På scenen fanns Jakob Wallenberg. Han fick en fråga från publiken: Varför stannar du här i Sverige, när en allt större del av ditt ägande befinner sig på andra geografiska platser i världen.

Jakob Wallenberg svarade: De är här jag har mitt huvudsakliga kontaktnät, det är här jag kan göra affärer. Så länge det finns fler ägare som ser frågan så, finns det hopp om livet för nationalstaten Sverige. Men redan nu börjar styrelserna i de svenska  företagen – som blir allt mindre svenska, av människor från andra delar av världen.

Om flytten av HK och FoU skulle ske storskaligt behöver vi inte vara någon Einstein för att förstå vilka konsekvenser det skulle få på den hårt kämpande åldrande svenska nationalstaten.

Hur ska vi ändra på det här? Utan svenskt näringsliv blir ju du arbetslös, sa jag till Stefan Fölster, sommaren 2011. Jag hade redan fått en bok av en kollega till honom som visade  hur detta skulle fixas. Vi behöver ett bättre företagsklimat sa han. I boken ser du vad som behöver göras för att se till att företag stannar kvar i Sverige och att vi attraherar utländska företag.  http://sv.wikipedia.org/wiki/Stefan_F%C3%B6lster

I boken: ”Framtiden väntar inte” ,Ekerlids förlag 2011,. läser vi om de skattesänkningar som behöver vidtas för att Sverige ska bli konkurrenskraftigt.

Hur ska nationalstaten Svedala klara alla utgifter med alla de skattesänkningar som du föreslår, frågade jag. Motfrågan kom som skjuten ur en kanon. Hur ska Sverige klara välfärden om vi inte får behålla företagen och locka till oss företag från andra länder?

Så valet står i att minska vårt skatteuttag på kapital och spjutspetskompetens eller att företagen flyttar ut och utländska företag inte etablerar sig.

Får svenskt näringsliv däremot konkurrensnackdelar, genom olika pålagor exempelvis miljö/klimat så kommer företagen flytta på sig. En annan känslig fråga är kärnkraften. Vi vill väl inte byta ut kärnkraften mot ett oljeberoende?

Så vad har då S att komma med i en värld där de globala ramarna blir allt mer styrande, och handlingsutrymmet blir allt mindre. Halmstrået är att det kommer ske en global utjämning som stegvis gör löneskillnaderna .allt mindre. Det finns mycket som talar för det. Men eftersom löneklyftorna  idag fortfarande är stora så kommer det dröja innan det uppstår någon typ av balans. Under tiden finns det ett starkt hot att allt mer kunskapsintensiva och därigenom välbetalda arbeten försvinner till pris/prestandamässigt gynnsammare platser.

Om västvärden, för att mota detta hot, skulle bestämma sig för rejäla lönesänkningar:     Hur skulle det gå för samhällen som är helt uppbyggda på tillväxt. Redan en 0-tillväst någon år är mycket hotande för hela systemets stabilitet. Dessutom skulle fackföreningarna fullständigt tappa sin legitimitet om de gick med på generella lönesänkningar.

En långsiktigt hållbar värld

Lester Brown myntade begreppet hållbar utveckling: http://sv.wikipedia.org/wiki/Lester_R._Brown och den tidigare norska statsministern Gro Harlem Brundtland, gjorde begreppet känt för hela värdsamfundet. http://sv.wikipedia.org/wiki/Brundtlandrapporten

Hållbarhet är idag ett honnörsord som företag och politiker gärna vill förknippas med. Det tyder på ansvarsfullhet. Men även om den konventionella visdomen idag pekar på att en långsiktigt hållbar är en nödvändighet är det hittills mycket  prat och lite verkstad.

Om det senaste klimatmötet i Doha hittar vi denna artikel: http://www.dn.se/kultur-noje/bjorn-wiman-tongangarna-fran-30-talet-kanns-igen-i-dagens-stora-odesfraga

I regeringens framtidskommission är Johan Rockström och Klas Eklund med. I en artikel med detta dystra budskap beskriver den att ambitionerna har backat i förhållande tillför 40 år sedan. http://www.dn.se/debatt/varlden-har-backat-fran-ambitionerna-for-40-ar-sen

Med två så kloka medlemmar i regeringens framtidskommission är det bara att hoppas på att det ska komma ut mycket verkstad och mindre prat  från den. Från S är det mestadels tystnad tagning när det gäller hållbarhetsfrågan. När Stefan Löfven talat han om jobb, jobb och jobb saknas det en tydlig markering vad vi måste jobba med från ett hållbarhetsperspektiv.

Om S verkligen menar allvar med att leva upp till att skapa en hållbart samhälle, med dimensionerna – ekonomiskt, socialt och ekologiskt. – då måste S visa att det går att politiskt styra mot dessa mål. En ny grön ekonomi eller gröna folkhem vilket vi föredrar måste med nödvändighet in i den ekonomiska politiken. Det går inte längre att se hållbarhet som en liten sidonisch som vi ska ta hänsyn till när den ekonomiska politikens grundstomme redan är etablerad. Hållbarhetstänkandet måste genomsyra all verksamhet såväl lokalt, i kommuner och landsting samt i nationalstaten. Framtidssatsningar på infrastruktur måste ha hållbarhet i sina kalkyler på alla nivåer i samhället.

Om nu regeringen kommer med en kraftfullt förbättrad hållbarhetspolitik, inspirerad av bland annat Anders Wijkman, Johan Rockström och Klas Eklund: Vad har då S får kort i rockärmen? Vad ska S kontra med? Förhoppningsvis  finns det några strateger runt partiledningen som tänker i dessa banor. Det skulle vara förödande för S såväl internt som externt om S tvingas fungera släpankare till regeringens politik även i denna frågan. När det gäller den ekonomiska politiken har detta skett när det gäller jobbskatteavdragen och rut/rot.

Jan Eliasson och tre jordklot

Förra året var Jan Eliasson och besökte Maria Södra Stations-S förening på Södermalm. Det var innan  blev utsedd till vice generalsekreterare för FN den 1 juli 2012. Jag minns särskilt när han sa att vi inte kan ha ett ekonomiskt system som agerar som om vi hade 3 jordklot att ta resurser från. Man behöver inte vara vice generalsekreterare för att förstå att vi inte kan han en oändlig tillväxt på en ändlig planet. Det är något som varje medelbegåvat lågstadiebarn kan räkna ut. För företag, nationalekonomer och politiker världen över är detta hittills varit ett in i det närmaste olösligt problem. Ekonomi är att hushålla med knappa resurser.  http://sv.wikipedia.org/wiki/Ekonomi. 

Tim Jackson har blivit uppmärksammad för hans bok: Prosperity Without Growth: economics for a finite planet (2009). Om Tim Jackson se: http://en.wikipedia.org/wiki/Tim_Jackson_%28economist%29

Samma lågstadiebarn med ett rättvisepatos inser lätt att om det är brist på resurser så får vi fördela dem rättvist. Den miljard som lever på svältgränsen svältgränsen måste få mer av kakan och de superrika världen över får dela med sig av sitt överflöd. Det är lätt att säga tulipanaros men gör den ,sa min mormor. Hur ska en sådan omfördelning gå till?

Det finns idag exempel på välgörande filantroper. De mest kända är Bill Gates. http://en.wikipedia.org/wiki/Bill_Gates och  Warren Buffett http://sv.wikipedia.org/wiki/Warren_Buffett. Men det finns fler: http://www.commondreams.org/view/2013/01/21 En av de svenskar som gjort sig känd som välgörare är : http://sv.wikipedia.org/wiki/Percy_Barnevik#Biograf  

En annan filantrop är svenska BarbroSachs Osher som tillsammans med sin make Bernard Osher, bland annat donerat ”för utforskande och integrering av så kallad komplementärmedicin i vanlig skolmedicin — benämnt integrativ medicin — har hon vid Karolinska Institutet, Harvard University och University of California låtit skapa Osher Center för integrativ medicin^[1]”  http://sv.wikipedia.org/wiki/Barbro_Sachs-Osher

”There’s Enough For Everyone’s Need, But Not For Anyone’s Greed” Om alla superrika skulle följa deras exempel så skulle vår civilisations utmaningar se lite mindre hotande ut. Nu ser det dystert ut. Vår civilisation är idag hårt belastad av ekonomiska obalanser som i sin tur leder till social instabilitet. Som  om inte detta skulle räcka finns hot om ett ”peak- everything” där vatten, mat , några nyckelmetaller oljan är några av de mest  problematiska bristvarorna. Till detta kommer klimathot.

Det globala finansiella kapitalet fylls på hela tiden. Ekonomi blir allt mer internationell. De nationella staterna kommer troligen att få allt mindre möjlighet att agera mot den globala trenderna. Hoppet står till de internationella institutionerna. Även fackföreningsrörelsen måste ”go global” för att kunna hantera det allt större internationaliseringen av kapitalet. .

Men hur ska nationalstaterna kunna klara en global utjämning? Hur överlyckliga skulle vi i Sverige bli om vi måste se en nolltillväxt, för att se till att de fattiga får en större del av kakan. Vilka politiker vill driva nolltillväxt och hur ska ett parti driva genom en sådan politik. Medborgarna måste förändra synsättet på vad som är ett gott liv. Annars blir det en garanterad flopp för det parti som driver 0-tillväxt.

Det är lätt att inse vilka påfrestningar vårt samhällssystem skulle drabbas av om vi skulle försöka nå  0-tillväxt. Hur ska aktiebolag kunna hantera 0-tillväxt? Vilka vill vara aktieägare i sådana företag? Hur ska försäkringsbolag klara sin affärsmodell, som bygger på att kapitalet förräntar sig mellan insättningar och uttag? Hur ska ett samhälle klara sig utan tillväxt? I nästa blogginlägg kommer jag behandla välfärden. Vi står för en mycket utmaning för att klara av att behålla välfärdsstaten. Den demografisk utmaningen är minst sagt bekymmersam. En allt mindre yrkesverksam befolkning ska försörja allt fler som studerar allt längre och blir allt äldre. Till detta krävs att den yrkesverksamma levererar mer pengar till statskassan. Hur ska detta kunna kombineras med 0-tillväxt?

Mer om detta i nästa inlägg.

Möte med Kjell-Olof Feldt på Södergården på Södermalm – Historik

Maria Södra Stations S-förening anordnade möte med Kjell-Olof Feldt på Södergården på Södermalm i Stockholm. Kjell-Olof Feldt (KOF) talade om sin bok. ”En kritisk betraktelse, om Socialdemokratins seger och kris.” Den bild av en mycket kunnig person som vi får när vi läser boken, fick vi bekräftad på mötet. Många var imponerade över hur påläst KOF verkade vara. Gammal är äldst. Inte bara kunnig han var rolig att lyssna på var det flera i publiken som sa efteråt.

Boken behandlar S från 1930- talet fram till idag. På fotot samtalar jag med Kjell-Olof Feldt efter mötet.

Historik

Boken inleds på 1930-talet och det var även där KOF började sin berättelse på Södergården. KOF tar avstamp från Per Albin Hansson och Ernst Wigforss. Eftersom KOF behandlar den ekonomiska politiken fokuserar han på Ernst Wigforss. Men för att göra berättelsen lite mer utförlig klipper jag in följande från http://www.socialdemokraterna.se/Vart-parti/Var-historia/:

” Per Albin Hansson fungerade som ordförande i partiets verkställande utskott efter Brantings död 1925. Vid partikongressen 1928 valdes han till ordförande i partiet. Året innan hade han valts till ordförande i den socialdemokratiska riksdagsgruppen. Samma år höll han också det välkända folkhemstalet. Efter att ha erinrat om att man i olika sammanhang gärna talade om samhället – staten och kommunen – som det gemensamma hemmet, folkhemmet, medborgarhemmet, ville han understryka att hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan: ”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på den andres bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda samhället råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.”

Efter att ha nämnt Per Albin Hansson går KOF in på den ekonomiska politiken på 1930-talet. Det han berättade om stämmer i stora drag med den beskrivning som vi hittar på: http://www.socialdemokraterna.se/Vart-parti/Var-historia/:

” Kampen mot arbetslösheten blev en huvuduppgift för den socialdemokratiska regeringen. Genom samverkan med Bondeförbundet i Riksdagen skapades underlag för ett nytt skede i svensk politik. Det bidrog också till att förstärka de demokratiska krafterna i landet och förhindra att nazismen fick fotfäste i Sverige.

Som finansminister blev Ernst Wigforss huvudman för en ny ekonomisk politik. Genom produktiva investeringar ökade sysselsättningen. Arbetslöshetspolitiken förändrades till både sin utformning och sitt innehåll.
De statliga insatserna mångdubblades. Bostadsfrågan lyftes samtidigt fram i centrum för målmedvetna samhällspolitiska åtgärder eftersom bostadsstandarden för arbetarhushåll, barnfamiljer och gamla var under all kritik. Över hälften av arbetarfamiljerna med barn bodde i lägenheter med högst ett rum och kök.”

Min kommentar  Avsnittet ovan är värt att reflektera över idag när starkt nationalistiska krafter växer sig allt starkare och arbetslösheten biter sig fast på oroande höga nivåer. Jag kommer att återkomma om behovet av infrastruktursatsningar i nästa inlägg. Det är viktigt att lära sig av historien. Samverkan över blockgränserna kan vara en framgångsrik väg för att hitta en långsiktig politik som bär in i framtiden.

Förra året såg exempelvis Peter Wolodarski (DN) i Hammarby Sjöstad –  S, FP och MP – som ett rimligt kommande regeringsalternativ.

KOF fortsätter

Ser vi på S historiskt framgångsrika ekonomiska politik, har den varit kantad av devalveringar av kronans värde. Härigenom har svensk exportindustri fått en förbättrad konkurrenskraft gentemot omvärlden. Genom att dessutom stundtals hålla tillbaka lönekraven ökade den svenska industrins konkurrentkraft ytterligare. Devalveringar var i högre grad än Keynes ekonomiska politik orsaken till att den goda ekonomiska utvecklingen, menade KOF. Om Keynes ekonomiska modell se: http://sv.wikipedia.org/wiki/John_Maynard_Keynes

Sverige hade under antal år från 1930-talet och fram till 1970-talet. Om devalveringar läs följande: http://www.internetional.se/wohlin15.htm. Om Lars Wohlin se följande:  http://sv.wikipedia.org/wiki/Lars_Wohlin

På grund av den höga tillväxten fram till 1970-talet, som drevs fram av ett framgångsrikt näringsliv, fanns det även pengar att ta in i skatt och därigenom kunde vi bygga upp det gemensamma välfärdssystemet som blivit S adelsmärke. Välfärdsstaten är även ett koncept som vi exporterat till andra länder. KOF talade om att det fanns olika uppfattning inom rörelsen om hur välfärden skulle hanteras. En åsikt var att välfärden främst skulle riktas till de sämst ställda i samhället. Den linje som segrade var att välfärdssystemet skulle omfatta alla och bäras av alla.

Under de goda åren fanns det pengar till reallöneökningar. Den svenska modellen då så hyllad, var bra för såväl näringsliv, löntagarna som staten. Det var med andra ord en vinna-vinna.vinna modell. Så långt KOF.

Min kommentar

Det Kjell-Olof Feldt inte sa, men som också är en viktigt faktor att ha med i beräkningen, är  att Sverige efter kriget dessutom var gynnad av att vi inte var med i andra världskriget, men ända fick vi vara med och få medel från den amerikanska Marschallplanen. Detta gav svensk ekonomi en ytterligare knuff i ryggen.

På 1970-talet kom det grus i systemet i hela västvärden orsakad inte minst av global konkurrens från Asien, Sydamerika och Australien. Löneläget i Sverige var helt enkelt för högt i förhållande till våra konkurrentländer. Svensk textilindustriklarade inte internationell konkurrens. Inte heller stål – och varvsindustrin. Se: Textilindustrikrisen:  http://www.konsumtionskoll.se/textilindustrin/svensk-textilindustri-uppgang-och-fall/ Varvskrisen: http://sv.wikipedia.org/wiki/Varvskrisen Stålkrisen:  http://sv.wikipedia.org/wiki/St%C3%A5lkrisen Oljekrisen hade också en viktigt finger med i spelet: http://sv.wikipedia.org/wiki/Oljekrisen_1973

KOF gick inte närmare in på detta mer än att konstatera att när han kom in i den politiska bilden på 1970-talet var var förutsättningar inte lika gynnsamma som tidigare. Det inses lätt om vi ser på det ovan uppräknade industrikriserna. Trots minskad internationell konkurrenskraft fortsatte löneökningarna på 1970-talet och gjorde att konkurrenskraften gentemot konkurrentländer fortsatte att försämras.

Sverige är ett litet exportberoende land. Ju bättre svenskt näringsliv klarar sig i den globala konkurrensen desto mer pengar finns det för att satsa på välfärd, infrastruktur och övergång till en grön ekonomi eller gröna folkhem vad vi nu vill kalla det. Kopplingen mellan svenskt näringslivs framgångar och vårt samhälles möjlighet att bevara och vidareutveckla välfärdsstaten kan inte nog ofta betonas. Det är tyvärr lätt att glömma bort detta enkla faktum, när vi funderar på vilken roll S ska kunna spela som ett framtidsparti.

Från ökad jämlikhet till ökad ojämlikhet

Jag hade skickat några frågor till KOF i förväg för att han skulle vara förberedd och eventuellt kunna väva in dessa i sin inledande berättelse. När jag gick med i SAP på 1970-talet var ”ökad jämlikhet” den stora parollen. Klyftorna i samhället hade då minskat under ett antal år. På 1980-talet vände denna utveckling, inte bara i Sverige, utan globalt. Jag önskade att KOF skulle reflektera över detta för S så dystra faktum. En rörelse som har jämlikhet som ett honnörsord kan ju inte känna sig helt nöjd med den utvecklingen.

KOF svarar att globaliseringen och de fria kapitalmarknaderna är en stor del av svaret. Förmögenhetsskatten fungerade inte när det gick att flytta pengarna utomlands. Den skatt man istället skulle kunna behållit var arvskatten. Den fungerar som en utjämnade faktor. Helt otippat menade KOF att det var Lars Ohly (V) som valde att ta bort arvskatten istället för förmögenhetsskatten. Nu blev det till slut varken förmögenhetsskatt eller arvsskatt.

Min kommentar

Inom S inser de flesta att det inte går att säga nej till globaliseringen. En liten exportberoende nation som Sverige kan inte föra en protektionistiskt politik. Men globaliseringen har ett pris. Med finansmarknadernas  tillväxt och globaliseringen skapades ökade klyftor i samhället. Det är en global tendens som Sverige inte är ensam om att få uppleva. KOF försökte sig inte på något konstgrepp för att hitta lösningar, som alla praktiskt sinnade Socialdemokrater måste erkänna att vi hittills gått bet på. Hur koppla ett bejakande av globaliseringen med en mer jämlikhetsinriktad politik? Är det över huvud taget möjligt idag? Frågorna måste ställas.

Alla de negativa faktorer som har framtonat med lönedumpning och svart arbetskraft som konkurrerar ut de hederliga företagen är några exempel. Arbetslösheten har varit hög i hela Europa sedan slutet på 1980-talet. I Sverige kom den höga arbetslösheten med fördröjning i samband med bostads/finans och valutakris på 1990-talet. Kapitalet har stärkt sin ställning på arbetets bekostnad. Finns det idag någon möjlighet att vända eller åtminstone mildra denna utveckling?

Detta är lätt att se den socialdemokratiska politiken under 1980-talet som ett svek mot idealen. Var tog de vackra orden om demokratisk socialism och ökad jämlikhet vägen?
Anne-Marie Lindgren http://sv.wikipedia.org/wiki/Anne-Marie_Lindgren brukar tala om att S tappade självförtroendet under denna tid. Efter att ha läst KOF:s bok flera gånger har jag alltmer börjat fundera på: Vad skulle S istället kunna ha gjort? Var fanns de realistiska alternativen?

För er som minns Yuppie-eran med unga kostymprydda män med mobiltelefon och lyxbil som attribut, kan nog förstå att tidsandan inte riktigt matchade S grundläggande värderingar. Var det verkligen möjligt för Sverige att driva en helt annan politik än övriga världen? Hur stort utrymme finns det i globaliseringens tidevarv att driva en helt annan politik än den som den rådande tidsandan medger?

Frågan är lika aktuell idag som på 1980-talet. Det är denna fråga som har sysselsatt mig i snart 2 år när jag i mars år 2011 gick i avtalspension från Swedbank. Det är även den frågan som jag mycket gärna skulle vilja ha ett samtal med KOF om. Jag tror att det är få personer som är bättre lämpade att reflektera över detta. Till det behövs både historiska kunskaper och förståelse om en förståelse om vad vi står idag. Denna kunskap är idag en bristvara. De nu aktiva ekonomiskt inriktade personer har oftast nog med att hantera de dagsaktuella frågeställningarna såväl inom näringsrik som i politiken. Ja har intervjuat ett  antal personer, före detta arbetskamrater och politiskt engagerade, för att få deras syn om framtiden 2025 som jag haft som perspektiv.  Det enda vi med säkerhet kan säga om framtiden är att vi ingenting vet. Trots det måste vi försöka att med trendanalyser göra en så god bedömning som möjligt. Viktiga frågor som utbildning, infrastruktur och demografi kräver att vi idag vidtar åtgärder för att kunna hantera dessa i framtiden.

I förbifarten tog KOF upp löntagarfonderna. Jag var med och diskuterade ekonomisk demokrati på 1970-talet i partiet. Olof Palme talade om en trestegsraket: Först den politiska demokratin, sedan kom välfärdsstaten och nu stod vi inför nästa steg, den ekonomiska demokratin. Globaliseringen var ingenting som jag minns att vi diskuterade på 1970-talet. I backspegeln kan vi nog konstatera att vi såg frågan utifrån nationalstaten utan att ta hänsyn till en allt mer globaliserad ekonomi. När vi talade internationella frågor var det mer Olof Palmes solidaritet med 3:e världen som stod i fokus.

Jag talade med en klok före detta fackföreningsman sommaren 2011. När vi kom in på  löntagarfonderna sa han att motparten brukar säga att: Om man biter en katt i svansen så sitter inte katten kvar och låter sig bli uppäten. Vi skulle sannolikt inte haft så mycket  exportindustri kvar i Sverige om löntagarfonderna hade fått den inriktning som var LO:s ursprungliga förslag. Hur skulle vi då ha råd till välfärd och infrastruktursatsningar?

Det är idag mycket svårt för människor att förstå sig på globaliseringen. Alla de som fortfarande ser S politik i allmänhet och ”kanslihushögerns” i synnerhet på 1980-talet som ett svek, borde ställa sig frågan: Fanns det några realistiska alternativ?

Det är lätt att säga tulipanaros men gör den, brukade min mormor säga. Det är lätt att lova guld och gröna skogar, men i slutändan är det några personer som har ansvar för att se till att den ekonomiska politiken fungerar. Vad fanns det för möjliga alternativ i en globaliserad värld?  Frågan är viktig att undersöka från ett historisk perspektiv. Många ser att det var under denna tid det började gå snett inom S. Då är det väl viktigt att försöka förstå sig på vilka förutsättningar som fanns?

Mycket av det som idag kännetecknas som ”vänster” och ”höger”  såväl inom S som utanför, verkar gå att härleda till frågan om ekonomi. Vänstern vill ha mer reformer och förbättringar av diverse olika slag. Högern uppfattas som en bromskloss som bara håller emot. Men det finns ju ett skäl till att de ekonomiskt ansvariga måste se till att reformer måste vara finansierade.

Många inom och utanför S menar att dagens politik brister när det gäller visioner. Det ligger säkert en hel del i det. Men bristen på ett ekonomiskt tänkande hos ”vänstern” och alltför många socialdemokrater på lokal nivå ser jag som ett demokratiskt problem.

När jag blev politiskt aktiv igen efter valförlusten 2006 blev jag involverade i ett rådslagsarbete för att formulera en ny politik för S. För mig som verksamhetsutvecklare och projektledare var jag van att vid uppstart ha en ”brainstorming”. Då gäller det att låta ”1000 blommor få blomma”. Rådslaget av den karaktären och.det är bra. Låt kreativiteten flöda,

Nästa steg i en projektgrupp, och i slutändan i styrgruppen, är att börja prioritera mellan alla de, var för sig, behjärtansvärda förbättringsidéerna. Prioriteringen inom politiken överlämnas till andra lite högre upp i organisationen. På detta sätt lär sig inte politiskt aktiva på lokal nivå att prioritera. Sedan uppstår besvikelse på lokal nivå att inte just våra  hjärtefrågor fått tillräcklig prioritet.

Politik är att vilja sa Olof Palme på 1960-talet. Det är en första grundförutsättning. Utan vilja och engagemang händer det inte så mycket inom politiken. Men vilja är inte tillräckligt. Politik är också att prioritera. En folkbildning i grundläggande ekonomi borde vara en synnerligen prioriterad fråga för ett folkrörelseparti.

I kapitlet ”Kommunikatörerna tar över” resonerar Kjell Olof Feldt om bristen på ekonomiskt intresse och engagemang inom S. På sidan 81f belyser han hur ordet ”ekonomism”  har börjat användas nedsättande.

KOF tar inte upp 1990-talets nödvändiga besparingsprogram som jag tror är en huvudorsak till den ekonomitrötthet som har infunnit sig. Ekonomi handlar om att hushålla med begränsade resurser. Efter 1990-talets stålbad har ekonomin kommit att enbart förknippats med besparingar och inte med nya möjligheter.
Det fanns ett behov av att förnya det politiska samtalet till andra politikområden än ekonomismen. Invandrarnas integration och bevarad kulturell mångfald, feminism och sexuella minoriteters rättigheter har satts högt upp på agendan. Dessa frågor är alla viktiga. Men jag instämmer helt i KOF:s bedömning att för att vinna väljarnas stöd i de mjuka frågorna krävs även ett förtroende i de hårda frågorna som ekonomin representerar.

Eftervalsanalysen efter 2010 års val talade ett tydligt språk.S hade ett stort förtroende i välfärdsfrågor, men ett mycket svagt förtroende i frågor om jobb och ekonomi. När det gäller jobbfrågan har Stefan Löfven och övrig partiledning tagit ett kraftfullt grepp. Men jobb och ekonomi hänger intimt ihop. På samma sätt som välfärden är helt beroende av att så många människor är i arbete som möjligt, är jobbpolitiken beroende av den ekonomiska politiken. Bristen på ett intresse inom S för att föra en ekonomisk debatt som behandlar såväl lokal, nationellt och lokal ekonomi är lite bekymmersamt för ett parti som vill förknippas med  att vara ett framtidsparti.

Vad är möjligt  att göra i en globaliserad värld?

Om S skulle komma i regeringsställning år 2014: Vad är då möjligt att göra? Globaliseringen och EU medlemskap sätter uppenbara ramar för vilka möjligheter nationalstaten har att agera självständigt. Det är inom dessa ramarna som det finns möjligheter att driva olika politiska frågor.

Men hur ska S lyckas med att skapa en sammanhållen ekonomisk politik inom dessa ramar? En politik som inte spretar åt alla håll och som vill vara alla grupper till lags. Om det återkommer jag i ett kommande blogginlägg. Då behandlar jag även den sista delen av KOF:s bok och de frågor och kommentarer som dök upp på Södergården i Södermalm.

.

Arbetets söner sluten er alla, mervärdesteorin och Marx aktualitet idag

Arbetets söner

Jag kommer ihåg boken Människans rikedomar av Huberman och Sweezy som jag läste på 1970-talet. Människans rikedomar var en fantastisk bok kommer jag ihåg. Här var det inte kungarna historia som fokuserades på. Det var arbetande människan som framträdde. Jag läste också Marx mervärdeslära och om den fallande profitkvoten. Sedan dess har jag varit ute och arbetat inom IT och verksamhetsutveckling under 35 år.

Marx grundtänk att det är människan som ytterst skapar värde är naturligtvis fortfarande gångbar. Det behöver vi ju inte ha läst Marx för att förstå. Det förstår vi erfarenhetsmässigt. Bakom allt som sker i vår sköna nya värld finns det människors arbete. Åtminstone hittills.

Ju mer tekniken och automationen utvecklas desto knöligare blir mervärdesteorin som förklaringsmodell. Eftersom jag varit med så länge vet jag att orsaken till att dagens programmerare kan arbeta många, många gånger så fort som 1970-talets assemblerprogrammerare, är att det finns så mycket inbyggd logik och kompetens att de som arbetar som programmerare idag använder ultrahögnivåspråk som går mycket fortare att få resultat med. Orsaken är mao lagrad kunskap i programmen och systemen.  Den lagrade kunskapen har en gång människor skapat. Men sedan tuffar de på och behöver bara lite service och uppdateringar då och då för att kunna vara med i produktionsprocessen.

De som idag arbetar kan därför producera mer arbete per arbetad timme än på 1970-talet. Det är detta vi kallar för produktivitetsutveckling. Det gäller de som nyutvecklar program och system, Det gäller underhållsprogrammerare och det gäller de som i slutändan ska använda systemen. System används idag i stort sett vilket arbete man än har.  Inom bank och försäkring talar man om IT som fabriken. När fabriken stannar då stannar hela verksamheten. Som kund ser vi det när vi inte får ut något på vår bankomat eller ska göra våra räkningar.

Skulle vi inte ha datorsystem idag skulle snart sagt hela Sveriges arbetsföra befolkning vara involverad att manuellt koppla telefonsamtal och göra bank och försäkringsärenden.  Vi skulle behöva importera miljontals med arbetskraftsinvandrare för att täcka upp allt arbete som då skulle behöva göras.

De människor som idag arbetar med hela denna kedja av arbeten: Är de då ”objektivt” sett mer ”utsugna” än tidigare? De skapar större avkastning till bankens – H&M:s och Ikeas  aktieägare. För bakom försäljningsledet finns just datorbaserade system som gör jobbet efter samma princip som ovan. Nej enligt Marx är det de stackars kupongklipparna som förlorar på automationen. De blir helt enkelt färre människor att ta ut profit ur. Återkommer till detta.

Är de som arbetar mer ”objektivt”,”utsugna” än tidigare? Känner sig de som arbetar mer utsugna än tidigare? Ska de som arbetar idag känna att nu är det dags att göra revolt så räcker det ju inte med att vara ”objektivt” mer ”utsugna”. Det måste även kännas ”subjektivt”. Överskottet av avkastningen har uppenbarligen gått till att förbättra löner och anställningsförhållande till de anställda. De riktigt stora vinnarna är ägarna som hela tiden ökar sin avkastning på insatt kapital, på grund av produktiviteten.

Om vi då tittar på ”Profitkvotens fallande tendens” så menar Marx att det är bara genom människans arbete som profit skapas. Ur ett visst perspektiv är detta fortfarande riktigt.  Bakom dagens system med halv – och helautomatiska löningar finns det människor som en gång har gjort jobbet. De kan vara pensionerade eller döda nu. Det är svårt att få dessa ärrade kämpar ut och strida på gator och torg. De som idag använder sig av den äldre generationens kunskap har säkert svårt att tänka sin in i vilket arbete som ligger bakom den teknik som de nu rattar runt.

I Wikipedia läser vi:

”Enligt Marx ökar med tiden kapitalets organiska sammansättning, det vill säga det konstanta kapitalet (råvaror, maskiner byggnader och så vidare) i förhållande till det variabla kapitalet (arbetskraften). Men eftersom det enligt Marx endast är mänskligt arbete som kan producera nytt värde minskar följaktligen profitkvoten. För att undvika att profitkvoten faller måste mervärdekvoten växa i takt med kapitalets organiska sammansättning, vilket rent konkret innebär att utsugningen av arbetarna ökar. ”

Det Marx inte kunde förutse var hur produktivitetsutvecklingen skulle gestalta sig. ”Maskiner” är idag något helt annat än på 1980-talet. De datorbaserade system som idag gör jobbet på arbetsplatser. Det har visat sig att modern teknik förändrar produktionsförhållanden  på ett sätt som gör att det inte är konstant utan i högsta grad variabelt och föränderligt..

Idag finns det helautomatiska fabriken där robotar styr hela processen. Det finns tom robotar som lagar robotar. Vilja är utsugna då?  I och med att artificiell intelligens finns redan idag, men med all säkerhet att öka: Vilka är då utsugna? Vilka är mervärdesskapande? Är det robotarna. Klirr i kassan blir det åtminstone till aktieägarna oavsett om det finns några människor med i spelet eller inte.

Vi kan ta exemplet bankomat. Idag gör kunden gör det arbete som tidigare baktjänstemän utförde. Är det då kunden som är mervärdesskapande? Ja det skapar högre vinster för aktieägarna. Är det då kunden som blivit den ”objektivt ”utsugna klassen som lika ”objektivt” ska känna klasskänslan och vilja vara med och inta sin historiska roll och kasta kapitalismen över ända?

Samma sak gäller när vi sitter framför datorn och gör våra räkningar.  Varje småföretagare som jag själv numer, är till vardags är hemmastadd i det kapitalistiska samhället, genomgår framför datorn en förvandling och vi blir proletära och ”objektivt” sett revolutionära och sjunger unisont ”utsugare snart är er saga slut”. Bankägarna sitter och skor sig på vårt arbete, när vi betalar våra räkningar.

Men hur många ser det på det viset, när vi slipper gå till banken med våra räkningar i handen.

När människor är förbannade på bankerna är det av helt andra orsaker än att vi faktiskt utför baktjänstemännen arbete och som konsument är ”objektivt” ”utsugna”.

Arbetarnas ”objektiva” klassmedvetande  

Marx bygger sedan upp hela sitt resonemang att på arbetarens ”objektiva” utsugning ska göra denna yrkeskategori till historiska hjältar. När arbetaren vaknar upp och inser den ”objektiva” sanningen, då tar det hus i helvete: Jag är utsugen! ”Slav stig upp för att slå dig fri”, från mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli”. Arbetarna samlar ihop sig och ser till att ”det gamla störtas ner i gruset”. ”Upp till kamp emot kvalen sista striden det är, ty internationalen åt alla lycka bär”.

 Teori och verklighet  

När jag gick med i SAP på 1970-talet så studerade jag på Stockholm universitet. Det var på den tiden studenterna – många men inte alla – trodde att revolutionen var nära förestående. Hur många är svårt att säga men de mest troende var mycket högljudda.  När jag sedan kom i kontakt med facket – jobbade fritidshem och i lekpark extra – så insåg jag ganska snabbt att studenterna och de fackligt aktiva levde i helt olika världar. Lika stor blev skillnaden när jag gick med i SSU och SAP.  Revolutionen kändes med ens mycket avlägsen.

Runt om i Europa hade det varit studentuppror och dessutom strejkade arbetarna. Studenterna ville ha revolution, arbetarna ville ha bättre lön och mer trygghet på arbetsplatserna. Någon revolutionär stämning var det inte tal om bland arbetarna. ett faktum som förvånade många studenter. Förstår arbetarna inte sina ”sanna” intressen. Förstår de inte att de är ”objektivt” utsugna?

På Stockholms universitet slog det gnistor i debatten. Vilka var ”objektivt” sett arbetarklass? Vem var mervärdesskapande? Vem var utsugna och därför ”äkta arbetarklass”? För att markerna sin gemenskap gick många ungdomar omkring med arbetarskjortor och anklagade andra för att vara revisionister, kapitalistlakejer och socialrevisionister. Mest hatade var Socialdemokraterna som var klassförrädare.

Den här revolutionsromantiken var lustig att ha fått vara med om. Jag undrar hur de som var med i denna bisarra lek ser på denna tid?

Bokslut – VVV – Volvo, villa och vovve

När vi nu gör bokslut och ser på hur denna mervärdesskapande och ”objektivt” ”utsugne” arbetaren har agerat fram till nu, kan vi som ”troende” marxist bli lite förvånad.

De stora revolutionerna, i Ryssland och Kina, var arbetarna så försvinnande få och bönderna så otroligt många till antalet och i partikärnan där satt intelligentsian.

I Europa under 1910-talet och framåt spelade arbetarklassen en uppenbar roll även om vi inte klart kan definiera dem. Det var många soldater som var med i kampen mot borgerskapet och deras militärmakt. Vad hade de revolutionära soldaterna för ”objektiv” drivkraft?  De var åtminstone inte mervärdesskapande och ”objektivt” ”utsugna”.

I lika hög grad var det intelligentian och kulturarbetare som deltog aktivt. Deras ”objektiva” drivkraft är lika oklar. Kände de sig månne ”subjektivt” mervärdesskapande, trots att de ”objektivt” inte var det?

Arbetarklassen organiserade sig i arbetarråd i Tyskland i början av 1990-talet.Tillsammans med revolutionära soldater stred de mot övermakten. Klass mot klass löd stridsropen. Men kampen kom i lika hög grad att betyda att olika delar av arbetarklassen kämpade mot varandra. Vad var den ”objektiva” orsaken till detta? Det är svårt att få förståelse för det genom att se till deras ställning i produktionen. Var ”socialister” och ”kommunister” med i olika produktionsled och därigenom ”objektivt” sett hade olika intressen? Går klyftan mellan  olika arbetargrupper ”socialister” och ”kommunister” att härleda till att de ”objektivt” sett var ”utsugna” i olika grad.

Den stora majoriteten av arbetarklassen blev med tiden i hög grad avogt inställda mot bråkmakare som ställde till trassel. När starka män som Hitler och Mussolini dök upp kändes de som befriare som lovade lugn och ordning. Stora delar av arbetarklassen glömde bort sin ”objektivt” historiska roll och stöttade i allt hög grad de nya ledarna.

Spanska inbördeskriget var arbetarklassen involverad. Men även där gick fascismen segrande är striden.

När vi ser på den arabiska våren så var det unga studenter och arbetslösa ”som hungern bojor satt uppå” som verkade utgjort kärnan. Arbetarklassens roll är mer oklar. (Vilka nu den ”objektiva” arbetarklassens är). Studenter och arbetslösa verkar ha spelat en mycket stor roll. Hungern hade ett finger med i spelet. Men studenter och arbetslösa är allt annat än mervärdesproducerande. De arbetslösa skulle väl snarast kallas för ”trasproletariatet”  av Marx. Denna icke mervärdesskapande grupp hade Marx ingen tilltro till som revolutionär kraft.

Hur länge ska kartan bestämma över terrängen?

Om det nu visat sig att den motmytomspunne arbetaren inte alls verkar vara så attraherad av att göra revolution, utan är mer intresserad av VVV – Villa, Volvo och Vovve – vad är det då som är fel? Om arbetarna är mer intresserad av att köpa fritidshus, dekorera sina hem med Ikeamöbler, förbättra sin garderob med inköp från H&M och fundera på vilket resmål, utöver den obligatoriska Thailandsresan, som färden ska gå till i år. Hur ska vi då tolka Marx teoribildning?  Arbetaren har uppenbarligen annat för sig än att  göra revolution: Vad är det då för fel på verkligheten som envisas med att inte stämma med kartan? De mervärdesskapande arbetarna är ju för bövelen ”objektivt ”, ”utsugna”. När ska dom inse detta? 

Den mytomspunne arbetaren uppenbarligen har annat för sig än att göra revolution. Är det då inte dags att modifiera sina modeller på denna punkt? Jag återkommer om detta resonemang i samband med att jag behandlar Erich Fromm längre fram.

Vad kan Marx och Engels lära vår samtid?  

Karl Marx har – som jag ser det – mycket att ge rent metodiskt och analytiskt.

I en tid när teorier som strävar mot helhet har uppfattats som rena stenåldern, känns det nu som en självklarhet att helhetsmönster snarare än delkomponenter ingår i det nya paradigmet. Utifrån helheten kan vi sedan bryta en delprocess och analysera denna. Karl Marx var en person som hade fokus inriktad på helheten. Inspiration fick han inte minst från Hegel, som såg historiens vingslag förändra helheten genom språngvisa steg.

Kapitalackumulation och den arbetande människans värde är andra viktiga delar av Marx. Fokus på maktförhållanden i samhället och parförhållanden som konflikt/konsensus, subjekt/objekt och sociala olikheter/likheter. Klassbegreppet i Marx tappning är mer än bara en klassificering. Det hanterar även dimensioner och motsatspar som plats i produktionsprocessen – arbete och kapital, makt/vanmakt, subjekt/objekt, konflikt/konsensus mm.

Som framgår av hela mitt resonemang blir idag klassbegreppet från Marx tid svårhanterligt. Det skapar mer förvirring än det löser problem. Därom inte sagt att det inte finns någon empiri som stöder förekomster av olika klasser. Men ska vi använda begreppet ”klass” är det direkt olämpligt att använda Marx definition. Den leder till ändlösa diskussioner vem som är ”objektivt” den ena eller andra klassen. Den klass som verkar känna sig mest hemmastadd i sin klassroll är överklassen. Världen över har de flyttat fram sina positioner.  Läs exempelvis denna artikel:Klasskampen förs uppifrån: http://www.ka.se/index.cfm?c=101140

En annan värdefull del av Marx det är hans strävan till att hålla sig orienterad med dåtidens mest avancerade tänkare.  Vidvinkelsyn utåt såväl i teorin som i empirin. Detta betraktelsesätt är lika aktuellt idag som någonsin tidigare.

En allmänt kritisk och ifrågasättande attityd är också bra att har med sig idag. Den inställningen är lika viktig när vi bedömer Marx aktualitet för samtiden. Vad är det som idag är gångbart av det som Marx talade om på 1800-talet.

Två personer som i hög grad tagit med sig de bästa egenskaperna från Marx men sedan vidareutvecklat tankegångarna är Erich Fromm och David Harvey. Jag kommer i fortsättningen att koncentrera mig på dessa herrar.

Min kommentar till Kjell-Olof Feldts inlägg till programkommisionen

Kjell-Olof Feldt skriver till programkommissionen för ett nytt partiprogram

Hela inlägget hittar vi här: http://programkommissionen.wordpress.com/2012/06/07/kjell-olof-feldt-klarar-s-den-generella-valfarden-i-framtiden/#comment-141

Här är min kommentar:

KOF skriver:

”En sammanfattning av socialdemokratins läge tycker jag kan se ut så här. Ambitionerna för den generella välfärdspolitiken är oförändrade vad gäller välfärdstjänsterna och har höjts för socialförsäkringarna: fler ska ha inkomsttrygghet vid arbetslöshet och sjukdom liksom efter arbetslivets slut. Mot dessa ambitioner står att partiet i sin praktiska politik under de senaste 20 åren genomfört eller accepterat betydande skattesänkningar, framför allt på tillgångar och privat konsumtion. Min slutsats blir att Sverige numera har ett skatteuttag som inte klarar av att finansiera en generell välfärdspolitik byggd på socialdemokratins värderingar. ”

Han pekar på att det inte går att både ha kakan kvar och äta upp den. Det går inte både att minska inkomster och öka utgifter. En sådan ekvation går bara inte ihop.  Om S vill behålla välfärden måste den också kunna finansieras.

Kjell-Olof Feldt skriver vidare:

”Gamla pålitliga skattebaser har visat sig ha vingar. Det gäller framför allt kapitalet men i växande grad även arbetet och konsumtionen. Skattepolitiken har fått anpassa sig. Sverige har inte längre några tillgångsskatter: arvs-, förmögenhets- och fastighetsskatterna är alla borta. Skatten på arbete, både den direkta och indirekta, har sänkts i ett antal omgångar. Och den andra stora skattebasen, privat konsumtion, har eroderats genom en lång rad undantag från den enhetliga momsen, som en gång sattes till 25 procent. ”

Det har helt enkelt blivit allt motigare att kunna få in pengar till statskassan.  För alla oss som vill behålla den generella välfärden gäller det att bidra med att hitta lösningar på finansieringsfrågan. Att bara vara allmänt positiv till den generella välfärden utan att ha idéer om finansieringen kan låta medmänskligt, solidarisk och jämlikt, men det leder ingen stans.

Att tro att det inte i första hand är fråga om pengar och finansiering är direkt ekonomiskt oansvarigt. Politik är att vilja sa Olof Palme på 1960-talet. Det är en första förutsättning. Utan vilja blir det ingenting. Men nästa förutsättning är att politik också måste vara att prioritera, plocka fram det som är riktigt viktigt och välja bort det som är mindre viktigt.  Det gäller även att hitta inkomstkällor till den samlade politik som S ska vinna väljarnas förtroende på. Allt måste hänga ihop. Reformer måste peka i en och samma riktning och de måste kunna finansieras.

Kjell-Olof Feldt pekar på möjliga inkomstkällor:

”Men alla dessa skattesänkningar går inte att motivera som anpassning till globaliseringens villkor. Sverige är ett av de ytterst få utvecklade länder som inte beskattar större arv. Fastighetsskatten försvann därför att den var avskydd i röststarka storstadsområden, medan ränteavdragen finns kvar som statens subvention av boende i villor och bostadsrätter (eller av annan lånefinansierad konsumtion). Den halverade momsen på mat köpt i butik (som lett till halverad moms på krogmat) har inget annat motiv än att den en gång infördes i en politisk köpslagan. Om en del andra selektiva reduktioner av konsumtionsbeskattningen kan egentligen bara sägas att de är resultatet av skicklig lobbyism. ”

Att vara reformvillig betyder inte att – som barn inför julafton – bara komma med en önskelista på allt vi vill ha. Vi måste också ikläda oss ett vuxenansvar och komma med idéer hur reformerna ska kunna finansieras.

Vill vi kunna satsa på en generell välfärd, lika för alla, måste den betalas gemensamt. Vill vi att Sverige fortsatt ska vara en kunskapsnation av rang, måste FoU betalas av samhället.  Företag kommer inte att gå ta investeringar, när det gäller grundforskning och en hela del annan forskning, som är samhällsekonomiskt nyttigt men företagsekonomiskt olönsamt.

Företag som vill överleva kan inte fungera som filantroper, mer än i mycket begränsad utsträckning och då i syfte att putsa på sitt varumärke.

Samma sak gäller all infrastruktur som är helt nödvändig från ett samhällsperspektiv. Om vi vill bygga järnvägar och annan spårbunden trafik måste det finansieras av oss som skattebetalare.

Samma sak gäller bostäder.  För att tillgodose behovet av små hyresrätter måste det ske en politisk styrning med gemensamma medel. Om Skanska, NCC och Peab bestämmer bygger de stora bostadsrätter som är företagsekonomiskt lönsamma.

Samma sak gäller på alla andra områden, exempelvis övrig omställning till en grön ekonomi. Företag kommer att vara med när det finns en företagsekonomisk lönsamhet i projekten.

En inkomstkälla som Kjell Olof Feldt glömmer bort att nämna är de vinsthemtagningar som samhället kan göra genom att ställa rimliga affärsmässiga krav på underleverantörer inom välfärdssektorn. När det visat sig att underleverantörerna, Carema, Attendo, Kunskapsskolan, John Bauer mfl inte levererat bättre service och högre effektivitet, så är det en ren förlustaffär för ägarna – skattebetalarna.  Här finns det mycket pengar att hämta in.

SNS (Stiftelsen Näringsliv och samhälle) presenterar sin rapport på hösten 2011: Konkurrensens konsekvenser. Vad händer med svensk välfärd? ”

Medverkade i rapporten gjorde: Laura Hartman, Anders Anell, Eva Mörk, Jonas Vlachos, Kajsa Hanspers, Martin Lundin, Marta Szebehely, Stefan Wiklund.

Vi läser: ”Den viktigaste slutsatsen av studien är att det råder en anmärkningsvärd brist på kunskap om effekterna av konkurrens i den svenska välfärdssektorn. Utifrån befintlig forskning går det inte att hitta belägg för att reformeringen av offentlig sektor medfört de stora kvalitets- och effektivitetsvinster som man hoppades på.” Se vidare: http://www.sns.se/forlag/konkurrensens-konsekvenser-vad-hander-med-svensk-valfard

I DN presenterar Laura Hartman rapporten: http://www.dn.se/debatt/privatiseringar-i-valfarden-har-inte-okat-effektiviteten

Artikeln avslutas:

”I brist på offentliga initiativ för att förbättra beslutsunderlaget för välfärdspolitiken kommer SNS nu att genomföra fortsatta studier om hur den svenska valfrihetsmodellen kan förbättras.

Vi kommer att samla ledande företrädare för kommuner, landsting och privata utförare som i dialog med framstående välfärdsforskare får möjlighet att definiera var behovet av beslutsunderlag är störst. Forskarna kommer sedan att ta fram konkreta policyrekommendationer utifrån ett objektivt och vetenskapligt förhållningssätt.

På detta sätt vill SNS bidra till en mer saklig debatt om den svenska välfärdsmodellen, utan ideologiska skygglappar. ”

Här borde det med andra ord finnas lite pengar att spara in för att rädda välfärden och satsa på att skapa den gröna ekonomin/de gröna folkhemmen.

För hela KOF:s artikel, se bifogad:

Kjell-Olof Feldt; En kritisk betraktelse, om socialdemokratins seger och kris

I Wikipedia läser vi om Kjell-Olof Feldt: http://sv.wikipedia.org/wiki/Kjell-Olof_Feldt

Öppet möte med Kjell-Olof Feldt

Den 6 februari klockan 18.30 anordnar Maria Södra Stations S-förening ett öppet möte med Kjell Olof Feldt. Mötet äger rum på Södergården, Götgatan 37 i Stockholm.

Han har skrivit boken: ”En kritisk betraktelse om socialdemokratins seger och kris.” Temat är hur SAP använt sina idéer och sin kompetens för att bygga ett brett förtroende för sin politik och hur det nu skulle kunna vinnas tillbaka.

På mötet har vi möjligheter att ställa frågor till Kjell Olof Feldt. Vi kan exempelvis fråga honom hur han ser på den tid som gått sedan boken skrevs och fram till idag. Vi kan även fråga honom om hur han ser på framtiden för S.

Här är artiklar och inlägg av och om KOF:

Så här vill Kjell-Olof Feldt blåsa liv i S

” ”Ekonomin har ändrats. Det går inte att säga att man har lösningen på hela pro­blemet med arbetslöshet. De senaste decennierna har vi inte lyckats göra något åt den, oavsett om det har varit högkonjunktur ­eller lågkonjunktur”, säger han.

”Ta de borgerligas arbetslinje. De trodde att de kunde komma till rätta med den arbetslöshet som varit konstant hög i nästan två decennier med några enkla handgrepp. Dagens regering håller på att göra bort sig, men man kan inte bara vinna val på andras passivitet när man inte själv har något alternativ att komma med. Vi måste börja med att skaffa oss en egen politik. Det är rätt tomt i lådan nu.”

http://www.di.se/artiklar/2012/4/21/sa-vill-kjell-olof-feldt-blasa-liv-i-s/

Återupprätta den gamla tråkbanken

”År 2007 uppgav 47 procent av sistaårsstudenterna på Harvard att de siktade mot Wall Street. På några decennier blev kapitalförvaltning hetare än statsförvaltning och leveraged finance mer attraktivt än att vara läkare.

Enklast vore förstås att skylla på de finansanställda. Men 99 procent har aldrig sett skymten av excesser eller tagit en enda galen risk. Skandaler är lätta att förstå, systemfel så mycket svårare.

Vad är lösningen? Efter 30-talskraschen i USA förlorade finansindustrin all sin glamour. Det efterföljande halvseklet blev bankpalatsen ett sömnigt tillhåll för riskaverta pärmbärare med medelmåttiga löner. Som av en händelse sammanföll detta med en period som innebar makalösa ekonomiska framsteg för de flesta amerikaner. Internationellt har pendeln redan slagit tillbaka kraftigt. En hel bransch letar efter en ny identitet. Även i Sverige är kanske cirkeln på väg att slutas. För en tid sedan skrev Kjell-Olof Feldt en debattartikel där han uppmanade socialdemokraterna att skaffa sig en bankpolitik och att ”ta parti för den gamla tråkbanken”. Frågan är om någon lyssnar den här gången. ”

Andreas Cervenka är SvD Näringslivs krönikör. Läs mer av Andreas Cevenka på hans blogg. Den hittar du på blog.svd.se/cervenkaspengar

Hela artikeln hittar vi här: http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/sverige/var-ar-trakbanken_7696104.svd

Här är KOF:s inlägg till programkommissionen:  http://programkommissionen.wordpress.com/2012/06/07/kjell-olof-feldt-klarar-s-den-generella-valfarden-i-framtiden/

Inlägget kommenteras av flera personer.  Min kommentar till KOF:s inlägg, se separat inlägg:

Modell hämtad från David Harvey – Den globala kapitalismens rum- Figur 1 samt introduktion:

	Det materiella rummet (det upplevda rummet)	Rummets representationer (det föreställda rummet)	Representationernas rum (det levande rummet)
Det absoluta rummet	väggar, broar, dörrar, trappor, golv, tak, byggnader, städer, berg, kontinenter, vattenmassor, territoriella avgränsningar, fysiska gränser och hinder, inhägnade bostadsområden…	ekonomiska kartor; euklidisk geometri; landskapsbeskrivningar; metaforer om instängdhet, öppna ytor, lokaliseringar, lägen och positioner; (relativt lätt att kontrollera och styra)-Newton och Descartes	känslan av trygghet kring eldstaden; känslan av säkerhet eller instängdhet i ett avgränsat område; känslan av makt genom ägarskap och dominans av ett område; rädsla för folk utanför den egna gruppen
Det relativa rummet (tidrummet)	flöden av energi, vatten, luft, varor, folk, information, pengar, kapital ; ökningar och minskningar i avståndsfriktionen…	tematiska och topologiska kartor ( t.ex. över Londons tunnelbanesystem) ; topologi; perspektivritningar; metaforer om situerad kunskap, om rörelse, rörlighet, förskjutningar, acceleration, tidsrumskompression och avståndssökningar; ( svårt att kontrollera och styra- kräver sofistikerade tekniker) -Einstein  och Riemann	oro över att inte hinna i tid till skolan; spänningen i att röra sig i det okända; frustrationen i en trafikstockning; spänningen eller upprymdhet till följd av tidsrumskompression, av fart, av rörelse
Det relationella rummet (tidrummet)	elektromagnetiska flöden och fält; sociala relationer; ansamlingar av föroreningar; potentiell energi; ljud, dofter och andra sinnesförnimmelser som bärs av vinden	Surrealism; existentialism; psykogeografier; cyberrum; metaforer om internalisering av kraft och makt; (extremt svårt att kontrollera och styra – kaosteori, dialektik, interna relationer, kvantteori) -Leibniz, Whitehead, Deleuze, Benjamin	visioner, fantasier, önskningar, frustrationer, minnen, drömmar, skenbilder, psykiska tillstånd ( t.ex. torgskräck, höjdskräck, klaustrofobi)

Hämtad från David Harvey, tankekraft förlag, 2006. sidan 132. Med en geografisk utgångspunkt  skissar David Harvey en modell om ”rummet” .  I modellen expanderar han det absoluta rummet ( Newton)  till det relativa rummet (Einstein) och når slutligen det relationella rummet där visioner, fantasier, önskningar, frustrationer, minnen, drömmar, skenbilder och psykiska tillstånd inträder på scenen. Dessa rum får vi om vi läser nedåt i tabellen.Om vi istället läser från vänster till höger i tabellen infinner sig det materiell rummet (det upplevda rummet, för upplevelser och perception, som är öppet för fysisk beröring och sinnesförnimmelser), rummets representationer, (det föreställda rummet, som vi föreställer oss det och representerar det) samt representationerna rum (det levda rummet med förnimmelser, fantasier, känslor, innebörder införlivade i vårt dagliga liv).

Som samtalsmodell anser jag att den borde vara till tillräckligt att vidlyftig för att fånga många olika aspekter av vårt inre liv och omvärlden. När vi ska tala om ett nytt paradigms grundläggande principer och dess hypoteser, men även praktiska lösningar, kan denna modell visa sig vara användbar. De förekomster som Harvey fyllt matrisen med ska ses som tankeväckande begrepp, snarare än några  absoluta sanningar. Harvey menar att alla rutorna i matrisen ingår i ett dialektiskt sammanhang, med  ömsesidiga beroenden. http://sv.wikipedia.org/wiki/Dialektik. Min innebörd  av dialektik i detta sammanhang är just ett ömsesidigt beroendeförhållande och ett spänningsfält mellan de olika förekomsterna som finns rutorna i tabellen. Genom att röra sig i alla rutorna kan vi sedan gå bortom matrisen och skapa det nya paradigmet. (sid 143). Den typologiska nivån representeras av matrisens rubriker.Traditionell och positivistisk geografi har begränsat sitt synfält till det absoluta och det relativa och på tidrummets materiella och upplevda aspekter, medan man undvikit det levda och relationella aspekterna. Harvey varnar i slutet av boken för att pendeln ska slå över för mycket åt det andra hållet. Att helt hålla sig inom tabellens högra del, kan vara precis lika vilseledande och kontraproduktivt som att begränsa sig till den övre vänstra delen. Den enda strategi som fungerar  är att hålla spänningen i rörelse över tabellens alla fält. Då kan vi få bättre förståelse  exempelvis för det relationella begreppet ”värde”. Harvey exemplifierar med Ground Zero. Vi kan debattera i oändlighet olika idéer om konstruktion som kan uttrycka platsens relationalitet, men förr eller senare måste något materialiseras i absolut tid och rum.
Politiska rörelser som strävar efter att utöva makt blir på samma sätt kraftlösa innan de etablerar sig i fysiks närvaro. (sid 143f)

Det är i den fysiska rummet som vi kan förverkliga våra visioner och drömmar. Något att tänka på när vi sitter och filosoferar över hur ett nytt paradigm ska kunna se och och hur det ska kunna realiseras i det materiella rummet.

I det nuvarande paradigmet har ekonomi både blivit mål och medel. I ett alternativt paradigm kan ekonomi blir ett medel för att uppnå mål. Då passar Harveys modell bra.

 ”Spaces of global capitalism – A therory of uneven geografical development”, på svenska ”Den globala kapitalismens rum, på väg mot en teori om ojämn geografisk utveckling”     

”PACES OF GLOBAL CAPITALISM: TOWARDS A THEORY OF UNEVEN GEOGRAPHICAL DEVELOPMENTDavid Harvey Lecture at Cornell (Part 1 of 10)

http://www.youtube.com/watch?v=tr1Cj1QzdCY

Urban miljö. David Harvey Lecture at Cornell (Part 2 of 10) http://www.youtube.com/watch?v=Nr3INtOSxUk

David Harvey Lecture at Cornell (Part 3 of 10) http://www.youtube.com/watch?feature=endscreen&NR=1&v=0W_czejj6iI

David Harvey Lecture at Cornell (Part 4 of 10) http://www.youtube.com/watch?v=rbEiKVU3RgE&feature=endscreen&NR=1

David Harvey Lecture at Cornell (Part 5 of 10) http://www.youtube.com/watch?v=VjsWbuhw_xg

David Harvey Lecture at Cornell (Part 6 of 10) http://www.youtube.com/watch?v=qAO9ndzi1Wc

David Harvey reformistisk vy stabilisera kapitalismen. Om kapitalismen skulle braka ihop så Fascism Till Stig Lennart. David Harvey Lecture at Cornell (Part 7 of 10) http://www.youtube.com/watch?v=PvaKOZrWagk

Ett parti Demokrat–republikaner ett parti som I Kina. David Harvey Lecture at Cornell (Part 8 of 10) http://www.youtube.com/watch?v=PvaKOZrWagk

David Harvey Lecture at Cornell (Part 9 of 10) http://www.youtube.com/watch?v=jw3Mt516IZ4

David Harvey Lecture at Cornell (Part 10 of 10) http://www.youtube.com/watch?v=8Z-WoSz5yZ0

 ———————————————————

Annat om David Harvey:  

Class 01 Reading Marx’s Capital Vol I with David Harvey http://www.youtube.com/watch?v=gBazR59SZXk 

Class 02 Reading Marx’s Capital Vol I with David Harvey http://www.youtube.com/watch?v=zwuMrd_Hgww

Class 03 Reading Marx’s Capital Vol 2 with David Harvey http://www.youtube.com/watch?v=wLJH-jnKORI

Class 04 Reading Marx’s Capital Vol 2 with David Harvey http://www.youtube.com/watch?v=TDn8jlSC4Wc

Class 05 Reading Marx’s Capital Vol 2 with David Harvey http://www.youtube.com/watch?v=OAE1bcgJVGAClass 06 Reading Marx’s Capital Vol I with David Harvey http://www.youtube.com/watch?v=_EP7N2VtFz0Class 07 Reading Marx’s Capital Vol I with David Harvey http://www.youtube.com/watch?v=TqEKLuPCgZ0David Harvey on what’s wrong with copyright @ the Brecht Forum http://www.youtube.com/watch?v=HxNR-qUL0I4David Harvey: The Crisis Today: Marxism 2009 http://www.youtube.com/watch?v=YYQb0fthNfIDavid Harvey BBC HARDtalk interview, 2010 (1/3) http://www.youtube.com/watch?v=YtyZY9sKv2wDavid Harvey on accumulation by dispossession http://www.youtube.com/watch?v=3a9TAbQHzjQ

The Urban Roots of the Fiscal Crisis http://www.youtube.com/watch?v=SJhSbI5EK-8

David Harvey – lecture in Zagreb 1.10.2010. 3/5 http://www.youtube.com/watch?NR=1&v=JmOipzchGTI&feature=endscreen

David Harvey Introduces Primitive Accumulation http://www.youtube.com/watch?feature=endscreen&NR=1&v=0vTS9T81b0o

1/2 – David Harvey on capitalist crisis – Democracy Now! – 2009-04-02 http://www.youtube.com/watch?v=DEnHD2KhhCk

2/2 – David Harvey on capitalist crisis – Democracy Now! – 2009-04-02 http://www.youtube.com/watch?NR=1&v=nI7jxbAFGuw&feature=endscreen

Ett hot mot vår civilisation

I ett samtal i gruppen ”En ny ekonomi för en bättre värld”  svarar jag på ett inlägg från en bloggmedlem. Hans inlägg först. Jag kommenterar sedan.

”Avslutningsvis: ”För att vi ska klara av övergången till ett hållbart samhälle måste den centrala planen finnas som styr mot övergripande mål.” Visst. Idag är den planen anarkoparasitär: ett överförande av storföretagens multinationella vinstmaximerings plan på nationella och internationella stater och organisationer. Ett allt fullständigare avlägsnande från allt vad folkdemokrati kan tänkas innebära och in i allt hemligare statsföretagsliga generaldirektörsrum …

Början till lösningarna torde vara att söka och finna i den motsatt riktningen: öppen demokratisering ända dithän att ekonomisk och statlig makt planeras och utövas av vanligt folk?”

Min kommentar:

Idag är den globala demokratin så avlägsen så att den är svår att räkna med i det korta perspektivet. Vi styrts av ett gäng plutokratier USA, Kina, Det Saudiska Kungahuset, Ryssland, EU. I Indien ökar antalet miljardär. Demokratin där är väl så där. Brasilien rustar så det knakar för att ta in de andras försprång.

Ingen skulle vara gladare om detta bistra faktum ändrade sig.

Reformist som jag är, ser jag att vi ändå måste göra vad vi kan inom systemens ramar. Vi hinner inte vänta på att någon äkta demokrati ska infinna sig. Står valet mellan att hitta lösningar inom systemet eller duka under som civilisation är valet lätt. Det är mitt synnerligen pragmatiska svar. Det kan självklart tyckas fullständigt ”idealiskt” och upp i det blå att tro att de ovan uppräknade aktörerna plötsligt skulle bli fromma som lamm och inse att vi alla sitter i samma båt.

Tyvärr tror jag idag att valda delar av dessa maktspelare måste med om vi ska kunna vända skutan åt rätt håll, annars bär det käpprätt åt …

Min tro som gör att jag fortfarande inte tappat hoppet är att bakom klasser och prägling har vi ändå en djupare gemenskap. Vi är människor. När hela vår art hotas måste vi verka just för att vårt art-  medvetande vaknar upp.

E Fromm ser riskerna med vår utrotning av oss själva redan på 1960 och 1970- talet. Hans strategi blir då att vädja till människan som art.

Gör vi idag bokslut blir resultatet föga inspirerande för E Fromms strategi. Vara-människan finns mitt bland oss i mångfald, trots samhällets prägling. Men det är inte den typen som vi hör om i media. Mer än undantagsvis. Det är inte heller Vara-människan som intar toppositioner i samhället. Det är på något sätt inte rätt inriktning för Vara-människan.

Lika illa har det gått för klasskampen som Pål Steigan och du tror på. Gör vi bokslut är det ingen rolig historia vi kan följa. Den sovjetiska revolutionen, östblocket, Sovjetsatens kollaps och nu med Putin. Såväl Ryssland som Kina har utvecklats till jättekoncerner som ser hela deras politik som affärer. ”Whats in i for me?”. Sydafrikas befrielsekamp har lett till att ANC blivit en ny förtryckargrupp. Iran blev av med Shahen men drabbades av Sharialagar istället. Gerorge Orwells ”Djurfarmen”  framstår som ett mästerverk att inte bara beskriva samtiden – Sovjetunionen. Lika träffsäker är boken för att påvisa att makt korrumperar.  http://sv.wikipedia.org/wiki/George_Orwell

Vad som kommer att hända i norra Afrika är för tidigt att säga. Den förhoppning som av några hade om att revolutionen skulle sprida sig har hittills inte besannats.  Men det sista som överger människan är hoppet.

Jag håller med dig om arbetets betydelse. Men att man per automatik är beredd eller kapabel att kasta av sig oket från kapitalismen finns det dessvärre mycket lite som talar för idag. Då blir min strategi istället ”if you can´t beat them join them.”

Det var den läxan som arbetarrörelsen i Sverige tvingades erfara vid  Storstrejken 1909. Denna minnesbeta har påverkat S och LO allt sedan dess. Kapitalismen var redan då en allt för stark motståndare. Idag är det 100 resor värre. Om makteliterna verkligen skulle känna sig hotade idag kan följden bli en masslakt av aldrig tidigare skådad omfattning.

Efter en sådan match är det inte alls säkert att de 99 procenten kommer att gå segrande. De resterande 1 procenten har mäktiga bundsförvanter.

Någon person som jag talade med härförleden, sa att oddsen är större att kapitalismen tar kål på hela mänskligheten, än att de 99 procenten ska lyckas kasta av sig den ynkliga 1 procentaren.

Detta faktum påverkar även min syn på blogginlägget ”Ett nytt paradigm”. Som jag hoppas att vi även kan behandla från ett Socialdemokratisk perspektiv.

Med detta tackar jag för mig och ser fram mot nya spännande
samtal där jag förhoppningsvis kan bidra med lite mera optimistiska tongångar.